Snaran dras åt kring Reinfeldt

 

Att Telia Sonera kände till vilka bolaget gjorde affärer med i Uzbekistan kommer inte som en överraskning. Att bolaget ljugit om det är tyvärr inte heller en högoddsare. Den stora sensationen är att regeringen låtsas som om den helt saknar ansvar för Telia Soneras smutsiga affärer.

”Även om jag vet vem som är den formelle ägaren vet jag inte vem som är förmånstagare i nästa led”. Så sade Telia Soneras vd Lars Nyberg till SvD Näringsliv i februari 2008 på en direkt fråga om det var Uzbekistans diktator Islam Karimov och hans familj som låg bakom telejättens partner i landet, ett bolag som på pappret ägdes av en ung okänd kvinna.

Detta sätt att hantera sanningen brukar kallas för deniability och är särskilt populär bland makthavare som inte vill få skit under naglarna.

Om jag säger att jag inget vet kan ingen påstå att jag ljög när och om det som jag förstås vetat hela tiden kommer fram i ljuset.

Vilket är precis vad som skett i Telia Sonera.

”Här är informationen om den uzbekiska partnern, Gulnara Karimova (presidentens dotter reds anm.). De har inte berättat namnet på det företag som de kommer att investera genom”, skriver en Teliachef till den Asienansvarige Tero Kivisaari i maj 2007.

Mejlet ingår i den bevisning som åklagarna lagt fram mot Telia Sonera.

Så särskilt okänt var det alltså inte vem som satt på andra sidan förhandlingsbordet i Uzbekistan.

Med andra ord finns det nu alltså svart på vitt att Telia Sonera ägnat sig åt systematiska lögner för att dölja sina känsliga affärer med en blodsbesudlad envåldshärskare.

Det kan mycket väl varit en högst kalkylerad risk. Från början har Telia Sonera framhållit att det viktiga inte är i vems fickor pengarna hamnar, utan att bolaget följer lagar och förordningar.

Och fula affärer är inte alltid samma sak som olagliga.

Frågan är förstås om Telia Soneras styrelse varit infomerade om detta moraliska hasardspel. Och om inte, varför de inte tog sig tiden att ställa en eller annan relevant kontrollfråga innan de godkände miljardinvesteringar i ett land som bevisligen tillhör världen mest korrupta.

Och framförallt: vad visste storägaren svenska staten?

Följande fråga ställde SvD Näringsliv till dåvarande finansmarknadsministern Mats Odell i februari 2010 om Telias Soneras uzbekiska utbetalningar:

Om det skulle visa sig att det är personer kopplade till Uzbekistans regim som får del av de här pengarna, hur skulle du reagera då?

”Det som är viktigt för mig är att Telia Sonera följer de regler som finns för investeringar. Vi vet att det här långtifrån är några demokratier. Men just investeringar i tele- och datakommunikation är en förutsättning för att demokratisering ska slå rot.”

Han berättade också i samma intervju att regeringen inte hade någon kunskap om Telia Soneras partner eller gjort någon egen granskning av affären.

Deniability som sagt.

Nuvarande ministern Peter Norman har visserligen ärvt Teliahärvan från sin företrädare.

Det minskar inte regeringens ansvar. Statsminister är nu som då Fredrik Reinfeldt.

Men Peter Norman fortsätter att kommentera de allt mer graverande turerna kring Telia Sonera som om han betraktade händelserna från toppen av en tom blåsig äktare. En maktlös liten medborgare bland andra. Inte som en ägare med 37 procent av aktierna.

Det finns två alternativ. Antingen har Telia Sonera gjort affärer med Uzbekistans diktator och sedan ljugit om det med regeringens goda minne. Eller så har regeringen i praktiken noll koll på vad som sker i ett bolag där man har huvudansvaret som ägare.

Båda är nästan lika illa.

Det är dags för regeringen att erkänna detta och sluta spela charader.