Klyftan inom borgerligheten

Igår publicerade Expressen på nätet Annie Lööfs artikel ”Det räcker nu” som inleds så här:

Det finns enligt min uppfattning en gräns för när vi som vill leva i en värld präglad av omtanke för våra medmänniskor inte längre kan stå vid sidlinjen och bara se på medan samhällsklimatet blir allt hårdare.

Den gränsen är passerad när röster höjs för att stänga gränserna samtidigt som hundratals människor i överbelamrade och sjöodugliga båtar drunknar på flykt över Medelhavet, för att det inte finns någon laglig väg in.

Artikeln finns i papperstidningen idag.

Igår skrev Anna Dahlberg om Asylvisum är en dröm utan verklighetsförankring.

Idag lever vi i en globaliserad värld med över 50 miljoner flyktingar. Svaret på den utmaningen har blivit att göra det så svårt som möjligt att använda sig av asylrätten genom att stänga gränser och införa transportöransvar. Den enda större ventil som återstår är Medelhavet.

Det kan beskrivas som en skyddsparadox. Alla har rätt att söka asyl, men ingen har rätt att lagligen ta sig till Europa för att göra det.

Vill man till varje pris få stopp på drunkningsdöden och människosmugglingen är det denna paradox som måste dyrkas upp. Antingen inför man fri invandring eller så låter man ingen invandra illegalt och krossar därigenom drömmen om Europa. Det senare är den väg som Australien har valt, där asylsökande hänvisas till fattiga öar som Papua Nya Guinea och Nauru.

Annars återstår den frustrerande verklighet vi har. Det går att skruva på och förbättra insatserna, men någon lösning på det grundläggande problemet finns inte.

Jag tror att medborgarna vill ha ett seriöst samtal kring detta akuta moraliska dilemma i stället för dagens nonsenssvar från politiskt håll. Jag tror också att de efterlyser ett ledarskap. Dessvärre har vi fått en statsminister som duckar och snärjer in sig i fullständigt obegripliga resonemang så fort migrationsfrågor kommer på tal.

Det är faktiskt bedrövligt.

Före riksdagsvalet kom frågeställningen om hur den svenska välfärdsstat medborgarna trott sig investerat i skulle hantera denna problematik att mötas av Fredrik Reinfeldts ”öppna era hjärtan”. Det ledde till ett påtagligt väljarflöde från moderaterna till SD.

Efter valet inledde Tove Lifvendahl, Anna Dahlberg och PM Nilsson i DI en diskussion om kvaliteten i integrationen av flyktingar. Det försöket till en seriös debatt har som Anna Dahlberg berört nu och tidigare inte lett till politiska åtgärder – kanske därför att det är en så svår utmaning.

Men här finns nu en betydande klyfta inom den svenska borgerligheten, en klyfta som inte underlättas av SDs retorik.

Delegationen för migrationsstudier ger på DN debatt idag bidrag till en sansad diskussion.

Jag tror att det går att överbrygga den djupa klyfta som idag finns inom borgerligheten – Allianspartierna – men det kräver respekt både för Annie Lööfs känslor och för Anna Dahlbergs krav på realism. Att bara studsa fram och åter mellan verkligheten och ”öppna era hjärtan” kommer inte att lösa en klyfta som i längden kan få betydande konsekvenser också för t ex synen på det svenska EU-medlemskapet.