Bankerna: varannan vinstkrona från staten

 

Vad är bankernas största problem?

Kanske att de alltid hävdar att det inte finns några problem.

På Nordnets sparardag Nordnet Live, uttalade sig Swedbanks Sverigechef Catrin Fransson. I en diskussion om varför bankernas inlåningsräntor var så låga sade hon bland annat.

”Det är inte skattebetalarna som bär risken, utan aktieägarna”.

Verkligen? Intressant.

Vi behöver dock inte raljera utan kan istället konsultera en rapport från Riksbanken som även kollegan Carolina Neurath skrivit om nyligen.

Titeln är: ”Lämplig kapitalnivå i svenska storbanker – en samhällsekonomisk analys” och publicerades i debember 2011.

Den innehåller ganska många intressanta skrivningar.

I rapporten konstateras att svenska bankers kapitalnivå i förhållande till de totala tillgångarna sjunkit stadigt, från cirka 17 procent på 20-talet till bara 4 procent för storbankerna idag.

För vanliga företag är siffran 25 procent.

Varför?

Riksbanken skriver:

Det finns flera förklaringar till att bankerna väljer andra finansieringskällor och att andelen tillgångar som finansierats med kapital därmed successivt har minskat. Den övergripande förklaringen är att bankerna strävar efter att minimera sin totala kapitalkostnad och därmed maximera vinsten till aktieägarna.

Riksbanken konstaterar att riskerna i det svenska banksystemet ökar det senaste decenniet, eftersom bankernas tillgångar i förhållande till BNP ökat kraftigt. På 15 år har de svenska storbankernas tillgångar vuxit från 109 procent av BNP 340 procent.

Samtidigt har kapitalnivån varit konstant.

”Som tidigare diskuterats speglar detta att bankerna strävar efter att maximera vinsten för sina aktieägare, men har få, om inga, incitament att ta hänsyn till de samhällsekonomiska effekterna av sitt agerande”.

Hur hänger det ihop? Högre risk borde ju innebära att långivarna tar mer betalt i form av högre räntor?

Riksbanken förklarar:

”Eftersom statsgarantier minskar risken för bankfallissemang, blir följden att långivare och andra motparter till banken kräver mindre kompensation när de lånar ut pengar till eller gör affärer med banken. Skuldfinansiering kan på detta sätt sägas vara subventionerat av staten.”

Under den senaste finanskrisen gjordes stora insatser från statligt håll för att rädda storbankerna. Vilket ökar förväntningarna på liknande åtgärder framöver.

Riksbanken igen:

Dessa förväntningar innebär i sin tur att bankerna har kunnat ta större risker utan att ”straffas” av sina finansiärer eller andra motparter, vilket i sin tur lett till omfattande vinster för banksektorn.

Hur stora vinster?

Även det har Riksbanken räknat på.

Det handlar om värdet av de så kallade implicita statsgarantierna för bankerna, det vill säga den tysta överenskommelsen om att staten alltid finns där i bakgrunden med en hjälpande hand.

Och resultatet är rätt häpnadsväckande.

Garantin har inneburit att bankerna lånat i genomsnitt 0,86 procentenheter billigare. Det motsvarar 30 miljarder om året, eller 270 miljarder under perioden 2002-2010. Det utgör i sin tur drygt hälften (!) av storbankernas samlade vinster före skatt under samma tid, enligt Riksbanken.

Så mycket alltså för att bankerna står på egna ben.

Dessutom ska Riksbanken i år via Riksgälden låna upp 100 miljarder kronor i svenska folkets namn för att skydda bankerna vid eventuell kris.

Denna curlingförälderliknande relation försöker förstås staten krångla sig ur. Vid nästa kris ska vi vara tuffare, har finansminister Anders Borg slagit fast.

Vi har hört det förut. I hundra år har stater lovat samma sak, med känt resultat.

Vid en ny kris blir det återigen arga leken mellan bankerna och finansminister Anders Borg.

Vem tror ni blinkar först?