Annons
X
Annons
X

Larsson läser

Janerik Larsson

Janerik Larsson

Andrei Shleifer och Daniel Treisman skriver i nästa Foreign Affairs om att länderna som lämnade Sovjetblocket kring 1989 klarat sig bra:

An anniversary is a good moment to take stock. We examine here what has changed in the countries that shook off Soviet-style tyrannies a generation ago. Gathering statistics on economic performance, living standards, health, and politics, we ask whether the facts support the prevailing narrative.

An accurate assessment matters not just for Eastern Europe. The negative view of postcommunist reform influences broader debates on global politics. Along with dire interpretations of the 2008 world financial crisis, it has caused some to see authoritarian state capitalism as the wave of the future. China is cast as a vibrant alternative to the dysfunctions of liberal democracy.

We find that objective evidence contradicts the conventional view. Media images aside, life has improved dramatically across the former Eastern Bloc. Since the start of transition, the postcommunist countries have grown rapidly. Their citizens live richer, longer, and happier lives. In most regards they look today just like other countries at similar levels of economic development.2 They have become normal countries.

Om gästbloggen

Janerik Larsson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är skribent, författare och journalist, verksam i Stiftelsen Fritt Näringsliv och pr-byrån Prime. Bloggar om svensk politik och har en internationell utblick mot främst brittiska och amerikanska medier.
Åsikter är hans egna.
Janerik Larsson

Ian Dunt skriver på nyhetsbloggen politics.co.uk  om en undersökning om hur invandrare i Storbritannien upplever den närmast hysteriska, ofta obehagligt aggressiva brittiska hetsen mot invandrare och invandring. Att det är politiker som går i spetsen för detta – på jakt efter röster – gör inte saken bättre.

Once upon a time, things were more positive. Even now, the majority still feel they belong in the UK and are well integrated into society. As one said:

”I’ve been here for 25 years. And I feel this is home for me. I feel 100% British. And I feel I’m happy I took the decision to stay in this country. I have three children who are doing very well. So I feel this is a country of opportunities, where everyone who wants to work hard can achieve.”

But 63% of respondents said the debate on immigration exerts an influence on their sense of belonging. Most migrants aren’t even comfortable calling it a debate. A debate involves two sides talking. They feel they are just being shouted at. Only 12% of all articles on immigration actually bother to quote an immigrant. Less than four per cent of respondents felt politicians or the media represented migrants in an accurate way.

Dunt hittar en liten glimt av hopp:

There is a glimmer of hope. The anger is directed at politicians and the media. But the coverage has not yet had an overwhelming effect on migrants’ daily life in their community or the way they see their neighbours. Fifty-six per cent said the debate had no effect on their relationship with the British public – although 44% said it did. This broadly tallies with polling showing anti-immigrant views to be most popular where there are the fewest immigrants. Despite the noise, on the streets this remains a mostly good-tempered country.

But how long will it withstand the brazen irresponsibility of the political class and the media? MPs are united – almost to a man – in never saying a single positive word about immigrants. Every day the press grows ever more accusatory and hateful in its coverage. Migrants themselves are frozen out, turned into the other –  a workshy, benefit-claiming parasite who is simultaneously taking all the best jobs. Ukip consciously conducts its debate in base terms, whipping up anti-immigrant sentiment in order to serve its political programme.

If we continue down this road, they will pit our communities against one another. The immigration debate, and the manner in which it is being conducted, is doing us terrible damage.

Politics co uk

Janerik Larsson

Den brittiska centervänstertankesmedjan Policy Network bidrar ofta med intressanta och tankeväckande debattinlägg. Nu senast en essä av belgaren David Van Reybrouck  som anser att det inte alls är självklart att demokrati enbart är val till riksdag etc:

It seems like we have all become electoral fundamentalists. We look down on those who have been elected, but worship elections themselves. Electoral fundamentalism is the unshakeable belief that there can be no democracy without polling, that elections are a precondition, indispensable for defining democracy. Electoral fundamentalists refuse to see elections as a means to implement democracy, but consider them an end in themselves, a sacred principle of intrinsic, indefeasible value.

Hans förslag är att man ska dela ansvaret mellan valda politiker enligt dagens ordning och i de lagstiftande etc församlingarna helt enkelt lotta in medborgare:

Treat critical, outspoken citizens as a voting mob and they will behave like a voting mob. Treat them like adults and they will act as adults. The relationship between the government and its constituency is no longer that between a parent and its children, but of adults working together. Politicians would do well to look further than the barbed wire alone, to trust the citizens, to take their feelings seriously and respect their experience. To make them feel welcome, in other words. Give them power. And, to keep things fair: appoint them by sortition.  In my opinion, the traumatic, systemic crisis that has overcome democracy can be alleviated by giving sortition another chance. The drawing of lots is no miracle cure, no perfect recipe, in the same way that elections have never been that either. It can, however, help to redress some shortcomings. Sortition is not irrational, it is a-rational: a consciously neutral procedure by which political opportunities can be justly distributed and discord avoided. The risk of corruption is reduced, electoral fever abated, the focus on the common good increased. Citizens selected by sortition may not have the expertise of professional politicians, but they have something else: freedom. There is, after all, no pressure on them to be elected or reelected.

In this phase of the history of democracy, therefore, there are sound arguments for no longer leaving legislative power in the hands of elected citizens, but passing it along to allotted citizens too. If we trust the principle of sortition when it comes to the court system, why not with legislation? It would serve to patch things up considerably. Then elected citizens (our politicians) will no longer be hounded to a frenzy by the commercial and social media, but will feel backed up by a second lawgiving body for which electoral fever and audience ratings are completely irrelevant, an assembly in which the public interest and the long term still enjoy pride of place, an assembly of citizens who are quite literally reachable – not because they are better than all the rest, but because the circumstances bring out the best in them.

Van Revbrouck pekar på det växande misstroende som i västliga demokratier visas mot de demokratiskt valda. I t ex det amerikanska jurysystemet så väljs domarna från allmänheten (inte som svenska nämndemän alltså). Varför duger inte den principen också i andra sammanhang, är hans fråga.

Jag tar gärna emot – och sprider – synpunkter.

Här hela hans essä:

Policy Network

 

Janerik Larsson

Ulla Hamilton kommenterar på sin blogg Niklas Zennströms artikel i SvD idag.

Ulla:

Ska Stockholm och Sverige kunna behålla denna världsledande position krävs det att beslutsfattare inser vilken enorm möjlighet som Stockholm har och att politiken inte hindrar denna utveckling utan tvärtom underlättar den. Det handlar om skatteregler, kompetensförsörjning, arbetskraftstillgång, bostadsbyggande mm.

Det är lätt att titta på andra delar av världen och försöka att kopiera vad som sker där. Men faktum är att andra delar av världen just nu tittar på Stockholm, med avund, och försöker förstå hur det kommer sig att så många spännande företag växer fram i Stockholm. Vi har nu ett unikt ekosystem för teknikföretag, ett växande för spelföretag och för life scienceföretag.

Zennström ser detta. Nu är det hög tid att politikerna från alla partier också ser det. Kliv utanför dörren och träffa dessa fantastiska företagare. Förstå deras verklighet och se till att föra en politik som inte förstör denna fantastiska möjlighet som finns här och nu för fler jobb och nya spännande företag. Bromma behövs, fler direktflyg till Arlanda behövs, Förbifart Stockholm behövs, bara för att ge några exempel. Tillgänglighet är viktigt för konkurrenskraften.

Ulla Hamilton

Janerik Larsson

Det är mellanårsval i USA på tisdag och rader av politiker – främst republikaner – bedriver en fullständigt oseriös kampanj mot Obamaadministrationen för att den inte vidtar orimliga ”åtgärder” med anledning av Ebolaepidemin i Västafrika.

Doyle McManus i Los Angeles Times:

It’s unfashionable to express sympathy for politicians these days, but spare an ounce of charity for all those officeholders trying to come up with reassuring responses to the terrifying — but so far, exaggerated — problem of Ebola in the United States.

The number of people who have died of the disease in the United States is exactly one, a case mishandled by an unprepared hospital in Dallas. Seven other Ebola patients have recovered, and one is still under observation.

That left politicians with a dilemma. The scientists studying Ebola still didn’t see the disease as a crisis in the United States, and they offered complex explanations of why tightening restrictions on travel would backfire. But that didn’t satisfy a lot of ordinary Americans, who wanted their political leaders to protect them.

”Ebola is a hard problem,” explained Mark Mellman, a leading Democratic strategist who’s working on several Senate races. ”People want to see political leaders doing something…. It’s very hard to explain the case for not quarantining people or imposing travel restrictions.”

McManus

Janerik Larsson

Hur många partier kommer att sitta i det brittiska parlamentet efter nästa års val ?

Opinionsinstitutet YouGov har gjort en analys av de 26 724 väljarsvar man samlat in denna månad. Riktigt vad det säger om utfallet går inte att förutse eftersom det brittiska valsystemet med enmansvalkretsar ju är frikopplat från nationella opinionsmätningsresultat.

Idag är det två stora partiet: Tory (konservativa) och Labour. I den brittiska regeringen finns ju också LibDem, det liberaldemokratiska partiet som bildades 1988 genom en sammanslagning av det liberala partiet och det socialdemokratiska parti som var en utbrytning 1981 från Labour.

Den nationalistiska, EU- och invandrarfientliga uppstickaren UKIP har nu redan en parlamentsledamot och det kan bli fler senare i höst. Avhoppen från premiärminister David Camerons toryparti har satt strålkastarljuset på UKIP vars framgång i Europaparlamentsvalet ju var otvetydig.

YouGov-chefen Peter Kellner resonerar i sitt nyhetsbrev kring möjligheten att även de gröna, dvs det brittiska miljöpartiet, ska lyckas ta sig in i parlamentet nästa år. Han tror dock att det snarare blir valet 2020 som kan föra de gröna till parlamentet. 2015 tror att däremot att det skotska nationalistpartiet SNP kan få stor framgång. Folkomröstningen om Skottland i förra månaden om Skottland skulle stanna kvar som del av Storbritannien har haft en dramatisk effekt och kan drabba Labour.

Kellner:

I can see the 2020 general election leading to a far more multi-party House of Commons. This could happen if Ukip establishes itself next year as the clear second-place challenger to Labour in much of the North, as well as to the Tories along England’s east and south coasts, while the Greens build up support in university seats where they have started to put down roots. Then, in 2020, there could be dozens of seats in which the ‘wasted vote’ argument for sticking to the two big parties won’t apply, and tactical voting could help Ukip and the Greens.

That said, a word of caution. Predictions of the breakup of the Labour-Conservative duopoly have been made before. They have usually come to nothing. Most prominently, the SDP promised to ‘break the mould’ of British politics thirty years ago, and dazzled briefly before disintegrating. Maybe the Greens and Ukip will go the same way. But maybe, just maybe, they won’t, for they represent real forces, and articulate real passions, that Labour and the Conservatives, and now the Lib Dems, have so far utterly failed to repel.

 

 

Janerik Larsson

New York Times rapporterar att världens största kemiföretag BASF är på väg bort från Tyskland – och EU. Här förklaringen:

Lately BASF has been investing more of its money and management energy outside Germany, especially in the United States. And the company’s reasons for doing that help illustrate why the German industrial economy has been losing momentum — and why Germany risks tipping back into recession.

BASF executives say that German and European Union policies toward industry, particularly when it comes to energy, are forcing big companies to look elsewhere as they seek to expand.

NYT

Janerik Larsson

Om en vecka är det mellanårsval i USA. Det betyder att hela underhuset och en tredjedel av senaten ska väljas. Att det republikanska partiet kommer att behålla majoriteten i underhuset (representanthuset) är klart på förhand. Amerikanska valkretsar har manipulerats genom åren så att de oftast är säkra för den sittande företrädaren. I senaten tror de flesta bedömare att det demokratiska partiets majoritet ska ersättas av att republikanerna får en klar majoritet. Där är utfallet på förhand mindre säkert.

I POLITICO, den eminenta politiska nyhetskällan, intervjuades härom dagen den republikanske majoritetsledaren i underhuset, Kevin McCarthy. Han blev majoritetsledare för några månader sedan då hans företrädare Eric Cantor oväntat slogs ut som sitt partis kandidat i Virginia. McCarthy kommer från Kalifornien och har goda kontakter i Silicon Valley.

Om republikanerna tar kontrollen över hela kongressen kommer den handlingsförlamning som rått där sannolikt att upphöra. McCarthy har stora planer för hur republikanerna (GOP) via sin kongressmajoritet ska visa det amerikanska folket att de är värda att belönas med Vita huset i presidentvalet i november 2016.

Risken är uppenbar att GOP inte ska lyckats med det McCarthy önskar sig. Det finns starka politiska spänningar i partiet och en kraftfull, attraktiv framtidspolitik är inte självklar.

POLITICOs Mike Allen kommenterade McCarthy-intervjun i sitt nyhetsbrev igår: Lots of smart, 2016-minded top Republicans are worried upcoming wins are nothing more than a sugar high. They know they’re going to win because voters disdain Democrats slightly more than Republicans. These top Republicans admit they have done little to narrow the data and demographic gaps that killed them in 2008 and 2012 — and that will kill again if they don’t make some radical changes in rhetoric and governing style in the House. McCarthy, who has found his footing much quicker than many expected, is simply going public with a very real private concern.

En detalj i intervjun med McCarthy var att han som en tänkbar GOP-presidentkandidat 2016 pekade på Rick Snyder, guvernör i Michigan, som nu kommer att bli omvald om opinionsmätningarna talar sanning.

New York Times har samtidigt meddelat att Jeb Bush nu är beredd att ställa upp som GOP-kandidat. Vill amerikanerna ha en tredje president Bush ? Kanske. Det är dock något mindre osannolikt att det kan bli en andra president Clinton (Hillary). Men kom ihåg 2008 – det kan vara en tidigare föga känd politiker som i januari 2017 installeras som USAs president.

Liksom McCathy har Snyder starka kopplingar till IT-industrin. Han har bl a varit VD för IT-företaget Gateway som numera ingår i Acer.

Här nedan en länk till Rick Snyders guvernörskampanj:

Rick

Janerik Larsson

Tänk att du sitter i styrelsen för ett stort börsbolag. Det blir uppenbart för styrelsen att den anställde verkställande direktören är en katastrof som kommer att förstöra företagets framtid. Vad gör du då ?

Det socialdemokratiska partiet befann sig i en sådan situation när det blev uppenbart att Håkan Juholt var en katastrof som partiledare och att sannolikheten att han skulle kunna övertyga de svenska väljarna att han borde bli statsminister snabbt närmade sig nollpunkten.

Partiets verkställande utskott – motsvarigheten till styrelsen i ett börsbolag – våndades inför det nödvändiga. Daniel Suhonens bok handlar om denna vånda och om Håkan Juholts oförmåga att inse att det han hade sagt på förhand – att han var på tok för ostrukturerad för att vara tänkbar som partiledare – verkligen stämde.

I Suhonens bok får Stefan Löfven beröm för att han inte satte ner foten, inte klart sa ifrån att Juholt måste bort. Kanske var det ett skickligt spel för att han själv skulle bli Juholts efterträdare ? Jag tror inte det. Jag tror som Irene Wennemo i hennes krönika i senaste Fokus att Löfven helt enkelt visade sig upp en pojkscoutmentalitet.

Det har diskuterats om Löfven är en förhandlare eller en politiker. Från den tid då jag vistades i arbetsgivarkretsar minns jag väl att bilden av IF Metalls ordförande var att han mest var en politiker. Inte en förhandlare.

Det han visade upp i VU var att han egentligen inte är en politiker heller. Och det bestyrks mer och mer för varje dag.

Fortsättning följer….

Janerik Larsson

Wall Street Journal skriver om den senaste manifestationen mot den italienska regeringens försök att ta små steg mot att reformera den italienska arbetsmarknadslagstiftning som är en viktig förklaring till landets djupa ekonomiska kris. World Economic Forum har i sin senaste bedömning av länders arbetsmarknadseffektivitet placerat Italien som nummer 141 av 144 länder vad gäller regelverk för att anställa och friställa arbetskraft. ”Just above Zimbabwe”, påpekar WSJ syrligt.

An estimated one million people poured into the streets of Rome on Saturday to protest Prime Minister Matteo Renzi ’s modest efforts to reform Italy’s notoriously labyrinthine labor laws. Led by the country’s largest union, the Italian General Confederation of Labor, or CGIL, the activists want to preserve Italy’s job guarantees as they are. Call it Italy’s economic suicide movement.

Italy’s labor-market rules have remained largely unreformed since the modern Italian state was established. Spread over some 2,700 pages, the labor code divides the labor force into two parts. Older workers benefit from the full weight of the law, including ironclad protections against being laid off, fired or disciplined, whether for performance or economic reasons. That leaves the remainder of the work force, predominately young, to make do with temporary, freelance and other forms of itinerant work.

Then there is the Cassa Integrazione Guadagni. Under this income-assistance scheme, businesses that need to downsize can put some workers on “standby,” and the government will cover a significant share of the normal salary until the company can hire back the worker. The program strains the state’s budget, discourages workers from seeking other jobs, and prevents struggling companies from downsizing to stay competitive.

Need to fire a worker for poor job performance? To do so, businesses must persuade a judge that no alternative short of termination was available—a process of administrative hearings and litigation that can take months and drain company resources.

The unsurprising result of all these barriers to firing and efficiency is that businesses are reluctant to hire. The official unemployment rate stands at 12%, and half of Italy’s young people are unemployed. Given the scale of the problem, Mr. Renzi’s proposed reforms are a start but far from enough.

The Prime Minister wants gradually to phase out the dual system with the introduction of a single contract that will eventually cover all workers; shift the employment protection from the workplace to the individual employee; and reduce the red tape required to form temporary employment contracts.