Annons
X
Annons
X

Larsson läser

Janerik Larsson

Janerik Larsson

Jag har inte sett filmen ”American Sniper” men väl läst boken filmen är baserad på (Chris Kyle ”American Sniper – the autobiography of the most lethal sniper in US history”).

Den är en rak, ganska okomplicerad berättelse om Kyles väg från livet som cowboy till att som Navy SEAL vara krypskytt i krigets Irak. Boken avslutades sedan med berättelsen om hur Kyle som många andra amerikanska krigsveteraner fick svåra personliga problem efter sin tjänstgöring. Men han tog sig ur alkoholberoendet och arbetade med att hjälpa andra mentalt skadade krigsveteraner när en av dessa sköt ihjäl Kyle.

Mördaren, Eddie Ray Routh, dömdes för några dagar sedan till livstids fängelse utan möjlighet till frigivning.

För många amerikaner är Kyle en hjälte och Clint Eastwoods film har hyllats av många. Varken Kyle, boken eller filmen är okontroversiell, men som jag ser det handlar den underliggande kontroversen om USAs krigföring efter Koreakriget. Om de militära ingripandenas roll i amerikansk utrikespolitik.

Vietnam, Afghanistan och Irak ses av många amerikaner som misslyckanden och valet av Barack Obama 2008 var inte minst ett mandat för en utrikespolitik som inte baserades på militära ingripanden. Obamas återtåg från Irak och Afghanistan är ingalunda okontroversiellt och den ”nya kriget” mot ISIS illustrerar i hur hög grad militära ingripanden ses som USAs huvudsakliga handlingslinje.

Igår vandrade jag runt på Barnes & Nobles stora bokhandel i centrala Boston och i tidskriftsavdelningen hittade jag tidskriften ”Modern War” som bara var en av många krigsrelaterade tidskrifter. Den centrala artikeln hade rubriken ”Visegrad: The Coming War in Eastern Europe ” och den artikeln gjorde också reklam för krigsspelet ”Visegrad 4: Coming War in Eastern Europe”. Tesen i artikeln och i spelet är att Visegrad-länderna (Polen, Tjeckien, Ungern och Slovakien) kommer att överges av det militärt försvagade USA och NATO – inte minst sviker Tyskland –  och därför på egen hand får utkämpa det kommande kriget mot Ryssland.

När man följer amerikansk debatt är det påfallande hur nära militära maktmedel alltid ligger i argumentationen. Det anses moraliskt högststående att gå till krig, medan diplomati, förhandlingar, utrikespolitiska avvägningar nästan alltid ses som moraliskt mindervärdigt.

Presidenten hade ett starkt folkligt mandat för att avveckla de djupt impopulära krigen i Irak och Afghanistan, men det är inte lätt att bli hyllad för den insatsen. Det är macho att gå till krig, inte att avveckla krig.

Jag såg på TV igår hur den tidigare Texasguvernören Rick Perry på ett möte skrek ut sitt förakt för president Obama för att denne är försiktig med att utfärda en krigsförklaring mot hela den muslimska världen. Perry är inte ensam om att ha en mycket ringa förståelse för hur världen utanför USA ser ut, men å andra sidan är det ju bara amerikanska väljare som skulle kunna göra honom till USAs president,

Den amerikanske krigaren förblir en viktig tankefigur i amerikansk politik.

Om gästbloggen

Janerik Larsson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är skribent, författare och journalist, verksam i Stiftelsen Fritt Näringsliv och pr-byrån Prime. Bloggar om svensk politik och har en internationell utblick mot främst brittiska och amerikanska medier.
Åsikter är hans egna.
Janerik Larsson

Det finns en rad amerikanska politiker – i båda partierna – som alltid ser militära insatser som den enda riktiga lösningen på världens problem.

Fareed Zakaria (känd från CNN och Washington Post) kommenterade nyligen om en av de mest naiva företrädarna för denna föreställning:

Sen. Lindsey Graham (R-S.C.) recently offered the most honest reason why some in Washington advocate military assistance. Although it doesn’t seem likely to work, it’s a way of doing something in the face of Russian aggression. “I don’t know how this ends if you give [Ukraine] defensive capability,” Graham said at the recent Munich Security Conference, “but I know this: I will feel better because when my nation was needed to stand up to the garbage and stand by freedom, I stood by freedom.”

But the purpose of American foreign policy is not to make Lindsey Graham feel better. It is to achieve objectives on the ground. That means picking your battles and weapons carefully.

Washington Post

Idag skriver han om ett annat krig som en del obetänksamma ”hökar” gärna vill driva, nämligen ”kriget mot ISIS”:

Radical Islam, by contrast, is severely limited in its global appeal. Almost by definition, it is deeply unattractive to all non-Muslims. What Christian would want the forced imposition of sharia law? Even within the Muslim world, radical Islam does not resonate. In the half of that world that holds elections — including Indonesia, Malaysia, India, Bangladesh, Turkey, Iraq, even Pakistan — such ideologies have not garnered many votes. The Muslim Brotherhood’s electoral success in Egypt is a partial exception to this rule, but it fared well for a variety of reasons unrelated to its Islamic ideology (which was also not nearly as radical as Egypt’s military dictatorship claims). 

Because the ideas at stake are potentially seductive only to Muslims, the ideological war today is really a struggle within Islam. It’s a cultural war that has to be waged by Muslims. If outsiders such as the United States want to play a role, they should listen to and support Muslims fighting the good fight. One such person is the king of Jordan, Abdullah II, whom I interviewed this week in Amman.

President Obama is inclined not to describe the Islamic State as “Islamic,” and the king supports this, saying, “They’re looking for legitimacy that they don’t have inside of Islam.” But the truth is that it’s irrelevant what Obama wants to call these terrorists. What matters is what the king and other locals here in Jordan and across the Arab world call them. And uniformly, they choose not to call it the Islamic State, ISIS or ISIL. Instead, they call it Daesh, a rough acronym that is seen as derogatory because it sounds like the Arabic word “daes,” which means to crush underfoot. The word that King Abdullah prefers is “khawarij,” which translates to “outlaws” or “renegades” of Islam.

“It’s not a Western fight,” the king said to me. “This is a fight inside of Islam where everybody comes together against these outlaws.” He wants international support and involvement, of course, but is wary of Western troops. Jordan is on the front line of this battle, but other countries, from Iraq to Egypt, are finally joining in, and not just on the battlefield. This week, the head of Cairo’s Al-Azhar University, Sunni Islam’s most prestigious academy, denounced “extremist violent groups” that have

Zakaria

 

Janerik Larsson

Jag följer nyhetsbreven från det amerikanska analysföretaget Stratfor och dess chef George Friedman är därför ett namn jag känner till.

Härom dagen gick jag in på The Harvard Coops magnifika bokhandel i Cambridge, MA och bland nyutkomna böcker hittade jag Friedmans ”Flashpoints – The Emerging Crisis in Europe” (Doubleday).

Det är en lättläst och tankeväckande bok. Huvudtemat är att Europa varit en återkommande krigsskådeplats och kommer att så förbli.

Friedman föddes som ungersk jude men kom som barn till USA. Hans europeiska kontakter sedan dess har uppenbart varit goda. Denna kombination av amerikanskt och europeiskt perspektiv gör hans analys intressant.

Med mina svenska ögon är en intressant, genomgående tes att Nato i praktiken nu är så försvagat att försvarsalliansen i praktiken inte längre kan tas på allvar. ” Nato is a shadow of its former self. Nato’s military capability is minimal.”Den som vill följa det tankespåret rekommenderas läsa boken. Jag är inte kapabel att avgöra hur hållfast hans tes är, men resonemanget finner jag tänkvärt.

Det andra som jag fäste mig vid var Friedmans genomgående geopolitiska perspektiv. Jag följer numera med intresse de amerikanska geopolitiska / realistiska analytikerna eftersom jag tycker att deras perspektiv bidrar till förståelsen av det som idag sker i världen.

Med hans perspektiv delas Europa upp i ”halvön” (västra Europa) och ”fastlandet” (östra Europa / Ryssland).

Det tredje temat som jag tyckte var viktigt och intressant i boken var avsnitten om Tyskland. Friedman ser inte Tyskland som en stabil del av EU utan som en stormakt som tvekar om hur framtiden på sikt ser ut.

Det fjärde temat jag fäste mig vid var hans bild av Ryssland. Som många amerikanska kommentatorer är han inte övertygad om att dagens i relation till Sovjet reducerade välde har stora ambitioner att utvidga detta: ”Russia does not want to overtly dominate the region. But it does want to limit the power of Nato in the east.”

Det är de baltiska staternas situation som han i det perspektivet finner prekär: this is the immediate flashpoint in the borderland between the peninsula and the mainland”.

 

 

 

Janerik Larsson

Rafael Behr i The Guardian har idag en besk kommentar till den brittiska valkampen. Han ser fram emot valdagen den 7 maj såhär:

The prime minister, whether Cameron or Miliband, will lead a ragged government stitched together from a few golden votes, with a clear majority of the electorate feeling unheeded and unrepresented, his mandate as flimsy as fudgemallow. He won’t feel like a lucky winner for long.

En fundering: det svenska valsystemet har resulterat i en mycket svag regering och det brittiska – som är tänkt att med enmansvalkretsar skapa stabila majoriteter – kan komma att göra detsamma.

Hur ser lösningen ut ? Den frågan har Behr inte svarat på.

Janerik Larsson

En i den amerikanska debatten mycket uppmärksammad analys av ISIS är Graeme Woods artikel i nya The Atlantic. Det är en lång essä men här två centrala punkter:

We have misunderstood the nature of the Islamic State in at least two ways. First, we tend to see jihadism as monolithic, and to apply the logic of al‑Qaeda to an organization that has decisively eclipsed it. The Islamic State supporters I spoke with still refer to Osama bin Laden as “Sheikh Osama,” a title of honor. But jihadism has evolved since al-Qaeda’s heyday, from about 1998 to 2003, and many jihadists disdain the group’s priorities and current leadership.

Bin Laden viewed his terrorism as a prologue to a caliphate he did not expect to see in his lifetime. His organization was flexible, operating as a geographically diffuse network of autonomous cells. The Islamic State, by contrast, requires territory to remain legitimate, and a top-down structure to rule it. (Its bureaucracy is divided into civil and military arms, and its territory into provinces.)

We are misled in a second way, by a well-intentioned but dishonest campaign to deny the Islamic State’s medieval religious nature. Peter Bergen, who produced the first interview with bin Laden in 1997, titled his first book Holy War, Inc. in part to acknowledge bin Laden as a creature of the modern secular world. Bin Laden corporatized terror and franchised it out. He requested specific political concessions, such as the withdrawal of U.S. forces from Saudi Arabia. His foot soldiers navigated the modern world confidently. On Mohammad Atta’s last full day of life, he shopped at Walmart and ate dinner at Pizza Hut.

Nearly all the Islamic State’s decisions adhere to what it calls, on its billboards, license plates, and coins, “the Prophetic methodology.”

There is a temptation to rehearse this observation—that jihadists are modern secular people, with modern political concerns, wearing medieval religious disguise—and make it fit the Islamic State. In fact, much of what the group does looks nonsensical except in light of a sincere, carefully considered commitment to returning civilization to a seventh-century legal environment, and ultimately to bringing about the apocalypse.

Janerik Larsson

Amerikansk samhällsdebatt pendlar ofta mellan det groteskt enfaldiga och det eftertänksamma. Här exempel på det senare:

Sometimes we overlook the obvious. For weeks now, pundits and politicians have been raging over President Obama’s insistence that America is fighting “violent extremism” rather than “radical Islam.” Rudy Giuliani calls the president’s refusal to utter the ‘I’ word “cowardice.” The president’s backers defend it as a savvy refusal to give ISIS the religious war it desperately wants. But, for the most part, both sides agree that when Obama says “violent extremists” he actually means “violent Muslim extremists.” After all, my Atlantic colleague David Frum argues, “The Obama people, not being idiots, understand very well that international terrorism possesses an overwhelmingly Muslim character.”

But what if they don’t? What if Obama is using the term “violent extremism” rather than “radical Islam” not only because he doesn’t want to offend moderate Muslims, but because he’s also worried about violent extremists who aren’t Muslim? It sounds crazy, but it shouldn’t.

In his Wednesday speech to the Summit on Countering (you guessed it) Violent Extremism, Obama listed a series of terrorist attacks in the United States over the last two decades. Of the six he mentioned, only three (9/11, the 2009 murders at Fort Hood, and the Boston Marathon bombing) were committed by Muslims. The other three (the 1995 Oklahoma City bombing, the 2012 attack on a Sikh temple in Wisconsin, and the 2014 shooting at a Kansas City-area Jewish Community Center) were not. (Obama also mentioned this month’s killing of three young Muslims in Chapel Hill, which may or may not have been terrorism.)

For Obama’s critics, and even some of his defenders, this is the president being “politically correct,” straining to prove that terrorists, and their victims, hail from every group and creed in order to avoid stigmatizing Muslims. But the president’s survey is fairly representative. Peruse the FBI’s database of terrorist attacks in the United States between 1980 and 2005 and you’ll see that radical Muslims account for a small percentage of them. Many more were committed by radical environmentalists, right-wing extremists, and Puerto Rican nationalists. To be sure, Muslims account for some of the most deadly incidents: the 1993 attack on the World Trade Center, Egyptian immigrant Hesham Mohamed Ali Hedayat’s shooting spree at the El Al counter at LAX in 2002, and of course 9/11. But non-Muslims account (or at least appear to account) for some biggies too: the Unabomber, the Oklahoma City bombing, the explosions at the 1996 Olympics in Atlanta, and the 2001 anthrax attacks.

If you look more recently, the story is much the same. Between 2006 and 2013, the University of Maryland’s Global Terrorism Database (GTD) logged 14 terrorist incidents in the United States in which at least one person died. Of these, Muslims committed four: a 2006 attack on the Jewish Federation of Greater Seattle, a 2009 assault on a Little Rock recruiting station, the 2009 Fort Hood shooting, and the 2013 Boston Marathon attack (which the GTD counts as four separate incidents but I count as only one). Non-Muslims committed 10, including an attack on a Unitarian church in Knoxville in 2008, the murder of abortion doctor George Tiller in Wichita in 2009, the flying of a private plane into an IRS building in Austin in 2010, and the attack on the Sikh temple that same year.

The Atlantic

Ezra Klein på Vox har också kommenterat debatten på ett intressant sätt.

Janerik Larsson

Hufvudstadsbladet berättar om en mycket uppriktig intervju med Finlands statsminister Alexander Stubb

– Jag anser att det här inte har varit en lyckad regering. Den har skött vissa frågor alldeles bra men i andra har den misslyckats, sade Stubb i Yles radioprogram Statsministerns frågestund på söndagen.Stubb sade att han alltid utgår från att det lönar sig att tala sanning när han fick frågan om partierna nu är mer misstroget avvaktande än vad som är vanligt inför riksdagsval. Han anser att man ska vara realistisk i fråga om vad som är möjligt att uppnå under en åtta månader lång mandatperiod.

Finland går till val den 19 april.

Janerik Larsson

Jag är i USA och tittar på CNN där programledaren ställer frågan i ett inslag som handlar om att ISIS snart kommer att tåga in i Italien.

Janerik Larsson

 

Aftenposten berättar idag om några forskningsrapporter om hur terrorister rekryteras:

Ifølge en forskningsrapport fra Queen Mary University of London og en studie fra det franske senteret CPDSI som arbeider for å forhindre radikalisering, er det flest unge med god utdannelse, og som kommer fra velstående familier, som blir radikalisert fremfor arbeidsledige og marginaliserte. Queen Mary-rapporten viser at det er større risiko for at unge fra familier med en inntekt på over 75 000 pund som blir radikalisert.

Franske CPDSI har samlet informasjon om rundt 200 familier som har opplevd at deres sønner eller døtre er blitt radikaliserte. Tallene deres viser at:

*70 prosent av de unge kommer fra familier som er ateister.

*70 prosent av dem er fra middelklassen.

– Disse studiene bidrar til å nyansere bildet av dem som blir radikalisert, sier terrorismeforsker Magnus Ranstorp, leder av EUs Radicalisation Awareness Network (RAN).

Den franske sosiologen Farhad Khosrokhavar er ekspert på radikalisering. Han deler jihadist-rekruttene inn i to grupper: unge fra forstedene og unge fra middelklassen.

– Disse ressurssterke ungdommene som reiser til Syria, er et relativt nytt fenomen.

Han tror at ungdommene fra velstående familier føler at de lever i et samfunn uten idealer.

– Islam svarer på deres ønske om idealer og gir dem en følelse av å være til nytte. Mange av dem er konvertitter og kommer fra familier uten tilknytning til Islam, sier han.

Til den danske avisen Information sier den italienske forskeren Lorenzo Vidino og den danske professoren Jytte Klausen som leder et forskningsprosjekt om jihadisme at bildet av den typiske terrorist som en frustrert ung innvandrer fra sosialt dårlige kår er alt for forenklet. Klausen sier at hennes forskning viser at de radikaliserte er godt utdannet, men velger et liv i utkanten av vestlige samfunn.

 

http://www.aftenposten.no/nyheter/iriks/Internasjonal-studie-De-fleste-radikaliserte-islamister-kommer-fra-velstaende-familier-og-er-godt-utdannet-7907843.html

 

NYT berättade nyligen om ett konkret exempel på en terrorist som kom från en välbeställd familj och som gått på en privatskola I Kairo:

 

The West is struggling to confront the rise of Islamic extremism and the brutality committed in the name of religion. But it is not alone in trying to understand how this has happened — why young men raised in homes that would never condone violence, let alone coldblooded murder, are joining the Islamic State and Al Qaeda. It is a phenomenon that is as much a threat to Muslim nations as to the West, if not more so, as thousands of young men volunteer as foot soldiers, ready to kill and willing to die.

There is no single path that leads to jihad, but in exploring Mr. Yaken’s life, signposts emerge. There are influences familiar and easy to discuss, like a lack of economic opportunity and a renewed sense of political alienation, especially among youths. But there are also more delicate subjects — less often publicly debated, let alone dissected — like the increasingly conservative thinking that defines the faith for many Muslims today, or sexual repression among young people who are taught that their physical and emotional desires can bring them eternal damnation.

This conundrum, often presented as a choice between a modern Western lifestyle and living a pious life, is central to understanding how Mr. Yaken transformed from an ambitious bodybuilder who tried to cast his charm on women to a jihadist violently imposing the strictest social code. It seems almost too common, like a caricature of the men who eventually grow beards and kill, but it is Mr. Yaken’s past, too. He was a party boy; he dated girls and posed for photos with his shirt off, flaunting his physique. He worked out hard in the gym and built a sizable community on Facebook. He had girlfriends. And in the close company of his male friends, he boasted about having sex with women.

http://www.nytimes.com/2015/02/19/world/middleeast/from-a-private-school-in-cairo-to-isis-killing-fields-in-syria-video.html?emc=edit_ee_20150219&nl=todaysheadlines&nlid=17047456&_r=0

Janerik Larsson

Den amerikanska diskussionen om Ryssland/Ukraina är betydligt mera mångfacetterad än den europeiska. Här ett perspektiv signerat Daily Beast-kolumnisten James Poulos.

Rubrik: Putin’s biggest weapon is the threat of his own country’s collapse

Which would you rather confront: A strong Russia or a weak Russia?

For many in the West, the answer seems obvious. Vladimir Putin’s regime opposes our interests, and his nation is a corrupt and sprawling military powerhouse. The weaker the better, right?

Wrong. If Putin’s Russia is becoming the preeminent problem in European affairs, it’s essential to remember that Russia’s great internal weakness is, in a nettlesome way, its greatest weapon. No Western leader can outwardly root for a strongman in Moscow. But the West knows how to manage that kind of adversary. When it comes to a Russia on the brink of collapse, our track record is disastrous. And this time, the margin for error is even narrower than in the past.

Perhaps that is why some of the West’s keenest observers are offering the gravest of warnings against escalating the quasi-war in Ukraine. Speaking at London’s Kings College, former MI6 chief John Sawers declared that prudence should prevail precisely because the stakes of our conflict with Russia have ratcheted up: ”The Ukraine crisis is no longer just about Ukraine. It’s now a much bigger, more dangerous crisis, between Russia and western countries, about values and order in Europe,” he said.

Sawers’ counsel — ”a new approach to co-existence with President Putin’s Russia” — sounds suspiciously like appeasement to American hawks. But Sawer pointedly linked Western caution on Ukraine to the calamity still unfolding in the wake of our Libyan misadventure. ”When crisis erupted in Libya, we didn’t feel it right to sit by as Gadhafi crushed decent Libyans demanding an end to dictatorship. But we didn’t want to get embroiled in Libya’s problems by sending in ground forces,” he noted. ”No one held the ring … Result? Growing chaos, exploited by fanatics.”

That, not an emboldened Russia, is the true nightmare scenario for the West.

Poulos