Cervenkas pengar

Andreas Cervenka

Andreas Cervenka

 

Vem vill göra något jobbigt när det finns en enklare utväg? Denna grundläggande mänskliga ekvation har nu dominerat den ekonomiska politiken i västvärlden under decennier. Priset för detta kan bli mycket högt.

Lorenzo Bini Smaghi ser inte direkt ut som en revolutionär, mer som arketypen för en ekonomiprofessor och ämbetsman.

Men budskapet som han lågmält framförde i samband med ett seminarium ordnat av tankesmedjan Global Utmaning och SIFR är på många sätt explosivt.

Inte för att åsikterna är unika, de har framförts allt oftare de senaste åren, även från organisationer som Bank of International Settlements och Internationella Valutafonden IMF.

Men att de kommer från en person som mellan juni 2005 och november 2011 satt i högsta ledningen för en av världens mäktigaste centralbanker, ECB, är smått sensationellt.

Och lite oroande.

Han beskriver nämligen en farlig utveckling. Centralbankerna har, enligt Lorenzo Bini Smaghi, en tendens att hela tiden fortsätta stimulera ekonomin med billiga pengar lite för länge.

Det är inte så konstigt.

Efter en kris uppstår oftast jobbiga val. Skuldberg ska bantas bort, budgetar kanske måste kapas och reformer genomföras för att få igång jobb och tillväxt. Det är sådant som kostar, både för medborgarna och inte minst för de politiker som ska fatta besluten.

Centralbanken erbjuder en bekväm genväg. En knapptryckning. Så enkelt kan ju dessa nästan magiskt utrustade institutioner trolla fram nya elektroniska pengar som tillexempel den amerikanska centralbanken Federal Reserve just nu gör i en takt av 85 miljarder dollar varje månad.

Detta sätt att lösa kriser har en distinkt fördel jämfört med alla andra alternativ: det ser ut som om de inte kostar något. Kostnaderna uppstår först längre fram, och som Lorenzo Bini Smaghi påpekar har de som fattat besluten då oftast hunnit avgå för länge sen.

Detta har pågått länge. Åtminstone ända sedan börskraschen 1987 har Federal Reserve reagerat med sänkta räntor och sedelpressen på varje ny kris. Det hände efter de amerikanska bankproblemen i början av 90-talet, efter Asienkrisen och hedgefonden Long Term Capital Managements fall 1998, när dotcombubblan brast och när två flygplan flög in i World Trade Center. Och efter finanskrisen 2008.

Varje bubbla har bara ersatts av en ny och större. Och varje gång är centralbankerna där och sopar bort problemen.

På kort sikt är det bra. På lång sikt föder det ett inte helt sunt beteende.

Det som händer i Europa just nu är ett utmärkt exempel. När ECB förra sommaren lovade att stödköpa obligationer i krisländer som Italien och Spanien fick det räntorna att falla och den akuta krisen att bedarra.

När egentligen inget hade hänt. För att ECB verkligen skulle aktivera stödköpen är länderna tvungna att gå med på tuffa villkor. Men eftersom problemet är borta finns ingen anledning att be om hjälp.

Och ingen anledning att göra något.

Hur mycket av tuffa reformbeslut har vi sett i Italien? Inte mycket.

Varför lämna soffan om det inte verkligen brinner.

Så rullar det på. I Europa genomförs inte de åtgärder som kan få kontinenten på fötter. I USA tar makthavarna inte itu med hålen i sjukförsäkringssystemen som är så svindlande stora att miniräknaren knappt räcker till.

Nu har det gått så långt att både det finansiella och det politiska systemet utvecklat ett gravt beroende av nollräntor och stödköp.

Varför? Därför att alla vill ha det.

Politiker, direktörer, börsmäklare och bolånetagare. Vem gillar inte låga räntor?

Lorenzo Bini Smaghi beskriver hur finansmarknaden nu mer eller spelar bluffpoker med Federal Reserve för att pressa fram mer stimulanser.

Ett annat resultat av allt detta är att det är de icke folkvalda centralbankirerna som är de nya politikerna.  De ska fixa både jobben och tillväxten.

I länder som USA, Storbritannien och Japan finansieras ju statens underskott dessutom direkt med hjälp av tangentborden i respektive länders centralbanker. Om detta skulle upphöra blir det snabbt jobbigt. Och pressen på figurer som Ben Bernanke enorm.

Men vad är problemet?

Ett sätt att se på denna typ av stimulanser är att man lånar lite tillväxt från framtiden och använder idag. Vi ska uppmuntras att konsumera och investera mer idag istället för att vänta. Vilket samtidigt betyder att morgondagens tillväxt riskerar att bli lägre än vad den annars hade blivit.

Vi nallar så att säga ur framtidens kakburk. Vad händer om det pågår år efter år?

För varje år som går åt till att lösa dagens kriser, ökar risken för en ännu större kris längre fram.

Fallhöjden blir större.

Men det är inget som dagens beslutsfattare verkar reflektera så mycket över.

Problemen, de tar vi hand om sen.

Men vad händer om sen plötsligt knackar på dörren?

Om det otänkbara händer.

Då ska vi plötsligt ta hand om trettio års ackumulerade problem på en gång, i ett läge när ekonomin redan är svag och när manöverutrymmet för både hårt skuldsatta regeringar och centralbanker är begränsat och deras trovärdighet är ifrågasatt.

Det kan bli otrevligt.

 

 

Om bloggen


Andreas Cervenka är SvD Näringslivs krönikör. Har bland annat gett ut boken "Vad är pengar?" Här skriver han om svensk och internationell ekonomi, ofta med fokus på finanskrisen och dess konsekvenser.

Fler bloggar