Världenbloggen

Karin Henriksson

Karin Henriksson

WASHINGTON Det är varumärket de hatar – inte produkterna.

Den insikten förmedlas i februarinumret av Harper’s Magazine.

Tidningen har nämligen bjudit in lite skarpa hjärnor från reklambranschen för att diskutera huruvida Madison Avenue (samlingsnamnet för reklamvärlden) skulle kunna förbättra den federala regeringens rykte – alltså ”government”.

Fram till mitten av 1960-talet uppgav mer än 70 procent av amerikanerna att de hade en positiv syn på staten. Nu är det tvärtom, 72 procent tar till fula ord för att beskriva töntarna som jobbar i den odugliga byråkratin.

Men när det handlar om specifika skattefinansierade verksamheter låter det annorlunda, antingen det gäller polis, brandkår, försvaret, medicinsk forskning, livsmedelsinspektioner eller de mer eller mindre heliga transfereringarna till pensioner och äldresjukvården.

Allt detta kommer att ställas på sin spets under våren när de nyinvalda republikanerna ska visa att de menade allvar i valrörelsen. Mål om nedskärningar på 100 miljarder dollar har uppställts och det kommer att bli mycket kännbart i hela den federala förvaltningen.

Reklamarna enas om att temat ”Only in America” vore det bästa i en låtsas-pr-offensiv under fotbollsfinalen SuperBowl (söndagen den 6 februari: Packers – Steelers). Och, nu hade de ju inte fått det officiella uppdraget men det är tveksamt om förslaget ”Bara i Amerika är det möjligt för Kindergarten Cop att bli guvernör” verkligen skulle göra susen.

Lita dessutom på att republikanerna kommer att hänvisa till Ronald Reagan (skulle ha fyllt 100 den 6 februari) och hans bevingade ”Government is not the solution to our problem, government IS the problem”.

Från och med måndagskvällen blir det glesare i kören som försvarar ”government” när Keith Olbermann inte längre intar kanalen MSNBC kl 20 östkusttid med sin Countdown. Därmed slipper republikanska kongresskvinnan Michele Bachmann sin kanske värsta fiende. Hon kan för övrigt – och kom ihåg, ni läste det här först – nog lyckas lika väl i sina presidentambitioner som Sarah Palin.

Fast, brasklapp några timmar senare, detta var innan det uppdagats att Bachmann i ett tal i helgen inför gruppen Iowans for Tax Relief hade hävdat att det tidiga Amerika var så välkomnande att ”…the color of their skin, it didn’t matter their language, it didn’t matter their economic status. It didn’t matter whether they descended from nobility…”. Många grupper lär ha invändningar, inte minst ättlingar till slavarna.

För övrigt blir det tummen ner för nya romanen O: A Presidential Novel. Inte alls samma träffsäkerhet som i författaren Anonyms (journalisten Joe Klein) skildring av Clinton-kampanjen 1992, Primary Colors. Kan förstås bero på att Clinton var lättare att bygga en satir kring än den svale oåtkomlige Obama.

Fler bloggar