Annons
X
Annons
X

Larsson läser

Janerik Larsson

Janerik Larsson

Larsson läser inte bara tidningar och tidskrifter utan ibland också böcker. Två politiska böcker vill jag varmt rekommendera.

Den ena är Per Svenssons ”Vasakärven och järnröret – Om den långa bruna skuggan från Lund”. Den handlar om högerextremism då och nu i Lund. Det var i Lund den svenska högerextremismen frodades före och under andra världskriget. Det var där Sverigedemokraternas nuvarande ledande krafter möttes i en tankevärld med tydliga kopplingar till den tidigare högerextremismen.

Per Svenssons förra bok hette ”Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel” och gavs ut av Liberal debatt. Det finns ett spår från den boken som dyker upp i den nya boken, men som jag tror Svensson skulle kunna utveckla. Han gör i ”Vasakärven och järnröret” en viktig kommentar om att ”nazisterna skaffade sig en stark förankring i samma miljöer som de som på 1960- och 1970-talen utgjorde basen för den vänsterextremistiska offensiven i det svenska samhället: redaktioner, seminariesalar, studentrum.”

Svensson pekar också på den ideologiska kontinuiteten: ”De maoistiska studenterna var goda förvaltare av arvet efter 1930-talets extremnationalistiska högerstudenter.”

Både den extrema höger och den extrema vänstern hatade och hatar liberaler.

Den andra boken är journalisten Thord Erikssons ”Folk dör här – En pappa, två äldreboenden och välfärdens framtid”. Det är en mycket lågmäld och insiktsfull bok om dagens och morgondagens äldrevård. Den förtjänar att läsas och diskuteras.

De som vilseletts av den medieförvrängda debatten om ”Carema” och ”blöjorna” men som har ett genuint samhällsintresse har här en av de mest eftertänksamma inläggen om svensk socialpolitik. Den kommer ha aktualitet länge –  inte minst därför att Eriksson på ett så skickligt och engagerande sätt kombinerar det nära och personliga med en insikter om en stor och viktig del av svensk omvårdnad. Läs !

 

Om gästbloggen

Janerik Larsson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är skribent, författare och journalist, verksam i Stiftelsen Fritt Näringsliv och pr-byrån Prime. Bloggar om svensk politik och har en internationell utblick mot främst brittiska och amerikanska medier.
Åsikter är hans egna.
Janerik Larsson

När president Barack Obama i torsdags på en presskonferens som svar på en fråga om kommande åtgärder mot Islamiska Staten svarade att det ännu inte fanns en strategi utbröt en veritabel kritikstorm.

Det fanns knappast någon inflytelserik amerikansk mediekommentator som inte sade sig vara djupt upprörd över vad presidenten sagt. En amerikansk president ska alltid ha en strategi, alltid vara beredd att ingripa militärt världen runt för att lägga saker och ting till rätta. Man säger helt enkelt inte att man inte har en strategi!

Det Obama medvetet eller omedvetet sa var ju att värden idag inte ser ut som förr. Krigen i Afghanistan och Irak och dess milt sagt tveksamma resultat innebär att ”världspolisen USA” knappast finns längre. NATO är en svag, splittrad allians där de europeiska medlemmarna nu under lång tid dragit ner på sina försvarsresurser. Precis som de svenska regeringarna gjort.

Stanfordhistorikern David Kennedy säger idag i Washington Post:

“There’s an expectation especially since World War II that the United States and president in particular can command events. That’s not true and less true today than ever.”

Jim Lindsay på Council on Foreign Relations menar – i samma artikel –  att det är problemen i världen som gör att presidenten har så svårt att framstå som en stark ledare: “He has a sort of perfect storm of messy problems, lousy options, ambivalent allies and a skeptical public.”

I veckan som kommer är det NATO-toppmöte och där är det i första hand Ryssland/Ukraina som står på agendan.

Jag undrar om det inte i praktiken även i det fallet är så att varken presidenten – eller för den delen hans ambivalenta europeiska allierade – har en strategi.

Vi får väl se.

Janerik Larsson

Den danska regeringens skatteminister Morten Østergaard är ny partiledare för det danska regeringspartiet De Radikale. Danska dagstidningen Politiken har en fyllig artikel om den nya partiledarens bankgrund. Den innehåller bl a denna föga smickrande berättelse om hur han agerade i samband med den s k Muhammedkrisen i oktober 2005:

Ti dage efter offentliggørelsen af karikaturerne støttede Morten Østergaard  et lokalt radikalt initiativ om officielt at fordømme Jyllands-Posten  for at have bragt tegningerne af profeten Muhammed. 

Den daværende radikale byrådskandidat og nuværende viceborgmester, Rabih  Azad-Ahmad, havde på vegne af otte indvandrergrupper opfordret til  fordømmelsen. 

Og det blev for alvor en historie, da Azad-Ahmad valgte at sende et brev til  Louise Gade med en opfordring til byrådet om at fordømme byens store avis. 

Louise Gade husker at have diskuteret en resolution, som Østergaard medvirkede  til, og at den ikke vandt opbakning i byrådet. 

Initiativet skabte alligevel ballade i radikale rækker. Den radikale  landsformand, Søren Bald, skældte ud med bemærkninger om, at året var 2005 –  ikke 750. 

Flere af de lokale radikale sagde ligeledes øjeblikkeligt fra over for  Østergaard, fordi, som en udtrykker det, at de var »allergiske over for  begrænsninger af ytringsfriheden«. 

En anden forklarer om Østergaards valg, at det var et strategisk valg om at  pleje sine forbindelser i det muslimske miljø, som havde stemt ham ind i  Folketinget. 

Hans udtalelser var derfor udelukkende egennyttige og havde ingen sammenhæng  med partiets linje.

Janerik Larsson

Jag vet inget land där så många fruktansvärda skandaler avslöjas som i Storbritannien.

Simon Danczuk, som är parlamentsledamot för Labour, har skrivit en bok om en stor sexskandal som handlar om en tidigare prominent politiker. Nu skriver han i Daily Mail om den stora sexskandalen i Rotherham som jag tidigare berört på denna blogg.:

And now in Rotherham, where hundreds and hundreds of girls were abused, we now know it had been going on even longer – for 16 years.

So why does this keep on happening? Why do the police, social services and the child protection agencies repeatedly fail to act on clear evidence that there is abuse going on?

The problems, I very firmly believe, all stem from the top. I believe that all those three agencies are run by a liberal, woolly-minded, middle-class elite who simply cannot conceive of the truly miserable lives that some inner-city children in this country are forced to endure, and who prefer to concentrate on media-friendly ideas such as multiculturalism, diversity and community values – rather than on something as wicked as the rape of a child.

They do not pursue the perpetrators because, blinded by political correctness, they simply do not see the abuse.

Det finns i viss utsträckningen en politisk aspekt på det fruktansvärda som avslöjats.

Sunday Telegraph:

A culture of Left-wing political correctness led politicians and officials to ignore the plight of young girls who were being sexually abused by Asian men, Labour figures have warned.

Ann Cryer, an MP from 1997 until 2010, told The Sunday Telegraph how she had feared being called “racist” when, in 2002, she exposed a sex-abuse scandal involving Pakistani men in her constituency of Keighley, West Yorkshire.

A “politically correct Left just saw it as racism”, she said.

Janerik Larsson

Sunday Times publicerar idag två artiklar som kopplade till varandra ger en bild av en mycket obehaglig framtid.

Det är dels ett kapitel från Henry Kissingers nya bok. Utdraget har fått rubriken The world in flames och tecknar en mycket dyster bild av det sönderfall som pågår i Mellanöstern. Kissinger pekar t ex på hoten mot stabilitet i Saudiarabien.

Zones of non-governance or jihad now stretch across the Muslim world,  affecting Libya, Egypt, Yemen, Gaza, Lebanon, Syria, Iraq, Afghanistan,  Pakistan, Nigeria, Mali, Sudan and Somalia. When one also takes into account  the agonies of central Africa — where a generations-long Congolese civil war  has drawn in all neighbouring states, and conflicts in the Central African  Republic and South Sudan threaten to metastasise similarly — a significant  portion of the world’s territory and population is on the verge of falling  out of the international state system altogether.

As this void looms, the Middle East is caught in a confrontation akin to — but  broader than — Europe’s 17th-century wars of religion. Domestic and  international conflicts reinforce each other. Political, sectarian, tribal,  territorial, ideological and traditional national- interest disputes merge.  Religion is “weaponised” in the service of geopolitical objectives;  civilians are marked for extermination based on their sectarian affiliation.

Journalisten Miles Amoore rapporterar i en Sunday Times-artikel från den irakiska huvudstaden och här får man ett annat perspektiv på det Kissinger skriver om:

Blamed for a string of attacks, including the murder of Sunni worshippers in a  mosque last week, the militias are also hindering efforts by Iraq’s new  prime minister, Haider al-Abadi, to form a more inclusive government.

Yet Shi’ite militia leaders such as Qais al-Khazali, who commands the Asaib  Ahl al-Haq (League of the Righteous) militia, insist that Isis will never be  defeated without his men.

Backed by Iran with weapons, money and expertise, the league is Iraq’s largest  paramilitary force. 

Its men are battle-hardened, fighting with devastating effect against the  American occupation of Iraq and, lately, in Syria on the side of President  Bashar al-Assad.

Coupled with widespread allegations of human rights abuses, the militia’s  anti-American roots and Iranian ties make it an uneasy ally for western  leaders as they scramble to find a way to cope with the rising threat of  Isis.

Instead, the country is caught in a cycle of tit-for-tat sectarian murders  that many believe will drag Iraq into civil war.

“Iraq will not be at peace for a very long time. It will be Sunni against  Shi’ite to the end,” said Abu Abdullah in a terrifying portent of the  bloodshed that many fear is yet to come.

Janerik Larsson

Den danska ekonomi- och inrikesministern Margrethe Vestager blir Danmarks medlem av EU-kommissionen. Vestager är också partiledare för det mindre regeringspartiet De Radikale. Detta berättade statsminister Helle Thorning-Schmidt efter EU-toppmötet då hon själv inte fick den toppost som det länge spekulerats om i danska medier.

Enligt danska medier förväntas Vestager få en tung post i kommissionen.

 

Janerik Larsson

Digitaliseringen av media har olika aspekter. Nu finns inte bara det nya att hitta på Internet utan också det som publicerats för länge sedan.

Den brittiska vänstertidningen New Statesman publicerar nu som ”Old Statesman” gamla artiklar. Jag såg just en artikel från 1964 av Paul Johnson. Han blev med tiden – trots denna artikel – tidningens chefredaktör. Dock lämnade han sedan vänstern och blev en av Storbritanniens mest energiska bekämpare av vänsterrörelser.

Men 1964 skrev han i NS om Beatles och hans nedgörande kritik vill jag inte översätta – så här ett smakprov.

The growing public approval of anti-culture is itself, I think, a reflection of the new cult of youth. Bewildered by a rapidly changing society, excessively fearful of becoming out of date, our leaders are increasingly turning to young people as guides and mentors. If youth likes jazz, then it must be good, and clever men must rationalise this preference in intellectually respectable language. Indeed, the supreme crime, in politics and culture alike, is not to be “with it”.

Before I am denounced as a reactionary fuddy-duddy, let us pause an instant and see exactly what we mean by this “youth”. Both TV channels now run weekly programmes in which popular records are played to teenagers and judged. While the music is performed, the cameras linger savagely over the faces of the audience. What a bottomless chasm of vacuity they reveal! The huge faces, bloated with cheap confectionery and smeared with chain-store makeup, the open, sagging mouths and glazed eyes, the broken stiletto heels: here is a generation enslaved by a commercial machine. Behind this image of “youth”, there are, evidently, some shrewd older folk at work.

And what of the “culture” which is served up to these pitiable victims? According to Mr Deedes, “the aim of the Beatles and their rivals is first class of its kind. Failure to attain it is spotted and criticised ruthlessly by their many highly-discriminating critics.” I wonder if Mr Deedes has ever taken the trouble to listen to any of this music? On the Saturday TV shows, the merits of the new records are discussed by panels of “experts”, many of whom seem barely more literate or articulate than the moronic ranks facing them. The teenager comes not to hear but to participate in a ritual, a collective grovelling to gods who are blind and empty. “Throughout the performance,” wrote one observer, “it was impossible to hear anything above the squealing except the beat of Ringo’s drums.” Here, indeed, is “a new cultural movement”: music which not only cannot be heard but does not need to be heard.

If the Beatles and their like were in fact what the youth of Britain wanted, one might well despair. I refuse to believe it – and so will any other intelligent person who casts his or her mind back far enough. What were we doing at 16? I remember reading the whole of Shakespeare and Marlowe, writing poems and plays and stories. At 16, I and my friends heard our first performance of Beethoven’s Ninth Symphony; I can remember the excitement even today. We would not have wasted 30 seconds of our precious time on the Beatles and their ilk.

 

Janerik Larsson

Det råder ingen brist på lögner i årets valrörelse. Jag ska inte idag ge mig in på allt strunt som sägs och skrivs om ”vinster i välfärden” utan peka på en krönika i Eskilstunakuriren idag där den politiske redaktören Alex Voronov skriver om ett ämne jag tror har betydligt större betydelse för valutgången:

Den seglivade bluffen om ”pensionärsskatten”

Voronov:

Många har hört det sägas: ”Sverige är det enda land i världen där pensionärer betalar högre skatt än löntagare.” Ytterst få, även bland dem som tycker om att upprepa påståendet, vet dock varifrån denna uppgift kommer.

Trots ett antal påstötningar hos Socialdemokraterna har jag inte fått någon förklaring.

Jag ska inte här återge hela Voronovs uträkning, men den är faktiskt inte alls komplicerad och slutsatsen är denna:

 Vid en inkomst på 14 000 kronor i månaden betalar en löntagare 61 kronor mer i skatt per månad än en pensionär. Före jobbskatteavdragets tillkomst var den skillnaden, till löntagarnas nackdel, betydligt större.

Då har vi ändå inte tagit med sjukförsäkringsavgiften på 4,35 procent, som även den har karaktären av ren skatt och som betalas av löntagaren men inte av pensionären.

Det är inte bara socialdemokrater som far med vilseledande uppgifter om ”pensionärsskatten”.

Här Voronovs krönika för den intresserade:

http://ekuriren.se/ledareasikter/voronovlordag/1.2592368-den-seglivade-bluffen-om-pensionarsskatten-

 

Janerik Larsson

Folkkongressen i Beijing ska i morgon fastställa hur valet av lagstiftande församling och högste politiske företrädare i Hong Kong ska gå till.

Asia Sentinel, som ges ut i Hong Kong av en grupp mycket kunniga och erfarna journalister, skräder inte orden:

China is the global champion of fakery in consumer products. Now the idea of democracy can be added to its list of creative fakes as Beijing continues to evade its Basic Law promise to the Hong Kong people for direct elections of the legislature and Chief Executive by 2017, 20 years after the handover from Britain.

The National People’s Congress (NPC) in Beijing is to rule by Sunday on how candidates for the 2017 chief executive’s seat are to be selected and elected. Few in Hong Kong believe its ruling, predetermined by the party inner sanctum, will be anything other than a further distortion of the democratic process. 

If the core principle in a democracy is the free expression of the will of the people, then the expected nomination body of pro-Beijing business groups, functional constituencies and hand-picked collaborators will fail that test. It is designed to disqualify popular candidates who do not subscribe to the one-party dictatorship and police state. 

In short, it will select another leader beholden to Beijing, who will not have a popular mandate to represent Hong Kong. Zimbabwe and North Korea also allow “universal suffrage” for their disenfranchised citizens.

http://www.asiasentinel.com/politics/pressure-ramps-hong-kong/

Janerik Larsson

Washington Post-kolumnisten Anne Applebaum, expert på Ryssland och gift med den polske utrikesministern, skriver en krönika med den retoriska frågan: Är det hysteriskt att förbereda sig för krig i Europa ?

Hon citerar en rysk analytiker, Andrei Piontkovsky, som menar att president Putin överväger begränsade kärnvapenanfall mot exempelvis någon av de baltiska huvudstäderna eller mot en polsk stad. Putins syfte skulle vara att visa att NATO inte förmår försvara sina medlemsländer av rädsla för att Ryssland skulle trappa up ytterligare. Härmed avses antagligen kärnvapenangrepp mot några av de stora NATO-länderna (inklusive USA).

Hon konstaterar att idag är det ingen som vill eller kan stoppa Putin:

So is it hysterical to prepare for total war? Or is it naive not to do so?

Två funderingar:

1. President Obamas kommentar om att den amerikanska statsledningen inte har en strategi för detta läge må vara alltför öppenhjärtligt – men rimligen är det helt sant.

2. Ur svenskt perspektiv går mina tankar går tillbaka till 1968 då den sovjetiska inmarschen i Prag som en effekt fick att det socialdemokratiska partiet i andrakammarvalet fick över 50 % av rösterna. Vänsterpartiet kommunisterna nästan utraderades.

Tage Erlanders sista val blev partiets mest framgångsrika någonsin.