Annons
X
Annons
X

Cervenkas pengar

Andreas Cervenka

Andreas Cervenka

 

Telia Sonera storstädar i ledningen efter bolagets korrupta affärer i öst. Det är bra. Men utrensningen väcker ännu fler frågor kring vad den tidigare ledningen, styrelsen och ytterst storägaren staten egentligen sysslat med.

 

Telia Sonera sparkar fyra chefer som en direkt konsekvens av uppgifter som framkommit när advokatfirman Norton Rose Fulbright LLP på styrelsens uppdrag sedan i våras grävt i telejättens affärer i forna sovjetländer.

 

Uppgifterna är så allvarliga att Telia Sonera valt att överlämna material till åklagarmyndigheten.

 

Två av de som får sparken är finansdirektören Per-Arne Blomquist och Tero Kivisaari.

Just den senare har haft en nyckelroll när det gäller alla de nu ifrågasätta affärerna i egenskap av tidigare chef för affärsområdet Eurasien.

När korruptionsmisstankarna om Telia Soneras affärer i Uzbekistan tog ny fart hösten 2012 blev han märkligt nog befordrad till chef för hela mobilverksamheten.

Och trots att ett stort antal nya graverande uppgifter framkommit sedan dess, inklusive att Tero Kivisaari blivit delgiven misstanke om mutbrott, uttalade sig Telia Sonera så sent som för ett par veckor sedan om att ”det fanns fortsatt förtroende” för honom i koncernen.

 Exakt vilka nya uppgifter Telia Sonera fått från sina inhyrda advokater framgår inte i skrivande stund.

Men särskilt bra nyheter är det ju uppenbarligen inte.

 Att Telia Soneras nya styrelse och ledning på allvar låter inblandade personer ta konsekvenserna av sitt agerande är bra. Sedan tidigare har också vd Lars Nyberg lämnat Telia Sonera.

Den stora frågan är varför denna handlingskraft dröjt så länge. Redan de uppgifter som framkom ifjol borde varit tillräckliga för att agera mer resolut.

Och det mest underliga med hela Telia Sonera-skandalen är att den nästan varit uppenbar från början.

Redan när Telia Sonera gick in Uzbekistan 2007 kunde vem som helst med tillgång till internet och telefon inse att här handlade det om en investering förknippade med extremt stora etiska risker.

För ett bolag med svenska allmänheten som största ägare till och med oacceptabelt stora risker.

Uzbekistan var och är ett av världens mest korrumperade länder. Telia Sonera betalade miljardbelopp till en partner som man inte kunde vara säker på vem som låg bakom (i efterhand har det visat sig att Telia Sonera visste eller borde förstått att de var på väg att bli kompanjoner med diktatordottern Gulnara Karimova).

Det som framkommit de senaste åren bland annat efter flera viktiga avslöjanden av SVT:s Uppdrag Granskning är egentligen att affären visat sig vara just så tveksam som den redan från början framstod som.

Men trots att alla varningsklockor borde ha dånat och att ledningen dessutom uppenbarligen presenterade väldigt bristfällig information om vem bolaget gjorde affärer med valde Telia Soneras styrelse att gå vidare.

Bland de som var med och fattade beslutet finns den tidigare ordföranden Tom von Weymarn som enligt uppgifter i finsk media anade oråd redan 2007 (varför gjorde han inget?) och andra som fortfarande är uppburna namn i näringslivet, inte minst Lars G Nordström som satt i styrelsen mellan 2007 och 2010 och som idag är ordförande för statliga Vattenfall.

Inte minst faller ansvaret tungt på Telia Soneras huvudägare svenska staten och de ansvariga ministrarna Mats Odell 2006-2010 och efterträdaren Peter Norman.

Det finns faktiskt gränser för hur lam en storägare får vara.

Det är således fler som borde få svara på frågor om Telia Soneras allt mer uppenbart smutsiga affärer i svenska folkets namn.

Förhoppningsvis blir det också resutatet av den fortsatta granskning och de rättsliga processerna.

Dessutom återstår den delikata frågan vad Telia Sonera ska göra med sina bolag i öst. Hur kan de garantera att fifflet inte fortsätter eller att bolaget inte medverkar till brott mot de mänskliga rättigheterna?

Där återstår fortfarande en del för den nya ledningen och styrelsen bevisa.

Innan alla dessa frågor fått sina svar får Telia Sonera leva vidare med skandalstämpeln.

 

 

Om bloggen


Andreas Cervenka är SvD Näringslivs krönikör. Har bland annat gett ut boken "Vad är pengar?" Här skriver han om svensk och internationell ekonomi, ofta med fokus på finanskrisen och dess konsekvenser.

Andreas Cervenka

 

Vi har lärt oss att världens storbanker är too-big-to-fail och too-big-to-jail, men så än så länge verkar de inte vara too-big-to-pay.

En genomgång som nyhetsbyrån Bloomberg har gjort visar att Europas största banker sedan september 2008 haft kostnader på totalt 77 miljarder dollar kopplade till olika legala tvister i sviterna av finanskrisen.

Bloomberg har granskat de 18 banker som har redovisat högst legala kostnader, där jättar som Deutsche Bank och Lloyds ingår. Den visar att bankerna har satt av 24,9 miljarder dollar för att täcka olika förlikningar med myndigheter, 31,5 miljarder dollar för att kompensera kunder i Storbritannien för produkter som sålts med usel information om riskerna och ytterligare 20,9 miljarder dollar i öronmärkta pengar till kommande tvister och uppgörelser.

Summan motsvarar fem gånger bankernas vinst ifjol, skriver Bloomberg.

Den verkliga siffran kan dock vara ännu högre eftersom många uppgörelser skett i det tysta.

I USA har de sex största bankerna satt av sammanlagt 103 miljarder dollar för att täcka advokatkostnader och uppgörelser. Nyligen gick J.P Morgan med på att betala 13 miljarder dollar i en förlikning med amerikanska myndigheter för att kompensera för bland annat hur bolån såldes vidare till investerare före krisen.

Sammantaget har Europas och USA:s storbanker alltså fått punga ut med 180 miljarder dollar, motsvarande 1 200 miljarder svenska kronor för sina gamla synder.

Sedan september 2008 motsvarar det i runda slängar 650 miljoner kronor. Om dagen.

Än så länge har dock ytterst få fängelsedomar dömts ut för fel som begicks före krisen, och det är oklart om det kommer att  ske. 

 

 

 

 

Andreas Cervenka

Som SvD Näringsliv skriver idag lovar Nordea högre utdelning till aktieägarna, något som inte gillas av svenska Finansinspektionen som tycker att storbanken borde vara försiktigare med sitt kapital.

Varför är de så nervösa? 

För att förstå kan det vara värt att påminna om en liten tumregel som gäller för stora banker, nämligen att de gärna expanderar globalt men dör lokalt.

Begravningarna tenderar att bli ganska dyra historier, och då handlar det inte om överprisade blomsterkransar eller smörgåstårtor vilket länder som Island, Irland och Cypern kan upplysa om.

För Nordea som har sitt huvudkontor och legala säte i Sverige är det till svenska skattebetalare slutfakturan kommer att skickas om det skulle gå riktigt illa.

Det handlar om ganska stora pengar.

För fem år sedan, i slutet av tredje kvartalet 2008 precis när Lehman Brothers hade gått i konkurs, uppgick Nordeas totala tillgångar (vilket för en bank är samma sak som utlåning) till 439,8 miljarder euro, enligt Nordeas delårsrapport. 

Samma kvartal i år hade siffran stigit till 625,8 miljarder euro. Det är en ökning med hela 42 procent.

Som jämförelse har svensk ekonomi under samma tid växt med runt fem procent.

Sveriges BNP var ifjol 3 550 miljarder kronor. Den kan alltså jämföras med Nordea som med tillgångar på 5 560 miljarder till dagens växelkurs är drygt 1,5 gånger större.

Bara Nordeas ökning sedan 2008, 1650 miljarder kronor, motsvarar nästan ett halvt Sverige uttryckt i BNP.

Med andra ord har Nordea bara blivit en ännu större skugga som vilar över Sverige, i form av en potentiell risk.

Men Nordea säger ju att de är supersäkra och redan har byggt upp en tillräckligt stor buffert?

Jovisst, enligt det snåriga sätt som banker och myndigheter gärna väljer att redovisa på har den så kallade primärkapitalrelationen stigit från 7 procent 2008 till 11,5 procent idag, enligt Nordeas delårsrapporter, klicka här och här. 

Det låter ju bra.

Men som läsare av den här bloggen vet så finns det ett även ett annat mindre komplicerat och allt mer populärt sätt att räkna, nämligen eget kapital i förhållande till de totala tillgångarna.

Mätt på detta sätt ligger Nordea idag på 4,6 procent jämfört med 4,0 procent 2008.

En marginal som i ett större perspektiv inte framstår som överdrivet betryggande.

Som jämförelse kan nämnas att vanliga industribolag ligger på 30 procent eller mer och svenska sparbanker på 16 procent. 

Detta innebär i klartext att om världen drabbas av en ny finansiell tsunami så är det inte Nordeas storägare och styrelseordförande Björn Wahlroos som kommer att rädda banken (om han inte råkar ha några hundra miljarder kronor av privata pengar som ligger och skräpar).

Problemet lär istället landa hos två män vid namn Anders och Stefan, med efternamnen Borg och Ingves.

Och det är just därför som Finansinspektionen och finansdepartementet är så klåfingrigt intresserade av hur mycket pengar Nordea vill dela ut till sina ägare.

Det är inte bara en rättighet utan även en skyldighet. Allt annat vore nämligen tjänstefel.

 

 

Tidigare artiklar:

Han vill chockhöja kraven på bankerna 

Siffran som bankerna talar tyst om

Bankernas skulder 11 900 miljarder

Varannan vinstkrona från staten

Därför borde bankerna inte få dela ut pengar

Bokstaven som kan lösa finanskrisen

 

 

 

 

 

Andreas Cervenka

 

Stockholmsbörsen går mot ett bra år, hittills har index stigit med 19 procent och det återstår bara knappt fem procent till det all-time-high som sattes den 16 juli 2007.

Stigande börskurser brukar spegla ökad optimism hos företagen, men trots detta har en annan ekonomisk indikator väldigt långt kvar till toppnivåerna: näringslivets investeringar.

Nya siffror från Statistiska centralbyrån som släpptes idag visar att investeringarna i år väntas minska med 2 procent till 55,9 miljarder kronor. Nästa år spås en liten ökning till 57,5 miljarder kronor.

De flesta industrier håller i pengarna och trots den stora bostadsbristen på sina håll väntas summan av investeringarna i bostäder landa i nivå med fjolårets, för att stiga nästa år. Läs hela listan på vilka branscher som ökar och minskar här. 

Investeringsenkäten, oktober 2013

Nedgången kommer efter flera års ökning, men kurvan här ovan avslöjar att investeringarna inte ens är i närheten av nivåerna 2007 och 2008, alltså före finanskrisen.

Då låg den årliga siffran på som mest cirka 70 miljarder kronor.

Och trots en viss återhämtning är summan faktiskt lägre än vid millennieskiftet.

Det går alltså att tala om ett förlorat decennium när det gäller näringslivets investeringar.

Under samma tid har det index som visar Stockholmsbörsens utveckling inklusive företagens utdelningar, SIX Return Index, stigit med nära 100 procent.

Detta borde vara dåliga nyheter. På lång sikt brukar det vara svårt att skapa ekonomiskt välstånd utan att investera i framtiden, på samma sätt som ett hus som inte underhålls ordentligt riskerar att falla ihop efter ett tag.

Ännu märkligare är den till synes låga investeringsviljan med tanke på att det är billigare än någonsin för företagen att låna.

Igår kom som av en händelse SCB med siffror över hur mycket näringslivet lånat genom att ge ut värdepapper. Där noterades nytt all-time-high: totalt 6 171 miljarder.

Bankerna ökade sin upplåning med 24 miljarder och övriga företag med 12 miljarder, bara under oktober månad.

Vad dessa pengar används till vore intressant att veta, men de tycks alltså inte plöjas ned i nya maskiner eller fabriker.

Som konstaterades i en krönika häromveckan är företagens ovilja att investera ett fenomen som återfinns i många länder, inte minst USA där börserna samtidigt slår nya rekord.

Om varför det är så finns det flera teorier. En tes är att företagsledningarna blivit alltmer kortsiktiga i takt med att de utrustats med optionsprogram och andra berikningsinstrument.

För Sverige blir det inte bättre av att de offentliga investeringarna också lyst med sin frånvaro ganska länge, vilket många har påpekat.

Organisationen Svenskt Näringsliv skrev i våras att summan av Sveriges underinvesteringar i infrastruktur är 300 miljarder kronor.

Tankesmedjan Global Utmanings ordförande Kristina Persson, tidigare vice riksbankschef,  har uppskattat investeringsbehovet till 800 miljarder kronor.

För att summera: både privata företag och staten håller igen på investeringarna. 

Så har inte heller Sveriges tillväxt mätt som BNP per capita rört sig nämnvärt sedan 2007 och arbetslösheten är högre än för tio år sedan.

Någon som anar ett samband?

 

 

Andreas Cervenka

 

I lördagens krönika avhandlades vad som händer när och om ekonomin återgår till något slags normaltillstånd och räntorna därmed börjar stiga.

Frågan är förstås när detta tänkas inträffa?

Här kan alla som börjar bli nervösa över sina stora bolån andas ut: det kommer dröja, väldigt, väldigt, väldigt länge.

I alla fall om man ska tro Larry Summers, tidigare finansminister i USA och nyligen kandidat till jobbet som chef för Federal Reserve.

För ett par veckor sedan höll Larry Summers ett tal på Internationella Valutafonden, ett tal som refereras av bland andra Financial Times blogg Alphaville.

 

YouTube Preview Image

 

Budskapet är dramatiskt.

Larry Summers påpekar något märkligt som hände under åren fram till finanskrisen 2007:

Trots att en enorm skuld- och husprisbubbla bevisligen blåstes upp gick ekonomin bara halvbra, arbetslösheten var inte rekordlåg och inflationen tog aldrig fart.

Och nu fyra år efter att USA tagit sig igenom det allra värsta fortsätter ekonomin att gå dåligt. Andelen vuxna amerikaner som jobbar är på samma nivå som för fyra år sedan, enligt Larry Summers.

Han gör jämförelsen med om 80 procent av elektriciteten slogs ut i tre månader. Ekonomin skulle rasa. Men när lamporna tänder så skulle aktiviteten bli desto högre för att komma ikapp.

Något motsvarande har inte inträffat i USA och flera andra stora ekonomier efter 2008, tvärtom. Tillväxten, mätt som BNP, är en kronisk källa till besvikelse.

Varför?

Larry Summers tes är att ekonomin redan i utgångsläget befann sig i ett slags depressivt tillstånd, och att det krävdes en jättehausse bara för att den skulle få andas lite frisk luft och känna sig normal, om så bara för en stund.

Och när bubblan sprack så föll ekonomin ner i sitt svarta kloakhål igen, med hög arbetslöshet och svag efterfrågan.

Enligt Larry Summers  har vi därmed ett stort problem. ”Även om räntan ligger kvar på noll för evigt så kan det underliggande problemet vara kvar för evigt.”

Enligt Larry Summers skulle det egentligen krävas minusräntor för att få fart i ekonomin. Men centralbankerna kan som bekant inte sänka räntan lägre än till noll.

Exakt samma tankegångar har tidigare förts fram av bland andra ekonomen Paul Krugman.

Vad innebär detta?

Som Gavyn Davies i Financial Times konstaterar betyder det för det första att vi får vänja oss vid usel tillväxt. För det andra att den nollräntepolitik och massproduktion av nya digitala pengar som centralbankerna är fullt sysselsatta med inte kommer att fungera.

Den innebär ju att låna konsumtion från framtiden och använda idag. Men när framtiden anländer så finns det tyvärr fortfarande inte tillräckligt med efterfrågan vilket gör att ännu mer pengar måste injiceras.

Enda sättet att få någon som helst fart på ekonomin verkar alltså vara att blåsa upp nya bubblor, vilket ser ut att vara vad Federal Reserve och andra kanske gör just nu, i alla fall att döma av utvecklingen på världens  börser och kreditmarknader.

Ett sätt att sammanfatta Larry Summers tal är just detta: utan bubblor kollapsar ekonomin.

Han konstaterar till och med allt som görs i syfte att förhindra en ny kris, som tillexempel bankregleringar för att hindra ansvarslös utlåning, blir kontraproduktivt.

Slutsats: enda sättet att hålla igång hjulen är att låta Wall Street löpa amok!

Det låter inte jättevettigt.

Både Larry Summers och Paul Krugman slutsats tycks vara att centralbankerna borde göra ännu mer och dessutom bör världens regeringar elda på med betydligt mer lånefinansierade stimulanser.

Oroande i det sammanhanget är möjligen att trots att skuldsättningen i världen faktiskt fortsatt att stiga kraftigt sedan 2007 och centralbankernas stödköp exploderat i omfattning, har det bara haft begränsad effekt på tillväxten. 

Det är kanske helt enkelt något annat som är grundläggande fel?

Och som Gavyn Davies påpekar är problemet att det hela tiden kommer att krävas mer och mer pengainjektioner från centralbankerna, fallhöjden om de avbryts blir nämligen bara större och större, vilket bloggen skrivit om tidigare. 

Och förr eller senare kommer centralbankerna att bli nervösa över bubblorna, vilket gör att de spricker.  Och då kommer marknaderna också bli väldigt nervösa, enligt Gavyn Davies, eftersom de genomskådar det faktum att centralbankernas stödköp är enda sättet att skapa tillväxt överhuvudtaget.

Alternativen tycks alltså lite förenklat stå mellan en kronisk kris eller risken för en framtida jättekrasch.

Larry Summers framhåller att hans teori ”mycket väl kan vara ren galenskap och jag kan ha helt fel”.

Har han rätt har samtidigt väldigt många andra fel.

Men oavsett om hur det ligger till så går det att slå fast en sak: det som kallas för krisen är inte över. Den har kanske knappt börjat.

Och det som kanske oroar mest är att fem år efter Lehman Brothers tycks ekonomerna fortfarande inte ha kommit så värst mycket närmare svaret på hur världsekonomin egentligen fungerar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Andreas Cervenka

 

Länder med stora överskott i sina affärer med omvärlden har det hett om öronen just nu.

Nyligen riktade USA skarp kritik mot både Kina och Tyskland, som båda har mycket stora överskott i den så kallade bytesbalansen. 

När det gäller Kina handlar anklagelserna om att kineserna pressar ned värdet på yuanen för att hålla upp sin export (kinesiska varor blir billigare utomlands).

I fallet Tyskland tycker kritikerna att landet medvetet håller nere den inhemska efterfrågan och därmed importen för att främja exporten, något som sänker hela eurozonen eftersom många länder som Spanien och Portugal är i desperat behov av att få fart på sin export.

Genom att vara väldigt återhållsamma med löneökningar så stärker tyskarna sin konkurrenskraft på andras bekostnad, enligt kritiken.

I veckan lanserade också EU-kommissionen en undersökning av Tysklands stora överskott för att se om det skadar Europas ekonomi och om EU måste kräva att Tyskland gör något åt det.

De glömde nämna Sverige.

I förhållande till ekonomins storlek så utklassar svensk bytesbalans faktiskt både Kinas och Tysklands, vilket framgår av följande diagram eller nedanstående tabell.

Bytesbalansen
Andel av BNP, procent
År Sverige Tyskland Kina
2000 4,1 -1,7 1,7
2001 5,5 0,0 1,3
2002 4,8 2,0 2,4
2003 6,9 1,9 2,6
2004 6,8 4,7 3,6
2005 7,1 5,1 5,9
2006 9,1 6,3 8,5
2007 10,1 7,5 10,1
2008 10,1 6,2 9,3
2009 7,5 6,0 4,9
2010 6,8 6,3 4,0
2011 7,0 6,2 1,9
2012 6,9 7,0 2,3

Källa: Ekonomifakta.se

Tyskland slog visserligen Sverige ifjol, då det tyska överskottet var 7,0 procent av BNP mot Sveriges 6,9 procent. Men det var första gången sedan år 2000 som Tysklands bytesbalans överstigit den svenska.

Kinas överskott var förra året i sammanhanget blygsamma 2,3 procent av BNP.

2007 hamnade både Sverige och Kina på ett överskott motsvarande hisnande 10,1 procent av BNP. I övrigt har Sverige även slagit Kina under alla år på 2000-talet.

För ett litet exportberoende land som Sverige är det förstås bra.

De stora skillnaderna i bytesbalans, där vissa länder har stora överskott medan andra, som USA, dras med enorma underskott har pekats ut som en viktig förklaring till finanskrisen. 

Därav kritiken mot Kina och Tyskland.

Sverige har dock helt lyckats undgå synpunkter.

Om samma logik gällde för Kina och Sverige hade det nästan varit rimligt att vänta sig anklagelser om att våra enorma överskott beror på att vi dumpar värdet på kronan.

Istället är debatten i Sverige den omvända.

Industrihöjdare som Sverker-Martin Löf  har ju varnat för att den starka kronan hotar att strypa exporten och slå ut svensk industri och att Riksbanken därför borde sänka räntan.

Men även om kronan stärkts den senaste tiden har bytesbalansen fortsatt lega på rätt skaplig nivå, 104 miljarder första halvåret 2013 jämfört med 212 miljarder för helåret 2012, enligt SCB. 

Ännu tycks det inte råda något katastrofläge för den svenska konkurrenskraften.

 

 

 

Andreas Cervenka

Förlåt mig Amerika.

Så inleder Andrew Huszar en artikel i dagens Wall Street Journal som även refereras av Bloomberg och Zerohedge med flera.

Rubriken är (och ursäkta engelskan): Confessions of a Quantitative Easer. 

Andrew Huszar är inte vem som helst, utan var mellan 2009 och 2010 anställd på Federal Reserve som ansvarig för centralbankens köp av bostadsobligationer för 1 250 miljarder dollar, en central del av bankens enorma satsningar på stödköp med hjälp av nyskapade dollar, som brukar kallas för quantitative easing eller kvantitativa lättnader på det krångliga centralbanksspråket.

Innehållet är sprängstoff.

I artikeln hävdar nämligen Andrew Huszar att Federal Reserves enorma stimulanser, som han alltså själv var med och genomförde, är ett fiasko.

”Banken fortsätter att framställa QE som ett verktyg för att hjälpa Main Street. Men jag har kommit att se det för det verkligen är: den största smygräddningen av Wall Street någonsin”, skriver han.

Andrew Huszar beskriver hur han jobbade på Fed i sju år fram till 2008 men hoppade av eftersom han ansåg att centralbanken alltmer började springa Wall Streets ärenden. Han övertalades att komma tillbaka.

Men märkte snabbt att inte mycket hade ändrats.

Hans egna köp av bostadsobligationer hjälpte inte vanliga amerikaner. Bankerna lånade inte ut, och de lån som gavs blev inte billigare. Däremot gjorde bankerna själva enorma vinster.

Andrew Huszar vittnar också om intern kritik bland Fed-chefer som varnade för att QE inte fungerade som det var tänkt.

Men Feds ledning brydde sig inte om det, utan var som Andrew Huszar beskriver det istället helt besatt av vad Wall Street tyckte och tänkte.

”Sorry U.S Taxpayer”, skriver han.

Frusterad över att Federal Reserve inte längre tycktes kunna tänka självständigt hoppade Andrew Huszar av.

Några år senare, efter insatser på svindlande 4 000 miljarder dollar, konstaterar han att Federal Reserve inte lyckats få USA:s ekonomi att växa mer än marginellt. Istället har stimulanserna bara minskat trycket på Washington att ta itu med USA:s strukturellt osunda ekonomi och blivit ett skyddsnät för Wall Streets megabanker som blivit de stora vinnarna.

En så hård sågning från en tidigare högt uppsatt person på Federal Reserve lär knappast minska kritiken mot bankens omdebatterade politik.

Tillträdande chefen Janet Yellen hade säkert önskat sig en smidigare start på jobbet.

Läs hela artikeln här .

 

Andreas Cervenka

 

Det ser ut att bli trångt i börskön fram till jul. Redan den här veckan kommer Sanitec, ägt av riskkapitalbolaget EQT annonsera sin introduktion på Stockholmsbörsen enligt uppgifter till Nliv.se.

Sanitec tillverkar toaletter, handfat och en mängd andra badrumsprodukter. Bland varumärkena finns bland annat Ifö med fabrik i skånska Bromölla. photo not available

För bolaget blir börsintroduktionen slutet på en lång resa med EQT som ägare. Riskkapitalbolaget köpte Sanitec 2005 men under  finanskrisen var bolaget på väg att knäckas av stora lån och EQT tvingades skjuta till mer kapital samtidigt som bankerna förlorade stora pengar.

Sedan dess har EQT flera gånger försökt sälja bolaget.

Nu passar EQT på att utnyttja det goda börsklimatet och annonserar introduktionen redan den här veckan.

Rådgivare är Nordea, Carnegie och UBS. 

Enligt Dagens Industri som tidigare skrivit om börsplanerna väntas värderingen av Sanitec hamna runt 8 miljarder kronor.

2012 omsatte Sanitec 753 miljoner euro med en rörelsevinst på 108 miljoner euro. Antalet anställda var  6 700.

Huvudkontoret ligger i Helsingfors.

Efter flera års torka tycks det därmed bli rusning till Stockholmsbörsen. Även fastighetsbolaget Platzer och godisbolaget Candyking väntas ta klivet in på börslistorna den här sidan om jultomten.

 

 

Andreas Cervenka

 

Att åtstramningar i en djup lågkonjunktur inte är en supersmart idé har blivit en allmänt accepterad sanning under eurokrisen.

Källa: Voxeu.org

Länder som genomfört tuffa besparingar är också de som haft sämst tillväxt under krisen, eller mer korrekt uttryckt, deras ekonomier har krympt mest.

Så starkt är detta samband att det i efterhand går att fråga sig varför politiker och beslutsfattare i EU insisterat på denna självmordskur.

 

 

Det kan nästan misstänkas, som bland andra ekonomen Paul Krugman brukar antyda, att de helt enkelt är dumma i huvudet.

Detta resonerar den före detta ledamoten i ECB:s styrande råd Lorenzo Bini Smaghi kring i ett intressant inlägg på Voxeu.org.

Men han menar att det kanske går att vända på frågan.

Makthavarna är inte dumma i huvudet för att de genomför åtstramningar, de genomför åtstramningar för att de är dumma i huvudet.

Det är faktiskt en viss skillnad. Förklaring följer.

Lorenzo Bini Smaghi pekar på en rad samband mellan de länder som haft sämst tillväxt och andra faktorer, t ex högre räntor och dåligt fungerande kreditmarknader, svag konkurrenskraft och invånarnas tillgång till internet.

Gång på gång hamnar samma länder i botten: Portugal, Irland, Spanien, Italien.

Även om han själv varnar för att övertolka sambanden skriver Lorenzo Bini Smaghi att detta möjligen indikerar att det finns en alternativ förklaring än bara åtstramningspolitiken till varför det gått så dåligt för dessa länder.

Nämligen: att åtstramningarna i själva verket är ett resultat av en lång period av brist på reformer och därmed låg tillväxt. Dessa misstag ledde till att makthavarna till slut bara hade ett dåligt alternativ kvar: åtstramningar.

Vilket skulle bevisas. Politikerna är alltså inte dumma i huvudet för att de genomför åtstramningar, de genomför åtstramningar för att de är dumma i huvudet, eller i vart fall kortsiktiga.

Läs hela Smaghis inlägg här.

 

 

 

Andreas Cervenka

 

I Japan pågår just nu ett ekonomiskt experiment i form av ”Abenomics”, där landet under ledning av premiärminister Shinzo Abe försöker ta sig ur ett par decenniers ekonomisk apati.

Ett av nyckelinslagen är att centralbanken Bank of Japan trycker nya yen i en takt som utklassar alla andra centralbanker inklusive Federal Reserve.

Det är också påpassligt eftersom Japan också behöver finansiera ett gigantiskt budgetunderskott och en statsskuld som nyligen passerade den magiska nivån 1 000 000 000 000 000 yen, eller ett tusen biljoner.

Det motsvarar över 240 procent av BNP.

Regeringens lånebehov är nästan ofattbart stort. För att ersätta gamla skulder med nya och finansiera nyupplåningen måste Japan i år låna en summa motsvarande 59 procent av BNP, enligt Internationella Valutafonden IMF. 

Detta har fungerat så här långt tack vare den låga räntan på japanska statspapper, den tioåriga statslåneräntan ligger på runt 0,6 procent.

Men nu varnar den japanska banken Mizuho för att Bank of Japans ingrepp helt har dödat marknaden för obligationer.

Handeln med statspapper mellan banker och försäkringsbolag har fallit till den lägsta nivån sedan 2004.

”Marknaden för JGB (statspapper) är död med bara Bank of Japan som driver priserna. De här låga räntenivåerna är orsaken till bristen på åtgärder för att förbättra Japans försämrade finanser. Beslutsfattarna tror att de kan fortsätta låna utan problem”, säger Tetsuya Miura på Mizuho, rapporterar nyhetsbyrån Bloomberg. 

När Bank of Japan slukat hela marknaden har handeln blivit tunn.

”Det finns i praktiken ingen marknad för statspapper”, säger Nicholas Spiro, på Spiro Sovereign Strategy till Bloomberg.

En annan analytiker varnar för att om och när Bank of Japan minskar sina stödköp så finns det risk för att räntorna stiger, vilket betyder att värdet på obligationerna faller, vilket i sin tur gör det svårare att dra tillbaka stimulanserna. Alltså ungefär samma Moment 22 som USA befinner sig i och som bloggen rapporterade om förra veckan.

Skillnaden är att Japans problem är av en helt annan dimension.

Stigande räntor skulle exempelvis slå väldigt hårt mot Japans banker. Enligt IMF  består japanska bankers tillgångar nu till 25 procent av japanska statspapper. Det är en fem gånger högre exponering mot det egna landets finanser än genomsnittet i den utvecklade världen. Enligt IMF kommer nivån stiga till 33 procent inom fem år.

Nytryckta pengar och statliga stimulanspaket är två delar av Abenomics. Det tredje benet är långtgående reformer av Japans stela ekonomi. Detta har dock, föga förvånande, visat sig svårare än väntat vilket Abe själv medgav nyligen. 

Frågan är vad som händer med förtroendet för Japan om bara de två första visar sig bli verklighet. En inte särskilt vild gissning är att det kommer falla rätt dramatiskt.

Det finns all anledning att hålla ögonen på Japan framöver.