Cervenkas pengar

Andreas Cervenka

Andreas Cervenka

 

Regeringen presenterade idag nya åtgärder kring hur den finansiella stabiliteten ska värnas som det så fint heter på myndighetsprosa.

Eller förhindra att hela skiten brakar, som det kanske skulle kallas på vanlig svenska.

Förutom att Finansinspektionen vinner dragkampen med Riksbanken om vem som ska ha huvudansvaret för att hålla koll på bankerna, så nämnde Peter Norman på dagens presskonferens flera andra saker som måste till.

För liksom tidigare var Peter Norman tydlig med att Sveriges stora banksektor är ett bekymmer.

Bara Storbritannien och Schweiz i Europa har större banksystem i förhållande till BNP. Vi har ett strukturellt problem i Sverige med stora banker, förklarade finansmarknadsministern.

Regeringen föreslår att bankerna ska betala en avgift för Riksbankens valutareserv, vars huvudsakliga syfte är att se till att svenska banker kan få tag i pengar i kristider eftersom de envisas med att vara beroende av utländska kapitalmarknader.

Riksbanken tog ju ifjol det mycket omdebatterade beslutet att utöka valutareserven med 100 miljarder kronor av detta skäl, vilket ökade svenska folkets skuldsättning med lika mycket.

– Det är är därför rimligt att bankerna är med och finansierar detta, sade Peter Norman.

No shit.

Regeringen skriver också i sin promemoria att avgifterna till den fond, Stabilitetsfonden, som ska användas för att stötta banker i kristider är för låga och att avgifterna ses över.

Men det räcker inte. Regeringen funderar också på att ytterligare skärpa kraven på bankerna.

– Det svenska banksystemet är väldigt välkapitaliserat och robust och omvärlden ser med på avund på Sveriges finansiella stabilitet, sade Norman men tillade i nästa andetag:

– Vi behöver öka bufferterna i det svenska banksystemet utöver redan aviserade och beslutade åtgärder, sade Peter Norman.

Det inkluderar även högre krav på kapital, enligt Peter Norman, utan att nämna några siffror. Detaljerna ska regeringen återkomma till.

Detta framstår lite som en paradox. Om nu de svenska bankerna är de finansiella fort som ministern (och bankerna själva) hävdar, varför behövs det ytterligare skyddsvallar? Sverige har ju redan tidigare sagt att kapitalnivåerna i svenska banker ska vara högre än vad regelverket i övriga EU kräver.

Vad ligger bakom denna trygghetsnoja?

En liten ledtråd kanske finns i en skrift som Riksbanken publicerade i somras.

Det här med bankers kapital beror ju som bekant väldigt mycket på hur man räknar.

I rapporten behandlas det hetaste ämnet i regleringssvängen just nu, så kallad bruttosoliditet, det vill säga hur mycket kapital bankerna har i förhållande till sina tillgångar utan hänsyn till olika komplicerade riskmodeller, ett ämne som bloggen bland annat avhandlat här, här och här.

Det nuvarande systemet med så kallade riskvikter har fått hård kritik eftersom det lämnat stort utrymme för bankerna att själva skruva på siffrorna.

I rapporten avslöjas att den största orsaken till att de svenska bankerna ökat sina kapitalnivåer de senaste åren är inte att det skjutits till pengar från ägarna utan att de riskvägda tillgångarna minskat. Det har skett genom att riskfylld utlåning minskat och lågriskutlåning ökat (läs bolån). Men den största effekten kommer från att bankerna omklassificerat låneportföljerna så att de själva tillåtits bedöma risken, vilket, som av en händelse, inneburit lägre kapitalkrav.

”I det senare fallet har alltså riskvikterna minskat trots att den faktiska kreditrisken som är förknippad med lånen sannolikt inte har förändrats”, skriver Riksbanken.

Hoppsan. Manipulation kallas väl det?

Riksbanken konstaterar också att svenska banker ligger ganska dåligt till när det gäller bruttosoliditet. Den genomsnittliga siffran (kapital genom skulder) för svenska banker är 3,4 procent, jämfört med det globala snittet på 3,8 procent.

I de nya så kallade Basel III-reglerna är golvet satt vid 3 procent, vilket motsvarar att banken kan belåna varje krona i kapital 33 gånger om, något som skulle betraktas som en huvudlöst hög risk i vilken annan bransch som helst.

Sverige har alltså Europas tredje största banksystem, ett system som dessutom har sämre tilltagna buffertar än i många andra länder. Och som är väldigt beroende av att låna utomlands.

En kombination som kan göra vem som helst nervös. Inklusive, uppenbarligen, Sveriges finansmarknadsminister.

Om bloggen


Andreas Cervenka är SvD Näringslivs krönikör. Har bland annat gett ut boken "Vad är pengar?" Här skriver han om svensk och internationell ekonomi, ofta med fokus på finanskrisen och dess konsekvenser.

Fler bloggar