WASHINGTON De flestas ögon är förstås riktade mot Egypten även i USA, men det betyder inte att 2012-planeringen avstannar.

Senaste skvallret: uppbackare av Jon Huntsman börjar sondera terrängen och satte just igång kampanjinsamlingen i en så kallad pac.

Han må vara skicklig och komma från en konservativ delstat men välkänd är han ju inte. Detta är bara ett tecken på hur spretigt det potentiella republikanska startfältet är när bara ett år återstår till de första primärvalen 2012.

Washington Posts Chris Cillizza listade åtta tänkbara kandidater och deras svagheter i måndagstidningen. Men, trots allt ligger Mitt Romney bäst till. Han är skicklig på att dra in pengar och har ägnat ett par år åt att bygga upp kontakter under ett flitigt turnerande ute i landet, som nedan t h om Marco Rubio som segrade i senatsvalet i Florida i november.

– Du måste höra till pressen, sa han till mig när han såg pennan och anteckningsblocket, som tillsammans med mikrofoner och tv-kameror är attribut amerikanska politiker uppmärksammar.

Draget att utse Huntsman, som tidigare var guvernör i Utah, till ambassadör i Peking påstås ha varit medvetet för att se till att han försvann från hemmaarenan.

Huntsman befann sig förstås i Washington under den kinesiske presidenten Hu Jintaos besök nyligen.

Att Barack Obama inte utesluter en kandidatur visade han då i följande replik, bara halvt på skoj:

– Och jag är säker på att hans förmåga att samarbeta så väl med mig kommer att bli en fantastisk tillgång i vilket republikanskt primärval som helst.

WASHINGTON ”Jag kom att tänka på Julian Assange som en figur i en Stieg Larsson-thriller – en man som skulle kunna förekomma som hjälte eller skurk i någon av de megastorsäljande svenska böckernas blandning av hackares motkultur, konspirationsteorier på högsta ort och sex både som tidsfördriv och övergrepp”.

Det är chefredaktören i New York Times, Bill Keller, som beskriver Wikileaks-grundaren på detta sätt i veckans söndagsmagasin. Den långa artikeln om tidningens sätt att hantera det gigantiska hemliga diplomatiska materialet är egentligen förordet till en e-bok som utkommer den 31 januari, Open: Secrets: WikiLeaks, War and American Diplomacy.

Läsning för alla som är intresserade av medier – dessutom med inblickar i hur amerikanska beslutsfattare utövar påtryckningar mot misshagliga redaktörer.

Assange svarade själv så här på den kritiska framställningen, enligt Independent:

”NYTimes does another self-serving smear. Facts wrong, top to bottom. Dark day for US journalism.”

WASHINGTON Baby Doc befinner sig fortfarande i Port-au-Prince och hans skugga ”svävar över landet som en ond ande”, skriver Amy Wilentz, som följt Haiti länge, i en artikel i The Nation om återvändande diktatorn Jean-Claude Duvalier.

Dagarna går utan svar på frågorna: Vilka två kandidater ska möta varandra i en andra valomgång? När ska detta val ske? Har regeringspartiet manat sin kandidat Jude Célestin att dra sig ur? När dyker Jean-Bertrand Aristide upp?

Tiden börjar bli knapp. Den nuvarande presidenten René Prévals mandatperiod löper ut den 7 februari. Miami Heralds korrespondent Jacqueline Charles förklarade turerna häromdagen, medan en av de haitiska nyhetskällorna, Radio Métropole Haiti, beskriver hur fler och fler i omvärlden manar landets valkommission att snarast tillkännage datum och kandidater i enlighet med rönen om resultatet i en rapport från OAS. I så fall blir det tidigare första damen Mirlande Manigat och musikern Michel Martelly, känd under artistnamnet Sweet Micky, som tävlar om presidentposten. Den senare torde sitta i möten som är intensivare än detta, när jag träffade honom före presidentvalet i slutet av november, med närmaste rådgivarna i villan i Pétionville.

På söndagen kommer USA:s utrikesminister Hillary Clinton (som firade försenad smekmånad i landet efter giftermålet med FN:sändebudet och expresidenten Bill) att bege sig till Haiti, enligt en kommuniké från amerikanska UD. Om nu inte händelseutvecklingen i Egypten ändrar planeringen är det meningen att hon ska träffa Préval som alltså kan vänta ytterligare påtryckningar.

Haitis öde togs upp på World Economic Forum i Davos där en ny rapport presenterades med slutsatsen att tillväxt på 6 – 8 procent vore möjligt under de rätta omständigheterna. Och, rätta omständigheter är det dessvärre sällan i Haiti…

Jag har en vit-o-rödrandig tröja av märket Tommy Hilfiger, som jag köpte efter att min glammigaste kompis under pistolhot tvingat mig att gå med på att få in en annan färg än jeansblått och svart i min garderob.

Jag känner mig dum i den, precis som om jag försökte passa in i Tommy Hilfigerreklamen, scenariot med sol mot knallblå himmel, en gräsmatta, en amerikansk flagga, en segelbåt i bakgrunden. På gräsmattan en vit kille, en svart tjej, en asiatisk kille, en blond tjej, en rödhårig tjej. Ingen har ett enda onödigt gram fett på kroppen, och alla är så asexuella, lukt- och svettfria och välartade att man får lust att tvångsordinera dem knark, orgier, trasiga vattenrör och CSN-skulder.

EU-reklamen är värre. En av kortsidorna på EU-kommissionens jättekåk Berlaymont används som anslagstavla. Oftast utannonseras konferenser eller nya policy-initiativ med trötta reklamslogans som ”EU:s maritima säkerhetsfilosofi” eller ”Säker trafik i Europa”. Ibland är det något kramigt som ”Tillsammans i fred” eller kanske bara ”Tillsammans”.

Dessa kampanjer har alltid ett ännu mer osannolikt gäng på bilden: en man i gul hjälm (arbetare), en kvinna med slarvigt virad slöja (muslim, men inte för mycket muslim), en grekisk yoghurtgubbe med tusen rynkor (pensionär), en svart kille i golfpiké, (inga afrikaner i moskéoutfits här, nejnejnej- svarta män är Tiger Woods eller möjligtvis hiphoppare), en businessman, en kvinna i läkarrock (jämställd), nån i rullstol och en flicka med Downs syndrom (handikappade).

EU-institutionernas kommunikationsspecialister har en budget som inte den knäppaste reklamvisionär någonsin skulle kunna pressa fram. Ändå kommer de inte på något bättre än en trist version av Tommy Hilfiger-reklamen. De får ju inte uppröra någon. Självklart finns inga uppenbart homosexuella på planschen, eller piercad tonåring med Che Guevara t-shirt. Ingen är fet.

Borde man inte kunna förvänta sig mer av dem som jonglerar med snart sett alla politiska beslut som berör oss? EU säljer inte tröjor, utan en idé de skryter med handlar om att vara tillsammans och jämlika. Ska man då inte våga störa homofober eller provocera en islamofob? Men så har vi den slags reklam som jag bara blir helt matt och paff över: på en pelare i EU-parlamentets kafeteria har de smällt upp en ung snygg kille i våta vita linnekläder, genomskinligt, lite kinky, som springer på en strand och ser ut som Ricky Martin på en poster från 1987. Helt oförklarligt.

Jag har haft på mig den randiga tröjan en gång, och sen aldrig mer. Var livrädd för att svettas i den.

I höstas publicerade den ugandiska tidningen Rolling Stone bilder och namn på homosexuella under rubriken ”Häng dem”. Igår mördades en av de uthängda, David Kato, i sitt hem utanför Kampala. Enligt Human Rights Watch såg vittnen hur en man tog sig in i hemmet och slog Kato i huvudet, för att sedan försvinna från platsen.

David Kato var en känd aktivist för homosexuellas rättigheter, aktiv i Smug (Sexual Minorities Uganda), och en av dem som stämde Rolling Stone för hatartiklarna. I början av året dömde domaren Vincent Musoke-Kibuuke tidningen att betala böter till de uthängda och förbjöd samtidigt alla ugandiska medier från att publicera namn och adresser på personer som utpekades som homosexuella.

SvD skrev om Rolling Stone i november och träffade Frank Mugisha, en av dem som stämde Rolling Stone tillsammans med Kato. Han berättade att hetsen mot homosexuella ökade efter att amerikanska evangelister rest runt i landet. Läs Anna Roxvalls artikel här.

Till RFSL, som samarbetar med Smug, säger Mugisha att kampen för mänskliga rättigheter går vidare, trots mordet.

– Hat kan inte stoppa oss.

WASHINGTON När Christopher Hitchens bestämde titeln på sin nästa bok blev det The Quotable Hitchens from Alcohol to Zionism (uttkommer i maj).

I Hitchens fall skulle ju A:et lika gärna kunna ha representerats av ateism. Temat, och då indirekt bönens makt och ett eventuellt liv efter detta, dominerar det mesta den svårt cancersjuke Hitchens gör för tillfället (artiklar, den senaste, i Slate, ett påhopp på historieförfalskningen i hyllade filmen The King’s Speech, samt info om kommande seminarieframträdanden finns här). Nyligen intervjuades Hitchens i sin bostad i Washington av alltid lika lugne sansade Brian Lamb i C-Span-serien Q&A och upprepade att han inte ångrar sitt leverne, med rökning och alkohol, som kan ha bidragit till strupcancern.

– So it concentrates the mind a bit, fastslår Hitchens om cancerstadiet 4 och vetskapen att det inte följs av något femte men han tillägger att hans onkologer är ”underbara” och redo att pröva nya behandlingsmetoder.

Hitchens medger att det är svårt att tänka tanken att inte kunna återvända till födelselandet, Storbritannien, men att det då måste ske under en ”chemo holiday”, uppehåll i cellgiftsbehandlingen.

Lamb frågar vad Hitchens skulle göra om Henry Kissinger ringde och ville begrava stridsyxan. Det kommer aldrig att inträffa och det är ”ett skäl till att jag föraktar honom” svarar Hitchens som ju även skrivit kritiskt om personer som Moder Teresa.

För oss som följt och uppskattat  Hitchens välformulerade alster i olika medier i åratal är det bara att instämma i Brian Lambs slutord ”jag hoppas att vi ses igen om ett par år”. Eller med andra ord, måtte D dröja.

WASHINGTON Det är varumärket de hatar – inte produkterna.

Den insikten förmedlas i februarinumret av Harper’s Magazine.

Tidningen har nämligen bjudit in lite skarpa hjärnor från reklambranschen för att diskutera huruvida Madison Avenue (samlingsnamnet för reklamvärlden) skulle kunna förbättra den federala regeringens rykte – alltså ”government”.

Fram till mitten av 1960-talet uppgav mer än 70 procent av amerikanerna att de hade en positiv syn på staten. Nu är det tvärtom, 72 procent tar till fula ord för att beskriva töntarna som jobbar i den odugliga byråkratin.

Men när det handlar om specifika skattefinansierade verksamheter låter det annorlunda, antingen det gäller polis, brandkår, försvaret, medicinsk forskning, livsmedelsinspektioner eller de mer eller mindre heliga transfereringarna till pensioner och äldresjukvården.

Allt detta kommer att ställas på sin spets under våren när de nyinvalda republikanerna ska visa att de menade allvar i valrörelsen. Mål om nedskärningar på 100 miljarder dollar har uppställts och det kommer att bli mycket kännbart i hela den federala förvaltningen.

Reklamarna enas om att temat ”Only in America” vore det bästa i en låtsas-pr-offensiv under fotbollsfinalen SuperBowl (söndagen den 6 februari: Packers – Steelers). Och, nu hade de ju inte fått det officiella uppdraget men det är tveksamt om förslaget ”Bara i Amerika är det möjligt för Kindergarten Cop att bli guvernör” verkligen skulle göra susen.

Lita dessutom på att republikanerna kommer att hänvisa till Ronald Reagan (skulle ha fyllt 100 den 6 februari) och hans bevingade ”Government is not the solution to our problem, government IS the problem”.

Från och med måndagskvällen blir det glesare i kören som försvarar ”government” när Keith Olbermann inte längre intar kanalen MSNBC kl 20 östkusttid med sin Countdown. Därmed slipper republikanska kongresskvinnan Michele Bachmann sin kanske värsta fiende. Hon kan för övrigt – och kom ihåg, ni läste det här först – nog lyckas lika väl i sina presidentambitioner som Sarah Palin.

Fast, brasklapp några timmar senare, detta var innan det uppdagats att Bachmann i ett tal i helgen inför gruppen Iowans for Tax Relief hade hävdat att det tidiga Amerika var så välkomnande att ”…the color of their skin, it didn’t matter their language, it didn’t matter their economic status. It didn’t matter whether they descended from nobility…”. Många grupper lär ha invändningar, inte minst ättlingar till slavarna.

För övrigt blir det tummen ner för nya romanen O: A Presidential Novel. Inte alls samma träffsäkerhet som i författaren Anonyms (journalisten Joe Klein) skildring av Clinton-kampanjen 1992, Primary Colors. Kan förstås bero på att Clinton var lättare att bygga en satir kring än den svale oåtkomlige Obama.

BRYSSEL. Uzbekistans ökände ledare Islam Karimov är här i stan idag. Han ska träffa EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso, men det blir ingen presskonferens med de bägge efter mötet, som seden bjuder.

Karimov har kanske inte lust att svara på frågor om jobbigare saker än att landet har mycket bomull och naturgas, är ett strategiskt viktigt transitland för gas längre österifrån till Europa och att materiel till väststyrkor i Afghanistan fraktas genom Uzbekistan.

Islam Karimov var ansvarig för massakern på hundratals civila i staden Andizjan år 2005, där polisen avfyrade maskingevär rakt in i en folksamling. Human Rights Watch beskrev i en rapport för några år sedan ett fall av en fånge som kokades levande i ett av landets fängelser. Amnesty, Helsingforskommittén och andra människorättsgrupper säger att övergrepp förekommer i lika hög grad idag. Karimov vill kanske inte svara på frågor om tortyr och mord på regimkritiker.

Barroso vill kanske inte svara på frågor om hur mer samarbete – de ska visst samarbeta mer inom energi – med den grymme envåldshärskaren, går ihop med det faktum att EU snabbt fördömer liknande styren i andra länder. Kan Barroso förklara logiken i att ena veckan beordra hårda sanktioner mot Vitrysslands diktator Lukasjenko för att han inte frisläpper politiska fångar, för att veckan efter kindpussas med Karimov, som kokar sina?

EU-kommissionen säger förresten att det inte var den som bjöd in Karimov, utan Nato eller kanske Belgien. Belgiska interimsregeringens folk säger att de absolut inte skickat inbjudan. Nato säger sig inte alls veta varför Karimov kommer just nu, och Karimov själv säger att han är inbjuden av EU-kommissionen. Att det inte blir någon presskonferens förklarar EU-kommissionen med fullt schema, brist på tid. Som den sa när kinesiska ledare var här, och när den lika människorättsföraktande ledaren i Kazakstan, Nursultan Nazerbajev, var här. Ingen tid för frågor.