Andreas Cervenka
Hur trygg skulle du känna dig i baksätet på en bil med noll sikt genom en nedisad vindruta och en förare som hela tiden ökar farten?
Välkommen till världsekonomin.
Förtroende brukar anges som den viktigaste byggstenen i det finansiella systemet. Utan förtroende, inget system.
I detta ingår även ett visst minimiförtroende för de personer som är satta att fatta de viktigaste besluten. Det är helt enkelt en fördel om det finns ett allmänt intryck av att de vet vad de håller på med.
Så hur ligger det egentligen till?
Om detta gav Riksbankschefen Stefan Ingves en fingervisning i en intervju med Dagens Industris magasin Dimension i förra veckan.
Stefan Ingves har ju börjat prata mer och mer om att svenska folkets rekordhöga skuldsättning, 170 procent av den disponibla inkomsten, kanske inte är sådär jättelyckad på sikt. För detta har han fått hård kritik, även internt.
Förklaringen är att Riksbanken egentligen borde strunta i det, medger han.
”Det var inte så mycket fokus på skuldkvoter och skuldstockar i början när man byggde upp analysmodellerna kring inflationsmålspolitiken. Men sedan blev det en hel del bekymmer på olika håll i världen just därför att skuldstockarna blev för stora”, säger Stefan Ingves.
Ett uttalande som kan vara årets understatement.
Det han syftar på är att centralbankerna de senaste decennierna nästan enbart har haft ett mål för ögonen: att hålla inflationen under kontroll, i Sverige 2 procent. Ett annat sätt att uttrycka det är att de ska se till att våra pengar minskar i värde med 2 procent om året.
Lyckas de med det är allt toppen, nästan oavsett hur det ser ut i resten av ekonomin.
Detta synsätt har vissa brister, för att uttrycka sig försiktigt. Dels missar det att inflation även kan uppträda i form av stigande priser på tillgångar, som bostäder eller aktier.
Det spelade ingen roll hur stora bubblor som blåstes upp, centralbankirerna reagerade med en gäspning och fortsatte att ögna statistiken över prisutvecklingen för blöjor och tomater.
Fråga en bostadsköpare med en miljon kronor att handla för hur mycket boende det gav i Stockholms innerstad 1995 och hur långt det räckte 2012. Om inte denna dramatiska nedgång i köpkraft är inflation är det svårt att se vad som är det.
Denna metod att styra ekonomin, genom inflationsmål, har visat sig så dålig att den dödförklarades tidigare i år av ekonomen Jeffrey Frankel.
En konsekvens av detta var centralbankerna även missade en annan sak, den enorma skulduppbyggnaden som bubblorna gav upphov till.
Skenande hushållsskulder och en finansektor som exploderade i storlek ledde bara till ännu fler kvävda gäspningar.
Hur detta var möjligt har beskrivits bra av Andrew Haldane, som är chef för avdelningen finansiell stabilitet på Bank of England.
Han förklarar det med att intellektuellt virus slog ut stora delar av ekonomkåren någon gång på 90-talet. Inte minst glömdes alla lärdomar från historiska bank- och finanskriser bort.
Om detta har undertecknad skrivit om bland annat här och här.
Att det fanns vissa brister i de som räkneövningar som centralbankschefer laborerat med medgavs av förre ECB-chefen Jean-Claude Trichet i ett tal i november 2010 (se punkt 3.)
”Som beslutsfattare under krisen fann jag de tillgängliga modellerna vara till begränsad hjälp. Faktum är att jag kan gå längre, ansikte mot ansikte med krisen kände vi oss övergivna av konventionella verktyg”, sade han.
Det låter ju betryggande.
Så vad har hänt?
Jo, det pågår en hel del akademiska diskussioner. Att verkligheten inte riktigt stämmer med tidigare teorier bevisas också av att centralbankerna allt mer har börjat experimentera sig fram, något som bland annat Federal Reserves Ben Bernanke varit öppen med.
Men inflationsmålen ligger i allt väsentligt fast.
Så det som Stefan Ingves egentligen säger är följande:
Världens centralbanker, som aldrig i historien har haft större makt över ekonomin eller vidtagit mer drastiska åtgärder, styr efter modeller som är….eeh…fel.
Uttryckt på Stefan Ingves känslomässigt återhållna språk skulle detta faktum kanske kunna sammanfattas med ett rungande: så tråkigt.