Annons
X
Annons
X

Cervenkas pengar

Andreas Cervenka

Andreas Cervenka

 

USA:s förre president Bill Clinton får ofta frågan hur han till skillnad från alla andra presidenter i modern tid lyckades med konststycket att få USA:s budget att visa svarta siffror.

Han svarar alltid med ett ord: matematik.

Det är ganska logiskt.

En förutsättning för att få plus och minus att gå ihop är förstås att man behärskar just plus och minus.

Och skulle USA:s problem år 2013 sammanfattas i ett ord skulle det bli just det: matematik.

Då pratar vi inte om de politiska sång- och dansnumren kring budgeten och det amerikanska skuldtaket.

Utan om en helt annan matematik som ironiskt nog slår hårdast mot de medborgare som precis är på väg att bekanta sig med detta ämne.

Det handlar om det gigantiska svarta hål som utgör de amerikanska socialförsäkringssystemen Social Security, Medicaid och Medicare, något som jag tidigare skrivit om bland annat här.

En tredjeklassare i USA idag kommer bara att få ut 75 cent för varje dollar som han eller hon så småningom betalar in till systemet under sin livstid. Och unga på väg ut i arbetslivet kommer att förlora över 4 procent av sin livslön.

Samtidigt kan de seniorer som idag tar plats på duvmatarbänkar och på Floridas golfbanor se fram emot att kvittera ut många gånger mer än vad de skjutit till.

Internationella Valutafonden IMF räknade häromåret ut att gruppen amerikaner som fyllde 65 år 2010 kan räkna med att kvittera ut 333 miljarder dollar mer från staten än vad de betalat in i form av skatter. Denna jackpott är 17 gånger högre än vad 25-åringarna får nöja sig med.

Om detta samband, som de kallar en generationsstöld, skrev nyligen tre personer en artikel i Wall Street Journal.

Trion är inbördes väldigt olika, Geoffrey Canada, en demokrat som växte upp i fattiga Bronx på 60-talet, Stanley Druckenmiller, före detta partner till finansmannen George Soros och politiskt oberoende, och Kevin Warsh, republikan och med bakgrund på Federal Reserve.

De konstaterar att de som vill reformera systemen utmålas som pensionärshatare, när verkligheten är att status quo är samma sak som att förse barn i skolåldern med varsin ryggsäck tungt lastad med skulder, mager tillväxt och hög arbetslöshet.

Men barnhatare är förstås ett ord som inte ligger så bra i munnen.

Samtidigt innebär Federal Reserves enorma stimulanser att börserna stiger och de rikare blir lite rikare, medan sjunkande räntor innebär att dagens makthavare ostraffat kan fortsätta dra på sig skulder som morgondagens generationer ska betala.

Vi lånar alltså av våra barn för att få behålla den levnadsstandard som vi själv vant oss vid. Frågan är förstås vad som händer om den tillväxt som vi trodde var normal inte återvänder.

Matematiken är skrämmande. Den amerikanska statens skuldbörda, inklusive de framtida underskotten i välfärdssystemen är uppe i svindlande 71 000 miljarder dollar och ökar med tio miljoner dollar i minuten (följ utvecklingen i realtid här).

I Europa är vi inte mycket bättre. EU-kommissionen publicerade för några år sedan en rysar-rapport som visade att med intakta välfärdslöften skulle statsskulden i det genomsnittliga EU-landet år 2060, alltså när dagens spädbarn börjar tänka på pensionen, uppgå till bisarra 477 procent av BNP.

Sedan dess har pensionsåldern höjts och välfärdssystemen bantats för att hyfsa siffrorna, men fortfarande saknas astronomiska belopp för att kalkylerna ska gå ihop.

Makthavarna får kanske sätta sitt  hopp till att dagens förskolebarn aldrig intresserar sig för det där med siffror.

Det krävs nämligen inte en alltför lång stund vid kulramen innan de små liven inser att de är offer för århundradets blåsning.

 

 

Om bloggen


Andreas Cervenka är SvD Näringslivs krönikör. Har bland annat gett ut boken "Vad är pengar?" Här skriver han om svensk och internationell ekonomi, ofta med fokus på finanskrisen och dess konsekvenser.