Annons
X
Annons
X

Larsson läser

Janerik Larsson

Janerik Larsson

Anne Applebaum tar idag i sin Washington Post-krönika upp en svårt men intressant ämne: ska det få förekomma anonyma kommentarer på nätet ?

Hon konkluderar:

Sooner or later, we may also be forced to end Internet anonymity or to at least ensure that every online persona is linked back to a real person: Anyone who writes online should be as responsible for his words as if he were speaking them aloud. I know there are arguments in favor of anonymity, but too many people now abuse the privilege. Human rights, including the right to freedom of expression, should belong to real human beings and not to anonymous trolls.

Hennes argument:

A friend who worked for a public relations company in Europe tells of companies that hire people to post, anonymously, positive words on behalf of their clients and negative words about rivals. Political parties of various kinds, in various countries, are rumored to do the same.States have grown interested in joining the fray as well.

The Russian trolls have been well-documented. But others may be preparing to join them. An Iranian educational group, Tavaana, has lately found its Facebook page blocked thanks to what it suspects was the activity of Iranian trolls. Famously, the Chinese government monitors the Internet inside China, using hundreds of thousands of paid bloggers. It can’t be long before they work out how to do the same in English, or Korean, or other languages as well.

For democracies, this is a serious challenge. Online commentary subtly shapes what voters think and feel, even if it just raises the level of irritation, or gives readers the impression that certain views are “controversial,” or makes them wonder what the “mainstream” version of events is concealing.

I all anspråkslöshet: jag läser inte kommentarer till det jag skriver men däremot läser jag och besvarar alla mejl som skickas till min mejladress. De som bara meddelar att jag är en idiot för att jag inte gillar SD förblir dock obesvarade.

Jag läser inte heller kommentarutrymmena på någon sajt.

 

 

Applebaum

Om gästbloggen

Janerik Larsson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är skribent, författare och journalist, verksam i Stiftelsen Fritt Näringsliv och pr-byrån Prime. Bloggar om svensk politik och har en internationell utblick mot främst brittiska och amerikanska medier.
Åsikter är hans egna.
Janerik Larsson

Jag tycker givetvis det är mycket trevligt att blogga på svd.se men djupt i mitt hjärta finns en stark kärlek till papperstidningar. Det kan ju bero på min ålder – jag har fyllt 70 – och många av mina jämnåriga talar med stor entusiasm om hur de trivs med att läsa tidningar och tidskrifter på sin ”padda”.

Men jag tycker att papperstidningen erbjuder de överraskande upplevelser som åtminstone jag har svårt att göra i den digitala världen. Man läser en helsida i New York Times (jag är i USA just nu) och upptäcker en hel, okänd värld i en artikel där den verkliga nyheten döljs i en parentes.

Artikeln handlar om en japansk-amerikansk fotograf  Chie Nishio som just öppnat en fotoutställning på Brooklyn Public Library.

She is 84 now, a widow, living by preference without a cellphone or email account. Yet an extraordinary collection of her visual art is now receiving its belated recognition.

Där finns 43 fotografier av den judiska Lubavitch församlingen.  I artikeln (se länken) berättas den fantastiska historien om hur det kom sig att hon dokumenterat medlemmar av denna församling. Det berodde på att hon av en tillfällighet mötte en församlingsmedlem,Shimon Goldman som kände stor tacksamhet till japanerna:

Mr. Goldman’s father had escaped Lithuania — and almost certain death during the Holocaust — thanks to a transit visa issued by a sympathetic Japanese diplomat, Chiune Sugihara. (By some scholarly estimates, Sugihara saved as many as 10,000 Jews from the Nazis.)

Det var här jag fastnade. I parentesen. En historia jag aldrig hört talas om. En japansk Raoul Wallenberg.

 (By some scholarly estimates, Sugihara saved as many as 10,000 Jews from the Nazis.)

Visst kan man läsa detta på nätet. Men hade jag upptäckt artikeln utan papperstidningen ? Knappast.

Brooklyn

 

Janerik Larsson

Jag ser på twitter att socialdemokraterna försöker använda den så kallade pensionärsskatten som räddaren i nöden inför budgetomröstningen i veckan som kommer.

Jag skrev om detta ämne – ”pensionärsskatten” – för ett tag sedan och fick massor med mejl. Här är ett av dessa. Det skickades ursprungligen till Skattebetalarna:

Jag måste säga att jag skäms när jag tar del av Sunt Förnuft nr 1/2014 tema ”Pensionärssmällen”. Jag har alltid trott att jag var medlem i en seriös förening med en tidning som inte försökte mäta sig med kvällspressen i populism.

Citat 1: ”Pensionärer har inte gynnats lika mycket av samma skattelättnader som löntagare”. Samtidigt visar ni ett intressant diagram på sidan 14 som tydligt visar att såväl ”pensionärer” som ”löntagare” under samtliga år från 2006 fått rejäla skattesänkningar – något som alla borde glädjas åt! Problemet är att ni inte klargör att vad det är som påverkat skattelättnaderna.  För ”pensionärer” (jag förutsätter då att ni menar personer över 65 år som huvudsakligen får sin inkomst från pensioner) har man höjt grundavdragen (58 500 kr för en person född 1937 mot 28 200 kr för en ”löntagare” född 1970. Båda exemplen avser inkomståret 2013, vid en årsinkomst på 200 000 kr.) Kolla gärna på Skatteverkets förnämliga skatteuträkningsprogram! Dessutom är skattereduktionen högre för den ”pensionär” som har arbetsinkomster jämfört med den som inte fyllt 65 år! Faktum är att vi pensionärer betalar lägre skatt än övriga! Inte tvärtom som många tycks tro.

Vad ni menar är förstås att man inte får skattereduktion för andra inkomstslag än inkomst av arbete, oavsett om man fyllt 65 år eller ej. Och man kan förstås diskutera effekterna av ”jobbskatteavdragen”,  men även om socialdemokraterna  kommer i regeringsställning så blir troligen dessa skattereduktioner kvar. Det finns flera anledningar till att man ger skattereduktioner just till dem som förvärvsarbetar och inga andra, och även om effekterna kan vara svåra att kvantifiera är nog de flesta överens om att fler kommit i arbete. Och vad är ert förslag? Att avskaffa skattereduktionerna? Att utvidga dem att gälla alla inkomstslag, även kapitalinkomster?

Citat 2: ”Pensionen är ju lön som de som jobbar avstått för att ta ut senare”. Många tror ju att man under sitt förvärvsarbetande liv betalar in pengar till något slag av fond varifrån man sedan hämtar ut de inbesparade beloppen. Så är det ju inte: det är mina förvärvarbetande barn (och alla andra förvärvsarbetande födda efter 1948) som via skattsedeln betalar in de pensionsavgifter som används för att löpande betala de allmänna pensionerna för mig och alla andra ”pensionärer”! Förr skedde detta av ren välvilja inom familjen eller socknen, numera har man ett rikstäckande system med ”pensionspoäng” som ger personer över 65 år rätt att kräva dessa pengar från den arbetande generationen. Och så måste varje hållbart pensionssystemvara konstruerat för att fungera. Visserligen kan var och en spara pengar t.ex. i försäkringsbolag som sedan försöker placera pengarna på ett sådant sätt att de ska finnas kvar – och helst ge avkastning –  även efter 50 år eller mer. Men de allmänna pensionerna är inte ”uppskjuten lön”.

Okunnigheten bland allmänheten är stor både om skattesystem och pensionssystem – man kunde hoppas på att Skattebetalarna skulle ägna mer tid åt att förklara och undervisa än att bedriva populistiska kampanjer. Man kunde hoppas att Skattebetalarna hade fångat upp den spirande debatten om behovet av en helrenovering av vårt skattesystem som blivit allt mer ogenomträngligt och lappat. Kapitalvinstbeskattningen vid försäljning av villafastigheter borde föranleda förslag liksom skatt vid försäljning av värdepapper. Problemen med olikheter i beskattning av inkomster av  arbete och inkomster av kapital, problemen med olika skattesatser och skattesystem i ett allt mer integrerat EU…. Ja, det finns många angelägna områden inom beskattning som borde få företräde framför ren och skär populism.

Janerik Larsson

Igår var det Thanksgiving Day i USA och jag firade detta i sällskap med gamla vänner i Washington DC. Mycket politik blev det så klart. Middagssällskapet bestod till 100% av trogna demokrater och jag fick som vanligt spela rollen av opartisk utomstående.

Mitt första inspel var detta: USAs näste president kommer varken heta Bush eller Clinton.

Det väckte såklart diskussion.

En sak blev klar: å ena sidan anses Hillary Clinton nu liksom 2008 som demokraternas självklara presidentkandidat i valet i november 2016. Men när jag argumenterade för min tes med att hävda att hon var ”för mycket Washington DC” för den amerikanska opinionen (så som den ser ut idag med massor av frustration riktad mot maktspelarna i huvudstaden) så möttes jag egentligen inte av något större motstånd.

I stället väcktes frågan ”vem annars ?” Mitt förslag var den tidigare Montanaguvernören Brian Schweitzer och mitt argument möttes av viss förståelse: han döljer inte sin ambition och han är lika okänd nu som Barack Obama var när han började kampanja….

I The Hill, ett av nyhetsbrev som ägnas amerikansk politik, listas idag tänkbara republikanska presidentkandidater. Mina vänner från kalkonmiddagen hade Mitt Romney som sin favorit. Han har snarast stärkt sin position efter det senaste presidentvalet, menade man. Men The Hill har inte med honom på sin lista.

The Hill har denna lista

Sen. Rand Paul (Ky.)

Gov. Chris Christie (N.J.)

Former Gov. Jeb Bush (Fla.)

det är toppkandidaterna. Därefter följer:

Former Gov. Mike Huckabee (Ark.)

Sen. Ted Cruz (Texas)

Och i nästa avdelning:

Sen. Marco Rubio (R-Fla.)

Gov. Scott Walker (Wis.)

Därefter:

Gov. Rick Perry (Texas)

Dr. Ben Carson

Och sedan:

Gov. Mike Pence (Ind.)

Gov. Bobby Jindal (La.)

Sen. Rob Portman (Ohio)

Gov. John Kasich (Ohio)

Jag tror The Hill missat ett starkt namn: Rick Snyder, guvernör i Michigan.

Det enda som är riktigt säkert är att det kommer att göras många sådana listor det närmaste året innan primärvalen börjar i januari 2016…Det är långt dit men politik är sport i USA och man kan spekulera hur länge som helst !

Här Ben Carson:

Ben Carson

Janerik Larsson

Robert Samuelson, ekonomikommentator i Washington Post, har idag en mycket läsvärd krönika om USAs gigantiska välfärdsstat. Det är en utmanande läsning för alla de amerikaner som tror att USA är så annorlunda än de ofta föraktade europeiska välfärdsstaterna. Men för oss på denna sidan av Atlanten är det också viktig läsning för att den belyser hur krångligt konstruerad den amerikanska välfärdsstaten är. Artikeln pekar också på vanföreställningar som liknar de vi har i Sverige t ex att pensionssystemet bygger på ”sparade pengar” när det i själva verket är nya generationer arbetstagare som betalar för pensionärerna.

Här ett utdrag:

The Organization for Economic Cooperation and Development (OECD) — a group of wealthy nations — has recently published new figures on government social spending. Covered is unemployment insurance, disability payments, old-age assistance, government-provided health care, family allowances and the like. By this measure alone, the United States is hardly a leader. It ranks 23rd in the world with social spending of roughly 19 percent of gross domestic product (GDP). This is slightly below the OECD average of 22 percent. France is the champ at nearly 32 percent. (The data are generally the latest available, including some estimates for 2014.)

But wait. Direct government spending isn’t the only way that societies provide social services. They also channel payments through private companies, encouraged, regulated and subsidized by government. This is what the United States does, notably with employer-provided health insurance (which is subsidized by government by not counting employer contributions as taxable income) and tax-favored retirement savings accounts.

When these are added to government’s direct payments, rankings shift. France remains at the top, but the United States vaults into second position with roughly 30 percent of its GDP spent on social services, including health care. We have a hybrid welfare state, partly run by the government and partly outsourced to private markets.

The OECD report brims with insights about welfare systems. Did you know, for example, that China — heir to a communist social system — has a puny welfare state compared with most wealthy nations? In 2009, its social spending equaled 7 percent of GDP. Or did you realize that, despite all the talk of “austerity,” government social spending has hardly been reduced in most countries. The OECD reports cuts in a few nations (Greece, Germany and Canada, among them) but also finds that “in most countries social spending remains at historically high levels.”

The main message that Americans can take from this report is that we need a higher level of candor. The very complexity of our hybrid system seems intended to disguise the reality that we have a welfare state. We have created a new vocabulary to validate our denial. From our “safety net,” we distribute “entitlements” that are not “handouts” and don’t qualify as “welfare” payments. We pretend (or some of us do) that our Social Security taxes have been “saved” to provide for our retiree payments, when today’s Social Security checks are mainly financed by the payroll taxes of today’s workers, just as yesterday’s checks were financed by the taxes of yesterday’s workers.

Janerik Larsson

Politiken berättar om en ny opinionsmätning som gör Dansk Folkeparti till landets största parti. Marginalen är visserligen liten men….:

For første gang bliver Dansk Folkeparti nu målt i en megafonmåling til at være Danmarks største parti.

I sommer var partiet tæt, men blev trumfet af Socialdemokratiet. Men nu står partiet i en historisk måling til at være større end både Socialdemokraterne og Venstre.

Dansk Folkeparti smyger sig forbi Venstre i målingen og indtager en førsteplads blandt partierne med 37 mandater svarende til 21,2 % af stemmerne.

Til sammenligning har Venstre 20,9 % af stemmerne. Det er inden for den statistiske usikkerhed, men ikke desto mindre er det første gang, Kristian Thulesen Dahls parti er størst i en måling. Socialdemokratiet indtager tredjepladsen med 19,8 % af stemmerne.

DFs smarte partiledare Thulesen Dahl gör i Politiken en tänkvärd kommentar:

»Det vigtigste for os er, hvor meget at vores politik vi kan få gennemført. I forhold til at gå i regering eller ikke gå i regering, så er det jo det, det handler om. Hvor får du mest indflydelse. SF kom galt af sted ved at gå i regering. De gik målrettet efter ministerposterne og gav køb på det politiske. Vi vil gerne vende den om. Vi vil gerne have den politiske indflydelse. Det afgørende er ikke de ministerposter.”

DF drar inte minst väljare från missnöjda ”bidragsmottagare” som övergett det socialdemokratiska partiet. Dvs samma väljargrupp som SD siktar på i Sverige. De som tror att valets övergång från M till SD är ett tecken på att SD blivit ett borgerligt parti har inte enligt min mening förstått vart SD siktar.

Att jämföra SD med DF är dock orättvist mot DF som inte har sina rötter i rasistiska BSS (Bevara Sverige svenskt). DF är likt Fremskrittspartiet i Norge i grunden ett renodlat populistparti. Men DF är i särklass Nordens mest framgångrika populister vid sidan av Sannfinländarna i Finland. Hur det går för dem framöver får vi se i riksdagsvalet som kommer hållas senast den 16 april nästa år.

I Danmark är det val till folketinget senast den 15 september nästa år. Med dagens siffror skulle DF kunna kräva mycket av en ny borgerlig Venstreledd regering utan att gå in i en sådan. Regeringsmakten har ett högt pris som danska SF fick erfara.

Janerik Larsson

På 60-talet när Paul Johnson var redaktör för den brittiska vänstertidskriften New Statesman var jag en ganska trogen läsare, men på senare år har just den tidskriften inte hör till det Larsson läser.

På väg från London köpte jag senaste New Statesman och det var en intressant bekantskap. Efter alla dessa år hade tidskiften mycket av sin charm. Karen Armstrongs essä ”The Deep roots of Islamic State” var mycket intressant läsning.

Men det jag särskilt fastnade för – och som Paul Johnson säkert gillar – var Philip Maughams essä ”The book of revelations” som undersökte ”the unlikely popularity of religion in contemporary fiction”.

I den intervjuas bl a Francis Spufford, en akademiker som skrivit en bok om ”the emotional intelligibility of 21st-century Christianity”.

En av teserna i essän är denna: ”Another reason for the upsurge in Writing about religion may lie in the failure of a convincing anti-capitalist discourse to emerge after the financial crisis”.

 

Janerik Larsson

Ett snabbesök i London gav mig tre insikter.

Den första är att hur intensivt man än bevakar ett lands politik på distans så behöver man komplettera med att tala med människor på plats och – inte minst – följa de nationella radio- och TV-nyheterna.

Den andra insikten handlade om det som förbryllat mig mycket, nämligen varför det är ett sådant oerhört upphetsat, uppskruvat tonläge i debatten kring arbetskraftens fria rörlighet inom EU. En insiktsfull person påpekade för mig att debatten i själva verket handlar om missnöje med invandrare från det gamla imperiet som kommit för bra länge sedan. Men det vill ingen tala om av (befogad) rädsla för att bli kallade rasister. British National Party var ett sådant rasistparti men dess väljare finns nu hos UKIP som elegant undviker denna fälla och fokuserar på EU-migranter trots att dessa i allt väsentligt utgör ett välkommet och positivt bidrag till den brittiska ekonomin.

Den tredje insikten handlade om vilken fullständigt hänsynslös och (i mina ögon) oseriös politiker David Cameron är. När jag satte på TVn handlade allt om utredningen kring två terroristers mord på den brittiske soldaten Lee Rigby. Cameron riktade allt fokus på Facebook som nu efteråt kunnat konstatera att en av mördarna haft kontakt via Facebook med en terrorist i Jemen. Cameron hävdade att Facebook och andra nätsajter borde ligga öppna för brittiska säkerhetsorganisationer.

Ur mitt perspektiv är detta helt oseriöst. Statlig spaning riktad mot alla brittiska invånare skulle alltså rättfärdigas. Men att man i efterhand kan upptäcka ett sådant utbyte av meddelanden betyder ju inte att någon – vare sig Facebook eller statliga brittiska säkerhetstjänster – skulle upptäcka sådant i den enorma volym av meddelanden som utväxlas.

Kan Trafikverket i efterhand göras ansvarigt för alla olyckor som händer på svenska vägar ?

Janerik Larsson

Debatten går het i min mejl om Allianspartiernas agerande i regeringsfrågan. Många brottas med frågan om SDs ”borgerliga väljare” och att det ”egentligen” finns en borgerlig majoritet i riksdagen.

Hans Bergström, tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter, docent i statskunskap mm, har i senaste NEO utvecklat ett alternativt scenario som börjar redan i augusti.

Här:

NEO

Janerik Larsson

Den amerikanska Ebolahysterien får effekter. Wall Street Journal idag:

Protective suits were running low in Sierra Leone this month, when a Christian charity decided ship some over. The charity turned to American medical-wear suppliers, which came back with bad news: TPrhe suits needed to treat Ebola are running low in America, too.

“There’s been some sleepless nights,” said Jennifer Mounsey, director of corporate engagement for World Vision, the Christian humanitarian group based in Monrovia, Calif. “We’re all sweating bullets.”

The medical moon suit—which has come to symbolize the Ebola epidemic—is in short supply. Only a handful of manufacturers make the medical garb that doctors and ordinary people in West Africa need to protect themselves from the bodily fluids that spread the virus. The few global suppliers are ramping up production, but they are still straining to meet demand, especially since anxiety has risen in the U.S.

For months, companies like DuPont Co. have struggled to fill all the orders coming in for the niche products—chemical suits, boot covers, face masks, hoods—that make up what doctors call PPEs, or Personal Protective Equipment. Now, PPE orders are piling up faster than DuPont and others can fill them.

One of the demand spikes isn’t coming from West Africa—but from America. U.S. hospitals and government agencies have strained PPE supplies in some regions, the U.S. Centers for Disease Control and Prevention said. This month, the CDC itself said it ordered $2.7 million in PPEs, a collection it calls a Strategic National Stockpile. CDC guidelines state American hospitals and firefighters need PPEs on hand, in case a potential Ebola suspect wanders into an emergency room or dials 911.

The shortage shows how the deep anxiety over Ebola’s arrival in the U.S. has complicated efforts to fight it in Liberia, Sierra Leone and Guinea. Ebola has sickened more than 15,000 people in West Africa, more than 5,400 of them fatally. The U.S. has had six cases. Two people died.