Annons
X
Annons
X

Larsson läser

Janerik Larsson

Janerik Larsson

I morse framträdde Kinneviks nye supersäljare Anders Borg på Google Sessions, en serie seminarier med fokus på internets roll i samhällsutvecklingen och ekonomisk tillväxt.

Den tidigare finansministern är en superstjärna som Kinnevik säkert kommer ha god nytta av. Hans energi och entusiasm är smittsam och hans ”reklampaus” i föredraget om hur fantastiskt Kinnevik är ledde säkert till aktieköp.

Han gjorde två inhopp i den svenska politiska debatten.

För det första underströk han med stor kraft vikten av att den svenska arbetsmarknaden blir mer flexibel i en tid då stor omställning väntar – oavsett vad arbetsmarknadens parter må tycka om saken.

För det andra talade han om de entreprenörer som nu driver de mest framgångsrika, nystartade IT-relaterade företagen. De vill bli delägare i sina företag. De kommer från företag som erbjuder hög lön men inte delägarskap. Optionsbeskattningen måste vara i nivå med kapitalbeskattningen var hans poäng.

Detta är inga nya insikter. Alliansen gick till val 2006 på en plattform med ett utlovat Globaliseringsråd som kom att tänka i sådana banor. Men Anders Borg såg till att just sådana framåtsyftande idéer lades i en låst byrålåda.

I publiken i morse såg jag professor Pontus Braunerhjelm som var Globaliseringsrådets huvudsekreterare. Undras vad han tänkte… Han har nu nytänkaruppdrag från Löfvenregeringen. Undras om det går bättre denna gång…?

Andrew Wycoff från OECD var seminariets andre talare. Han kom onekligen något i skymundan för det borgska skådespelet. Men jag noterade en viktig poäng i hans presentation. Han varnade för det han kallade ”regulatory incumbency” dvs att regleringssystemet styrs av etablerade aktörer och gamla föreställningar.

Jag tror det inte minst gäller på skatteområdet och undrar om kombinationen mellan Skatteverkets GD Ingemar Hansson och hans tidigare överdirektör Magdalena Andersson är en bra kombination för framåtsyftande tänkande.

Wycoff uttryckte oro för att IT-regleringarna i Europa är så föga koordinerade. Han önskade en gemensam reglering för IT inom EU. Den entusiastiske Borg invände. Varför bry sig om lilla, bakåtsträvande Europa när det finns en global värld där ute med fantastiska, globala marknader i Asien och Afrika.

Go global ! var hans maning.

Undras hur många svenska politiker som tänker så… Men jag såg åtminstone en politiker i publiken som nog har lätt för nytänkande: Aron Modig, KD-riksdagsman med förflutet på mycket framgångsrika Klarna.

Men det behövs fler för att vända den politiska kurs Sverige just nu är inne på.

Om gästbloggen

Janerik Larsson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är skribent, författare och journalist, verksam i Stiftelsen Fritt Näringsliv och pr-byrån Prime. Bloggar om svensk politik och har en internationell utblick mot främst brittiska och amerikanska medier.
Åsikter är hans egna.
Janerik Larsson

Widar Andersson pekar på att på lite längre sikt är det Socialdemokraterna som riskerar att ta mest stryk av Decemberöverenskommelsen.

De fyra borgerliga partierna ger genom sitt okey till regeringens ekonomiska politik Vänsterpartiet ett stort inflytande över Socialdemokraterna. Socialdemokratin har därmed ett parlamentariskt umgänge där det är V och MP som styr inriktningen och som ska ha betalt för sin lojalitet genom udda och konstig politik.

Det är ett mycket dåligt utgångsläge för S. Socialdemokraternas framgångstradition bygger på en mittenposition där det är möjligt att nå fram till breda medborgargrupper med sin politik. Mittenpositionens legitimitet har byggt på uppgörelser i stora och samhällsstrukturerande frågor med olika konstellationer av borgerliga partier. Nu ska i stället alla dessa uppgörelser göras inne i en smal vänsterbur. Vilket inte bådar gott för socialdemokratins framtidschanser. Vilket givetvis de moderata strategerna inser.

M:s framtidstänkare hoppas att S – trots Stefan Löfvens helt annorlunda ambitioner – genom Decemberöverenskommelsen gradvis ska puttas allt längre vänsterut och därmed göra sig själva alltmer ovalbara. Detta ska då ske genom att Moderaterna ska sitta med armarna i kors och se på när V och MP beskattar och förbjuder högt och lågt.

Jag hör av borgerliga kritiker av DÖ som menar att nu är det snart dags för riksdagsmajoriteten att göra rent hus med DÖ genom att med en misstroendeomröstning fälla regeringen så Sverige får det nyval som behövs.

 

Janerik Larsson

Private Equity-företaget EQTs VD Thomas von Koch skriver intressant och sakligt på DI Debatt idag. Han hänvisar i artikeln till en genomgång som gjorts av status för EQTs svenska bolagsförvärv fem år efter att EQTs ägande avslutats.

En av de vanligaste angreppspunkterna mot riskkapitalbolag som ägare är att vi är kortsiktiga och vinstfixerade, och därför inte kan bygga långsiktigt hållbara verksamheter. Vi känner inte alls igen oss i den beskrivningen – EQT är en ansvarsfull ägare som brinner för att utveckla företag och göra gott i de samhällen där vi verkar! Det behövs uppenbarligen ännu mer fakta för att få en balanserad bild av hur riskkapital kan utveckla samhället.

Med det som bakgrund har vi genomfört en studie av hur det gått för de 22 svenska bolag som EQT ägt och sålt sedan starten 1994. Alla siffror är hämtade från årsredovisningar via Bolagsverket. Vi undersökte vinst, omsättning och antal anställda under de fem år som följde sedan EQT sålt bolaget. Det visade sig att i genomsnitt hade vinsten årligen ökat med 6 procent, omsättningen med 9 procent och antalet anställda med 8 procent efter vårt ägande.

Jag tror dessa fakta är helt okända för de flesta politiker som deltar i hetsen mot ”riskkapitalet”. Tyvärr gäller det ju även borgerliga politker som Anders Borg och Jan Björklund vars insatser verkligen komplicerat den pågående debatten.

Den debatten handlar i och för sig om en mycket liten del av private Equity-engagemanget i Sverige dvs det som avser s k välfärdsföretag. Men i praktiken drabbar debatten mycket bredare.

Thomas von Kochs artikel är mycket lugnt och sakligt formulerad. Kanske kan den bidra till att kunskapen ökar om vad det handlar om ? Men man ska ju inte glömma bort att för de som mest energiskt driver debatten – Vänsterpartiet och vänsterfalangen inom socialdemokratin – handlar det om ideologi och inte om sak. Man vill på sikt avskaffa marknadsekonomin och skapa en ekonomisk ordning där privata företag inte har någon roll. Den debatten måste också någon ta.

Janerik Larsson

Jag lärde känna Jan Stenbeck när jag bodde i USA på 80-talet och var anställd av honom under andra halvan av 90-talet.

Ibland skojade vi om Itel-skaparen Andy Goves bok ”Only the paranoid survive”, som kom i mitten av 90-talet, men Jans egen formulering var ”tänk om det är tvärtom?”. Det kunde appliceras på de flesta av samtidens diskussioner.

Det är ett perspektiv på samtiden som jag fortsatt finner nyttigt. Tillräckligt ofta har det ju visat sig att facit funnits i ”tvärtom”.

I helgens Financial Times skriver Gillian Tett med utgångspunkt i en studie från centralbankernas centralbank BIS om deflation. De frågetecken som där ställs inför samtidens smått hysteriska kamp mot ”deflation” är värt att ta del av.

I samma tidning skriver Gideon Rachman eftertänksamt om Joseph Nyes nya bok Is the American Century Over?. Min fundering är att den amerikanska frågeställningen kanske är väl förenklad. Det kan ju vara så att USAs stora världspolitiska betydelse är förenligt med ett perspektiv där världen håller på att gå från unipolär till multipolär ? Men där den unipolära världsbilden är överspelad.

I söndagens New York Times skriver Ross Douthat eftertänksamt om USAs problem att hantera sin roll i Mellanösterns komplexa politiska krig och kriser. Han menar att USA inte kan dra sig ur den roll man haft i decennier även om den nuvarande administrationen försöker göra det. Jag känner mig inte särskilt övertygad av Douthat eftersom t ex reträtten från kriget i Irak uppenbart var nödvändig för att USA skulle ha möjlighet att upprätthålla sin militära förmåga i andra delar av världen.

Den som vill fundera över just Mellanöstern kan titta på denna bild från The Atlantic.

Och den som vill fundera över USAs militära styrka framöver kan läsa detta.

Ett annat begrepp som ibland får mig att börja tänka på ”tvärtom”-perspektiv är diskussionen om den europeiska säkerhetsordningen efter andra världskriget. Begreppet används ofta i debatten men den har ju onekligen förändrats t ex genom att Tyskland återförenats och NATO fått fler östliga medlemsstater.

”Övertygelsen om att vara inringad av fiender är kanske den ryska säkerhetspolitikens viktigaste doktrin, från 1200-talet och fram till Sovjetunionens upplösning,” skriver professor Per-Arne Bodin i boken  ”Ryssland och Europa – en kulturhistorisk studie”(2006).

Är det ”only the paraoid survive”-perspektivet som fortsatt styr politiken i Kreml ?

Håller världens centralbanker på att blåsa upp en gigantisk ekonomisk bubbla som kommer att leda till en krabsch värre än 2008 års finanskris ? Kommer USA att förmå hantera en ny ekonomisk och militär världsordning där det som tett sig om en evig självklarhet efter Sovjetunionens fall inte längre gäller ?

Det finns gott om utrymme för tvärtomtänkande.

 

 

 

Janerik Larsson

PÅ en punkt är jag helt överens med president Obama. David Simons TV-serie The Wire är one of the greatest … pieces of art in the last couple of decades.

Om du klickar på länken får du se presidenten samtala med David Simon. Samtalet rör i huvudsak amerikanska förhållanden som t ex att så många unga amerikaner sitter i fängelse. Det är intressant att notera att en mycket engagerad röst på samma sida som Obamas i den frågan är den amerikanska högerns kanske mest inflytelserika kraft mångmiljardären Charles Koch.

 

 

 

 

Janerik Larsson

Nyligen gick Kjell Jansson i pension. Han har varit VD i Svensk Energi men har en gedigen bakgrund i regeringskansliet.

Dagens Industri publicerade i papperstidningen en kortversion av en intervju som gjorts med Jansson i DIs specialbilaga om energi. Jag kan inte låta bli att berätta lite om vad Jansson nu säger när han inte längre behöver ta hänsyn till annat än sanningen.

Han säger att han har mycket svårt att förstå är att man i ett väldigt koldioxidsnålt system – baserat på kärnkraft, vattenkraft och bioenergibaserad kraftvärme – inför extremt stora subventioner till sådant som inte tillför något alls i ett klimatperspektiv. I klartext: vindkraften.

Han nämner hur hans tidigare kolleger på finansdepartementet varnat för att göra energiområdet till ett nytt subventionsstyrt system, på det sätt som jordbruket blivit.

”Till slut krackelerar ett sådant system. Människor lockas att satsa på något som inte är hållbart. Jag ägnade på finansdepartementet mycket tid åt avvecklingen av subventionerna till varvsindustrin. Det var en oerhörd omställning och en mycket smärtsam sådan.”

”Inget subventionsstött system överlever. Meu nu har man infört subventioner som energimarknaden inte behöver och som inte behövs av miljöskäl. ”

”Intrycket blir att politikerna egentligen inte tycker att klimatfrågan är viktig. Man är fånge i en liturgi. Man tror att man måste säga vissa saker, som en bekännelse i kyrkan. Men det man säger är inte bra för saken.”

Han sammanfattar läget i Sverige idag:

Pragmatismen har förlorat och populismen vunnit mark. Man bekymrar sig mer om vad som skrivs i media än om vad som faktiskt skapar välfärd.”

”Jag förstår inte riktigt att politikerna vågat låta energipolitiken urarta så.”

 

Janerik Larsson

Iain Martin som är redaktör för nyhetsbrevet CapX förfäras idag av den lista på främsta tänkare som den brittiska tidskriften Prospect presenterat efter en läsaromröstning:

) Thomas Piketty

2) Yanis Varoufakis

3) Naomi Klein

4) Russell Brand

5)  Paul Krugman

 

Martin: That cannot be the world’s top five thinkers. It just can’t be. If it is we might as well close down the planet.

Janerik Larsson

Den 7 januari skrev Hans Bergström (docent i statskunskap, tidigare chefredaktör DN) på Dagens Industris debattsida att decemberöverenskommelsen kommer att spricka före sommaren.

Det är inte uteslutet att han får rätt.

I Fokus nr 9 fanns en lång artikel (De ovilliga. En osvensk politisk historia) som bl a belyser den sällsamma process som ledde fram till Decemberöverenskommelsen.

I både Bergströms artikel och i Fokus belyses det som nu framstår som överenskommelsen verkliga Akilleshäl.

Bergström pekar på hur konstigt Allianspolitikerna resonerade när han ger Stefan Löfven rätt när ”han veckorna före decemberöverenskommelsen förklarade att man inte kan ersätta politiskt omdöme med bindande förhandsformler för att söka reglera alla kommande politiska situationer. Han hade också rätt när han tidigare i höstas undrade hur oppositionspartierna medvetet kan avstå från att söka påverka besluten i en riktning de bedömer som gagneligt för landet, för att under fyra år nästan enbart förbereda nästa valrörelse”.

Det jag tror Fokus missade i sin mycket ambitiösa genomgång av spelet före DÖ är Fredrik Reinfeldts nyckelroll. Han hade annonserat sin avgång, men inte avgått. Hans ambition tycks det mig var att bibehålla Alliansen i sin gamla skepnad som ett orörligt monument över hans politiska insats. Monumentet skulle stå där 2018. Monumentet skulle stå där 2022.

Därför var han ointresserad av den realpolitik Bergström efterlyser. Moderaterna efter Reinfeldt tycks vara ett handlingsförlamat parti utan annan uppgift än att vårda det som varit. Det kan gå riktigt illa i en politisk verklighet som ser annorlunda ut än den gjorde 2005/2006.

Idag ser vi hur Alliansen är kritisk till den vårbudget som de inte tänker försöka stoppa, eller ens ändra i delar.

Jag har tidigare spekulerat i att en ”tanke” (om det nu kan kallas för en tanke) skulle vara att regeringspolitiken byggd på Vänsterpartiet ska bli så katastrofal för landet att Alliansen blir återvald 2018.

Viktor Barth-Kron konstaterar i DN idag eftertänksamt:

Stefan Löfven sade själv att han upplevde det som märkligt att de borgerliga till varje pris ville undvika att få det inflytande han erbjöd. För detta anklagades den i sammanhanget oerfarne statsministern för dåligt politiskt sinnelag och bristande analysförmåga.

Må så vara. Men kanske var det också så enkelt att det var de andra som var konstiga, och han som var normal.

Min gissning är att den riktigt konstige i dramat än Fredrik Reinfeldt. Det ska bli intressant att läsa hans memoarbok i höst. Vi får väl se om DÖ har dött innan dess….

 

Janerik Larsson

Per Strömberg, professor i finansiell ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm, blev säkert en smula överraskad när han såg förstasidan på Affärsvärlden. Där han ett uttalande från honom lyfts fram för att pryda hela denna sida. Såhär säger professorn:

”DET ÄR STENDÖTT. OM NÅGON OROAR SIG FÖR ATT MER RISKKAPITAL SKA GE SIG IN I VÄLFÄRDSSEKTORN KAN DE SLUTA MED DET. INGET ÄR SÅ ISKALLT.”

Professor Strömberg äe en av de internationellt ledande experterna på det som i svensk debatt kallas riskkapital (ett helt förvirrande begrepp – allt kapital i företag är riskkapital) dvs det som internationellt kallas private equity.

Vad förmodligen få fortsatt känner till är att EQT, Nordic Capital, IK, Altor och andra numera ganska kända svenska private equity-företag inte arbetar med eget kapital utan med kapital som främst kommer från stora, internationella pensionsfonder. Dit hör t ex de offentliganställdas i Kalifornien stora pensionsfond CalPERS som investerar i fonder som administreras t ex av svenska private equity-företag (rådgivare som samlar ihop fonder för att köpa och driva företag).

Varför säger då Per Strömberg något som Affärsvärlden anser värt lyftas upp på förstasidan av tidningen ?

Jo därför att han har rätt. Och därför att få tycks ha tänkt på varför han har rätt.

Så här är det: de kaliforniska offentliganställdas pensionsfond (här bara som ett exempel) investerar i en fond som investerar i ett svenskt företag som driver friskolor eller äldreboenden. Tanken är att fonden ska se till att företaget man investerat i under ett antal år ska växa, ska bli en uppskattad aktör som efterhand blir mera värd och som därefter ska säljas vidare till någon annan ägare som ser fortsatta möjligheter till ett framgångsrikt företagsbygge. Det senare kan t ex ske genom en börsnotering.

Men på grund av det sätt på vilket Alliansen (främst moderaterna och folkpartiet) hanterade frågan om ”vinst i välfärden” under Reinfeldt 2-regeringen har nu S+MP pådrivna av vänsterpartiet skapat en situation som gör att de som administrerar de kaliforniska offentliganställdas pensionsfond har lärt sig en sak:

Svenska politiker kan man inte lita på. De kan ändra spelreglerna över en natt. Där kan man inte investera längre.

Så det Strömberg säger är med all sannolikhet en självklarhet.

Den mångåriga ”utredningsfas” om ”kommersialiseringen av välfärden” som nu inletts har redan gjort sitt jobb.

Den riktigt intressanta frågan – som Affärsvärlden kanske återkommer till ? – är givetvis om internationellt pensionskapital över huvud taget anser att investeringar i svenska företag – dvs företag som lyder under ombytliga svenska politiker – är värda att satsa på framöver.

Om svaret på den frågan är nekande har våra värderade valda politiker ställt till det ganska rejält. Att Jonas Sjöstedt fått så god hjälp av Anders Borg och Jan Björklund hör till politikens ironier.

Janerik Larsson

I morse var jag på ett seminarium som samtidigt gjorde mig mycket glad och mycket arg.

Stockholms Handelskammare presenterade rapporten ”100 000 osäkra. Nu hotas jobben i välfärdssektorn” och på scenen stod tre lysande företrädare för denna sektor: Lotta Wiström (Sinnligt), Christina Wahlström (Mama Mia) och Catharina Tavakolinia (Kavat Vård AB).

Handelskammarens VD Maria Rankka förde intressanta, givande samtal med dem.

Så långt var allt bra.

Mycket arg blev jag (igen) över hela denna destruktiva debatt som drivs av den yttersta vänstern i svensk politik. Hur kan detta få fortgå ?

Hur kan man bortse från betydelse av innovation och utveckling i välfärdstjänster ? Hur kan man ha glömt bort att valfriheten kom som resultat av att den offentliga välfärdssektorns personal mådde så illa i monopolen ? Hur kan man glömma bort att det är medborgarnas önskan om valfrihet som var den avgörande förändringsfaktorn ?