Annons
X
Annons
X

Världenbloggen

Jan Blomgren

Jan Blomgren

Till Sasja (sista brevet från Afghanistan till min son)
Du frågade inför min resa till Afghanistan om det var nödvändigt att jag åkte. Jag förklarade att det var några år sedan jag senast besökte landet. Det går ett tag att prata med afghaner som besöker Sverige, att ringa till Kabul och kolla läget och att följa vad som händer via nyhetsbyråer och internationella tidningar med journalister på plats.
Jag sade att jag kommit till en punkt där jag själv måste ”tanka in” information. Att få egna intryck, att själv prata med afghaner och göra en egen bedömning av situationen.
Nu sitter jag på Frankfurts flygplats och väntar på sista delen av hemresan. Staffan och jag har varit borta nio dagar och visst är det en kort tid. Men eftersom vi båda varit i Afghanistan många gånger förut så började vi inte om från början. Och jag tyckte jag fick svar på några av de frågor jag kände akuta.
Gör de svenska soldaterna någon nytta?
Svaret blev ja. De är professionella och de har något som många andra länders soldater tycks sakna: Medmänsklighet och empati. Det betyder att svenskarna visar respekt och därför kan bygga förtroende. De bidrar också aktivt med sin närvaro att hålla talibanerna borta från Mazir-e-Sharif och de svenskar som jobbar som metorer gör verkligen den afghanska armén betydligt bättre.
Vad fungerar president Karzais regering?
Min tidigare känsla förstärktes. Den fungerar uruselt. Karzai är en svag president och han omger sig med krigsherrar som bara tänker på sig själva. Afghanerna känner sig med rätta svikna av sin ledare.
Är talibanerna starka?
Jag visste att de var starka i östra och södra landet, men de har väl utbyggda nätverk även i norr. De skaffar inflytande med terror, hot och våld – och de blir allt starkare.
Finns det hopp för Afghanistan?
Hoppet är ju det sista som överger människan, men jag är än mer pessimistisk än tidigare. Jag kan inte förstå hur det här ska kunna utvecklas bra och känner mig så otroligt deppig när jag tänker på vilket öde många miljoner afghaner riskerar att gå till mötes. Jag lämnade Kabul med en mycket dyster syn på framtiden.
Men nu lägger jag Afghanistan bakom mig för en några dagar. Nu ser jag fram mot att få krama dig och umgås tillsammans en hel helg.
Vi ses snart – det är efterlängtat!!!

Pappa Jan

Staffan Löwstedt

Staffan Löwstedt

Jan Blomgren

Hej Sasja (brev 6 från Afghanistan till min son)

Kvinnor kan vara fantastiska. I dag har jag mött en kvinna som är extra fantastisk. Hon heter Azita och har suttit i Afghanistans parlament. Just nu vet hon inte om hon kommer in i det nya parlamentet, rösträkningen har blivit försenad. Hon vet att hon har fått flest röster i sin provins, men eftersom hon ofta har kritiserat president Hamid Karzai vill han inte ha med henne längre.
Azita är verkligen en tuff kvinna. Hon har mordhotats flera gånger, en taliban har kastat en bomb mot hennes hem. Ändå vill hon fortsätta sin kamp för kvinnans rätt i samhället och för att hennes land ska ta några steg mot demokrati.
Hon vet att hennes arbete kan kosta henne livet – ändå fortsätter hon. Trots alla problem och hot mot både henne själv och sin familj skrattar hon ofta och hon har ett otroligt självförtroende. ”Jag vill att mina fyra barn ska få studera och växa upp i ett fritt land”, säger hon.
Azita är väldigt pessimistisk när det gäller Afghanistans framtid. En korrupt regering och snart ett nytt parlament som är lika korrupt gör att talibanerna får mycket lättare att ta tillbaka makten menar hon.
Staffan och jag är alltså tillbaka i Kabul efter att ha blivit några timmar försenade i Mazar-e-Sharif. Jag tyckte säkerhetskontrollen på flygplatsen i Kabul var något extra, men i Mazar var det än värre. Tre gånger fick jag tömma min ryggsäck på skitiga träbänkar och jag blev kroppsvisiterad sju (!!) gånger. I bland bara med 20 meters mellanrum.
Nåja, vad är det mot Azitas kamp!
I morgon bitti flyger vi tillbaka till Sverige och sent i morgon kväll kan vi ha en efterlängtad myskväll. Kan du köpa några goda ostar el ngt annat som är gott till rödvin. Här serveras inte alkohol, så nu är jag sugen på ett glas gott rödvin.
Längtar efter dig

Jan Blomgren

Hej Sasja (femte brevet från Afghanistan till min son)
I dag träffade Staffan och jag den svenske överbefälhavaren, han som är chef för alla militärer. Sverker har varit här i två dagar och han verkade mycket glad efter att ha sett hur de svenska soldaterna jobbar.
Men han höll med om att det var ett stort problem för säkerheten att göra som svenskarna. För att bli kompis med afghanerna släpper de svenska soldaterna på säkerheten. I bland går de ut ur sina pansarbilar utan hjälmar och i bland också utan vapen och snackar med barn och män (kvinnorna får ju svenska män inte prata med). Jag var med och såg hur glada barnen blev och att männen också verkade gilla att få prata med svenskarna.
Det var kul att se hur afghanerna verkade ha förtroende, samtidigt blir jag skraj när jag tänker på vilken ökad risk det innebär. Det är inte så svårt för att taliban att smyga sig fram och skjuta eller kasta en handgranat. Om det händer tror jag det är slut med den avspända svenska stilen – men jag blev faktist imponerad när jag såg hur glada afghanerna blev.
Än mer imponerad blev jag när Staffan och jag bodde på en afghansk armébas. Svenskarna som hjälpte till där var även med sina afghanska kollegor ute på uppdrag och dom blev ofta beskjutna av talibaner. Nu snackar vi riktigt tuffa strider. Jag säger talibaner, men det handlar till stor del om vanliga banditer och tjuvar. Det är jättemånga afghaner som är utan jobb och när talibanerna erbjuder mycket pengar är det många som tackar ja. Det här är killar som egentligen inte är religiösa eller stödjer talibanerna, men de behöver tjäna pengar.
Som svensk blir jag glad när jag hör hur alla afghaner jag pratar med vill att svenska soldaterna ska stanna kvar här. Människor är jätterädda för talibanerna och de vet inte hur de ska klara sig utan hjälp av utländska soldater.
I morgon flyger vi till huvudstaden Kabul. Jag känner några kvinnor som sitter i parlamentet och de ska bli intressant att höra hur de ser på läget i landet – och på framtiden.
Och på fredagkväll är jag hemma.
Ska bli skönt att åter få en gonattkram av dig – det har jag saknat i många dar (se till att fixa naturkunskapen till i morgon!)

Staffan Löwstedt

Staffan Löwstedt

Jan Blomgren

Hej Sasja (brev 4 till min son)

Staffan och jag har haft ett par spännande dagar. Vi har bott på en afghansk armébas och sett hur deras soldater lever och tränar. I dag var vi ute i öknen och kollade när de övade skjuta granatkastare och pansarvärnsraketer. Jag tycker att den afghanska armén är mycket intressant. Visst, det är spännande att se vad de svenska och övriga utländska soldater gör här. Men det viktigaste för Afghanistans framtid är att landet får en egen stark armé som kan klara sig på egen hand. De utländska soldaterna kan ju inte stanna här hur länge som helst och då måste afghanerna klara sig själva om inte talibanerna ska ta över. Vi blev förvånade över hur bra den bataljonen som vi bodde hos var. Det var välordnat på basen, de hade bra disciplin och de sköt med sina granatkastare mitt i prick flera gånger. Men grabbarna hade inte bra betalt. Soldaterna tjänar 10 000 afghanis, knappt 2 000 kronor och många har stora familjer hemma i sina byar att försörja.

På basen fanns också svenska officerare som hjälpte till som mentorer, det vill säga var med de afghanska cheferna. Svenskarna är med i planeringen av uppdrag, men åker också alltid med afghanerna ut på olika patrulluppdrag. Det gör att dem ofta kommer i strid. På de senaste 50 åren är det inga svenska officerare som så ofta hamnat i tuffa strider som de här gubbarna. Dem är otroligt skickliga och modiga – och det var kul att se hur bra dem jobbar ihop med afghanerna. Jag blir sällan imponerad, nu blev jag det.

I övrigt allt bra och är tillbaka i Mazar-e-Sharif. Ska bli skönt att få duscha bort all ökensand från kroppen. I morgon tänkte vi träffa en mujaheddin, en man som var med och slogs mot ryssarna och som kanske kan berätta lte bra stories och även jämföra den kampen med hur det är att kämpa mot talibaner. Längtar efter dig -men det vet du förstås. Ha det bra.

Bamsekram från pappa Jan

Staffan Löwstedt

Jan Blomgren

Hej Sasja (del 3)

Det blev en annorlunda dag här i Mazar-e-Sharif, som ligger i norra Afghanistan och där svenskarna ansvarar för en stor camp. Det handlar ju mest om krig och elände – och om stormaktspolitik – när jag skriver om Afghanistan. Men när Staffan och jag i dag var ute och åkte runt ute i stan med en svensk patrull blev det mest avspända samtal med en del vuxna, massor av handskakningar och än fler high-five med afghanska barn, mest pojkar.

Thomas, som var chef för gruppen, vill satsa på att bygga upp förtroende med afghaner. Så vi åkte runt, stannade på en platser och bara pratade med både vuxna och barn. Vi hade alla skyddsvästar, men vi lät hjälmarna ligga kvar i de två lätt bepansrade bilarna. Soldaterna hade förstås skarpladdade vapen, men Thomas lät oftast sin AK 5:a ligga kvar i bilen. Han tycker det är svårt att skapa förtroende om han har en bössa i handen och vill visa att han förtroende för människorna.

Jag blev förvånad över att det var så avspänt. Självklart är det helt rätt taktik, men vad händer om talibanerna eller deras kompisar utnyttjar den positiva stämningen och skjuter en svensk eller två?

Thomas säger att han är medveten om att det här ökar riskerna, men att det inte finns något alternativ om man ska få afghanerna att lita på de utländska soldaterna.

Vi får stanna på campen och sova i natt. Skönt med lite riktig mat och att få somna  lugn och ro. Campen är mycket större och finare än när jag var här för fem år sedan. Nu behöver ingen ligga i tält, det finns en just restaurang och ett bra gym. Men det är flera meterhöga murar runt campen och soldaterna får inte gå ut på egen hand. Så jag är inte speciellt avundsjuk på de som bor här sju månader i taget.

I morgon blir det än mer allvar. Om planerna håller åker Staffan och jag i väg drygt 100 kilometer på egen hand för att se hur svenska officerare tränar afghanska soldater. För mig är det kanske det viktigaste för att Afghanistan ska klara sig utan att talibanerna tar över. Om det här landet får en egen stark armé blir det svårt för talibanerna att ta makten.

Ha det bra min son – tänker ofta på dig med kärlek