Annons

Världenbloggen

Teresa Küchler

Teresa Küchler

Ordet ”integritet” återkommer regelbundet i de stundtals hätska debatter som förs i Bryssel om hur mycket insyn i våra liv på och utanför internet som polis och andra myndigheter ska ha. Det kan handla om överföring av uppgifter om banktransaktioner från företaget Swift till anti-terrorenheter i USA, eller om säkerhetstjänsten ska få se vilka internetsajter vi surfar omkring på så att de kan sätta dit pedofiler och andra cyberbrottslingar. Eller hur var det nu, är det fildelare de jagar? Integritet. Vi måste balansera kraven på skydd mot terrorism med varje människas rätt att ha sina persondata och privatlivets helgd i fred. Låter rimligt.

Hör å häpna om hur modeordet transformerats till ett slagträ mot dem som kräver större insyn i EU:s offentliga bankkonton och räkneböcker. EU-domstolen beslutade i vintras att det är fel att avslöja vilka europeiska bönder- eller mjae, det är ju numera mest matjättar som Nestlé och Arla, flygplatser, biljardhallar och dragspelsklubbar (sant!) samt europeiska kungahus- som tar emot jordbruksbidrag från EU, alltså skattebetalarnas pengar.

En tysk sajt som publicerade vilka tyskar som fick EU-bidrag hade inte lyckats balansera rätt mellan skattebetalarnas rätt att få veta vart deras pengar går med mottagarnas rätt att hemlighetshålla sina inkomster, tyckte domstolen. Det handlade om integritet. Sajten Farmsubsidy.org som drivs av en grupp nitiska journalister som varje år listar de största mottagarna av EU:s jordbrukspengar, riskerar nu att få klappa igen. Kungahusens, sockerbolagens och merjerijättarnas integritet ska värnas.

Nyligen har medier som försökt få reda på vilka EU-parlamentariker som anställer sina egna familjemedlemmar till ytterst välbetalda poster inom partigrupper och kontor fått svaret att det vore mot reglerna om personskydd och integritet att avslöja vilka de är, trots att det handlar om folkvalda politiker. I stort sett varje fråga som ställs om EU-parlamentarikers pengar och räkenskaper besvaras numera med ett inrepeterat mummel om integritet och personskydd.

Innan ordet blev varje EU-anställds urvattnade älsklingsord, mantra och universalförsvar mot obekväma frågor så sade de i och för sig bara ”det är hemligt, stick!” om alla dokument de inte vill ska nå offentlighetens ljus, och det lät ju förvisso mindre sympatiskt.