Bluffen som räddar Europa

Regeringskris och politisk turbulens i Italien. Igen. Ska vi bry oss?

Ja, eftersom det är en påminnelse om att Europas ekonomi vilar på en konstruktion lika solid som nattgammal is, trots vad olika EU-byråkrater försöker hävda.

Att Europas ekonomi är på väg mot återhämtning bygger mer på önsketänkande än på fakta.

Som Financial Times kolumnist Wolfgang Münchau påpekade häromdagen så har Italiens BNP krympt med 8,4 procent jämfört med första halvåret 2007. Sysselsättningen har fallit med 2 procent och investeringarna med 19 procent.

Och då hade ekonomin redan före krisen under många år knappt hållit styrfart.

Det är dåliga nyheter för ett land som brottas med en hög statsskuld, nu runt 130 procent av BNP, och med svag produktivitetsutveckling.

Att Italien plötsligt kommer växa sig ur skuldbördan är ett scenario så osannolikt att det kan sammanfattas så här: det kommer inte att hända.

Som Wolfgang Münchau uttrycker det: Italien kan välja på att antingen bli som Tyskland eller lämna euron. Alternativ ett är omöjligt och alternativ två är inget som makthavarna i Rom drömmer om.

För att inte tala om politikerna i Europas övriga huvudstäder. Italiens statsskuld uppgår till över 2 000 miljarder euro, varav en icke obetydlig del ligger hos Europas banker som snabbt skulle kunna få problem om räntorna stiger (då faller nämligen värdet på obligationerna)

Italiens lånebehov är stort. Bara under 2013 uppgår det till 450 miljarder euro, enligt Economist.

Men trots ovanstående ekvation som skulle oroa vilken placerare som helst så ligger räntan på Italiens tioåriga statsobligationer på i sammanhanget hanterbara 4,5 procent.

Orsaken är förstås Europeiska Centralbankens löfte om att stödköpa statspapper i obegränsad mängd om det skulle börja hetta till.

Med en sådan motståndare finns det ingen som vågar spekulera i höjda räntor.

Dessutom har italienska statsobligationer ett gäng mycket pålitliga köpare: de italienska bankerna.

61 procent av den italienska statsskulden ägs nu av inhemska placerare. I Spanien, ett annat av Europas tyngsta krisländer är siffran 66 procent.

Italienska banker äger nu statspapper för 400 miljarder euro jämfört med 100 miljarder euro 2008.

De italienska bankernas innehav motsvarar nu hela tio procent av deras samlade tillgångar, enligt en analys från banken Barclays.

Denna köpräd har möjliggjorts på två sätt: dels tack vare lågräntelån från ECB, och dels på grund av att reglerna som styr banker klassar statspapper som riskfria, alltså kan bankerna köpa hur mycket de vill utan att bekymra sig om att sätta av buffertar eller vidta andra normala försiktighetssåtgärder.

Jo, ni läste rätt, trots bevis om motsatsen (kommer ni ihåg Grekland?) så låtsas finansmyndigheter fortfarande att den som lånar ut pengar till ett europeiskt land aldrig kan förlora pengar.

I en artikel i Financial Times konstaterar Jens Weidmann, chef för tyska centralbanken Bundesbank att detta får mycket märkliga konsekvenser.

Bankerna har inget att förlora. Om staten går i konkurs går även bankerna i konkurs. Så de kan lika gärna tjäna lite extra pengar på en chansning att allt löser sig.

I genomsnitt har europeiska banker investerat 5,3 procent av sina tillgångar i statspapper en ökning jämfört med 4 procent när krisen började.

Den potentiellt livsfarliga symbiosen mellan banker och stater är alltså starkare än någonsin.

Siffror visar också att det är de svagaste bankerna som köper mest statspapper. Den låga räntan från ECB gör ju att det handlar om gratispengar. Det gör att dessa banker kan hålla sig vid liv längre än om den vanliga bistra verkligheten (som gäller för deras kunder) hade fått råda.

Om räntorna skulle stiga till över sju procent som före ECB:s ingripande är det lätt att inse att det skulle betyda game over inte bara för många italienska banker utanäven Italien. Och kanske euron.

Det får inte hända.

Alltså: En finansiellt luftslott till stat hålls under armarna av finansiella luftslott till banker. Det fungerar eftersom alla, inklusive politiker och institutioner som ECB, har bestämt att de inte är luftslott utan i själva verket supersolida liksom förstås hela valutaunionen om någon skulle fråga.

Kris? Problem? Så länge vi håller händerna för ögonen finns den inte.

Så, i all enkelhet, ser den europeiska så kallade återhämtningen ut.

Tidigare artiklar i ämnet:

Djävulens förbund starkare än någonsin

EU-topparnas farliga medicin

Ljudet av ett fuskbygge som krackelerar

Staten och kapitalets osunda allians