Annons

Cervenkas pengar

Andreas Cervenka

Andreas Cervenka

”Någonstans måste pengarna ta vägen”.

Så lyder ett av de vanligaste argumenten dessa dagar för att aktier och andra papper nu borde stiga.

Det är också en anledning att dra öronen åt sig.

Visserligen ligger det en del i resonemanget. Priserna på vissa tillgångar gör att man nästan måste skölja ansiktet med isvatten för att utesluta möjligheten av en febrig dröm: är det 2013 eller 2007?

Räntan på företagsobligationer med hög risk är nere på samma låga nivåer som före finanskrisen, medan lån med slappa krav på återbetalning slagit nya rekord.

Det är som allt som hänt de senaste fem åren är glömt och alla framtider risker raderats ut.

En stor förklaring är just bristen på alternativ.

Under en längre tid har ju räntan på statsobligationer varit parkerad på de lägsta nivåer som någonsin noterats.

Därför har kapitalet tvingats söka nya jaktmarker, tillexempel företagsobligationer. Där har det redan luktat bubbla under en tid. Räntorna har slagit bottenrekord.

Och när en företagsobligation ger en avkastning på 3 procent om året men en aktie i samma företag en årlig utdelning på sex procent blir valet lätt. Alltså flyttar pengarna vidare, denna gång till aktiemarknaden.

Det viktiga att förstå är att orsaken i första hand inte kan spåras till den så kallade marknaden, utan snarare till dess direkta motsats, nämligen centralstyrning från byråkrater.

En stor del av den globala kapitalmarknaden är nämligen på eller eller annat sätt manipulerad av de centralbanker som de senaste åren agerat i en skala som bara för fem år sedan varit helt otänkbar. Sedan 2007 har de skapat 11 000 miljarder nya dollar på elektronisk väg.

Ett av de uttalade syftena är just att påverka priset på olika tillgångar och på så sätt tvinga placerarna att ta mer risk. Det sker genom att göra avkastningen på säkra placeringar som statspapper så outhärdligt låg att placerare som tillexempel pensionsförvaltare nästan inte har något annat val än att göra sig av med dem och köpa något som kan ge lite mer.

Vilket inte är samma sak som att de tror att faran är över för världsekonomin och bestämt sig för att börja älska risker igen. Eller att priset på det de köper egentligen går att räkna hem på traditionellt sätt.

På så sätt påminner dagens situation lite om åren 2006 och 2007 då världen också badade i billiga pengar. Även då förpassades begrepp som risk till arkiven.

Den gången var det privata banker som stod för pengafloden, idag är det centralbankerna som öppnat kranen.

Men detta kan inte pågå hur länge som helst. Värderingar som lämnat jordytan har en tendens att återvända. Ju längre detta pågår, desto större faror lurar bakom hörnet.

Just nu finns inga tecken på att centralbankerna kommer minska sina insatser, snarare tvärtom.

Sant är att det finns faktorer som pekar på ett mer positivt läge än för några månader sen.

Men hur ekonomin egentligen mår vet vi först när alla livsupphållande åtgärder dras tillbaka och vi återgår till något slags normalläge.

Fondbolaget Pimcos vd Mohamed El-Erian uttrycker det som att centralbankscheferna just nu är både domare och spelare på marknaden.

Matchen kan vara trevlig att titta på, men det betyder inte att den är på riktigt.

 

 

 

Om bloggen


Andreas Cervenka är SvD Näringslivs krönikör. Har bland annat gett ut boken "Vad är pengar?" Här skriver han om svensk och internationell ekonomi, ofta med fokus på finanskrisen och dess konsekvenser.

RSS Krönikor från Nliv.se