Annons
X
Annons
X

Larsson läser

Janerik Larsson

Janerik Larsson

Det har inte väckt någon större mediauppmärksamhet utanför USA men nyheten att en beväpnad man tagit sig in i Vita Huset är en stor amerikansk medianyhet. Och avslöjandena blir alltmer pinsamma för Secret Service.

Den beväpnade mannen, vars avsikt uppenbart inte handlade om att få president Obamas autograf, hoppade över det höga stängslet runt presidentbostaden och tog sig sedan in i huset. Vad som hade hänt om han inte hade upptäckts av en säkerhetsvakt är det ingen som vet. Men idag kom nyheten att vakten som gjorde ingripandet inte var i tjänst. Han hade avslutat sin tjänstgöring och var på väg hem då han upptäckte inkräktaren…

Secret Service har ju misslyckats tidigare att skydda amerikanska presidenter och nu var det igen en allvarlig incident.

Washington Post har mer information om hur illa Secret Service sköter sig:

The additional information about the incident came as Secret Service Director Julia Pierson was being grilled on Capitol Hill about the Gonzalez incident and other security lapses revealed in Washington Post stories in recent days. The Post on Sunday detailed the agency’s fumbling response to a November 2011 shooting, in which a man fired a semiautomatic rifle into the White House residence while Sasha Obama was home, but the Secret Service discounted the gunshots on Constitution Avenue as a shoot-out between rival gangsters.

Om gästbloggen

Janerik Larsson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är skribent, författare och journalist, verksam i Stiftelsen Fritt Näringsliv och pr-byrån Prime. Bloggar om svensk politik och har en internationell utblick mot främst brittiska och amerikanska medier.
Åsikter är hans egna.
Janerik Larsson

Socialdemokraterna och Miljöpartiet är överens om att föreslå en lagstiftning om kvotering i de börsnoterade företagens styrelser. Detta kommer bli verklighet 2016 om andelen kvinnor då inte uppgår till minst 40 procent, meddelar Ekot:             

– Det är viktigt att ta tillvara den kompetensen som finns hos alla kvinnor, också att den tas tillvara i bolagsstyrelserna, säger Magdalena Andersson, Socialdemokraternas ekonomiskpolitiska talesperson.

Det är många som bidragit till denna stollighet. Även borgerliga politiker som Anders Borg och inte minst en hel del politiskt korrekta människor från näringslivet.

Få frågor är annars enklare att reda ut än just denna.

1. Alla företag är olika. ”De börnoterade företagen” är inte i någon rimlig mening ett kollektiv. Alla företag har olika ägare och det är dessa ägare som utser lämpliga styrelser. Om politikerna ska ta över den uppgiften så är frågan varför ägarna över huvud taget ska utse styrelser.

2. ”Den kompetens som finns hos alla kvinnor”, säger Andersson. Det vill säga att vilken kvinna som helst kan av politikerna placeras i ett börsbolags styrelse. Det korrekta förhållandet är att precis som att alla börsföretag är olika är också alla kvinnor olika.

I denna debatt – i vårt land, i vårt västra grannland ”den sista Sovjetstaten” och så vidare – handlar det om oförståelse för hur marknadsekonomin fungerar.

Bolag med bra styrelser har bättre utsikter utvecklas positivt än bolag med dåliga styrelser. Bra/dåligt kan ha många olika aspekter men det är en ren lögn att könsfördelning spelar någon roll.

Marknaden löser problem – oavsett vilka de är – bättre än lagstiftare.

Janerik Larsson

I samband med att USAs justitieminister Eric Holder härom dagen meddelade att han kommer att lämna sin post har debatten ånyo börjat om varför Obama-administrationen underlåtit att driva mål mot de personer i de stora finansiella företagen som gjorde sig skyldig till den brottsliga verksamhet som ledde till den stora finanskrisen 2008.

Idag skriver NYT-kolumnisten Joe Nocera om detta:

None of the top executives from any of the major firms were indicted. Indeed, according to an article in The New York Times Magazine in May, only one executive of any kind — a mid-level executive with Credit Suisse — has gone to prison as a result of his actions during the financial crisis. The notion that he’s the only one who committed a crime in the mortgage-crazed run-up to the financial crisis is, quite simply, implausible.

Igår hette det på NYT:s Dealbook:

Mr. Holder was the fourth-longest-serving attorney general. He came into office as the financial crisis fueled a widespread perception that the real culprits – corporate executives – were not being held accountable. Thus, his record in the field of white-collar crime will be judged largely in light of how the Justice Department responded to the crisis.

Betydligt mera spektakulära är avslöjandena om vilken makt Goldman Sachs har över makthavarna i Washington DC.

Michael Lewis skrev på Bloomberg View härom dagen om  Carmen Segarra som arbetade för Federal Reserve med att övervaka Goldman Sachs. Hennes kritik ledde till att hon med tiden avskedades från Fed , men nu har hon till några undersökande journalister överlämnat 40 timmar tidigare okända, men avslöjande bandinspelningar. Inspelade i hemlighet. Lewis om dokumentären om henne:

  I’ve never met Segarra, but she comes across on the broadcast as a likable combination of good-humored and principled. ”This American Life” also interviewed people who had worked with her, before she arrived at the Fed, who describe her as smart and occasionally blunt, but never unprofessional. She is obviously bright and inquisitive: speaks four languages, holds degrees from Harvard, Cornell and Columbia. She is also obviously knowledgeable: Before going to work at the Fed, she worked directly, and successfully, for the legal and compliance departments of big banks. She went to work for the Fed after the financial crisis, she says, only because she thought she had the ability to help the Fed to fix the system.

Lewis sammanfattar:

You sort of knew that the regulators were more or less controlled by the banks. Now you know.

Radiodokumentären finns här:

ThisAmericanLife.org

 

 

Janerik Larsson

Ekot rapporterar: Sedan i torsdags diskuterar Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet hur vinsterna i välfärden ska kunna begränsas. Vänsterpartiet har krävt en uppgörelse i den här frågan innan partiet är berett att inleda förhandlingar om nästa års statsbudget.

Två funderingar:

1. Borde inte allt fokus ligga på kvalitet i stället för på denna mystiska marxistiska förvirring angående vad ”vinst” är ?

2. Borde inte Alliansen i denna ”fråga” sträcka ut handen till Löfven och erbjuda räddning från en destruktiv diskussion med Sjöstedt ?

Janerik Larsson

I Morgenbladet skriver professor Grete Brochmann om den svenska invandrings- och integrationsdebatten. Brochmann var ordförande för den stora norska statliga utredningen om invandringens kostnader som blev klar 2011.

”Intressant nog visar det starkt anti-nationalistiska Sverige en nationell arrogans inför alla andra sätt att hantera invandring på. (—) Kanske blir debattklimatet nu öppnare, kanske blir det förlamat av polarisering. (—) Bland de få undersökningar som finns om hur invandrarna själva trivs i sina respektive nya hemländer är det lite som tyder på att ‘snälla’ Sverige kommer bättre ut än ‘elaka’ Danmark.”

Brochmann avslutar med en öppen fråga om Sverige kanske klarar av att bevara något av den hedervärda humanismen i mötet framöver med en mer självsäker högerpopulistisk opposition. Men det kommer, menar hon, sannolik att kräva en tuffare reglering av invandringen, en öppnare diskussion om de vanliga medborgarnas framtidsoro och inte minst en fördelningspolitik som inte offrar de svagaste svenskarna (nya och gamla) på de öppna hjärtanas altar.

Detta är några klipp ur en längre, läsvärd essä som inte låter sig inrangeras i den svart/vita debatt vi sett och ser så mycket av.

 

Janerik Larsson

Anders Lindberg skriver idag på DN-debatt om att det är dags att begrava löntagarfondsspöket.

Eftersom jag var aktiv i löntagarfondsdebatten då det begav sig kan någon hävda att det är nostalgi som gör att jag hävdar att det är ett högeligen nyttigt spöke, som förhoppningsvis ska fortsätta vara en allvarsam påminnelse om hur ett dynamiskt svenskt näringsliv inte kan se ut.

Själva föreställningen om långsiktigt ägaransvar bygger på en misstro mot marknadsekonomins dynamik. Det kan te sig önskvärt i ögonblicket att ”skydda” den ena eller den andra storföretagsföretagsledningen från marknadsekonomins dynamik, mot otåliga ägare som kräver att företagsledningen ska vässa sig och som annars är beredda att låta nya ägare ta över.

Det är så välstånd skapas.

Det viktiga är att nya företag kommer till, att de kan utmana etablerade bjässar utan att dessa skyddas av ointagliga miljarder pensionspengar.

Låt löntagarfondsspöket leva annars är vi snart åter i Statsföretag AB eller andra vilsna försök att skapa skyddsmurar för trötta företagsledningar.

Janerik Larsson

I The Guardian fanns härom dagen en intressant intervju med Peter Hendry, som ansvarar för Londons trafiksystem:

London could see riots again unless more trains and buses are provided at affordable fares for the poorest communities as the population soars, the city’s transport commissioner has warned. He said the city will face ”overwhelming” overcrowding on its congested transport networks by 2030 without urgent progress on new rail lines.

Det talas ju mycket om hur staden – storstaden – hör framtiden till och är lösningen på många av de problem som idag förknippas med kraftlösa nationalstater. Men storstadens transportutmaningar är givetvis en central problematik.

Janerik Larsson

I valrörelsens slutskede förde Göran Hägglund fram förslaget om att förstatliga landstingssjukvården. Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstod hur KD resonerade, men felet kan helt och hållet varit mitt. Jag var helt enkelt inte så intresserade av borgerlig förstatligandepolitik.

Men under helgens besök i Luleå tror jag att jag började förstå det som Hägglund kanske ville uppnå.

Norrbottens sjukvårdsparti fick 25 % av rösterna i landstingsvalet och sitter även i en rad av kommunfullmäktige. Deras agenda är att bibehålla en otidsenlig och allt annat än rationell sjukhusstruktur i detta stora län.

Det slog mig att om försvaret varit styrt av landstingen skulle vi haft alla regementen kvar. Nu är det bypolitiken som styr sjukvården.

Janerik Larsson

Olle Wästberg skriver i sitt nyhetsbrev om sin syn på den kommande regeringen:
I ett klassiskt uttalande 1985 sa New Yorks guvernör Mario Cuomo: ”You campaign in poetry. You govern in prose.” Nu bildar Stefan Löfven regering och det lär inte bli så poetiskt. Många spår att regeringen blir ”svag”. Jag tror dock att det kan komma att gå rätt bra. Visserligen blir en minoritetsregering tämligen defensiv. Många förslag den skulle vilja lägga fram hamnar i skrivbordslådorna, eftersom det inte finns någon majoritet för dem.

Men det är ändå tämligen få frågor som går till den splittrade riksdagen. ”Regeringen styr riket” heter det i grundlagen. Det innebär att en regering fattar cirka 10.000 beslut varje år – som aldrig går till riksdagen: Utnämningar, nya utredningar och direktiv, ordföranden i universitetsstyrelser, beslut om att delta i internationella militärövningar, regleringsbrev och uppdrag till myndigheter, s k regeringskanslibeslut – och mycket annat.

Åtskilligt av detta kan framstå som ”små” frågor, men regeringen har ändå möjlighet att lägga om kursen. Om en båt avgår från Cardiff kan någon grad i kursen leda till att den landar i permafrost i norra Kanada eller i Karibiens sol. De små förändringarna i styrningen av landet kan tillsammans bli mer betydelsefulla än de stora reformerna.

Janerik Larsson

När Facebook gjorde sin stora investering i Luleå för några år sedan var det den största näringslivsinvesteringen i staden sedan 1941. De tre år som gått sedan dess har inneburit en dramatisk förändring av samhällsklimatet. Det är budskapet på en konferens i Luleå som jag ägnar helgen åt.

Värdar är stadens båda ledande politiker, Yvonne Stålnacke och Niklas Nordström. Deras berättelse om ”samverkan och tillit” har kompletterats med konkreta illustrationer av vad som sker i staden – och i Norrbotten – av LKABs koncernchef Lars-Erik Aaro, LTUs rektor Johan Sterte och en rad entreprenörer som exempelvis Tobias Lindfors från mycket intressanta Student Consulting.

Jag har upplevt det gamla, röda Norrbotten med sin misstänksamhet mot företagande, sin förkärlek för statliga och kommunala monopol etc. Nu har socialdemokraterna i Luleå egen majoritet i kommunfullmäktige, men det är ett nytt rött Norrbotten med kärlek till entreprenörskap och företagande. En av de senaste satsningarna är samarbetsavtalet med staden Austin i Texas – en knutpunkt för nytänkande i USA.

Jag känner Niklas Nordström sedan han var SSU-ordförande och vet att han representerar en nytänkande, framtidsinriktad socialdemokrati. Det är inte riktigt den sortens socialdemokrati man mest hört talas om på senare tid.

Sannolikt känner Stefan Löfven igen sig i Nordströms Luleå. Men kommer Niklas Nordström att känna igen sig i det regeringsprogram som Löfven och hans allianspartner Miljöpartiet kommer att producera ?

Jag är övertygad om att Mister Luleås sätt att agera politiskt vore nyttigast för Sverige.