Annons
X
Annons
X

Världenbloggen

Karin Henriksson

Karin Henriksson

WASHINGTON Träffade just några svenskar som var på studiebesök i stan.

– Vad sägs om Sverige i amerikanska medier? ville de veta.

Personligen tycker jag att Sverige får ganska stor uppmärksamhet med tanke på vårt lands storlek men det går inte att förneka att det varit en del negativ publicitet på sistone – först valet i höstas, sedan Assange-fallet med turerna i rättsväsendet.

I söndagens New York Times belyses invandringspolitiken, med avstamp i Rosengård i Malmö, under rubriken Swedes Begin to Question Liberal Migration Tenets.

– Ingen har nåt jobb där borta. De skjuter på varandra. Det är en massa knark. De bränner bilar. Det får vara nog nu, enligt en Nick Nilsson, 46, som bor några kilometer från Rosengård.

Svenskarna befinner sig fortfarande i chocktillstånd efter Sverigedemokraternas intåg i riksdagen, skriver reportern Suzanne Daley med konstaterandet att spänningarna är extra synliga i Malmö där  stödet för partiet är starkt både i fattigare och rikare stadsdelar.

Slutsatsen är att flyktingmottagandet som fortsatte när arbetskraftsinvandringen upphörde blivit allt dyrare, samtidigt som det inte finns några jobb med arbetslöshet på upp till 80 procent i invandrartäta områden.

Det är inte bara svenskarna som uttalar sig som är kritiska mot den bristande integrationen, utan även invandrare som Ask Gasi från Bosnien:

– Det är tufft att titta på nyheterna. Det är muslim-det-ena och muslim-det-andra. Allt handlar om hur hemska vi är. Svenskarna säger inget direkt till en. Men de säger saker.

Ola Säll

I Zimbabwe räcker det med att bara samlas för att se bandade nyhetsinslag från upproren i Nordafrika för att bli gripen av polis. Knappast kunde de 43 studenter, parlamentariker, jurister och fackföreningsfolk som i lördags gick till ett allmänt möte för att diskutera vad som hänt i Tunisien och Egypten ana att de några dagar senare skulle ställas inför rätta för landsförräderi – ett brott som kan leda till 20 års fängelse eller dödsstraff.

Statsåklagaren anklagar dem för att planera en folkresning mot president Robert Mugabe, som suttit vid makten i 31 år.

Mest känd bland de gripna är förre parlamentarikern Munyaradzi Gwisai, aktiv inom premiärminister Morgan Tsvangirais parti MDC.

Minst nio av de gripna har torterats under förhören, enligt advokaten Rose Hanzi, som arbetar för Zimbabwe Lawyers for Human Rights. Hon uppger att de slagits med brädor under fotsulorna.

Försvarsministern Emmerson Mnangagwa har varnat för att minsta försök att kopiera händelserna i Nordafrika kommer att slås ned.

Den två år gamla koalitionsregeringen mellan Mugabes och Tsvangirais partier är inte längre funktionell. Mugabe har sagt att han tänker utlysa val i år för att helt avsluta samarbetet, men Tsvangirai vägrar att delta i något val eftersom det finns avtal om att Zimbabwe först måste ha en ny och demokratisk författning. Arbetet med den nya författningen har blockerats av Mugabes parti Zanu-PF.

Dessutom vill MDC att en ny röstlängd upprättas, eftersom minst en tredjedel av personerna på den gamla är döda. Det lämnar fältet fritt för valfusk.

Våldet mot MDC-sympatisörer har ökat markant de senaste månaderna, vilket brukar vara ett tecken på att val stundar.

Karin Henriksson

WASHINGTON En andra storseger för USA:s gay- och lesbian-community på kort tid.

På onsdagen meddelade justitiedepartementet att man inte längre tänker försvara en lag från 1996 förkortad DOMA, Defense of Marriage Act, med innebörden att ett äktenskap bara kan ingås mellan en man och en kvinna. Det lär ta ett tag innan följderna av detta oväntade – och sällsynta – drag klarnar, enligt en genomgång i Daily Beast, under tiden började debattvågorna svalla allra först på Politicos Arena.

I bakgrundsbriefingarna framhölls att Barack Obama ”kämpat” med frågan om enkönade äktenskap länge och noggrant vägt för och emot.

Nu när USA lärt känna Obama närmare under ett par års tid är det ord som ”överväganden” som ofta kommer igen i analyserna av hans inte alltid blixtsnabba beslutsfattande. I några ärenden väntade han för länge, exempelvis beträffande en annan kärnväljargrupps hjärtefrågor, nämligen fackföreningsrörelsen.

Samma omdömen om Obamas hållning fälls även i utrikespolitiken. Där anser de flesta, dock, att det var klokt att vänta med kraven på Hosni Mubaraks avgång – men kritiken ljöd allt högre under onsdagen fram till det senkomna fördömandet av Muammar Gaddafi i Libyen.

Men, åter till enkönade äktenskap, här mer om lagen med länk till brevet från justitieminister Eric Holder till talmannen i representanthuset John Boehner. Obama tänker inte längre som sittande president försvara en befintlig lag, men slutsatsen blir att han öppnat vägen för enkönade äktenskap i USA på sikt.

I december skrotades förbudet för öppet homosexuella att tjänstgöra i försvarsmakten, DODT, Don’t ask, don’t tell.

Karin Henriksson

WASHINGTON Sedan över en vecka pågår massiva demonstrationer i den amerikanska delstaten Wisconsin. I medierna gör sig många lustiga över parallella protester i Mellanvästern – och Mellanöstern.

Men, en mycket viktig skillnad är att man i Mellanöstern demonstrerar för ökade rättigheter och högre löner; medan man i Mellanvästern protesterar mot planer på minskade rättigheter och lägre löner.

Bakgrunden i korta drag: nytillträdde republikanske guvernören Scott Walker försöker täppa till hål i budgeten och kräver att delstatsanställda betalar mer av vård- och pensionskostnader själva – men också att offentligfackens rätt till kollektiva förhandlingar inskränks. Den demokratiska minoriteten i delstatsparlamentet har flytt till en grannstat för att hindra att parlamentet blir beslutsmässigt, medan tiotusentals lärare, poliser, brandmän och andra tågar på gatorna. De är villiga att gå med på försämrade lönevillkor men viker inte om de fackliga rättigheterna.

Händelseförloppet följs (se det senaste i lokaltidningen Milwaukee Journal Sentinel) med spänning i andra stater och i hela fackföreningsrörelsen som anser att detta är ett klassiskt fall av ”union busting”.  Folkopinionen är negativ till facket och en hel del avundsjuka pyser ut över de goda villkoren många delstatsanställda har, å andra sidan visar studier att de offentliga lönerna är sämre om utbildningsnivå vägs in.

Annat i det politiska nyhetsflödet i USA som inte får plats när fokus riktas mot Nordafrika:

– borgmästarval i Chicago på tisdagen, förre stabschefen i Vita huset Rahm Emanuel väntas vinna.

– Scott Brown, republikanen som knep Ted Kennedys stol i senaten, i intervjurunda om sina memoarer, Against All Odds, där han berättar öppet om alkoholiserade styvfäder och en scoutledares sexuella övergrepp. Får en att undra om Brown grunnar på presidentposten och vill ha ut de här sakerna i offentlighetens sken…

– så sent som i förra veckan föreföll det osannolikt att budgetstriden skulle leda till en stängning av federala förvaltningen, à la 1995-96, men inte längre. I en sammanfattning av dödläget i Politico konstateras att båda sidor tror att de kan vinna.

– ”…jag avskyr det här jäkla jobbet” ska Sarah Palin ha mejlat till sin nära medarbetare Frank Bailey som skrivit en avslöjande bok om förra guvernören. Detaljer sipprade ut först i Alaska, bl a på kritiska sajten The Mudflats.

Karin Henriksson

WASHINGTON Uppgifterna om CBS-korrespondenten Lara Logan är knapphändiga, bara att hon misshandlades brutalt och blev sexuellt ofredad av en mobb i Kairo och att hon är hemma igen efter en sjukhusvistelse.

I väntan på vad Lara Logan själv kan tänkas vilja berätta om sina fruktansvärda upplevelser på Tahrir-torget träder kvinnliga kolleger fram och vittnar om vad som hänt dem – och det framkommer att endast ett fåtal vågat berätta för chefer på hemmaredaktionen

Anledningarna: det rörde det allra privataste och rädsla för att aldrig mer komma ifråga för farliga uppdrag.

Det visar sig att grupper som Committee to Protect Journalists inte kartlägger sexuellt våld mot kvinnliga journalister (men följande klassificeringar är förstås talande nog: Dödade i år, I fängelse, Saknas, Dödade sedan 1992). Kanske blir det ändring nu, Logan sitter nämligen i CPJ:s styrelse och har hjälpt till att samla in pengar till en skadad irakisk journalistkollegas operationer.

I New York Times söndagsbilaga Week in Review togs ämnet upp av inte mindre än tre skribenter. Kim Barker, nu på undersökande ProPublica, påpekar att det är extra värdefullt med kvinnliga reportrar i vissa länder eftersom de kan närma sig kvinnorna.

– Detta är det sista tabut i vårt yrke, skriver  Judith Matloff vid Columbia Journalism School i en blogg på Forbes sajt och fortsätter att lösningen är att förbereda kvinnor på detta det värsta tänkbara. Hon nämner detta: defecate on yourself, keep a deodorant can by the bed (to spray into an assailant’s eyes), don’t get drunk with sources, ensure you’re not followed to your room, push furniture against the door, always work alongside a man in crowds. Some more – wear a whistle but never a ponytail.

En person till blev mer känd än någonsin i kölvattnet av denna historia, numera arbetslöse journalisten Nir Rosen. Han hävdar att Twitter inte lämpar sig för nyanserade tankegångar, men mot det kan invändas att de tankegångar om Logan han gav uttryck var puerila. Den som är intresserad av hela historien – och de låga kommentarerna den gav upphov till – kan göra en egen googling på Nir Rosen Lara Logan. Eller läsa följande om Anderson Coopers intervju med Rosen.



Ola Säll

Exilpresidenterna har tröttnat på exilen. Nu tänker de två landsflyktiga ex-presidenter som Sydafrika härbärgerat resa hem igen.

I morgon, lördag, lyfter Madagaskars demokratiskt valde ledare Marc Ravalomanana från Johannesburgs flygplats mot en osäker landning i Antananarivo. Där väntar kuppmakaren Andry Rajoelina, som tog makten för två år sedan. Rajoelina har gång på gång hotat att kasta Ravalomanana i fängelse så snart han bara får chansen.

Ravalomanana förklarade i torsdags att han inspirerats till hemresan av utvecklingen i Nordafrika:

– Frihetslängtan brinner i mitt hjärta. Vår dröm om frihet kan inte vänta längre.

I Sydafrika packar också Haitis förra president Jean-Bertrand Aristide väskan för att resa hem. Aristide flydde 2004 och välkomnades till en exil i Sydafrika av dåvarande presidenten Thabo Mbeki.

Även Aristide landar i en högst osäker miljö. Den sydafrikanska regeringen försöker via diplomatiska kanaler försäkra sig om att Aristide inte råkar illa ut efter landningen i hemlandet på den karibiska ön Hispaniola.

Man kan gissa att Aristide inspirerats att resa hem av att Haitis gamle diktator Jean-Claude Duvalier just återvänt från sin exil i Frankrike efter 25 år. Duvalier, mest känd som Baby Doc, greps av polis, men släpptes sedan. Han ska dock åtalas för korruption.

Ingen tyder på att den tredje av södra Afrikas flyende presidenter tänker resa hem. Etiopiens ex-härskare Mengistu Haile Mariam håller sedan 1991 en låg profil i Zimbabwe, där han som Robert Mugabes personlige vän har livvakter dygnet runt. Etiopien har i många år begärt honom utlämnad, speciellt efter en livstidsdom 2007 för medverkan till mord på 2000 personer.

Tomas Lundin
Han är bara 39 år, adlig, ser strålande ut och har en rapp tunga och ett (allt för?) rörligt intellekt. Försvarsminister Karl-Theodor zu Guttenberg är Tysklands mest populära politiker. Han handlas som delstatschef i Bayern, en tung maktposition i det federala Tyskland, och många ser honom som kommande förbundskansler.
Men nu är han – återigen – i blåsväder. ”Minister copy and paste”, hånar medierna sedan juridikprofessorn Andreas Fischer-Lescano avslöjat att ”KT” (som kollegerna i regeringen kallar Karl-Theodor) i sin doktorsavhandling kopierat hejvilt – utan att varken citera eller uppge källor.
I morgontidningarna dokumenteras de omstridda texterna i all utförlighet: 97 rader ur Neue Zürcher Zeitung am Sonntag och hela avsnitt ut vetenskapliga föredrag som kopierats ordagrant. Karl-Theodor zu Guttenberg betecknar beskyllningarna om plagiat som absurda och har gett sig iväg på truppbesök i Afghanistan.
Oväntat stöd kommer nu från kvällstidningen Bild där den bitske Franz Josef Wagner skriver om avundsjukan i de slutna maktcirklarna i Berlin och om varje felsteg som kvitteras med ohämmad skadeglädje.
– Guttenberg har alltid varit snyggare än alla andra. Därför jagas han av drevet. Har han snattat när han var barn? Har hans fru ett barn utanför äktenskapet?
– Skit i doktorstiteln. Sluta att meja ner en duktig man!
Karin Henriksson

WASHINGTON Den tuffaste av de tuffaste budgetsherifferna kom till stan på onsdagen. New Jersey-guvernören Chris Christie drog fulla hus när han talade under rubriken It’s Time to Do the Big Things på American Enterprise Institute.

Det handlar om tre mål: att återställa fiskal sundhet, att ta kontrollen över skenande över pensions- och vårdkostnader och reformera skolan. Ingetdera partipolitiskt, fortsatte han, men sättet att nå dem är redan eller kommer att bli.

Christie avvisar alla spekulationer om att han skulle sikta på presidentposten trots att han fick fler röster i enkäten på CPAC-konferensen än flertalet av de potentiella republikanska kandidaterna och trots att Ann Coulter sagt i Fox News att han är den ende som kan besegra Barack Obama.

Mer än hälften av den del av väljarkåren som uppgett att de tänker delta i de republikanska primärvalen nästa år är ”birthers”. Eller med andra ord, de tvivlar på att Barack Obama är född i USA. Ytterligare 21 procent sa att de inte säkert vet i mätningen från Public Policy Polling. Vid ett möte i Iowa som  den republikanske pollstern Frank Luntz räckte de flesta upp händerna på frågan om de tror att Obama är muslim.

Kanske är det dessa opinionssiffror och -stämningar som ligger bakom de republikanska kongressledarnas vaga uttalanden i frågan.

– Jag tar honom på orden, sa först senator Mitch McConnell, och nu senast talmannen John Boehner, om födelseintyg och kristna tron, på en fråga i Meet the Press om han inte borde ta död på detta struntprat i de egna leden.

Karin Henriksson

WASHINGTON Utrikespolitik är svårt och det räcker inte med att vilja – det får amerikanska presidenter fler prov på än de flesta i världen.

Det har varit mycket intressant att iaktta hur lite kritik som riktats mot Barack Obama under de tre veckornas egyptiska revolution. Visst, felsteg förekom (Hillary Clintons poängterande av ”stabilitet” och Joe Bidens replik om att Hosni Mubarak inte var någon diktator).

Men på det stora hela taget är detta omdöme av Aaron David Miller i Woodrow Wilson International Center ganska typiskt. Han fastslår att det i alla fall inte var Obama som ”förlorade Egypten” och att Obama spelade den dåliga given bra:

But on balance, the administration has played a bad hand pretty well. The cards the president were dealt were largely beyond his control. Hammering him now completely ignores the reality that U.S. policy made its bed in Egypt decades ago, and now the administration — forced to sleep in it as it confronts the current crisis — has few good options.

Ordet D, som i demokrati i George W Bushs demokratiserings- och frihetsagenda dyker upp, och då blir det giftigare tonfall, som inte sällan bottnar i vederbörandes åsikt om Irakkriget.

En sammanställning av inlägg finns under vinjetten The Thread, ungefär on-line-tråden, i New York Times med rubriken Egypt’s Revolution, Bush’s Victory?

Ett par exempel till på vad som skrivits i dagarna, Martin Indyk i Financial Times om svårigheterna som nu väntar och Peter Beinart i The Daily Beast om att Obama ställde sig på rätt sida. Samt ett citat till från ovan nämnde Miller:

Had Obama tried to hammer Mubarak to reform Egypt’s political system after his 2009 speech in Cairo, he would have had no more success than his predecessor. The devil’s bargain would have assured that. The Egyptians have driven their own freedom express. Indeed, from the opposition’s standpoint, the United States seemed almost irrelevant to the story.

Karin Henriksson

WASHINGTON Va, bara 35 dollar? Så lät det om Michelle Obamas klänning – med prickar och volanger – häromdagen i en intervju i The Today Show i tv-kanalen NBC.

Den kom från H&M, avslöjade samma program (fast med snabbkommentar om att det röda skärpet nog kostade mycket, mycket mer).

Det här är inte första gången presidenthustrun valt ut det som i USA kallas ”cheap fashion”, utan hon och döttrarna ståtar ibland i plagg och accessoarer från J Crew, Target och The Gap .

Men, tillåt mig tvivla på försäkran om att hon inte bryr sig.

– Alla måste dra på sig nåt på morgonen, sa hon.

En gissning är att någon hjälpt till att bestämma vad som ska ligga på stolen vissa dagar.

Lite elaka kommentarer blev det på senaste galamiddagen när hon valt en balklänning som ritats av en brittisk designer. Inte patriotiskt. Å andra sidan bar hon vintage av klassiske amerikanske modeskaparen Norman Norell på julfesten i Vita huset.

På Today Show-sajten uppges att Michelle Obama ökat omsättningen rejält till i amerikanska konfektionsindustrin.

Mer om påklädning. Fredagens briefing var den sista för talesmannen Robert Gibbs.

– Detta är inte den viktigaste avgången idag, sa Obama när han tittade in i det trånga briefingrummet i Vita huset.

Sedan berättade Obama att ingen slips hade ansetts lämplig inför den stora debuten på partikonventet 2004.

– Vad är det för fel på Gibbs? undrade någon. Inget tydligen, och Obama lånade den.

Nu fick Gibbs tillbaka slipsen, inramad tillsammans med ett handskrivet tack för lånet.

Inte viktigaste nyheten det heller, men småkul episod för alla Washingtons news junkies.

På ett annat ställe i samma stad träffas inflytelserika konservativa  CPAC torsdag-lördag. Det digra programmet och video av talen finns på CPAC-sajten. Här litet bildbevis: