Annons
X
Annons
X

Larsson läser

Janerik Larsson

Janerik Larsson

SvD har en ny hemsida och jag flyttar nu dit. Du hittar mig på:

 

svd.se/om/larsson-laser

 

Du som följer Twitter hittar mig på @janeriklarsson. Jag lägger ut alla Larsson läser-inlägg på Twitter.

Om gästbloggen

Janerik Larsson är gästbloggare hos SvD Ledare. Han är skribent, författare och journalist, verksam i Stiftelsen Fritt Näringsliv och pr-byrån Prime. Bloggar om svensk politik och har en internationell utblick mot främst brittiska och amerikanska medier.
Åsikter är hans egna.
Janerik Larsson

Jag blev kanske inte helt förbluffad men dock ganska nedslagen när jag läste dagens DN debatt där centerpartiets och Svenska Naturskyddsföreningens respektive ordförande larmade om kemikalier.

Sakligt är pratet om ”giftfri vardag” rent trams och visar på hur enkla slogans kan användas i ett samhälle där grundläggande naturvetenskaplig bildning saknas. Alkohol är ett gift, ska då lättöl förbjudas? Natriumklorid (det som kallas koksalt) ? Redan Paracelsus konstaterade att det är dosen som är giftet, Dosis facit venenum. Av det skälet kallas han ibland för toxikologins fader.

Av det skälet går det inte att uppnå en giftfri vardag, men när de kemofobiska opinionsbildarna sluter sig samman, kan följden bli att nya, mindre kända kemikalier används som ersättning.

Bisfenol A används som mjukgörare i plast och den europeiska livsmedelsmyndigheten EFSA har konstaterat att de doser som finns idag är riskfria. Men med ett förbud kan plaster göras mjuka med andra kemikalier som vi inte vet om de är lika harmlösa. Så motverkas det goda syftet.

Strategiskt är det också oklokt att göra gemensam sak med en renodlad intresseorganisation som har skrämsel som försäljningsargument. Vad gott kan komma ut ur det?

 

Janerik Larsson

Idag berättar Aftonbladet om ett exempel på hur fördummad svensk politik blivit efter Decemberöverenskommelsen. Den enda rimliga slutsatsen av detta är att partierna borde gå tillbaka och göra om. Oppositionspolitik i all ära, men i det parlamentariska läge som råder måste främst socialdemokraterna och Alliansen ta sig samman och säkerställa att en för Sverige vettig politik kan föras. Att all politik fram till valet 2018 ska vara spel är såklart något som tilltalar de politiker som bara ser politik som spel. Men inte minst i näringslivet finns det stark kritik mot det som nu sker och som så dramatiskt exemplifieras här:

Annie Lööf dömde ut statsministerns förslag om jobb till långtidsarbetslösa genom offentliga upphandlingar – och kallade det ”en halvkokt idé”.

Nu visar det sig att Centerpartiet lagt ett liknande förslag själva.

– Det här visar på blockpolitikens fördummande effekter, säger civilminister Ardalan Shekarabi (S).

Ibland är det upp och ned vända världen i politiken. I fredags presenterade statsminister Stefan Löfven (S) att regeringen vill styra offentliga upphandlingar hårdare och koppla köpen till möjligheter att skapa jobb för människor som gått utan jobb under lång tid.

Detta fick C-ledaren Annie Lööf att gå i taket och helt döma ut förslaget.

– Jag har väldigt svårt att förstå varför Löfven väljer att driva de erkänt sämsta jobbförslagen, sa hon.

Men kritiken från Lööf blev inte sista ordet.

Nej, nu blandar sig också civilminister Ardalan Shekarabi in i fajten. Han är ansvarig för frågorna om offentlig upphandling i regeringen.

– Jag reagerade när jag såg det här. Det är ju ett förslag som C själva la fram för några år sedan, i deras välfärdspolitiska grupp. Där gick man till och med längre än vad regeringen gör och ville skapa 20 000 jobb med stöd av offentliga upphandlingar, säger han.

I en debattartikel från 2012 redogör tre C-politiker för förslaget. ”Det görs i dag upphandlingar i Sverige för över 700 miljarder kronor. Ett förslag är att låta sociala hänsyn ingå i bestämmelserna om fullgörande av kontrakt. Exempelvis kan krav på att en viss andel arbetslösa ska anställas vid utförandet av ett kontrakt” skriver de och menar att det skulle skapa 20 000 jobb för långtidsarbetslösa inom stat, kommuner och landsting.

”Blockpolitikens fördummande”

Ardalan Shekarabi menar att han håller med om det centerpartisterna skriver. Och framhåller att metoden att styra upphandlingar för sociala behov redan är ett beprövat recept som används i många västeuropeiska länder samt en del svenska kommuner.

Att Annie Lööf nu sågar förslaget menar han kan härledas till dagens blockpolitik.

– Det handlar om blockpolitikens fördummande effekter. Det är exakt vad det är. Är det ett förslag från en politisk motståndare så sågar man det, utan tanke på vad man själv tycker.

Samtidigt, framhåller Shekarabi, borde det ju mot bakgrund av det tidigare C-förslaget finnas möjligheter till att hitta ett samarbete över blockgränsen i frågan.

Lööf själv menar att C-förslaget aldrig blev mer än just ett förslag.

– Det var en arbetsgrupp som lade 100 förslag, alla gick partistyrelsen inte vidare med, ett av dessa var krav på upphandling med långtidsarbetslösa. Tur nog finns ett parti som tar intryck av omvärlden, försöket i halvmiljonstaden Göteborg har lett till 80 jobb på tre år. Att S nu tar upp ett förslag som vi själva ratat gör ju inte förslaget bättre, säger hon.

Janerik Larsson

Det är viktigt att lyfta fram amerikanska perspektiv på situationen Europa/Ryssland. En poäng är ofta att det inte handlar om några enkla policyperspektiv utan om en komplex situation som har sina rötter djupt i historien.

I Financial Times idag skriver Thomas Graham (a former senior director for Russia on the US National Security Council) att väst agerar som om man har ett Vladimir Putin-problem:

In fact it has a Russia problem. The Russian president stands within a log tradition of Russian thinking. His departure would fix nothing. Any plausible successor would pursue a similar course.

Det ryska problemet är inte nytt utan det uppstod för 200 år sedan i slutet av Napoleon-eran då det som vi idag skulle kalla ett värderingsgap uppstod. På 1800-talet bibehöll Ryssland sin auktoritöra regim medan Europa rörde sig mot liberal demokrati.

Men Ryssland förblir en stormakt av stor betydelse för Europas säkerhet. Hur ska man skydda Europa i närvaron av en mäktig stat med en främmande världsbild ? Det var problemet då och är problemet nu.

Graham skriver om Rysslands ambition att flytta gränserna så långt från det ryska hjärtlandet som möjligt.

Over time, resistance from the Germanic powers in the west, Great Britain and the the US in the South, and China and Japan in the east, came to define Russia’s zone of security as North central Eurasia, the former Soviet space. For Moscow, states there face a choice not between independence and Russian domination, but between domination by Russia or a rival. That struggle, Moscow believs, is playing out in Ukraine.

Han skriver att hotet från Ryssland är begränsat. ”This is not a revolutionary force but a declining state seeking to restore its power.”

Detta kan Europa hantera genom att revitalisera det europeiska projektet.

To be sure, steps such as a Nato presence in the Baltics and robust planning for hybrid-war contingencies are necessary, but the west needs to avoid over-militarising its response to what is largely a political challenge.

 

Janerik Larsson

Den växande amerikanska protektionismen brukar jag regelbundet varna för. Dags igen idag. New York Times har en intressant och oroande artikel om stämningarna i kongressen med anledning av de två stora frihandelsavtalen (TPP och TTIP) som nu är föremål för förhandling. Jag tror inte det är fel att säga att den debatten i hög grad handlar om USAs roll i världen:

The bruising battle over President Obama’s push for the power to negotiate two potentially far-reaching trade pacts will shift this week to the House, where the White House faces entrenched opposition from Democrats and the stirring of rebellion from the Republicans’ right flank. (—)

With organized labor, environmental groups and liberal advocacy organizations like MoveOn.org opposed to the bill, Democratic leaders say they are in no position to deliver votes for Republican leaders, even if their own standard-bearer in the White House is adamantly behind the measure as well. The A.F.L.-C.I.O. began running attack ads against one Democrat, Representative Ami Bera of California, who came out for trade promotion authority and who has twice used union muscle to eke out narrow victories in his swing district. Less pointed pressure ads are going up in 17 other Democratic districts.

Janerik Larsson

Härom kvällen berättade Aktuellt om hur skolan tar hand om särskilt begåvade elever.

I studion var det en elev – Alexander Kidelius – som ändå blivit sedd och fått utmaningar i form av att hoppa över totalt 4 årskurser i grundskolan. Han gick t ex direkt från åk 7 till gymnasiet.

I Aktuellt nämndes inget om vilken skola han gick på men jag kan avslöja att det var Kunskapsskolan och Internationella Kunskapsgymnasiet.

Detta hade inte gått att genomföra i så många andra skolor men det fungerar på Kunskapsskolan.

Friskolorna har tillfört det svenska utbildningssystemet en flexibilitet som inte fanns tidigare.

Janerik Larsson

Mycket av den svenska utrikes- och säkerhetspolitiska debatten bygger på en bild av USA som jag tror är mycket svagt underbyggd. Ian Bremmer, en mycket insiktsfull och respekterad amerikansk riskanalytiker, skriver idag i Sunday Times om Storbritanniens förhållande till USA. Mycket också i brittisk debatt baseras på en orealistisk USA-bild.

America must not become a fortress. It should redouble its commitment to trade, because stronger commercial and investment ties will be essential for alliances that can no longer depend on military ties. It should continue to export things that others want to buy, especially state-of-the-art communication technologies and much more of the energy that it now produces. It should welcome immigrants and a larger share of the world’s refugees.

The next president should set a high bar for political and military intervention in the lives of others. Insist that Nato can survive only if other members accept a greater share of both the costs and the risks (America pays 70% of Nato’s bills). Let Germany and Japan, two of the world’s richest nations, assume responsibility for their own security. Share weapons and information with those most threatened by Isis, but don’t fight another war in Iraq. Build trade and investment ties with China, but accept that choices made in Beijing, not in Washington, will decide China’s future. This drive to refocus on domestic priorities will inflict significant damage on relations with allies such as Britain, but America’s gain will far outweigh what it loses.

Whatever choices a future president makes, US allies must prepare for a world in which American power means less than it used to. That’s why Britain was wise to shrug off US pressure and instead join the China-led Asian Infrastructure Investment Bank. Prosperity in tomorrow’s global economy will require constructive relations with both America and China. Britons should also recognise that Berlin’s long-term approach to Moscow will matter much more than Washington’s.

Janerik Larsson

Jag läser:

Miljardären och finansmannen George Soros är oroad över riskerna för ett nytt världskrig. Det skriver Marketwatch.

Under en Bretton Woods-konferens nyligen uttryckte investeraren oro för ett nytt världskrig. Han anser att den största källan till oro är den kinesiska ekonomin. Om övergången från fokus på export till inhemsk efterfrågan inte går igenom finns det en risk att de kinesiska ledarna uppmuntrar till extern konflikt för att hålla ihop landet och bibehålla makten, menar han.

Kina lägger också allt mer pengar på sin militär, enligt Soros.

– Om det blir en konflikt mellan Kina och en allierad till USA, såsom Japan, så är det inte en överdrift att säga att vi står på tröskeln till ett tredje världskrig, sade han.

Han anser att USA, för att förhindra ett sådant scenario, bör tillåta att Kinas valuta, yuanen, inkluderas i IMF:s valutakorg, vilket skulle göra yuanen till en möjlig konkurrent till dollarn som en global reservvaluta. I gengäld skulle Kina behöva reformera sin ekonomi. Detta skulle innebära att den amerikanska och den kinesiska ekonomin länkas samman, vilket skulle minska risken för en konflikt.

– Utan en sådan (överenskommelse, red anm.) finns det en risk att Kina allierar sig med Ryssland politiskt och militärt, och då blir hotet om ett tredje världskrig verkligt, så det är värt att försöka, sade Soros.

Jag kommer ihåg:

The Day After is a 1983 American television film that aired on November 20, 1983, on the ABC television network. It was seen by more than 100 million people during its initial broadcast.[1] It is currently the highest-rated television film in history.[2]

The film postulates a fictional war between NATO forces and the Warsaw Pact that rapidly escalates into a full-scale nuclear exchange between the United States and the Soviet Union. However, the action itself focuses on the residents of Lawrence, Kansas, and Kansas City, Missouri, as well as several family farms situated next to nuclear missile silos.

 

Jag vill gärna återkomma till den oro som finns i USA för den risk Soros pekar på. Det är Kina/Asien som är USAs stora geopolitiska utmaning.

Det som slår mig är att mycket av samtidsdebatten äger rum som om hotet om kärnvapenkrig skulle ha försvunnet. Så är inte fallet. Tvärtom har de säkerhetsskapande mekanismer som fanns under kalla kriget (telefonlinjen Vita Huset till Kreml) såvitt jag vet försvunnet. Vi lever alltså i en farligare tid idag än 1983.

Om The Day After:

President Ronald Reagan watched the film several days before its screening, on November 5, 1983. He wrote in his diary that the film was ”very effective and left me greatly depressed,” and that it changed his mind on the prevailing policy on a ”nuclear war”.[

De flesta av de politiker som nu vill blir president i USA tycks inte dela den oro och den ansvarskänsla som Reagan kännetecknades av. Nu är det naiva föreställningar om militära ingripanden överallt som gäller. Som om militära maktmedel ensamt kunde lösa säkerhetsproblem.

Olle Wästberg skriver i sitt utomordentliga nyhetsbrev apropå Joseph Nyes nya bok: ”Is the American Century Over ?”:

Allt talar för att USA även under kommande decennier kommer att vara världens ledande nation.

Men det förutsätter en klokt balanserad utrikes- och säkerhetspolitik. Lyssnar man på de republikanska kandidaterna just nu finns det anledning till oro.

Janerik Larsson

När jag för en vecka sedan flög västerut över Atlanten läste jag nyinköpta ”De 10 sämsta ekonomiska teorierna – Från Keynes till Piketty” av Björn Wahlroos och på denna blogg rekommenderade jag varmt boken. Oavsett vilken uppfattning man har om Keynes, Piketty eller andra ekonomiska teoretiker är det en mycket läsvärd bok. Bitvis kräver den gedigna kunskaper i nationalekonomi – vilket jag inte har – men boken kan läsas med behållning ändå.

Det gläder mig att Klas Eklund i sin krönika i Fokus gör samma bedömning som jag. Klas är ju nationalekonom och förvisso inte till fullo ense med Wahlroos men uppenbart är att också han gillar Wahlroos både kunniga och orädda framställning.

På vägen österut i natt läste jag Fareed Zakarias nya bok ”In defence of a liberal education”. Bitvis är det ett debattinlägg om det amerikanska universitetssystemet, men också den vill jag rekommendera för svenska läsare,

Boken ger ett brett perspektiv på hur man ska se på ”nyttan” med olika sätt att lägga upp universitetsutbildningar.

Mycket handlar om konsten att skriva och om konsten att förstå. Han berättar t ex om att Amazons VD Jeff Bezos kräver att medlemmarna av den högsta företagsledningen ska skriva långa PM – ofta 6 sidor tryckt text och hans motivering är spännande:

”Full sentences are harder to write. They have verbs. The paragraphs have topic sentences. There is no way to write a sex-page, narratively structured memo and not have clear thinking.”

Själv avskyr jag den intellektuella utarmning som härjar i form av Power Point-presentationer där den klarhet Bezos kräver ofta saknas – eller åtminstone är lätt att förbise.

Lockheed Martins tidigare VD Norman Augustine som var chef för 180 000 akademiskt utbildade säger:  ”I have concluded that one of the stronger correlations with advancement through the management ranks was the ability of an individual to express clearly his or her thoughts in writing.”

Zakaria pekar på att nyckeln till framgåmgen med Facebook inte ligger I IT-teknologin utan i Mark Zuckerbergs humanistiska bildning: han fördjupade sig i klassisk grekiska och hans universitetsstudier ägnades åt psykologi. Före Facebook var internet ett forum för anonyma men ”Facebook’s insights was that you could create a culture of real identities.”

“Facebook is as much psychology and sociology as it is technology.”

Zakaria ägnar ett längre avsnitt i boken åt skeptiska funderingar kring OECDs PISA-mätningar och andra liknande mätningar som missar aspekter som kreativitet och självständigt tänkande. Han lyfter fram tre länder som klarar sig dåligt i mätningarna men bra i verkligheten: USA, Israel och Sverige.

”In all three places, the work culture is non-hierarchical and merit based. All operate like “young” countries, with energy and dynamism. All three are open societies, happy to let in the world’s ideas, goods, and services, And finally, they are all places where people are confident.”

Boken innhåller också ett långt avsnitt om online education ( MOOC, Massive Open Online Courses) och en poäng där som slog mig var att Nobelpristagaren i ekonomi, Robert Shiller, 2013 undervisade sin kurs 2013 online för första gången och fler studenter deltog – och fullgjorde – kursen är som fullgjort kursen under de 32 år Shiller undervisat på Yale.

Zakarias bok är mycket mera lättläst än Wahlroos’ men jag rekommenderar varmt båda.

Janerik Larsson

IVA har just meddelat att ett nytt journalistpris fått sin förste mottagare. Motiveringen är tänkvärd.

Anders Bolling har med sin journalistiska gärning, främst Framstegsbloggen i Dagens Nyheter, visat vad journalistik också skulle kunna vara: en ärlig ansträngning att ge en allsidig bild av världen med hjälp av saklighet, statistik och kvalificerad analys. Hans användning av diagram och grafik är pedagogik på högsta nivå. Bolling har systematiskt och självständigt gått emot den vanliga nyhetsdramaturgin genom att komplettera dess dagliga larm med fakta om sådant som tvärtom långsamt förbättras. Det visar sig vara åtskilligt. Den kunskapsbaserade världsbild han förmedlar inger hopp om framsteg, inte minst från mänsklig strävan inom vetenskap, teknik och innovation.