Annons
X
Annons
X

Världenbloggen

Karin Henriksson

Karin Henriksson

FREDERICKSBURG Man får förstås kisa rätt rejält för att inbilla sig att man är i Toscana eller Rioja – men det bekymrar inte vinbönder i Texas som hänvisar till Medelhavsregionen när de talar om druvsort, jordmån och smak.

– De blir bättre och bättre, säger en bartender diplomatiskt i ett lyxhotell i delstatshuvudstaden Austin om Texas-vinerna.

Men, icke desto mindre, erbjuds en speciell Go Texas!-vinlista på Four Seasons. Hotellrestaurangens sommelier har valt ut viner från t ex Duchman och Inwood – som enbart är gjorda på druvor från Texas är väl värda att pröva, kan intygas.

Vingårdar med ”tasting rooms” ligger på rad i trakten väster om Austin som kallas The Texas Hill Country och är just kullig, med bl a turistorten Fredericksburg som grundades av tyska invandrare och hälsar Willkommen!

Enligt Texas jordbruksmyndigheter finns det numera 220 vingårdar i staten och industrin sysselsätter över 11000 personer. Vidare berättas att spanska missionärer började odla vin i El Paso redan på 1600-talet.

För övrigt blir intrycket att såväl lavendel som rosmarinbuskar växer sig högre i Texas…

Karin Henriksson

JOHNSON CITY Det blir lite spöklikt när en välbekant röst – med tydliga Texas-diftonger – ljuder från högtalarna.

Självaste Lyndon B Johnson, och senare även hustrun Lady Bird, står nämligen för delar av guidningen på ranchen vid floden Pedernales där LBJ föddes 1908. Den sköts numera av nationalparkförvaltningen, liksom den Skansen-liknande miljön i närliggande Johnson City där Lyndon växte upp.

Under presidentperioden utgjorde ranchen Västra Vita huset dit rådgivare och presskåren fick bege sig – och turen, vägledd av oerhört vältajmad cd i egna bilen, leder förbi gravplatsen, landningsbanan, hangaren, stall, kontor, boningshusett och garage med bl a en amfibiebil som LBJ hade roligt med.

– Satsningar på skolan, skulle man med ett svenskt begrepp sammanfatta det som LBJ beskriver som sin främsta bedrift och ett av de första Head Start-programmen, ett slags förskola för att ge fattiga barn en skjuts på vägen, inrättades nära ranchen.

Enligt en välinformerad ”park ranger” förblir det ovisst varför Johnson bestämde sig för att inte ställa upp för återval 1968 – om det berodde på Vietnamkriget eller på hans hälsa.

Svaret torde komma i fjärde volymen av Robert Caros monumentala biografi över LBJ. Publiceringsdag fortfarande okänd men det borde bli dags, första volymen kom 1982, den andra 1990 och den tredje 2002.

Johnsons efterlämnade papper återfinns inne i Austin, i The Lyndon Baines Johnson Library and Museum, intill University of Texas. Förutom en exposé över LBJ:s liv och presidentskap visas specialutställningar, just nu en om de progressiva rörelserna på 1960-talet, Left to Right.

Bertil Lintner

Alan Shadrake, en 76 år gammal brittisk författare, har dömts till sex veckors fängelse – för att ha ”förolämpat” Singapores rättsväsende. Vad han i själva verket har gjort är skrivit en bok, Once a Jolly Hangman, som baserar sig på intervjuer med Darshan Singh, Singapores nu pensionerade bödel. Om Singhs uppgifter stämmer avrättar Singapore mer folk per capita än något annat land i världen. Han säger att han hängde omkring 1 000 personer från det att han anställdes 1959 fram till pensionen 2006 (Singapores regering har inte offentliggjort någon statistik över antalet avrättningar).

Shadrakes ”brott” är att han i boken visar hur somliga personer, de allra flesta knarkkurirer, avrättas medan andra inte gör det – baserat på politiska övervägningar om vilka domar som kan skada den lilla örepublikens handelsrelationer med vissa länder. Han menar också att medan Singapore rutinmässigt hänger folk som försökt smuggla in mer än 15 gram heroin så välkomnas f d krigsherrar från Sydostasiens Gyllene Triangel och andra ”affärsmän” som inte får visum till t ex USA. Flera av dem har avsevärda investeringar i Singapore och handlar öppet med singaporeanska företag och banker. Samma fråga uppmärksammades 1996 i en kontroversiell australisk dokumentärfilm, Singapore Sling, som påpekade att det Singapore gör i och för sig inte är olagligt, men definitivt rent hyckleri.

Shadrake greps i juli förra året då han var i Singapore för att lansera sin bok, vars titel är en anspelning på den australiska folksången Waltzing Mathilda med refrängen Once a Jolly Swagman. Förutom interjuver med den fryntlige bödeln Singh, som öppet talar och även skämtar om de avrättningar han utfört, så låter Shadrake människorättsaktivister, advokater och f d poliser komma till tals. Boken prisas av bl a Amnesty International. Men det räckte inte för Singapore, som också rutinmässigt dömer tidningar, tidskrifter och journalister för ”förtal” om de skriver något negativt om landet. Och sexveckorsdomen kanske inte blir slutet för rättsprocessen mot Shadrake. Singapores polis undersöker nu om han också gjort sig skyldig till förtal…

Bertil Lintner

Det blir ett till kungligt bröllop i år. Men inte lika stort och pampigt som prins Williams and Kate Middletons. När Bhutans 31-år gamle kung Jigme Khesar Namgyel Wangchuk och Jetsun Prema, vars far är pilot, gifter sig i oktober kommer det att bli en lågmäld affär, helt i linje med den utvecklingsmodell som landet följt under många år. I Bhutan mäter man inte framgångar i procentökningar av Bruttonationalprodukten. Jigmes far Jigme Singye Wangchuk, som abdikerade 2006 till förmån för sin son, införde på sin tid ett helt nytt begrepp: Bruttonationallycka, eller ”Gross National Happiness”. Det betyder i princip att man skyndar långsamt i den ekonomiska utvecklingen för att behålla den livsstil och den kultur som präglar detta lilla kungarike i Himalayas höjder.

Men egentligen är inte Bhutan så litet som det kan tyckas. Till ytan är det ungefär lika stort som Schweiz – och det tar flera dagar att resa från öster till väster p g a den bergiga terrängen och de smala vägarna. Befolkningen uppgår till 700 000 vilket faktiskt är mer än dubbelt så många som på Island. Och ända fram i modern tid var det ett stort företag att över huvud taget ta sig in i landet. Det fanns inga vägar och bilar förrän efter upproret i Tibet 1959 och den indisk-kinesiska gränskriget tre år senare. Bhutan ligger söder om den försvarslinje som Indien vaktar mellan Himalayas kam och den Indiska subkontinenten. På rekordtid sprängde indiska ingenjörstrupper en väg från Phuntsholing på slättlandet till Thimphu, Bhutans huvudstad. Först 1983 stod en flygplats klar, i Paro, en av få platser i närheten av Thimphu som är någorlunda platt. Men på den tiden var städerna inte städer. Folk bodde i befästa klosterborgar kallade dzong, med kanske en liten marknadsplats intill. De buddhistiska munkarna, som följer en orden liknande den i Tibet, har alltid varit en mäktig maktfaktor.

Någon verklig modernisering att tala om började inte förrän Jigme Singye Wangchuk blev kung 1972. Han var då vara 17, men utbildades i Indien, Storbritannien och USA. 1999 tog han det stora steget att införa TV och internet. Han tillät politiska partier och allmänna val. Hen helt ”modern” var han inte. På feodalt manér gifte han sig med fyra systrar, som alla blev drottningar. Jigme Khesar Namgyel Wangchuk är son till den näst yngsta drottningen. Och frågan om den etniskt nepalesiska minoriteten i landet har orsakat internationell kritik. Över 100 000 etniska nepaleser flydde landet i början på nittiotalet och de flesta finns fortfarande i läger i Nepal. Bhutan säger att de var illegala immigranter, flyktingarnas företrädare menar att de var födda i landet men motsatt sig krav på att alltid klä sig i bhutanesisk nationaldräkt och liknande assimileringskrav. Så helt lyckligt är det trots allt inte i kungariket. Visserligen är det nu formellt inte en enväldig utan en konstitutionell monarki. Men mer traditionellt än de flesta länder på jorden – och den unge kungen dyrkas nästan som en gudomlighet. När bröllopet står kan det dock bli mer uppmärksamhet – både positiv och negativ – på ett land som man annars inte hör nästan någonting om.

Karin Henriksson

AUSTIN På måndag blir det tyst inne i plenisalarna i Texas-parlamentet.

De folkvalda kommer inte tillbaka  förrän 2013, om nu inte guvernör Rick Perry beslutar om extra möten som i så fall får pågå i högst 30 dagar.

Parlamentet, ”legislature”, sammanträder bara i 140 dagar vartannat år och mot slutet blir det bråttom. Den 28 och 29 maj måste de sista ärendena behandlas och sedan, den 30 maj, infaller den 140:e dagen och då tillåts endast korrigeringar.

Ledamöterna kunde enas om den s k pork chopper-lagen som ger markägare rätt att sälja platser ombord på helkoptrar för att jaga vildsvin (”feral hogs”) från helikopter, därav ordleken, pork för fläsk, och, pork chop för fläskkottlett, och, chopper för helikopter.

Men, in i det sista pågick hårda strider om det stora budgetunderskottet, särskilt då om anslag till skolorna i det snabbväxande Texas. I ett sista kompromissförslag enades förhandlarna om nedskärningar på 8 procent de kommande två åren och det återstår att se om det klubbas i tid.

Texas är på de allra flesta sätt en konservativ stat och det kanske förklarar både den korta sammanträdesperioden och villkoren för delstatspolitikerna som bara ersätts med 7200 dollar per år (och även nedskärningarna ovan). Kännare avfärdar frågor om det bara är rika människor som kan åta sig uppdraget med att det finns ledamöter som tar till all semester och annan ledighet.

En utmärkt källa till den färgstarka politiken i staten är nättidningen The Texas Tribune.

Och, p.s., det blev en budget till sist, här rapport i The Texas Tribune.

Karin Henriksson

AUSTIN Två plus – minus en. Så ser tabellen ut just nu i det republikanska fältet inför 2012.

På lördagen tillkom Herman Cain med lång bakgrund i näringslivet, bl a i pizzajätten Godfather’s Pizza.

Här är skälet till att han ställer upp:

– The past several months I have been able to meet with people across this country. One thing is clear: America craves for real solutions to the problems we face. That’s why I’m running for President of the United States!

Om han skulle vinna primärvalsrundan (inte troligt) skulle det bli två svarta kandidater i presidentvalet.

På söndagen skickade Mitch Daniels, guvernör i Indiana och något av partietablissemangets sista hopp, ut ett mejl till sina supportrar där han beklagade att han måste göra dem besvikna eftersom familjen vägrar. Ett namn till alltså på listan över republikanska politiker som sagt Nej, tack.

På måndagen ska exguvernören i Minnesota Tim Pawlenty sjösätta sin kampanj. Någon större entusiasm kring hans namn har inte märkts någonstans.

Guvernören Rick Perry i Texas, där undertecknad befinner sig, meddelade häromdagen att han inte ställer upp. Det orsakade inte så mycket rubriker utanför Texas. Fast den senaste republikanske presidenten, George W Bush, hade förstås innehaft samma post. NBC:s vasse politiske reporter Chuck Todd konstaterade på söndagen att de penningstinnaste donatorerna som stöttade Bush år 2000 och 2004 hade hoppats på Daniels och nu lät avvakta till efter sommaren – medan Pawlenty hoppas att dessa krafter kommer att ställa sig bakom honom.

Och, alltid skarpe kommentatorn Bill Kristol i Weekly Standard sa så här:

– It would be unfair to call the current field a vacuum. But it doesn’t exactly represent an overflowing of political talent. And insofar as politics abhors even a near-vacuum, others are bound to get in. I now think the odds are better than 50-50 that both Rick Perry and Paul Ryan run. I also now think they (and others — Sarah Palin, Chris Christie, John Bolton) may not feel they have to decide until after Labor Day — or maybe even until October or even November. The field could well remain open and fluid until Thanksgiving.

Thanksgiving, det är i slutet av november… bara ett par månader före primärvalen.

Så – trycket på nya stjärnan Chris Christie i New Jersey ökar fastän han sagt att det är för tidigt. Jon Huntsman, exguvernör i Utah och exambassadör i Peking, turnerar för tillfället i första primärvalstaten New Hampshire men han är okänd och bland republikaner är det förstås ingen merit att ha utnämnts till ambassasdör av Barack Obama.

Karin Henriksson

WASHINGTON Det dröjde inte länge förrän Newt Gingrich ställde till det för sig…

Den förre republikanske talmannen som i förra veckan sjösatte sin presidentvalskampanj är känd för sitt munläder och idésprutande.

På söndagen kom två grodor: han anklagade partibröderna i representanthuset för att ägna sig åt ”right-wing social engineering” i och med förslaget om privatisering av äldrevården, Medicare; och, han uttalade sig för att alla bör teckna vårdförsäkring, alltså det så hatade ”individual mandate” i Obama-reformen som varje trogen republikan går till storms mot och som utmanats i domstol.

Analytikerna var inte nådiga, som här i Byron Yorks genomgång av utfallet i Washington Examiner, dessutom med poängterandet att Gingrich motsade vad han tidigare sagt om partikollegan Paul Ryans budgetplan. Nämnde Ryan hade ett linjetal inplanerat senare på måndagen i Chicago, här finns utdrag som Politico inhämtat.

Men, demokraterna har piggnat till efter Ryans förslag, med en ny slogan ”Vote Republican – End Medicare” från Democratic Congressional Campaign Committee (där man f ö just fått besked om att det blir ännu en plats att försvara 2012 eftersom Wisconsin-senatorn Herb Kohl tänker avgå).

Slutligen, Mike Huckabee bekräftade i lördags att han inte tänker ställa upp i presidentvalet, fastän han trodde att han skulle bli en ”bra president”. Det kan betyda att Michele Bachmann, som appellerar till samma socialkonservativa falang, vädrar ännu mer morgonluft.

Bertil Lintner

Det är inte många länder där ett parti som vinner 81 av 87 platser i det nationella parlamentet tolkar detta som ett svårt bakslag. Men att oppositionen fick sex mandat i valet i förra veckan har skakat Singapore, där det styrande People’s Action Party, PAP, har suttit vid makten sedan 1959. Sedan Singapore blev en självständig republik 1965 har PAP varit nästan helt ensamt i parlamentet, och oppositionen aldrig haft mer än på sin höjd en eller två ledamöter. Av antalet röster fick PAP 60 procent, jämfört med 67 2006 och 75 2001.

Den som dominerat Singapores politik och förvaltning sedan 1959 är den nu 87-årige Lee Kuan Yew. Men efter vad PAP måste betrakta som ett katastrofval avgick han från sin sista kabinettspost, ”minister mentor” tillsammans med en annan f d premiärminister och sedan ”senior minister”, Goh Chock Tong.

Det hjälpte inte att Lee innan valet hotade väljarna med att önska dem lycka till om de röstade på oppositionen, men att ”de har fem år på sig att ångra vad de gjort”. Trots den demokratiska fasaden är Singapore ett auktoritärt styrt land där valkretsar som tidigare valt oppositionskandidater straffats med inskränkta förmåner. Det faktum att de flesta singaporeaner bor i billiga lägenheter som ägs av staten är ett annat sätt på vilket befolkningen hållits i schack. Medierna är också strängt kontrollerade och det förekommer nästan ingen öppen politisk debatt.

Den nuvarande premiärministern, Lee Kuan Yews son Lee Hsien Loong sade efter valet att det var en ”vattendelare” och att ”vi hör er” till väljarna. Om trenden fortsätter kan PAP förlora ytterligare stöd från befolkningen. Det hjälper inte att säga att Singapore utvecklats från tredje till första världen och har en högre levnadsstandard än alla andra länder i Sydöstasien. Den yngre generationen, som är välutbildad och ofta berest, accepterar inte det argumentet. Många, och bland dem några av de bäst utbildade, har redan ”röstat med sina fötter”, dvs emigrerat till Australien och andra länder. Även här i Thailand bor många singaporeaner som tröttat på ”barnvaktssamhället” som de kallar det.

Singapores regering har nu fem år på sig att övertyga den yngre generationen om att man är beredd att ge folket lite mer frihet. Eller som Lee Hsien Loong själv sade efter valet: ”Om vi inte utvecklar oss hittar en modell som fungerar ser det illa ut för PAP och Singapore.”

Karin Henriksson

WASHINGTON Kan det bli tredje gången gillt för Ron Paul? Nej, knappast, men den republikanske kongressmannens beslut att ställa upp i presidentval igen kommer att glädja hans många inbitna anhängare och bidra till en livligare debatt om de många ödesfrågorna.

Själv sa han på torsdagen:

– Time has come around to the point where the people are agreeing with much of what I’ve been saying for 30 years. So, I think the time is right.

Paul, som är något av Tea party-rörelsens fader, inledde kampanjen igår med ett framträdande i ABC:s Good Morning America och sedan i ett tal i Exeter i New Hampshire. Ligger ute på Dailypaul.com.

 

Karin Henriksson

WASHINGTON Det var ingen nyhet sent i onsdags när förre republikanske talmannen Newt Gingrich meddelade, via Twitter, att han är kandidat i valet 2012. Nytt däremot är den framträdande roll hans hustru Callista spelar.

En annan republikansk politikerhustru, Cheri Daniels, debuterar som talare på torsdagen i Indianapolis fastän hon alltid hatat sådana framträdanden. Detta anses vara en första vink om att maken, Indiana-guvernören Mitch Daniels, tänker ställa upp.

Cheri och Mitch Daniels är gifta en andra gång efter hennes uppbrott från familjen under några år, något som berättas i porträtten i torsdagsnumren av New York Times, Washington Post och Wall Street Journal samt i denna kommentar av Ben Smith i Politico:

– If a fear of triggering public discussion of a 15 year old marital rift was a reason for Cheri Daniels to veto the run, it’s less of one now, for the simple reason that it’s already underway.

Mitch Daniels anses just nu vara den ”vuxne” kandidaten medan erfarna pundits inte riktigt vet vad de ska tycka om Newt Gingrichs chanser, utom denne Washington Whispers-bloggare som är säker på att Newt kniper nomineringen. Callista är Gingrichs tredje hustru (de bittra skilsmässorna från nummer 1 och 2 är välkända) och med tanke på att han utgör en ”en-mans-tankesmedja” som någon sa finns det gott om motstridiga åsikter att gräva fram. Liksom f ö politisk reklam om klimatfrågan där han sitter sida vid sida med ett av högerns favoritobjekt – ex-talmannakollegan Nancy Pelosi.

Och på torsdagen var det dags för Mitt Romney att förklara varför han var för ett utvidgat vårdförsäkringsskyd (i Massachusetts när han drev igenom det som guvernör) men är emot det nu (när det handlar om Barack Obamas reform). Wall Street Journal anser dessutom att han har fler dilemman att krångla sig ur och avslutar torsdagens huvudledare med följande dräpande kommentar:

– More immediately for his Republican candidacy, the debate over ObamaCare and the larger entitlement state may be the central question of the 2012 election. On that question, Mr. Romney is compromised and not credible. If he does not change his message, he might as well try to knock off Joe Biden and get on the Obama ticket.

Alltså dekaler och plakat med: Obama Romney 2012

Det vore oärligt att ta avstånd från reformen sa Romney i talet och fortsatte att den var rätt för Massachusetts, men att Obamas är fel för att den är ett led i administrationens ”power grab” och misstro mot delstaterna. Läs mer om innehållet här.