Cervenkas pengar

Andreas Cervenka

Andreas Cervenka

Hur farliga är storbankerna för världen så här fyra år efter Lehman Brothers fall?

Om man ska tro många bankdirektörer är faran över. Snarare ligger hotet i den tsunami av nya regler som är på väg och som ska minska riskerna genom att kräva att bankerna bland anant fyller på med mer kapital.

Föga förvånande delar inte alla den bilden.

För ett tag sedan höll chefen för Storbritanniens centralbank Bank of England, Mervyn King, ett tal där han i förbigående gjorde en bedömning av nuläget.

Han konstaterade att problemet för bankerna inte är tillgång till likvida medel, något som ju världens centralbanker tillhandahållit i astronomiska mängder.

Så här sade han:

Their problem remains insufficient capital. Just as in 2008, there is a deep reluctance to admit the extent of the undercapitalisation of the banking system in many parts of the industrialised world. The verdict of the market is clear – without central bank support banks still find it expensive to borrow.

Aouch. Låter inte som att läget är under kontroll. Snarare att vi fortfarande befinner oss i en slags förnekelse kring hur svagt banksystemet fortfarande är på många håll.

Hela talet, och som mestadels handlar om vad en centralbank kan och inte kan göra, finns att läsa här.

En annan påminnelse kom häromdagen, från Financial Stability Board, som är organisationen G20:s organ för bankfrågor. FSB varnar för att världens största banker fortfarande inte gjort tillräckligt för att minska sina risker.

Dessa megabanker utgör en enorm fara för det finansiella systemet om de går omkull, som en ryggsäck full av handgranater fäst på samhällskroppen. Too-big-to-fail helt enkelt.

Lite nervöst verkar FSB därför ha blivit när några av de största bankerna åkt på rejäla smällar, som JP Morgans tradingförlust på 6,2 miljarder dollar och UBS svarta hål på 2,3 miljarder dollar orsakad av en ensam handlare.

FSB riktar hård kritik mot bankerna för att underskatta sina risker och för att inte ha gjort tillräckligt för att upprätta så kallade testamenten, något som ska göra det lättare att avveckla bankerna om skiten så att säga träffar fläkten.

FSB har upprättat en lista över de allra största, och därmed farligaste bankerna, totalt 28 stycken.

En paradoxal effekt av finanskrisen är att de största bankerna bara blivit ännu större och risken i systemet därmed ännu mer koncentrerad.

Enligt de nya så kallade Basel III-reglerna på fikonspråk så ska alla banker i fortsättningen ha en större andel kapital, 7 procent av sin utlåning mätt med det fluffiga begreppet riskvägda tillgångar. Det är en rejäl ökning från tidigare 2 procent.

Men de allra största bankerna behöver ha ännu mer, anser FSB. Kvartetten Citigroup, HSBC, Deutsche Bank och J.P Morgan måste skaffa sig ytterligare 2,5 procent i buffert. En grupp något mindre banker, där för övrigt Nordea ingår, anses behöva ett påslag på mellan 1 och 1,5 procent.

Sammanlagt behöver bankerna för att leva upp till Basel III och dessa extra pålagor ytterligare 484 miljarder dollar i nytt kapital jämfört med vid utgången av 2011, enligt FSB.

För säkerhets skull behöver bankerna inte leva upp till de nya reglerna fullt ut förrän 2019.

I helgen skickade FSB snarare signaler om att bankerna kan få ännu längre tid på sig.

Man får hoppas att det inte kommer en ny kris emellan.

Men räcker ens detta? Det verkar inte så.

En av Mervyn Kings kollegor på Bank of England, Andrew Haldane, höll ett annat tal nyligen där han konstaterade att det är för optimistiskt att tro att problemet med dessa Godzilla-banker därmed är löst.

Enligt en förvisso ganska komplicerad uträkning kommer han fram till att om man verkligen ska eliminera skadeverkningarna av en konkurs för en av de största bankerna måste deras kapitalbuffert ökas med inte 2,5 procentenheter utöver Basel III, utan snarare 15 procent. En viss skillnad.

Under tiden fortsätter bankerna att gynnas av att de vet att staten alltid kommer med en räddande hand om det kniper. Under åren 2002 till 2007 värderar Andrew Haldane denna dolda subvention till 70 miljarder dollar om året, eller 50 procent av bankernas vinster före skatt.

2009 steg siffran till 700 miljarder dollar, för att idag ligga på runt 300 miljarder dollar om året.

Andrew Haldane antyder att det krävs mer drastiska åtgärder, som att helt dela upp bankerna i en riskfylld investmentdel och en traditionell del, på samma sätt som den så kallade Glass-Steagall-lagen som Bill Clinton upphävde på 90-talet.

En annan metod vore att helt enkelt sätta en övre gräns för hur stora banker får bli. Faktum är att om värdet av den statliga subventionen togs bort skulle det enligt Andrew Haldane inte längre finnas stordriftsfördelar som motiverar att banker blir större än 100 miljarder dollar i tillgångar, vilket  är mindre än de svenska storbankerna.

Bankerna är alltså inte bara too-big-to-fail utan även too-big-to-manage.

Med tanke på ovanstående och vem det är som egentligen betalar för kalaset, nämligen du och jag, tycks det inte finns några goda argument för att gå för mjukt fram. Kanske går det att lägga till ytterligare ett begrepp: too-big-to-be-snäll.

 


 

 

Om bloggen


Andreas Cervenka är SvD Näringslivs krönikör. Har bland annat gett ut boken "Vad är pengar?" Här skriver han om svensk och internationell ekonomi, ofta med fokus på finanskrisen och dess konsekvenser.

Fler bloggar