Annons
X
Annons
X

Världenbloggen

Karin Henriksson

Karin Henriksson

WASHINGTON Översvämningarna i orkanen Irenes spår visar sig bli mycket värre än folk i allmänhet trodde när faran blåstes över i helgen.

Och då illustreras de ideologiska klyftorna i budgetkrisens USA på ett handgripligt sätt, eftersom federala organet Femas anslag håller på att sina efter ett år med många dyra naturkatastrofer.

Presidentkandidaten Ron Paul tycker att Fema bör läggas ner (läs mer, fast han har enligt en del källor mildrat kritiken) och republikanske majoritetsledaren i representanthuset Eric Cantor framhåller att eventuella nya medel bara kan beviljas om man   sparar in på annat håll.

Men en annan tongivande republikan, guvernören Chris Christie i en av de hårdast drabbade delstaterna, New Jersey, har redan begärt extra snabb expediering av federala stödpengar till uppröjning.

Debatten är häftig med argument om att amerikaner hjälper varandra i nöd – men också påpekanden om att folk över huvud taget inte borde tillåtas att bygga stora dyra hus i områden där orkaner sveper in eller där floder regelbundet svämmar över. Här en genomgång på Washington Posts blogg, med bl a väderlekstjänsten NOAA:s studie som visar att naturkatastroferna blir allt dyrare:

Why is this happening? Partly it reflects the fact that the population is growing—bigger cities mean more buildings get razed when a tornado or hurricane rips through town. NOAA also notes that more and more people are living in high-risk areas, particularly coastal regions, making them “increasingly vulnerable to severe weather events.”

Mer pengar, snarare än mindre, kan komma att behövas i framtiden.

Men var ska de tas…

Ett p.s.: nästa onsdag blir det kanalkrock, mellan president Obama å ena sidan när han ska presentera sitt senaste ekonomiska förslag, och å den andra de republikanska presidentkandidaterna som schemalagt höstens första debatt på Reagan-biblioteket.

Några timmar senare: talmannen John Boehner meddelade att onsdag inte var lämpligaste dagen, så Obama håller sitt tal på torsdag istället, se Politicos referat av det senaste käbblet i Washington. Här Washington Posts artikel, även där framhålls att det är mycket ovanligt att presidentens begäran om ett framträdande inte beviljas.

Karin Henriksson

WASHINGTON – Ångrar inget?

– Ångrar inget.

Det fråga-svar-utbytet summerar en längre intervju med förre vicepresidenten Dick Cheney i tv-kanalen NBC (special på måndagkvällen, utdrag här).

Cheney har just utkommit med sina memoarer, In My Time, med dottern Liz som medförfattare.

– Huvuden kommer att explodera, säger han också till reportern Jamie Gangel om reaktionerna i Washington.

Men förre utrikesministern Colin Powell som inte porträtteras snällt i boken understryker (i denna msnbc.com-artikel) att hans huvud sitter kvar och att Cheney bara tuggar om sådant som hände sju-åtta år sedan. Efterträdaren Condoleezza Rice som Cheney avfärdar som oerfaren avböjer att kommentera (men hon kommer med en andra memoarbok senare i höst). Samma gäller George W Bush, trots att en del av hans hågkomster skiljer sig från Cheneys, bl a rörande anfallet mot Bagdad.

I boken försvarar Cheney såväl Irakkriget som de hårda förhörsmetoderna. En nyhet är att Bush vägrat lyssnat till hans råd om att bomba en kärnanläggning i Syrien.

Här en sammanställning av vad som sägs om boken med den vanliga invändningen att Cheney utelämnar en del och inte medger några som helst misstag – men också att han berättar öppet om sin familj, sin hälsa och hjärtoperationerna.

Nedan några citat som Politicos Mike Allen valt ut:

–[In July 2003, after the Joe Wilson op-ed in The N.Y. Times, national security adviser Condoleezza Rice said during an Air Force One gaggle, re the 16 words Iraq and uranium: ”We’ve said now we wouldn’t have put it in the speech if we had known what we know now.”] Cheney writes: ”The result was the conflagration I had predicted. … Rice realized sometime later that she had made a major mistake by issuing a public apology. She came into my office, sad down in the chair next to my desk, and tearfully admitted I had been right. Unfortunately, the damage was done. [CIA Director] George Tenet was furious at having had to apologize.”

–”In the wake of the New York Times terrorist surveillance story [in Dec. 2005], Andy Card hosted a meeting in his office that I attended along with some of the president’s communications team. Communications Director Dan Bartlett was urging that we be more forthcoming in revealing to the press and the public just what these programs entailed. He said that the president was ’just carrying too much baggage’ from all the ’secret’ activities we had under way. … ’Dan,’ I said, ’we aren’t doing these things for our entertainment. We’re doing them because we’re at war. These programs – and keeping them secret – are critical for the defense of the nation.’ The president and I and everyone else serving in the administration had one mission: to defend the nation, even if it resulted in negative press stories.”

–On Dec. 7, 2006, the day after release of the Baker-Hamilton Iraq Study Group report, ”We had our Oval Office intelligence brief earlier than normal because the president and Prime Minister Tony Blair were having breakfast at 8:00 a.m., followed by a joint press conference. As the intelligence brief wrapped up, a staffer came in with a copy of the president’s opening remarks for the press conference. I didn’t usually get involved with drafts of presidential speeches, but a quick glance at this one sent up a red flag. I’d seen an earlier version and it had the word ’victory’ in it. Someone had taken it out of the remarks.

”For some time, Dan Bartlett, the director of communications, and Josh Bolten, the chief of staff, had been arguing that the president shouldn’t say ’victory.’ They viewed that as the equivalent of arguing to stay the course. They were concerned that the press would hear it and write that the president hadn’t understood the message of the midterms we’d just lost. They worried it would lead to stories that the president was ’stubborn’ and ’wasn’t listening.’ They urged repeatedly that for optics’ sake, we make clear we had a changed strategy … I disagreed. … ’Mr. President,’ I said, holding up the proposed remarks, ’you can’t refuse to talk about winning’ … The president understood immediately, and a few hours later when he appeared with Prime Minister Blair, he said, ’We agree that victory in Iraq is important.'”

–”On Tuesday morning, May 22 [2007], a David Ignatius column appeared in the Washington Post titled ’After the Surge: The Administration Floats Ideas for a New Approach in Iraq.’ It quoted administration officials on the need to revamp policy in order to attract bipartisan support and to take into account the fact that the surge might not have the destabilizing effect we had hoped. I was very concerned when I read the piece, and I raised it with the president in the Oval Office. ’Whoever is leaking information like this to the press is doing a real disservice, Mr. President,’ I said, ’both to you and to our forces on the ground in Baghdad.’ … ’We have to correct this, particularly with our generals in the field.’ … A short time later [national security adviser] Steve Hadley came into my office and closed the door. He told me that he was the source for Ignatius and that he’d talked to him at the instruction of the president.”

–”On November 4, 2008, Barack Obama was elected … [Bush chief of staff] Josh Bolten decided to host a unique session for the incoming chief of staff, Rahm Emanuel, during our last weeks in office. Josh gathered all the living former chiefs of staff, about a dozen of us. Don Rumsfeld was there, Howard Baker, Jack Watson, John Sununu, and Leon Panetta, among others, and we met around the table in the office we had all once inhabited. Josh went around and asked each of us to give Rahm our most important piece of advice. By this time, of course, there’d been years of stories about how I was the evil genius controlling the Bush administration from behind a curtain, so when it came my turn I advised Rahm, ’Whatever you do, make sure you’ve got the vice president under control.’ It was one of my better lines.”

Karin Henriksson

WASHINGTON Efter mindre än två veckor i republikanska leken har Texasguvernören Rick Perry seglat upp som ”front runner”.

Senaste Gallup-mätningen slutade så här:

– Rick Perry 29 procent

– Mitt Romney 17 procent

– Ron Paul 13 procent

– Michele Bachmann 10 procent

Fallet var mest dramatiskt för Bachmann som ju gjorde så väl ifrån sig i Iowa (och, meddelande till svenska Paul-fans, dessvärre tas han inte på allvar i amerikanska tyckarkretsar, så detta hedervärda resultat lär inte innebära att han plötsligt lyfts fram som en tänkbar presidentkandidat).

Enligt Ron Brownsteins analys i National Journal kan Perry tilltala en bredare väljarskara än Romney:

– Those results underscore Perry’s potential, as a staunch social conservative with a strong economic story in Texas, to build a primary coalition that bridges the divide between upscale, managerial Republicans and the party’s more populist and evangelical blue-collar wing.

Romney skakade av sig det hela med att han följer sin långsiktiga strategi. Men han ökar närvaron i Iowa samt anlitar avhoppade Tim Pawlentys rådgivare, den erfarne Vin Weber.

Och, så Sarah Palin, som på sin pac-sida säger att målet är ta tillbaka Vita huset, dock inte om hon ska försöka göra det.

Karin Henriksson

WASHINGTON I ännu ett tecken på att räven  Rove inte är nöjd med kandidaterna påpekar han att deadline för att ställa upp faktiskt inte infaller förrän den 14 oktober.

Möjligen är Karl Roves krönika, om republikanernas ”Inte-Romney-tävling”, i torsdagens Wall Street Journal också ett tecken på den påstådda fejden mellan Bush-klanen och efterträdaren på guvernörsstolen i Texas, Rick Perry. Den senare har bara på några dagar bevisat för övriga USA att han är en tuff och målmedveten kandidat.

Rove, som uttryckt tvivel rörande Sarah Palins kvalifikationer, låter nästan hoppfull när han nämner att hennes planer framöver kan antyda att hon överväger en kandidatur. Andra namn är Chris Christie, guvernör i New Jersey, och Paul Ryan, budgettalesman i republikanska blocket i representanthuset. Men Christie vidhåller att han inte är intresserad och i princip okände Paul Ryan förknippas redan med ett budgetförslag som demokraterna skulle få lätt att håna.

Mer Rove:

– As fluid and volatile as the GOP field is, Republicans are energized. Democrats are increasingly sullen and depressed. Mr. Obama is struggling with weak growth, high joblessness, a terrible housing market, and collapsing consumer and business confidence. Worse, the president has no concept for how to respond, and the public senses this.

Sarah Palin fortsätter sin bussturné till smått heliga platser i Amerika och man kan konstatera att dottern Piper är en duktigare fotograf än sin mamma.

Ron Pauls anhängare förblir för övrigt urförbannade på medierna över den ynka bevakningen trots att han bara fick 152 röster färre än Michele Bachmann i den gångna helgens omröstning i Iowa. Dock, blev det återgivande av suddiga bilder och brusigt ljud från ett framträdande i New Hampshire där han konstaterade att Perry får honom ”att framstå som moderat”.

– Jag har aldrig en enda gång sagt att Bernanke är en landsförrädare, sa han med ett skratt.

Om det sistnämnda: se förra inlägget på Världenbloggen.

Karin Henriksson

WASHINGTON Talet om Tea party och ”Texas swagger” (ordboken förklarar här) stämmer.

Att den nyaste och hetaste republikanske kandidaten Rick Perry instämmer i Tea party-åsikten att Federal Reserve bör stängas är knappast överraskande – men det var måndagskvällens replik om att centralbankschefen Ben Bernankes penningpolitik är ”snudd på landsförräderi”.

– If this guy prints more money between now and the election, I dunno what y’all would do to him in Iowa but we would treat him pretty ugly down in Texas. Printing more money to play politics at this particular time in American history is almost treasonous in my opinion.

Exakt vad ”pretty ugly” (värre än fult, enligt ordboken) skulle innebära framgår inte men Perry kan nog vänta sig den frågan framöver.

Det här var andra gången på en dag som medieuppbådet fick något att gotta sig åt. Tidigare svarade Perry nämligen småspydigt ”hälsa honom så hjärtligt från mig” om vad han tycker om rivalen, ex-affärsmannen och ex-guvernören Mitt Romney. Perry underströk att jämförelserna dem emellan på ekonomins område alltför ofta handlar om ”äpplen och päron”, underförstått att hans bedrifter överträffar Romneys när det handlar om äpplen, alltså tillväxt i respektive delstat. Fakta och twitter-flöde här om Perry på nättidningen Texas Tribune.

Perry leder redan racet, enligt en färsk mätning från Rasmussen Reports, med 29 procent, mot Romneys 18 och Michele Bachmanns 13 procent.

Bloggosfären s a s blinkade till efter Perrys uttalande och Vita huset-talesmannen Jay Carney framhöll att det är oklokt att uttala hot mot centralbankschefen – som för övrigt utnämndes först av George W Bush.

Karin Henriksson

DES MOINES Seger för Tea party-kandidaterna – som fick mer än hälften av rösterna i omröstningen i Iowa.

Nära 17 000 deltog eller 3000 fler än förra gången. Rösterna fördelades så här:

– Michele Bachmann 4823

– Ron Paul 4671

– Tim Pawlenty 2293

– Rick Santorum 1657

– Herman Cain 1456

– Rick Perry 718

– Mitt Romney 567

– Newt Gingrich 385

– Jon Huntsman 69

– Thaddeus McCotter 35

Alla republikanska kandidaterna var egentligen inte ”officiellt” med i detta låtsasval, främst Romney och Perry. Analyser av resultatet pågår för fullt (kolla: Drudge Report eller Real Clear Politics)  med spekulationer om att Tim Pawlenty kommer att tvingas dra sig ur. Fler röster i Iowa, där han nästan bosatt sig, skulle ha betytt att donationerna flödar in. ”Inga pengar, ingen kampanj” som kommentatorn Mike Murphy (rådgivare till bl a John McCain) iskallt uttryckte det i MSNBC:s valvaka. Att det sedan finns åtskilliga utomstående krafter som påverkar det hela är en annan sak.

Gladast torde Ron Pauls mycket trogna supportrar vara, som nypåkomna aktivisten Dawn Burns som jag träffade i Waterloo.

– Hon har lyckats övertalat sin mamma, berättade Joy Kramer, som är just mor till Dawn och följde med henne för att höra Ron Paul tala.

Efteråt ställde Dawn, Joy och Dawns döttrar Adrean och Zow, gärna upp på bild, i t-shirts som Dawn sytt.

En bild till från korrespondentens tillvaro: rejäl frukost, på menyn står det ”combo”, alltså både ägg, bacon och pannkakor. Smakar utmärkt alltsammans, när solen skiner in i en klassisk diner, inte minst baconskivorna, kanske från grisar på någon lokal farm.

 

Karin Henriksson

DES MOINES Skönhetstävling. Meningslöst jippo. Krampaktigt försök av Iowa att förbli en politisk maktfaktor. Möjlighet för den stora tillresta journalistkåren att göra sig lustiga över den årliga begivenheten Iowa State Fair – med en ko som skulpterats i smör och maten i stånden serverade på pinnar.

Sådana kommentarer fälls om lördagens omröstning, ”straw poll”, i Ames i Iowa. Men detta låtsasval är en första mätare på de republikanska kandidaternas dragningskraft.

Utmärkta lokaltidningen Des Moines Registers krönikör Kathie Obradovich förklarar hur det hela går till här, med följande slutkläm:

Yet since 1987, the caucus winner has been either first or second in the straw poll. Like it or not, this early test will help determine which campaign lives happily ever after — or at least until the caucuses.

Iowa är först ut i presidentvalmaraton-loppet, med nomineringsmöten (caucuses) i februari, sedan kommer New Hampshire.

Mitt Romney brydde sig inte om att delta men dök upp på marknaden häromdagen.

I ett gräl med en mötesdeltagare fällde han repliken att ”företag är människor” och det toppade senare i alla fall någon kvällsnyhetssändning. Han klarade sig  utmärkt i debatten i Fox News samma kväll, medan meningarna gick isär om Minnesota-rivalerna Tim Pawlentys och Michele Bachmanns prestationer. På frågan om vem av dem som vann svarade en observatör: Rick Perry. Alltså Texas-guvernören som kastar sig in i leken.

Resultaten väntas inte redovisas förrän efter midnatt svensk tid natten till söndagen.

Till sist. Alla eventuella romantiska föreställningar om utrikeskorrespondentens tjusiga tillvaro torde kvävas av bilden nedan, med titeln ”Utsikt från ett motellrum”. I jordbrukarstaten Iowa.