Annons
X
Annons
X

Larsson läser

Janerik Larsson

Janerik Larsson

Dagens begrepp är ”death tax”.

Andy Burnham som är labourpartiets hälsovårdsminister i opposition har skapat en het brittisk sommardebatt genom att föreslå att sjuk- och hälsovården för de äldre skulle finansieras med en ny 15%-ig skatt.

Labours finansminister in spe, Ed Balls, blev djupt upprörd och har med kraft förklarat att någon sådan skatt finns inte på Labours agenda.

Balls:

“It’s not the policy of the Labour party to have a tax on death.”

Är detta frågan om att införa en arvsskatt ? Nej, i Storbritannien finns redan en 40%-ig arvsskatt så detta handlar om en ytterligare beskattning av de avlidnas kvarlåtenskap:

Any tax would be levied on estates in addition to the 40 per cent inheritance tax, it is thought, penalising families with large homes or other substantial assets.

Om gästbloggen

Janerik Larsson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är skribent, författare och journalist, verksam i Stiftelsen Fritt Näringsliv och pr-byrån Prime. Bloggar om svensk politik och har en internationell utblick mot främst brittiska och amerikanska medier.
Åsikter är hans egna.
Janerik Larsson

Den danska nyhetsbyrån Ritzau vet idag berätta om det danska tidigare (och sannolikt kommande) regeringspartiet Venstres nya invandringspolitik. I det utkast till program som redovisas heter det bl a att man bör vara beredd att agera på tvärs med internationella konventioner.

Hovedelementerne i Venstres forslag:

* Der skal indføres en ”særlig privilegeret og ubesværet” adgang for personer fra lande, der kulturelt og økonomisk minder om Danmark.

Det ska införas en särskild möjlighet för människor med ”särskilt privilegierad och okomplicerad” från länder som kulturellt och ekonomiskt påminner om Danmark att invandra.

* Omvendt skal kravene strammes for udlændinge, der ikke er ”umiddelbart integrationsegnede”.

Omvänt ska kraven bli tuffare för utlänningar som inte omedelbart är ”integrationsanpassade”.

* Antallet af arbejdstilladelser skal følge konjunkturerne. For eksempel kan antallet øges i tider med lav ledighed.

Antalet arbetstillstånd ska följa konjunkturen. Vid låg arbetslöshet kan antalet tillstånd öka.

* Håndtering af udlændingesager skal være mere effektiv. En normal asylsag skal være afsluttet efter tre måneder.

Hanteringen ska påskyndas så att normala ärenden avslutas inom tre månader.

* Afviste asylsøgere skal udsendes senest syv dage efter udrejsefristens udløb.

Avvisade asylsökande ska förpassas inom sju dagar,

* Ordning med, at asylansøgere kan bo og arbejde uden for asylcentre, skal nedlægges.

Möjligheten för asylsökande att bo och arbeta utanför asylcentra ska upphöra.

* Reglerne for familiesammenføring skal ændres. Kravene til personer, der har ringe forudsætninger for at blive integreret, skal strammes, men lempes for personer, der problemfrit kan tilpasse sig det danske samfund.

Reglerna för familjeåterförening ska skärpas. Kraven på personer som har små möjligheter att integreras ska skärpas men förenklas för dem som problemfritt kan anpassa sig till det danska samhället.

* Regler for at opnå statsborgerskab skal ændres. Blandt andet skal udlændinge have været selvforsørgende i fire et halvt ud af de sidste fem år mod i dag to et halvt år.

Reglerna för medborgarskap ska ändras. Utlänningar ska ha varit självförsörjande i fyra och ett halvt år av de senaste fem åren mot dagens två och ett halvt år.

* Udlændingenævnet, der blev oprettet i 2012, skal nedlægges.

Utlänningsnämnden som skapades 2012 ska läggas ner.

* Gebyrer for at søge om familiesammenføring skal genindføres.

Avgift för att ansöka om familjeåterförening ska återinföras.

Kilde: ”Et åbent Danmark – for dem der kan og vil!” – oplæg til ny indvandringspolitik fra Venstre

Som jag tidigare påpekat ska detta sannolikt ses som en förberedelse för nästa folketingsval och det politiska läge som kan väntas då. Sannolikheten att Dansk Folkeparti kommer att ingå i en ny Venstreledd regering har ökat.

Janerik Larsson

Jag bodde i USA när Watergateskandalen rullades upp. Det var en sällsam och dramatisk tid.

Inom kort (9 augusti) är det 40 år sedan president Richard Nixon avgick – och benådades av sin efterträdare Gerald Ford. Om Nixon inte benådats skulle han med all säkerhet ha dömts och hamnat i fängelse.

Watergate och Nixon är ämnen för en oändlig serie böcker. På en av mina podcastfavoriter, Political Wire Podast, intervjuade Chris Riback nyligen John Dean om hans bok ”The Nixon Defense”.

I The Atlantic skriver Evan Thomas om några nya böcker om Nixonskandaler och samtidigt får man veta att han håller på med ännu en Nixonbiografi.

John Dean var en nyckelperson i själva Watergatedramat vilket lägger en viktig dimension till hans bok. Han har nu tillsammans med en grupp akademiker ägnat 4 år åt att gå igenom alla de drygt 3 000 timmar bandinspelningar som Nixon lät göra. Dean berättar för Riback om detta till synes oändliga arbete, påpekar att de flesta inspelningarna aldrig transkriberats och därför inte heller använts som underlag för böcker.

Evan Thomas skriver om Luke Nichters och Doug Brinkleys The Nixon Tapes och Ken Hughes Chasing Shadows: The Nixon Tapes, the Chennault Affair, and the Origins of Watergate.

Idag skulle det tekniskt sett vara lätt att dokumentera allt som sägs av och omkring den amerikanske presidenten. Men ingen president kommer att göra om Nixons misstag. Inte nödvändigtvis därför att de inte är lika besatta som Nixon utan helt enkelt att de lärt sig av Nixons öde.

Ingen modern president kommer man kunna ägna så många böcker som just Nixon eftersom materialet är så enormt som det som finns på Nixon Library i Yorba Linda, Kalifornien.

Janerik Larsson

Att följa långa diskussionstrådar på Facebook leder ibland till riktiga fynd. Sommarens intressantaste politiska analys är signerad av socialdemokraten och byggnadsarbetaren Calle Fridén. I en diskussion på Facebook med Dagens Samhälles debattredaktör Andreas Henriksson skriver han såhär:

” Egentligen är omskapandet av kommunisterna till nån sorts sossarna light en större bravad än skapandet av De Nya Moderaterna.”

Att det funnits personer som uppträtt under socialdemokratisk flagg men som haft hjärtat hos kommunisterna är ju ingen nyhet för oss som varit med i politiken sedan 60-talet.

Det nya är att dagens socialdemokrati i så hög grad kommit att företrädas av de som kanske inte ens själva helt ut är medvetna om var de befinner sig politiskt. En förklaring tror jag är hela det postmoderna politiska språket som ju är ägnat att förvirra – och förföra. Då halkar man lätt snett. Men det finns säkert mer, mycket mer som borde upp till ytan.

Vänsterpartiets partisekreterare Aron Etzler har skrivit en bok om hur de nya moderaterna under Reinfeldt kom till. Nu är det hög tid att någon ägnar motsvarade intresse åt det Calle Fridén pekar på, omskapandet av kommunisterna till ”sossarna light”.

För den som är intresserad av Fridén rekommenderas hans blogg:

http://utsiktfranetttak.blogspot.se/

Janerik Larsson

Nyhetssajten Business Insider har besökt Sverige och rapporterar att detta är världens bästa land. Ja, det var ju ingen riktigt stor nyhet för oss –  men möjligen är några av de skäl som anges en smula överraskande…

Det första skälet är exempelvis att vi fikar med kaffe och tårtbit två gånger varje dag….

Ett annat skäl är att vi äter lingonsylt till i stort sett allt…

Men ABBA och Pippi Långstrump slår såklart det mesta resten av världen kan erbjuda !

http://www.businessinsider.com/reasons-we-love-sweden-2014-7

Janerik Larsson

Jag har flera gånger återvänt till min pågående sommarläsning ”Fire and Ashes: Success and Failure in Politics” av Michael Ignatieff. Hans berättelse om hur svårt det är för en briljant intellektuell att förvandla sig till en framgångsrik politiker är både roande och tänkvärd.

Han berättar bland annat om sin beundran för Bill Clintons fantastiska förmåga att väcka positiv genklang också hos människor han bara träffar några korta ögonblick.

I det sammanhanget citerar han Baldassare Castiglione ( 1478 – 1529) som skrev boken  Il Cortegiano (Boken om hovmannen, översättning Paul Enoksson, Atlantis, 2003).

Jag har inte läst den boken men Ignatieff är fylld av beundran för de insikter som förmedlas där t ex om något som han själv inte var särskilt duktig på, nämligen hur en framstående politiker får omgivningen att känna sig avspänd och tillfreds i hans sällskap.

Denna egenskap kallar Castiglione för sprezzatura och Ignatieff menar att det inte finns något enskilt ord på engelska som fångar dess innebörd.

Jag funderade när jag läste detta om det fanns några svenska politiker som har just den egenskapen. Det var lätt att tänka på personer som absolut inte har denna egenskap – t ex Göran Persson. Men han är inte ensam…

Den ende politiker jag kom på som jag träffat och som  jag förknippar med sprezzatura är Göran Hägglund.

Kommer du på någon annan svensk politiker med den egenskapen får du gärna höra av dig.

Janerik Larsson

Our goal is clear: an immigration system that puts Britain first. Det deklarerar den brittiske premiärministern David Cameron idag i en artikel i Daily Telegraph.  Och Labourpartiets skuggminister Yvette Cooper svarar omgående: ”We need less talk from the Prime Minister on immigration and more action”.

EUs grundläggande princip om rörlighet för medborgarna är under attack i många länder. Den gemensamma nämnaren är att det är politiskt gångbart.

I Storbritannien känner sig båda de stora partierna trängda av EU- och invandringsfientliga UKIP.

I Danmark har tidigare och sannolikt kommande regeringspartiet Venstre signalerat en hårade attityd – i det fallet specifikt riktat mot muslimska invandrare. Även där är det opinionsframgångar för EU- och invandringskritiska Dansk Folkeparti som styr. Nästa folketingsval närmar sig och resultatet från EU-parlamentsvalet skrämmer.

I Finland är det riksdagsval i april. Där är Sannfinländarna (anti-EU, anti-invandring) nu stärkta av resultatet i EU-parlamentsvalet.

Ibland talas det om öppenhetens och frihandelns försvarare i norra Europa. Hur länge till ?

 

Janerik Larsson

Die Welt skrev i helgen om att ledningen för de tyska gröna nu omprövar sin skattepolitik [http://www.welt.de/politik/deutschland/article130590789/Gruene-planen-Kurswechsel-bei-ihrer-Steuerpolitik.html]. Tidningen konstaterar att de gröna förlorade valet på grund av sina ”drastiska krav på skattehöjningar”.

Inför förbundsdagsvalet förra hösten gick de gröna till val på en agenda för kraftigt höjda marginalskatter. Skattefrågorna tog stor plats i de grönas valrörelse. Partiet positionerade sig t o m till vänster om SPD genom att föreslå att fler skulle få höjd skatt, se t ex artikel av Anders Ydstedt i SvD [http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/mer-an-merkel-i-tyska-valet_8532054.svd].  Flera opinionsmätningar före valet gav De gröna 15 procent men valresultatet blev till slut bara 8,9 procent vilket var 2,3 procentenheter sämre än förra valet. Sannolikt en stor besvikelse för partiet.

Nu börjar de gröna distansera sig från sina tidigare skatteförslag. Låginkomsttagare ska skyddas från skattehöjningar. De gröna vill dock fortfarande höja marginalskatten för höginkomsttagare från 42 till 49 procent – men gränsen för vad som är en ”höginkomsttagare” ska höjas till €100.000 om året (ungefär 970.000 kronor).

Detta kan jämföras med det svenska miljöpartiets skattepolitik. I februari skrev ledande miljöpartiester i DN att ”Låt höginkomsttagarna finansiera en skolsatsning” [http://www.dn.se/debatt/lat-hoginkomsttagarna-finansiera-en-skolsatsning/].

Enligt Per Bolund, Åsa Romson och Gustav Fridolin ska de som tjänar hälften så mycket som tyska höginkomsttagare, 480.000 kronor om året, betala ytterligare tre procentenheter i skatt.  Detta utöver Sveriges redan världshögsta marginalskatt på närmare 70 procent (inklusive arbetsgivaravgifter).

Förslaget att höja världens redan högsta marginalskatt handlar inte om att ge mer resurser till t ex skolan utan är ren symbolpolitik. Nationalekonomerna Peter Ericson och Lennart Flood som analyserat skatteförslaget konstaterar att det skulle minska arbetsutbudet och därför knappast ge några ökade resurser till skolan. Läs mer om detta på DN debatt [http://www.dn.se/debatt/hojda-marginalskatter-okar-inte-resurserna-till-skolan/].

De gröna i Tyskland har nu snart ett år efter förlustvalet kommit fram till att vänstersvängen i skattepolitiken var ett misslyckande. I Sverige har miljöpartiet fortfarande chansen att ta tillbaka sitt vänsterpopulistiska skatteförslag som inte ger några resurser till välfärden men som kan skrämma bort väljare.

Det förutsätter dock att MP skulle bli föremål för ett större medieintresse. Vi får väl se.

 

Janerik Larsson

Högerpartiet Dansk Folkeparti har uttryckt tillfredsställese med att Inger Støjberg, som är politisk ordförande i Venstre, i en artikel i Berlingske krävt hårdare krav mot icke-västliga invandrare från muslimska länder.  Det ska krävas att de pressas ut på arbetsmarknaden, att de utbildar sig och att barn med denna bakgrund alltid ska gå i skolklasser med klar majoritet av danska barn.

Invandare från t ex Sverige ska inte ställas inför lika tuffa krav utan udden i hennes artikel riktas mot muslimska invandrare ”der ikke hylder det  danske demokrati og frihedsrettighederne”.

Hur man i lag ska kunna införa sådana regler är dock en fråga som Støjberg medger är komplicerad.

Men Martin Henriksen, som är Dansk Folkepartis integrationspolitiska talesman är alltså mycket nöjd med att Venstre ”äntligen” förstått vad som behövs, dvs att skilja mellan olika invandrargrupper och att begränsa den icke-västliga invandringen.

DF gav parlamentariskt stöd till tidigare Venstreledda danska regeringar och ett sätt att tolka dagens utspel är att Venstre vill positioner sig inför nästa folketingsval.

 

 

Janerik Larsson

Till ytan är Kanada världens största demokrati. Trots det är det sällan som kanadensisk politik uppmärksammas utanför landet. Inte ens amerikanska medier bryr sig i någon högre grad om grannlandets politiska utveckling. De undantag jag noterat – t ex kommentatorn David Frum – är födda och uppvuxna i Kanada.

Det liberala partiet i Kanada var under 1900-talet det helt dominerande partiet dvs ungefär samma position som det socialdemokratiska partiet här hemma hade under samma århundrade.

På min Kindle läser jag nu i sommarvärmen en riktigt intressant bok om politik – som faktiskt handlar just om kanadensisk politik.

En av de mest läsvärda böcker som skrivits om konsten att bli en riktigt katastrofalt dålig politiker är min sommarläsning: ”Fire and Ashes: Success and Failure in Politics” av Michael Ignatieff. I den berättar han om hur han lockades att lämna sitt jobb på professor på Harvard för att bli partiledare för den kanadensiska liberala partiet. Han lyckades – och misslyckades sedan så kapitalt att han omgående tvangs avgå och nu åter finns på Harvard.

Det är berättelsen om hur en mycket intelligent person med en lysande akademisk karriär bakom sig övertygas – och övertygar sig själv – att en så briljant person helt enkelt inte kan misslyckas som partiledare.

Ignatieff hade som akademiker, författare, programledare för TV-dokumentärer haft en stor publik. Men då mötte han inte sin publik öga mot öga.

Hans bok om åren som politiker (2008 – 2011) handlar inte minst om det krävande mötet med verkligheten, med väljare, med medarbetare, med media. Han tenderade att ge långa svar även på enkla frågor därför att han visste att enkla slagord inte är intellektuellt hedervärda.

Politik är en svår konst.