Annons
X
Annons
X

Världenbloggen

Teresa Küchler

Teresa Küchler

BRYSSEL. ”Vi kan predika om bögar och lesbiska och bisexuella hur länge som helst, men det kommer att vara kontraproduktivt. Vi måste fokusera på grundläggande rättigheter”.

Chefen för EU:s diplomattjänsts (EEAS) Afrika-direktorat, britten Nicholas Westcott, förklarade på en konferens i Bryssel igår vad han menade med sin tes att EU borde var mer ödmjuk vad gäller ”kulturella” frågor i Afrika.

Vi i publiken drog efter andan. Det var oväntat utspel i en i övrigt mycket typiskt Brysseldebatt: ett slags pseudo-debatt om EU:s varande där talarna tävlar mot varandra om att använda sig av för utomstående obegriplig och fyrkantig EU-jargong, dunkar varandra i ryggen, och presenterar varandra som ”min gamle vän” kring talarbordet.

Temat för konferensen i det vackra Egmontpalatset i centrala Bryssel var EU:s inflytande i världen. Den brittiske Afrikachefen skulle berätta om EU:s inflytande i Afrika.

Westcotts uppfattning att hbt-rättigheter är en ”kulturell” fråga som inte ingår i ”grundläggande rättigheter” är inte bara en magstark kommentar från en diplomat som representerar EU-länderna på en kontinent där diskriminering, förföljelse och våld mot hbt-personer inte sällan sanktioneras från högsta politiska ort.

Det är också en mycket odiplomatiskt kritik av den linje som EU-länderna och EU-kommissionen nyligen har slagit in på vad gäller bistånd och handelssamarbete med länder utanför EU. Så sent som i juni i år kom EU:s utrikesministrar överens om att förespråka sexuella minoriteters rättigheter i sina utrikeskontakter, och att kräva mänskliga rättigheter i motprestation för handel och bistånd.

I efterspelet till den arabiska våren kritiserades EU för att ha strösslat med pengar i området, trots att man mycket väl visste att regimerna i Nordafrika tystade medier och plågade och förföljde oliktänkande. De officiella villkor som EU ställde i utbyte mot bidrag till dessa länder – att regimerna skulle vara mjukare – var bara en fasad, menade kritikerna. I själva verket ställdes inga frågor om regimernas politik.

Detta hyckleri måste ta slut, menade EU-kommissionen, som distribuerar de miljardtals euro som EU-länderna gemensamt sänder i bistånd till tredje världen.

– Det är uppenbart att inget land kan utvecklas på lång sikt när minoriteter riskerar allvarliga hot, förföljelse och till och med våld på grund av vilka de är, sade EU:s biståndskommissionär Andris Piebalgs förra året vid presentationen av en ny biståndspolitik som också explicit tar upp hbt-rättigheter.

Men de så kallade ACP-länderna, de 79 afrikanska och karibiska länder som har avtal med EU om handel och bistånd, bojkottar sedan dess alla biståndssamtal med Bryssel. Att ens diskutera homosexuellas rättigheter är ett alltför stort tabu. I flera ACP-länder är homosexualitet olagligt och ger fängelsestraff. Tre ACP-länder, som EU alltså har samarbetsavtal med, delar ut dödsstraff: Sudan, Nigeria och Mauretanien.

Bojkotten visar på att det kan bli problematiskt för EU-länderna att föra en utvecklingspolitik med större fokus på mänskliga rättigheter, och då särskilt med krav på hbt-rättigheter.

Men EEAS-höjdaren Nicholas Westcotts rättframma uttalande är också ett tecken på den i Brysselkulisserna omtalade osämjan mellan den sprillans nya diplomattjänsten EEAS, som är ett slags ”super-UD” för hela EU, och EU-kommissionen.

Enkelt beskrivet så kan man säga att EEAS är en betydligt mer politiserad gren av EU:s tentakler i omvärlden än EU-kommissionens olika direktorat, vars tjänstemän i alla fall i teorin ska verka utanför dagspolitikens nycker.

Diplomater i Bryssel som inte vill stå med namn i pressen – utåt sett så är alla EU-insitutioner, gamla och nya, på samma våglängd – vittnar om att friktionen mellan EEAS och EU-kommissionen växer.

Under ett föredrag i London i våras fick EU:s kommissionär för humanitär krishjälp, Kristalina Giorgieva, frågan om huruvida hennes departement borde inlemmas i EEAS, och hon svarade kort: ”Över min döda kropp”.