”Utan bubblor kollapsar ekonomin”

 

I lördagens krönika avhandlades vad som händer när och om ekonomin återgår till något slags normaltillstånd och räntorna därmed börjar stiga.

Frågan är förstås när detta tänkas inträffa?

Här kan alla som börjar bli nervösa över sina stora bolån andas ut: det kommer dröja, väldigt, väldigt, väldigt länge.

I alla fall om man ska tro Larry Summers, tidigare finansminister i USA och nyligen kandidat till jobbet som chef för Federal Reserve.

För ett par veckor sedan höll Larry Summers ett tal på Internationella Valutafonden, ett tal som refereras av bland andra Financial Times blogg Alphaville.

 

 

Budskapet är dramatiskt.

Larry Summers påpekar något märkligt som hände under åren fram till finanskrisen 2007:

Trots att en enorm skuld- och husprisbubbla bevisligen blåstes upp gick ekonomin bara halvbra, arbetslösheten var inte rekordlåg och inflationen tog aldrig fart.

Och nu fyra år efter att USA tagit sig igenom det allra värsta fortsätter ekonomin att gå dåligt. Andelen vuxna amerikaner som jobbar är på samma nivå som för fyra år sedan, enligt Larry Summers.

Han gör jämförelsen med om 80 procent av elektriciteten slogs ut i tre månader. Ekonomin skulle rasa. Men när lamporna tänder så skulle aktiviteten bli desto högre för att komma ikapp.

Något motsvarande har inte inträffat i USA och flera andra stora ekonomier efter 2008, tvärtom. Tillväxten, mätt som BNP, är en kronisk källa till besvikelse.

Varför?

Larry Summers tes är att ekonomin redan i utgångsläget befann sig i ett slags depressivt tillstånd, och att det krävdes en jättehausse bara för att den skulle få andas lite frisk luft och känna sig normal, om så bara för en stund.

Och när bubblan sprack så föll ekonomin ner i sitt svarta kloakhål igen, med hög arbetslöshet och svag efterfrågan.

Enligt Larry Summers  har vi därmed ett stort problem. ”Även om räntan ligger kvar på noll för evigt så kan det underliggande problemet vara kvar för evigt.”

Enligt Larry Summers skulle det egentligen krävas minusräntor för att få fart i ekonomin. Men centralbankerna kan som bekant inte sänka räntan lägre än till noll.

Exakt samma tankegångar har tidigare förts fram av bland andra ekonomen Paul Krugman.

Vad innebär detta?

Som Gavyn Davies i Financial Times konstaterar betyder det för det första att vi får vänja oss vid usel tillväxt. För det andra att den nollräntepolitik och massproduktion av nya digitala pengar som centralbankerna är fullt sysselsatta med inte kommer att fungera.

Den innebär ju att låna konsumtion från framtiden och använda idag. Men när framtiden anländer så finns det tyvärr fortfarande inte tillräckligt med efterfrågan vilket gör att ännu mer pengar måste injiceras.

Enda sättet att få någon som helst fart på ekonomin verkar alltså vara att blåsa upp nya bubblor, vilket ser ut att vara vad Federal Reserve och andra kanske gör just nu, i alla fall att döma av utvecklingen på världens  börser och kreditmarknader.

Ett sätt att sammanfatta Larry Summers tal är just detta: utan bubblor kollapsar ekonomin.

Han konstaterar till och med allt som görs i syfte att förhindra en ny kris, som tillexempel bankregleringar för att hindra ansvarslös utlåning, blir kontraproduktivt.

Slutsats: enda sättet att hålla igång hjulen är att låta Wall Street löpa amok!

Det låter inte jättevettigt.

Både Larry Summers och Paul Krugman slutsats tycks vara att centralbankerna borde göra ännu mer och dessutom bör världens regeringar elda på med betydligt mer lånefinansierade stimulanser.

Oroande i det sammanhanget är möjligen att trots att skuldsättningen i världen faktiskt fortsatt att stiga kraftigt sedan 2007 och centralbankernas stödköp exploderat i omfattning, har det bara haft begränsad effekt på tillväxten. 

Det är kanske helt enkelt något annat som är grundläggande fel?

Och som Gavyn Davies påpekar är problemet att det hela tiden kommer att krävas mer och mer pengainjektioner från centralbankerna, fallhöjden om de avbryts blir nämligen bara större och större, vilket bloggen skrivit om tidigare. 

Och förr eller senare kommer centralbankerna att bli nervösa över bubblorna, vilket gör att de spricker.  Och då kommer marknaderna också bli väldigt nervösa, enligt Gavyn Davies, eftersom de genomskådar det faktum att centralbankernas stödköp är enda sättet att skapa tillväxt överhuvudtaget.

Alternativen tycks alltså lite förenklat stå mellan en kronisk kris eller risken för en framtida jättekrasch.

Larry Summers framhåller att hans teori ”mycket väl kan vara ren galenskap och jag kan ha helt fel”.

Har han rätt har samtidigt väldigt många andra fel.

Men oavsett om hur det ligger till så går det att slå fast en sak: det som kallas för krisen är inte över. Den har kanske knappt börjat.

Och det som kanske oroar mest är att fem år efter Lehman Brothers tycks ekonomerna fortfarande inte ha kommit så värst mycket närmare svaret på hur världsekonomin egentligen fungerar.