Annons

Cervenkas pengar

Andreas Cervenka

Andreas Cervenka

 

Är det någon som ännu inte har sett dokumentären ”Dubbel bokföring” om Stora Ensos siffermygel på SVT?

Alla som har minsta intresse av det svenska näringslivet rekommenderas en titt.

Även om det gått ett par veckor sedan programmet sändes har innehållet inte förlorat i relevans. Tvärtom. Det som förvånar mest är kanske att reaktionerna inte blivit fler.

I korthet handlar berättelsen om Stora Ensos skandalöst dåliga förvärv av amerikanska Consolidated Paper år 2000 för dryga 40 miljarder kronor.

I programmet berättas att priset framstod som alldeles för högt redan när affären genomfördes.

Och när det blev uppenbart att den var ett fiasko borde bolaget ha skrivit ned värdet på tillgångarna. Vilket inte gjordes. År 2007 hade bolaget samlat ihop till en smäll på hela 3,6 miljarder euro, enligt britten Gerard Goodwyn, ansvarig för koncernens redovisning och vars vittnesmål programmet mycket bygger på.

”Dubbel bokföring” väcker ett antal frågor:

1). Går det att lita på storföretagens redovisning? Tydligen inte. I dokumentären avslöjas hur ledningen för Stora Ensos USA-verksamhet aktivt uppmanas att försköna siffrorna för att dölja katastrofen. Vad som ska redovisas för aktieägarna tycks ledning och styrelse anse vara en fråga som de själva avgör. Ungefär som att rätta sina egna prov i skolan.

2). Går det att lita på revisorer? Tydligen inte. Även om de båda inblandade revisionsfirmorna PWC och Deloitte uppenbarligen blir väl medvetna om felaktigheterna så händer inte det som borde ha hänt: allt redovisas öppet. Ännu en gång blir det tydligt att lojaliteten hos storbolagens revisorer tycks ligga hos ledningen snarare än hos alla aktieägare, tvärtemot det intryck man kan få av lagtexter och tjusiga högtidsord.

3). Kan näringslivets tyngsta makthavare räkna? Inte nödvändigtvis. I Stora Enso satt gräddan av den nordiska finansvärlden, inklusive styrelsens ordförande och tillika Wallenbergsfärens nestor Claes Dahlbäck som kollegan Per Lindvall redan påpekat till och med var ordförande i styrelsens revisionskommitté. Ett fint namn och hundratusentals kronor i arvoden hindrade inte honom och de andra i styrelsen från att uppenbarligen glömma bort multiplikationstabell och plus- och minuskunskaper både när de räknade på förvärvet och hur det senare skulle redovisas. För inte kan det väl vara så att de aktivt medverkade till att sminka bort sitt eget fiasko?

4.) Kostar det att göra misstag? Tydligen inte. Som belöning för genomförandet av en av Sveriges sämsta affärer genom tiderna flyttades Stora Ensos huvudkontor till London och dåvarande vd:n Jukka Härmälä fick löneförhöjning med motiveringen att bolaget blivit större. Ingen av de övriga ansvariga har fått några konsekvenser. Grundregeln verkar vara: ska du göra bort dig, gör det ordentligt. En åklagare påpekade i ett mail till undertecknad att när det gäller bidragsbrott räcker det enligt lagen med grov försumlighet, tillexempel att glömma att redovisa en lottovinst. När det gäller ledamöterna i en bolagsstyrelse måste åklagarna bevisa uppsåt. Få några tusenlappar för mycket och du riskerar fängelse. Slarva bort 50 miljarder, fortsätt drick drinkar på din Värmdöveranda.

5). Står namnet Wallenberg för ansvar och kvalitet? Tydligen inte. Astra Zeneca, Stora Enso, Scania. Raden av svenska företag i deras ägo som antingen försummats eller slarvats bort blir allt längre. En gång i tiden löd uppgörelsen mellan svenska politiker och familjen Wallenberg ungefär så här: Ni fixar jobben och får behålla makten. Nu verkar dealen vara: behåll bonusen och makten, kan vi fixa något annat säg bara till. Den elake skulle säga att huset Wallenberg det senaste decenniet framförallt har utvecklats till Sveriges ledande think-tank på området incitamentsprogram för direktörer. (Även om familjens stiftelser skänker mycket pengar till svensk forskning, vilket är bra, men mycket förfädernas förtjänst).

6). Är höga arvoden samma sak som hög integritet? Tydligen inte. Alla kan förstås göra misstag. Det är mänskligt. En annan sak är att ta ansvar för de. Att Stora Ensos styrelse inte ställer upp och förklarar sig inför anklagelserna i programmet, eller för den delen offentliggör de hemligstämplade rapporter som ska finnas, tyder inte på någon robustare ryggrad.

7.)  Går det att lita på rättsväsendet? Kanske inte. Den som ser programmet kan lätt dra slutsatsen att åtminstone ett brott begåtts, nämligen att dela ut pengar som inte finns. Ändå har inget hänt, och det största problemet är att det inte ens verkar gå att få reda på varför.

8). Lönar det sig att slå larm? Tydligen inte. Gerard Goodwyn framstår som den klassiska whistleblowern. En man som tar personliga risker för att han tror på något så gammalmodigt som att rätt ska vara rätt. Även när det gäller bokföring. Det är lätt att förledas att tro att en sådan insats ger applåder och medalj. Men det är i en ideal värld. I verkligheten slutade hans historia på tragiskt möjliga sätt: en för tidig död.

Ovanstående slutsatser kanske kan tyckas lite väl långtgående. Det handlar ju bara om ett enskilt fall. Eller inte. H&Q, Skandia, Carnegie, Telia Sonera….

Om någon mot förmodan skulle vilja sätta ihop en instruktionsmanual för hur misstron mot börsbolag ska ökas så fungerar Stora Enso som en bra mall.

Häromveckan skrev en rad makthavare en debattartikel i DI med rubriken: ”Så ska börsen räddas”. Genom enklare regler och andra åtgärder ska intresset och förtroendet för börsen som marknadsplats återupprättas.

En punkt saknades i artikeln: att de befintliga börsbolagen följer de regler som redan finns. Något som kanske låter självklart.

Men så enkelt är det tydligen inte.

 

 

 

 

Om bloggen


Andreas Cervenka är SvD Näringslivs krönikör. Har bland annat gett ut boken "Vad är pengar?" Här skriver han om svensk och internationell ekonomi, ofta med fokus på finanskrisen och dess konsekvenser.

RSS Krönikor från Nliv.se