Annons
X
Annons
X

Världenbloggen

Karin Henriksson

Karin Henriksson

WASHINGTON Det kommer att gå hetsigt till igen utanför amerikanska Högsta domstolen idag, onsdag.

En månad efter pläderingar om Barack Obamas vårdreform ska de nio domarna höra ett mål om en annan av dagens mest infekterade frågor – illegala invandrare.

Det är Obamas justitiedepartement som gått till HD för att utmana Arizonas hårda invandrarlag (målet Arizona v. United States). Lagen i fråga, SB 1070, antogs 2010 och var den dittills mest långtgående, med ökade befogenheter för polisen att granska folks id-papper.

Grupperna som planerar demonstrationer idag hävdar å ena sidan att lagen är nödvändig för att den federala staten inte gör tillräckligt, och, å den andra, att lagen strider mot alla USA:s ideal.

Här är två röster.

Först Larry Dever, sheriff i gränskommunen Cochise, i ett pressmeddelande från bordersheriffs.com:

– While some of the nation’s top judges continue to deliberately misinterpret the Constitution, we trust that the Supreme Court will find that states can defend their borders when the federal government refuses to do its job.

Sedan Eliseo Medina i facket SEIU med följande åsikt (debattartikel här):

– The U.S. Supreme Court will decide on this reckless law that hurts workers and communities of color, but voters will have the final say by rejecting politicians who advance unjust laws that judge people based on how they look or speak.

Invandringsdebatten flammar upp med jämna mellanrum men åren går utan att enighet om en lösning kan nås – särskilt beträffande det stora antal illegala invandrare som har jobb, bostad, barn i skolan etc.

George W Bush, som hade den mest förstående inställningen i sitt parti, lyckades inte få med sig en majoritet om en väg till medborgarskap. Obama ligger förhållandevis lågt i frågan men kanske måste göra några utspel under hösten om han ska få latinorösterna igen. Motståndaren Mitt Romney, som vann alla primärvalen på tisdagen, stödde tanken på ”självdeportering” tidigare i valrörelsen (hans program).

Högsta domstolen avkunnar normalt sina domar i slutet av arbetsåret, under juni månad.

 

Jesper Sundén

Marine Le Pens resultat i det franska presidentvalet har väckt stor uppmärksamhet. 17,9 procent av rösterna i den första valomgången är ett bättre resultat än vad hennes pappa Jean-Marie någonsin hade. Men sensationen när pappa Le Pen gick vidare till andra valomgången i presidentvalet 2002 efter att ha slagit ut Socialistpartiets kandidat Lionel Jospin var trots allt större. Och det resultat Jean-Marie Le Pen fick i andra valomgången 2002 ligger inte så väldigt långt från dottern Marines – då fick han 17,79 procent av rösterna. Det vill säga 0,11 procentenheter sämre än Marine.

Jean-Marie Le Pens valframgång 2002 visade sig inte vara början på en ny storhetstid för Nationella fronten. I stället följde år av intern splittring och bråk. 2007 fick Le Pen drygt 10,44 procent i presidentvalet och i det efterföljande valet till Nationalförsamlingen nådde Nationella fronten bara 4,3 procent.

Det blir intressant att se om Marine Le Pens framgång håller i sig. Första svaret kommer i valet till Nationalförsamlingen i juni. Trots allt samlade hon nästan en miljon fler röster än Jean-Marie Le Pen någonsin lyckades få ihop – 6 421 802 röster jämfört med Jean-Marie Le Pens 5 525 034 röster i andra valomgången 2002.

Jesper Sundén

Första valomgången i franska presidentvalet gick precis som väntat – utmanaren François Hollande fick flest röster och gick vidare till andra omgången tillsammans med president Nicolas Sarkozy. Den stora överraskningen var det höga valdeltagandet, 80 procent, och att så många som 17,9 procent av väljarna lade sin röst på Nationella frontens Marine Le Pen.

Frågan är nu hur Le Pens väljare kan väntas rösta i andra omgången. Den 1 maj ska Marine Le Pen avslöja vem hon ger sitt stöd, men enligt en undersökning från Ifop (Institut français d’opinion publique) som gjordes igår kväll är bara 48 procent av Le Pens väljare beredda att stödja Sarkozy i nästa omgång. 31 procent kan tänka sig att lägga sin röst på Hollande. Drygt 20 procent tänker inte rösta alls i andra omgången.

Ser man till den valets fyra – Vänsterpartiets Jean-Luc Mélenchon som fick 11,11 procent – och hans väljare är bilden en annan. Av dem tänker 83 procent rösta på Hollande i andra omgången. Sex procent av dem kan tänka sig att rösta på Sarkozy, enligt samma Ifop-undersökning.

Det är dåliga nyheter för Sarkozy och faktum är att alla de senaste undersökningarna om hur väljarna spås rösta i nästa valomgång den 6 maj, från BVA, CSA, Harris, Ifop och Ipsos visar att Hollande går segrande ur även den andra valomgången. Han spås få mellan 53 och 56 procent mot 44 till 47 procent för Sarkozy.

Men det är två veckor kvar till nästa omgång och Nicolas Sarkozy har ännu inte gett upp. Men han har en kraftig uppförsbacke framför sig.

Valresultatet i första omgången:

François Hollande 28,63 %

Nicolas Sarkozy 27,18 %

Marine Le Pen 17,9 %

Jean-Luc Mélenchon 11,11 %

François Bayrou 9,13 %

Eva Joly 2,31 %

Nicolas Dupont-aignan 1,79 %

Philippe Poutou 1,15 %

Nathalie Arthaudo 0,56 %

Jacques Cheminade 0,25 %

Karin Henriksson

WASHINGTON Tidvis – som när Al Gore var vicepresident – har det varit mycket ståhej i USA kring den årliga Earth Day.

Så icke i år. Tidningen USA Today nöjde sig i princip med att göra en genomgång av filmer som passar den här dagen:

– Chimpanzee, som verkar charmig att döma av tv-inslag om den.

– To the Arctic i IMAX-format.

– The Island President om Maldiverna.

– Last Call at the Oasis om den tilltagande bristen på vatten.

– Otter 501 om utrotningshotade havsuttrar (premiär i maj).

En ny opinionsmätning som Time återger bekräftar ointresset för Earth Day. Endast 27 procent av amerikanerna anser att de är ”miljömedvetna” och bara 31 procent säger att de ”bryr sig mycket om läget i miljön, nu och i framtiden”. För tre år sedan var motsvarande tal 30 respektive 36 procent. Trenden är densamma i vardagsbeteendet – fler köper nytt istället för att återanvända, färre försöker hushålla med vatten, färre storhandlar mat, färre köper ekologiskt.

Jesper Sundén

67 år efter Nazitysklands fall har de styrande i Wien kommit fram till att de inte längre vill ha en gata uppkallad efter en av Hitlers idoler – den ökände antisemiten Karl Lueger. Efter flera års debatt har det nu bestämts att den del av paradgatan Ringstrasse som heter Dr-Karl-Lueger-Ring ska döpas om, skriver Austria Presse Agentur, APA. Det nya namnet blir Universitätsring, eftersom Wiens universitet ligger på gatan.

Karl Lueger var politiker och borgmästare i den österrikiska huvudstaden mellan 1897 och 1910 – ”den störste tyske borgmästaren genom tiderna” enligt Hitler. Han ledde det antisemitiska högerpartiet Christlichsoziale Partei och beskrevs 1910 av socialdemokraten Friedrich Austerlitz som den förste borgerlige politiker som insåg massans betydelse i politiken. Lueger omgavs av en omfattande personkult, var populär hos kvinnor men gifte sig aldrig och hade ett ungdomsförbund som marscherade omkring i uniformer. Hitler var mycket imponerad av Lueger och nämner honom flera gånger i sin bok Mein Kampf.

– Man ska inte låtsas som att det inte finns mörka sidor, säger Wiens kulturråd Andreas Mailath-Pokorny till APA, om stadens historia och beslutet att nu döpa om gatan. Något som inte uppskattas av högerextrema Frihetspartiets ledare Heinz-Christian Strache, som kallar beslutet ”en skandal”, enligt Der Standard. Andra partier välkomnar dock namnbytet, som efterfrågats av Wiens universitet.

En som borde bli nöjd är Nobelpristagaren Eric Kandel som år 2000 fick priset för sina upptäckter rörande signalsubstanser i nervsystemet. Född i Österrike gjorde Kandel klart att han absolut inte var en österrikisk Nobelpristagare, utan en judisk-amerikansk. Detta fick Österrikes president att fråga Kandel vad som kunde göras för att ändra hans inställning. Börja med att döpa om Dr-Karl-Lueger-Ring blev svaret. Kandel tyckte det var stötande att Wiens universitet hade den gautadressen.

Karin Henriksson

WASHINGTON Pakistan och Mexiko lyfts fram särskilt när Committee to Protect Journalists, CPJ, sammanställt sitt 2012 Impunity Index med tolv länder.

– Censur via mord sker i de här tolv länderna – där journalister förföljs på grund av sitt arbete och myndigheterna inte ser till att lagarna efterlevs, kommenterade Joel Simon i CPJ.

CPJ i New York har sammanställt detta straffrihetsindex sedan 2008. Antalet olösta mord ställs i förhållande till befolkningen. Irak toppar, följt av Somalia och Filippinerna. Men i antal dödade ligger Pakistan högt, med 19, liksom Mexiko, med 15. Mer om rapporten och mätmetoder här.

Enda goda nyheterna: förbättringar i Colombia och Nepal, samt i Bangladesh som togs bort från listan.

Hittills i år har 17 journalister mördats (länk till namn och andra uppgifter), flest i Syrien.

 

Karin Henriksson

WASHINGTON I helgen gjorde förre vicepresidenten Dick Cheney sitt första offentliga framträdande efter hjärttransplantationen – och känslorna satt tydligen inte i det gamla eller i maskinen som pumpat i väntan på det nya hjärtat. Det mest talande citatet från en utfrågning under republikanska partimötet i Wyoming löd att Barack Obama varit en ”fullständig katastrof”.

Cheney, som fyllde 71 i januari, ser nästan piggare ut än han gjorde ibland under de många åren på toppjobb i Washington. Han har lidit av hjärtproblem i årtionden och – det är detta som är intressant för en bredare krets – ingick i experimenten med en hjärtpump, LVAD, left ventricular assist device. Cheney levde med en sådan, som drivs av batterier i ett bälte, i 20 månader i väntan på ett nytt hjärta. Mer bakgrund i denna abcnews-rapport.

Karin Henriksson

WASHINGTON Känner mig frestad att travestera gamla talesättet: Med sådana vänner behöver man inga fiender. Alltså: Med sådana anhängare…

Helgens obligatoriska politiknördläsning är Peggy Noonans halvsida i Wall Street Journal med rubriken ”Det är över. Vilka läxor har vi lärt oss?”.

I sin genomgång av de republikanska primärvalen konstaterar hon att Rick Perry, Herman Cain och Michele Bachmamn ”inte till fullo insåg vad som krävs”, att Newt Gingrich och Donald Trump bevisat att fåfänga bereds plats, att super-pacs inte kräver lojalitet mot själva partiidealen, att väckelsekristna är en heterogen grupp, samt att ett nej är ett nej, från räddarna i nöden som aldrig dök upp, Mitch Daniels, Chris Christie och Jeb Bush.

Men, givetvis är det summeringen av Mitt Romney som är det intressanta:

”We learned Mitt Romney is not a greatly improved candidate from four years ago. He has endurance and discipline: He wants this thing. The reason why is still not fully clear. His political instincts and sense of subject matter are not much better than they were in 2008. The awkwardness continues.”

Mitt Romneys strategri går än så länge ut på stenhårda attacker mot Barack Obama (så hårda att sanningshalten ifrågasätts). Senast hos vapenlobbyn NRA i fredags, där han sa att han (som undertecknat vapenlagar) skulle värna vapenägarnas intressen – till skillnad mot Obama (som kritiserats hårt internt för att inte kämpa hårdare för ”gun control”).

Noonans kollega Kimberley Strassel tog också upp läxorna i sin krönika i fredagens WSJ och om Obama/Romney skrev hon:

”President Obama has a vision for this country, even if it’s not one to which most aware Americans would subscribe. Mr. Romney is adept at warning about this Obama view and insisting that his view is different. But what is it? The governor has been inching toward a vision, but its description has been long-winded, framed in overused phrases (”freedom” or ”the American Dream”), and its substance lost amid 59-point plans. The biggest test ahead for Mr. Romney will be whether he can define a grand purpose for his presidency in a clear and compelling way.”

Karin Henriksson

WASHINGTON En storm i en nappflaska, ett seriöst samtal om kvinnors problem idag – eller en första signal om hur fingerfärdiga politiska kampanjer är nuförtiden med twitter, tumblr, facebook etc.?

Mitt i denna storm står Hilary Rosen, demokratisk debattör, som häromkvällen sa att Ann Romney ”inte arbetat en dag i sitt liv” – och hon följde sedan upp med att de flesta amerikanska kvinnor inte har något val och att det kommer att bli värre när budgetplaner från Mitt Romney och höken Paul Ryan betyder minskade anslag till sådant som daghem.

Uttalandet fördömdes på bred front, från republikanske partiordföranden till Ann Romney i en Fox-intervju, och från Barack Obama till Michelle Obama.

Ytterst handlar det om opinionsklyftan mellan Barack Obama och Mitt Romney – 18 procentenheter – bland kvinnliga väljare. Från demokratiskt håll har man i månader utmålat de republikanska presidentkandidaternas åsikter i frågor som abort och preventivmedel som ett krig mot kvinnorna. Mitt Romney lyfte (mitt inlägg här på bloggen) fram sin hustru för att framhålla att hon berättat för honom att ekonomin är viktigaste frågan för de flesta kvinnor.

Men det handlar också om en rad andra saker: det gamla amerikanska ”mammakriget” mellan hemmafruar och förvärvsarbetande kvinnor, mäktiga kvinnliga journalister som högg på ämnet, möjligheten för republikanerna att överskugga Obamas budskap denna vecka om högre skatter på miljonärer.

Chuck Todd, ansvarig för politiska bevakningen i NBC, inledde sin show The Daily Rundown på fredagsmorgonen med en insiktsfull analys av ”fabricerade konflikter” varav detta är den tredje på en månad (efter leksaken Etch the Sketch och efter utbytet mellan Obama och Rysslands Medvedev när mikrofonen inte var avstängd).

Wall Street Journal hade påpassligt ett djupporträtt av Ann Romney, 62-årig mor till fem söner och farmor till 16 barnbarn. Men lider också av diagnosen MS. Enligt artikeln är familjen god för 200 miljoner dollar (1,3 miljarder kr) och för Mitt Romney kan det vara viktigt att komma bort från pratet om en hiss för bilarna efter utbyggnaden av sommarbostaden i San Diego.

Karin Henriksson

WASHINGTON Att väljare som är arga på Barack Obama beskyller honom för att vara socialist må ju vara en sak, men sittande kongresspolitiker som hävdar att kolleger är medlemmar i kommunistpartiet är något helt annat.

Den republikanske kongressmannen Allen West svarade så här på en skriftlig fråga på ett möte i sin valkrets i Florida:

– Jag tror att det är 78 – 81 medlemmar i demokratpartiet som är medlemmar i kommunistiska partiet.

Och sedan förtydligade han:

– Nej, de döljer det inte alls. Det kallas Det progressiva kongressblocket.

Mer detaljer från lokaltidningen Palm Beach Post.

Reaktionen blev ursinnig från Congressional Progressive Caucus, läs här.

Möjligen skulle kommunistpartiet, ja, det finns ett sådant, CPUSA, välkomna ett sådant medlemstillskott.

Och, beträffande West, som valdes in med Tea party-stöd, kan man undra om han inte hört talas om Joseph McCarthys förföljelse av riktiga och inbillade kommunister, som pågick i kongressen där han själv sitter, via utskottet HUAC, House of Un-American Activities Committee (förklaring på historieblogg).