Riskkapitalist ? Javisst !

I Affärsvärlden (12 nov) intervjuades Niklas Zennström om på omslaget lyftes denna replik fram: Riskkapitalist ? Javisst !

Det är givetvis ingen sensationellt budskap. Allt företagande innebär ett risktagande. Alla företagssatsningar kan i värsta fall gå fel. Det finns inga garantier för framgång. Det är en av marknadsekonomins grundlagar. Utslagning av misslyckade företag är den marknadsekonomins gyllne regel som gjorde västvärlden rik.

Men det som jag tror lockade Affärsvärldens redaktör till omslagsrubriken är den sällsamma svenska politiska logik som säger att ”riskkapitalister” är onda och/eller dåliga.

Anders Billing i tidskriften FOKUS driver det resonemanget hårt i sin krönika i senaste numret. Det handlar om Altor och OW Bunker-konkursen. Billing skriver:

Altors stjärnsmäll landar mitt i en tid då hela riskkapitalbranschen ifrågasätts i grunden, på grund av sina skatteupplägg och engagemang i välfärdssektorn. Frågorna kommer nu att åter ställas: Hur är det med långsiktigheten ?

Billing är förvisso inte ensam i det drev som sedan 2011 pågår mot private equity-företagen. De har inga vänner och är själva inte särskilt förfarna när det gäller att förklara vad de gör och om de rentav tillför svensk ekonomi något positivt.

I svensk debatt gäller ofta att det inte finns plats för mer än en åsikt åt gången. Nu gäller alltså som Billing skriver att hela branschen är i grunden ifrågasatt.

Jag har ingen kunskap om OW Bunker-affären eller om Altors agerande. Det kanske är en precis så stor skandal som Billing skriver. Men varför den skulle drabba en hel bransch har jag svårt förstå.

Jag skrev härom året en bok om både venture capital och private equity – dvs hela den s k riskkapitalbranschen. Jag valde då att i huvudsak studera de private equity-företagsaffärer som gjordes när branschen kom till Sverige för drygt 20 år sedan.

Precis som med all annan företagsamhet så gick det snett ibland, men i huvudsak kunde jag lyfta fram en lång rad mycket framgångsrika exempel på hur affärsmodellen fungerade alldeles utmärkt. Det som då blev tydligt var följande:

– genom att gå in som dominerande ägare under ett antal år kunde företag som haft stora problem bli framgångsrika. Sådan omvandling har börsbolag svårare att genomföra eftersom de avkrävs kvartalstransparens.

– genom att samla in internationellt kapital – främst från försäkringsbolag mm – tillfördes svensk ekonomi mycket betydande resurser som annars inte kunnat arbeta i svenska företag

– de fackliga organisationer som haft närkontakt med de s k riskkapitalföretagen var med vissa undantag mycket positiva till det arbete som utförts, oftast i god dialog med facken

Jag ägnade mig inte åt de s k välfärdsföretagen utan enbart åt företag inom industri eller handel. Jag diskuterade inte heller skattefrågorna bl a av det skälet att det fanns ett antal pågående skatteprocesser men också därför att jag ville fokusera på det som faktiskt gjorts i verkliga företag.

Det var ingen svårighet för mig att förstå den ofta numera påtalade kortsiktigheten. Om det tar 5 – 7 år att få ordning på ett företag med problem så låter det i mina ögon ganska rimligt. För att därefter kunna avyttra företaget måste det ha en långsiktigt positiv framtid – annars är det inte värt mer än vad det var värt då det köptes. De företag jag granskade hade varit börsnoterade eller i andra företags ägo under längre tid. Det fanns en klart positiv berättelse.

Den bild jag tecknade är jag hittills i stort sett ensam om att ha tecknat. Riskkapitalföretagen är, precis som Billing skriver, i grunden ifrågasatta dock utan att – menar jag – att man bedömt dem på ett rättvist sätt.

Det som jag väl vet särskilt stör många i resten av näringslivet är att private equity-företagen i mycket högre utsträckning än andra företag arbetar med lånade pengar. De tar en större risk och när det i några fall gått snett har långivarna fått överta företagen. Skattehanteringen anser jag inte är en moralfråga – det handlar om att följa lagstiftningen.

Jag menar inte att dessa företag är några änglar, men jag störs av ensidigheten i diskussionen.

Dessutom tror jag att svensk ekonomi skadas eftersom det som pågår knappast ökar internationella investerares lust att satsa i Sverige.

Det borde vara hög tid för en mer seriös diskussion.