Cervenkas pengar

Andreas Cervenka

Andreas Cervenka

 

Kaoset på Cypern är en tydlig påminnelse om en sak: problemen i Europa är långt ifrån över. Frågan är om de ens har börjat.

Det låter förstås inte överdrivet muntert och kräver kanske sin förklaring.

Efter snart fem år av smärtsamma sparprogram, rekordhög arbetslöshet, lågkonjunktur och ett politiskt system som är i gungning kan det ju tyckas att Europa borde ha kommit ganska långt i sin krisbekämpning.

Sanningen är att väldigt lite har gjorts för att lösa grundproblemet. Det har snarare blivit värre.

Krisen började med för stora skulder, framförallt hos hushåll och banker.

Vad har då hänt sedan 2008? Inte mycket. Deutsche Banks strateg Bilal Hafeez konstaterar i en färsk analys att skuldnivåerna för hushåll, företag och finanssektorn i Europa ligger kvar på samma höga nivåer. Samtidigt har de offentliga skulderna exploderat. Det innebär att den totala skuldbördan fortsatt att öka som andel av BNP.

Inom euroområdet är siffran nu uppe i 390 procent.

(För ett bra diagram klicka här).

Europa ligger därmed sämre till än USA. Där har det skett en viss minskning av skulderna, inte minst bland hushåll och i finanssektorn. Samtidigt har statens skulder som bekant ökat kraftigt.

Den totala amerikanska skuldbördan är idag 359 procent av BNP mot toppnivån på 381 procent av BNP, enligt statistik från Federal Reserve.

Det beror inte minst på att USA:s BNP växt till skillnad från i Europa.

Det kan dock finnas anledning att vänta med champagnen även på andra sidan Atlanten.

USA är tillbaka på samma höga nivåer som 2007 innan krisen bröt ut, och skuldbördan i förhållande till BNP är fortfarande dubbelt så stor som för 30 år sedan. Dessutom beror en inte obetydlig del av hushållens skuldminskning på att människor helt enkelt gått i konkurs.

Men i Europa fortsätter det alltså att gå åt fel håll.

Detta är ingen slump. Den europeiska krispolitiken har ganska medvetet gått ut på att undvika och skjuta upp skuldnedskrivningar  så långt det är möjligt både när det gäller banker och stater (med Grekland som undantag).

Istället har man behandlat lån med ännu mer lån och kortsiktigt försökt spara sig ur problemen, en taktik som visat sig lagom smart.

Finanskrisprofessorn Kenneth Rogoff är en av många som menar att enda vägen till någon uthållig förbättring i Europa är massiva nedskrivningar av skulderna.

Den delikata frågan är förstås vem som ska betala. Hittills har politikerna hoppats att problemet på något magiskt sätt ska upplösas i tomma intet i en rosa framtid där tillväxten tar fart igen.

Under tiden har skattebetalarna fått bära den tyngsta bördan samtidigt som invecklade papperskonstruktioner som ESM och EFSF skapats i syfte att ge sken av att någon annan står för fiolerna.

Därför finns det de som anser att krislösningen i Cypern faktiskt är ett steg i rätt riktning: för första gången erkänns att skulderna måste skrivas ned och att även privata investerare måste ta sin del av smällen.

Tyvärr gjordes det på helt fel sätt, genom att gå på de minsta investerarna först: bankernas kunder. Något som hotar att dra undan mattan för hela banksystemet inte bara i Cypern utan i hela södra Europa.

Insikten om att detta kanske inte var något genidrag har nu börjat sprida sig. Frågan är förstås varifrån pengarna ska komma istället.

För oavsett hur en ny lösning kommer att se ut kvarstår det grundläggande problemet, både för Cypern och övriga Europa.

En sak är klar: skulderna kommer inte att få vingar och flyga iväg lite lagom fridfullt.

Av all tänkbara lösningar är det ingen som blir rolig.

Men det första och viktigaste steget för att lösa ett problem är att erkänna att det finns ett.

Det börjar bli hög tid nu.

 

 

Om bloggen


Andreas Cervenka är SvD Näringslivs krönikör. Har bland annat gett ut boken "Vad är pengar?" Här skriver han om svensk och internationell ekonomi, ofta med fokus på finanskrisen och dess konsekvenser.

Fler bloggar