En snabbskola i krispolitik

 

Holländaren Jeroen Dijsselbloem är ny som ordförande för eurogruppen.

Det märks.

Hans företrädare Jean-Claude Juncker gjorde sig bland annat känd för ett uttalande om hur bör politiker bör agera.

– När det gäller känsliga ekonomiska frågor måste man ljuga, sade han häromåret.

Jeroen Dijsselbloem tycks på måndagen ha brutit mot denna regel och gjort något oerhört: han sade det han tänkte. Dessutom något som han tyckte verkade vettigt.

Det var i en intervju med Financial Times och Reuters som han förklarade att räddningen av Cypern ska ses som ny modell för hur problemtyngda banker ska hanteras.

Han berättade att det nuvarande systemet där skattebetalare ständigt får betala för bankernas misstag måste få ett slut.

”Om det finns en risk i en bank är vår första fråga, okej, vad tänker ni i banken göra åt det? Vad kan ni göra för att rekapitalisera banken? Om banken inte klarar det pratar vi med aktieägarna och därefter med obligationsinnehavarna och ber de bidra. Och om det är nödvändigt med de oförsäkrade insättarna i banken”.

”Om vi vill ha en sund finanssektor är det enda rätta att säga ’Om du tar på dig risker, då måste du hantera dem, och om du inte kan hantera dem, då borde du inte ha tagit dem från början'”, sade han.

Uttalandet var inget annat än revolutionerande. Det innebär nämligen en radikal omsvängning från den krispolitik som gällt hittills i Europa: bankerna och deras långivare ska skyddas till varje pris. Om det krisar får staten betala.

Vilket innebär att bankerna spelar kasino med våra pengar.

Det Jeroen Dijsselbloem säger är förstås helt rätt.

Är det någon som inte skriver under på att banker och dess olika privata investerare borde bära sina egna risker istället för att vältra över dem på dagisbarn, sjuka och pensionärer?

Men det är också problemet.

Knappt hade hans ord hunnit blinka upp på skärmarna förrän bankaktier över hela Europa började falla.

Därmed hade Jeroen Dijsselbloem brutit mot den viktigaste regeln av alla: säg vad du vill, bara det inte skrämmer marknaden.

Hans uttalande är ju en signal till placerare att vara lite mer försiktiga med vilka banker som de sätter in sina pengar hos, eftersom det kan komma att kosta om dessa banker får problem. Och eftersom många banker i Spanien, Italien och andra länder enbart överlever på tilltron till statens beskydd kan det snabbt bli problem. Stora problem. Tänk uttagsrusher och kilometerlånga bankomatköer.

Så vad händer?

Några timmar senare kablas en kommuniké ut, där Jeroen Dijsselbloem tar tillbaka det han nyss sagt. Cypern kommer inte alls att fungera som något exempel.

”Cypern är ett specifikt fall med exceptionella utmaningar som krävde de åtgärder som vi kom överens om i går. Makroekonomiska anpassningsprogram är skräddarsydda för situationen i det berörda landet och inga modeller eller mallar används.”

Vilket bara visar vilken sjuk situation vi befinner oss i. Den politiker som säger det alla tänker och håller med om klarar sig inte mer än några timmar.

Det väcker också frågan om vem som egentligen bestämmer, folket genom politikerna eller bankerna genom marknaden.

Vilka slutsatser ska vi då dra:?

Återigen:

a)  finanskrisen har tyvärr aldrig handlat om att göra det som verkar vettigt.

b) Det finns ingen plan.

Sanningen är att vi helt enkelt befinner oss i en gigantisk gisslansituation.

Varför? Därför att det finansiella systemet är ett fuskbygge som vilar på bräcklig grund.

För att undvika katastrof verkar det som om vi måste göra våld på oss själva och våra principer.

Marknaden har blivit ett monster.

Så här kan det väl inte få fortsätta?