Annons
X
Annons
X

Cervenkas pengar

Andreas Cervenka

Andreas Cervenka

 

Ämnet banker fortsätter att engagera.

Huvudbudskapet i gårdagens krönika var att banker har lyckats skaffa sig en särställning som gör att vi aldrig jämför dem med andra företag, inte minst när det gäller deras risktagande, trots att det i högsta grad kan vara relevant.

Här lite bonusinfo.

De färska boksluten för de fyra svenska storbankerna Swedbank, SEB, Handelsbanken och Nordea visar på samlade tillgångar (utlåning) på 12 500 miljarder kronor.

Det samlade aktiekapitalet i samma banker är 565 miljarder kronor. Det motsvarar att varje krona i kapital är belånad 22 gånger, eller att 95,5 procent av tillgångarna finansierats med lån.

De totala skulderna är därmed 11 935 miljarder kronor.

Som jämförelse kan nämnas att Sveriges BNP 2011 var cirka 3 500 miljarder.

Uttryckt på ett annat sätt: det räcker med att bankernas tillgångar sjunker i värde med 4,5 procent för att hela aktiekapitalet ska vara utraderat och banken gå omkull (i praktiken är bankrutten ett faktum redan vid ett par procents förluster eftersom bankernas möjlighet att låna då stryps, fast då har staten förstås redan hunnit gå in).

Inom EU är bankernas totala tillgångar 47 000 miljarder euro, vilket motsvarar 366 procent av BNP.

(Det motsvarar över 400 000 miljarder kronor, svårt att förstå men sant).

Krockkudden för denna utlåning, eller kapitalandelen, är i genomsnitt strax under 5 procent, enligt Bank of International Settlements.

Så här tycker förstås inte bankerna att vi ska resonera. För vanliga företag är det svårt att prata sig ur en svag balansräkning men banker får räkna på sitt eget speciella sätt.

När det gäller bankernas utlåning får de nämligen justera för risken, enligt principen att det är skillnad att låna ut en hundralapp till H&M-Persson eller till en okänd man i slokhatt utanför Systembolaget.

Detta kallas för riskvägda tillgångar på bankspråk.

Tillexempel har Handelsbanken totala tillgångar på 2 388 miljarder. De riskvägda tillgångarna enligt de så kallade Basel-reglerna är dock bara 1 000 miljarder enligt den senaste rapporten.

Om de svenska bankerna skulle ha motsvarande 25 procent av sin utlåning i eget kapital, som professorerna Anat Admati och Martin Hellwig föreslår, skulle det betyda att det skulle behövas 2 560 miljarder kronor i nya pengar.

Vilket sätter årets stora utdelningar i ett litet annat perspektiv.

Orimligt?

Tja, det vore faktiskt bara en återgång till hur det en gång var.

På 1800-talet var det inte ovanligt att bankerna hade så mycket som 50 procent i eget kapital. På den tiden bar nämligen ägarna fullt ansvar för alla förluster, konstaterar Andrew Haldane, ansvarig för avdelningen för finansiell stabilitet på Bank of England i den här rapporten.

Och i början av 1900-talet var nivån över 20 procent.

Sedan dess har det gått stadigt utför, i takt med att statens skyddsnät blivit allt större och bankerna kunnat ta större risker med vetskap om att de blir räddade. Något som framgår tydligt av följande diagram ur en annan rapport av samma Haldane.

En effekt av detta är att avkastningen på bankernas kapital stigit kraftigt. Liksom ersättningarna till direktörerna.

Ett problem med detta är att aktieägarna i praktiken står för cirka 5 procent av den totala risken i en bank, men får hela vinsten. Resten hamnar i knät på skattebetalarna. Om detta har jag skrivit bland annat här.

Intresserade rekommenderas att läsa den här rapporten där Anat Admati är medförfattare.

 

 

 

Om bloggen


Andreas Cervenka är SvD Näringslivs krönikör. Har bland annat gett ut boken "Vad är pengar?" Här skriver han om svensk och internationell ekonomi, ofta med fokus på finanskrisen och dess konsekvenser.