Annons
X
Annons
X

Cervenkas pengar

Andreas Cervenka

Andreas Cervenka

 

Ikväll lämnar den amerikanska centralbanken Federal Reserve sitt räntebesked. Förhoppningar om att banken kommer fortsätta hålla igång sedelpressen fick börserna att stiga. 

På goda grunder. Diagrammet nedan visar sambandet mellan Federal Reserves stödköp och utvecklingen för New York-börsens breda S&P 500 index. Knappast en slump. Om och när denna doping slutar kan fallhöjden visa sig stor.
fed-assets-vs-s&P-500

Om bloggen


Andreas Cervenka är SvD Näringslivs krönikör. Har bland annat gett ut boken "Vad är pengar?" Här skriver han om svensk och internationell ekonomi, ofta med fokus på finanskrisen och dess konsekvenser.

Andreas Cervenka

 

För ett antal år sedan träffade undertecknad en mycket framgångsrik fondförvaltare i Stockholm som hade fattat ett radikalt beslut: att aldrig mer träffa en vd.

Orsak: det var alldeles för dyrt.

Alltför många gånger hade vederbörande låtit sig svepas med av olika företagsledares karismatiska och övertygande personligheter.

Ett vältrimmat munläder, skickligt paketerade floskler och rosaskimrande visioner hade varit tillräckligt för att sätta förvaltarens förnuft och räkneförmåga ur spel.

När det sedan visade sig att företagsledaren ifråga mest bestod av just varmluft, liksom deras företag, hade det kostat fonden jättebelopp.

Alltså. Inga fler handskakningar med solariegrillade power-point-fantomer. Resultat- och balansräkningar fick räcka.

Manipulativa charmörer kan ibland diagnostiseras som narcissister.

Ett personlighetsdrag som inte är helt ovanligt bland människor som når toppen av de allra största företagen har det visat sig.

I en intressant artikel i Financial Times ges tillexempel följande beskrivning:

En vd charmade sin omgivning med sitt utseende och förmåga att få andra att känna att just de hade en speciell relation. När han tillträdde som vd steg aktiekursen, inte bara för att han intitierade olika förändringar, men också för att han hade aktieanalytikerna lindade runt sitt lillfinger.

När kollegorna upptäckt hans mörka och manipulativa sidor och företaget börjat gå dåligt hade han redan hunnit sälja sina aktier och lämna röran till sin efterträdare att städa upp.

Känns det igen?

Enligt artikeln kan narcissister både vara en tillgång och ett hot mot sitt företag.

Optimism, visionärt tänkande, riskbenägenhet och en förmåga att övertyga andra hamnar på pluskontot. Men när det går överstyr kan narcissisten orsaka enorma skador.

Professor Mark Stein vid universitet i Leicester använder Lehman Brothers vd Dick Fuld som exempel.

På vägen upp lyckades han samla trupperna, men en uppblåst bild av bolaget hindrade honom från att rädda det när krisen slog till.

Enligt Donald Hambrick, professor på Penn State så är utvecklingen i företag där vd är narcissist mer svängig än i andra bolag.

– Narcissistiska vd:ar tenderar att ha grandiosa strategier och genererar därför mer extrema resultat, större vinster och större förluster, säger han.

I artikeln finns också ett antal konkreta råd för hur en narcissist ska hanteras. Ett axplock:

 – Ta reda på deras agenda och gå med på den – annars måste du kanske sluta. 

–  Börja all feedback med hyllningar, de hör bara det de vill höra. 

– De kommer att skylla på dig om det går snett, så dokumentera allt. 

Några saker som inte rekommenderas:

– Förvänta dig inget tack eller empati 

– Ignorera  inte narcissisten, ge honom eller henne den uppmärksamhet de kräver. 

– Gå inte till konfrontation, det gör dem paranoida och hämndlystna. 

Läs hela artikeln här

 

 

 

 

Andreas Cervenka

 

”USA: Svag jobbsiffra möttes med glädje”.

Den rubriken kunde vi läsa förra veckan. 

Bara tanken på ringlande köer av arbetslösa får alltså Wall Street att fira med tårta och ballonger.

Dåligt är med andra ord det nya bra.

Hur blev det så här skruvat? Orsaken till den så kallade marknadens till synes märkliga reaktion är förstås att om USA:s ekonomi och arbetsmarknad utvecklas svagt betyder det att sannolikheten ökar för att centralbanken Federal Reserve fortsätter med sina stimulanser, det vill säga pumpar ut miljarder och åter miljarder nya dollar.

Före sommaren flaggade ju Federal Reserve och dess chef Ben Bernanke för att stödköpen skulle trappas ned, ett besked som ledde till sådan turbulens och oro på marknaden att han ansåg sig tvungen att göra helt om.

Detta kom som en överraskning, men är kanske i själva verket precis vad som kunde förväntas.

Det menar i alla fall ekonomen Richard Koo, som menar att USA fastnat i en fälla. 

Den ser ut så här:

 

QE trap

När Federal Reserve trycker pengar, på fikonspråk kvantitativa lättnader eller quantative easing, QE, gör det att räntorna pressas ned till mycket lägre nivåer än vad de annars hade gjort. Under de senaste åren har USA:s tioåriga ränta noterat nya bottenrekord. 

Detta har liknats med att pressa ned en badboll under vattenytan.

Så fort Federal Reserve börjar prata om att lätta på trycket, så stiger räntan därför snabbare och fortare än i normala återhämtningar. Under några månader i somras nästan dubblades den tioåriga räntan till 3 procent.

Detta betyder i sin tur en kalldusch för räntekänsliga sektorer i ekonomin som husbyggande och bilförsäljning, och dämpar återhämtningen.

Vilket alltså får Federal Reserve att fortsätta ösa på med nya pengar.

Problemet, säger Richard Koo, är vad detta leder till på sikt. För varje gång höjs insatserna. Den tioåriga räntan ligger nu på runt 2,5 procent. Om och när Federal Reserve nästa gång börjar prata om att sakta ned den digitala sedelpressen så är risken att räntan stiger en bra bit över 3 procent. Vilket slår ännu hårdare mot ekonomin.

Och så vidare.

Glöm hyperinflation, menar Richard Koo. Den verkliga risken med alla monetära stimulanser är att centralbankerna i USA, Storbritannien och Japan försatt sig själva i denna fälla, som det kan bli väldigt svårt och smärtsamt att ta sig ur.

Hur svårt får vi kanske en vink  om när Federal Reserve lämnar sitt räntebesked på onsdag.

 

 

 

Andreas Cervenka

 

Livet som företagare innebär inte alltid att åka hyllningskortege upp och ned för Kungsgatan. SvD Näringsliv har tidigare rapporterat om att småföretagare med betalningsanmärkning nekats att öppna vanliga bankkonton.

Med en konkurs i bagaget är det nästan omöjligt att få lån, enligt Företagarna. Men det är skillnad på folk och folk. För några år sedan gick fordonsunderleverantören Plastal omkull med tre miljarder i skulder. Ägare var riskkapitalbolaget Nordic Capital och i Plastals styrelse satt grundaren Robert Andreen. Ett annat riskkapitalbolag Altor med frontfiguren Harald Mix gjorde ifjol en uppmärksammad konkurs i båttillverkaren Nimbus. Fiaskon som inte tycks hindra Nordic Capital och Altor från att fortsätta låna miljardbelopp.

Såvitt är känt har inte heller Robert Andreen eller Harald Mix några svårigheter att få bankomatkort.

Men så verkar också hela riskkapitalbranschen leva i en egen värld.

Bolagsskatt? Det får andra betala. Öppenhet? Vi kan väl höras. Personligt ansvar om det går snett? Du måste skämta. För en vanlig småföretagare är det lättare att skaka av sig sin egen skugga än att smita undan obetalda skatter. Just detta tycks nu alltså Triton och eventuellt andra riskkapitalbolag försöka med, visar SvD Näringslivs granskning. Varför? Kanske av samma skäl som USA:s förre president Bill Clinton angav när han skulle förklara affären med Monica Lewinsky: Because I could.


Eller som EQT:s vd Conni Jonsson uttryckte det i SvD Näringsliv ifjol: ”Vi skulle kunna betala mer skatt än vad vi har gjort, men vi och våra rådgivare har bedömt att det här är fullt legitima strukturer som följer svensk lag.”

Den som har råd att hålla sig med ett stall slipade advokater har alla möjligheter att tänja på lagparagraferna till max. Vilket inte nödvändigtvis är samma sak som att man måste göra det.

Fan tar igen sitt lån och smarta upplägg slår tillbaka, som mångmiljardären Gustaf Douglas sade häromdagen. 

Att lyssna på en del av riskkapitalisterna idag är som att kliva in i ett rum med dålig luft. Det är svårt att inte känna av svag doft av självömkan.

De upplever sig jagade av Skatteverket, journalister och politiker. Bittrast tycks de vara över att inte få tillräcklig uppskattning som de affärsgenier och samhällsförbättrare de anser sig vara.  

Det är möjligt att de har rätt. Men då infinner sig förstås en fråga: hur blev det så här? Svaret har de redan bidragit med själva. Flera aktörer har börjat öppna sig och EQT har sagt att de ska flagga hem verksamhet. 

Att ha fonderna på Guernsey var tydligen ingen icke-förhandlingsbar naturlag trots allt. Det är ett steg i rätt riktning. Men det är med företag som med människor. Att prata om ansvar är lätt och billigt. Att verkligen ta ansvar är något helt annat.

Där har riskkapitalisterna fortfarande en hel del att bevisa. Tritons agerande har inte gjort uppförsbacken kortare. 

Andreas Cervenka

 

 

Efter att bubblorna spruckit i södra Europa letar sig alla billiga pengar till Nordeuropa och riskerar att blåsa upp bubblor där.

Den varningen utfärdade nyligen Lorenzo Bini Smaghi, tidigare medlem i Europeiska centralbanken ECB:s styrande råd, i en intervju med Nliv.se.

– Kapitalet används inte för investeringar utan för konsumtion och bostadsköp. Det kan verka som att kapital flödar till säkrare platser men om det finns mycket pengar i förhållande till få investeringar så är alltid risken att pengarna hamnar på oförutsägbara ställen, förklarade han.

Vad är det då som händer just nu?  Well, precis ungefär det han varnade för.

Tyska centralbanken Bundesbank varnar för att lägenheter i Tysklands stora städer är övervärderade med så mycket som 20 procent, skriver Financial Times. 

I städer som Berlin, München, Hamburg och Frankfurt har priserna stigit med 25 procent sedan 2010. Innan dess förde den tyska bostadsmarknaden en slumrande tillvaro.

Lorenzo Bini SmaghiFörklaringen är ECB sänkt räntan till rekordlåga 0,5 procent för att mota krisen i södra Europa. Det har gjort bolånen billigare och får också människor att leta alternativ till lågavkastande bankkonton, skriver Bundesbank.

Fenomenet är internationellt. FT konstaterar att fastighetspriserna i städer som Hong Kong och London har passerat 2008 års nivåer. Häromdagen varnade en mäklarkedja för en galopperande prisutveckling i den brittiska huvudstaden.

Som helhet tycks dock inte bostadsmarknaden i Tyskland vara övervärderad, enligt Bundesbank.

Men Financial Times skriver samtidigt att prisboomen nu sprids till mindre städer i Tyskland.

Är allt detta ett problem?

Lorenzo Bini Smaghi igen:

– Priset på börser, eller på hus, stiger eller faller mycket snabbare än priset på varor. Om man har finansiell instabilitet och då pumpar in pengar i systemet för att undvika deflation så är risken att man i själva verket skapar nästa kris.

Tidigare artiklar:

Har vi skapat ett monster? 

Frågan om risk farligt ointressant

 

Andreas Cervenka

Med skuldtaksdramat löst för den här gången är det tillbaka till business as usual i Washington. Det vill säga att ladda för nästa strid.

Men att ta tag i de långsiktiga problemen verkar inte vara lika populärt.

En som brukar påpeka detta är Stanley Druckenmiller, tidigare hedgefondsförvaltare och en gång partner till George Soros.

Han stängde sin fond Duquesne Capital år 2010 eftersom han inte längre sade sig förstå sig på marknaden.

I en intervju i Wall Street Journal i helgen förklarade han att det visserligen var galenskap av republikanerna att koppla höjningen av skuldtaket till krav på ändringar i sjukvårdsreformen Obamacare, men att det inte nödvändigtvis hade varit lika fel om det istället handlat om förändringar i välfärdssystemen Social Security och Medicare.

Stanley Druckenmilller är också kritisk till president Barack Obamas uttalande om att han vägrar förhandla med en pistol mot huvudet. Eftersom han tycks behöva det.

”Visa mig, president Obama, när du har initierat diskussioner om budgeten utan en pistol mot huvudet”, säger han till WSJ.

Stanley Druckenmillers huvudpoäng är att så som systemen fungerar idag sysslar den amerikanska staten med organiserad stöld.

Enorma förmögenheter överförs till dagens pensionärer på bekostnad av de unga.

Dagens 65-åringar i USA kommer i genomsnitt att kunna kvittera ut 327 400 dollar netto i förmåner under sin livstid. Ett barn som föds idag kommer däremot att gå back 420 600 dollar när de ska betala för allt fler äldre.

Plus 2,1 miljoner kronor eller minus 2,7 miljoner. Onekligen en viss skillnad.

Själv är Stanley Druckenmiller registrerad som politiskt oberoende, men konstaterar att dagens politik är en katastrof för de unga.

Att problemen kan fixas med höjningar av inkomstskatten längre fram underkänner han, eftersom det bara skulle slå ännu hårdare mot de unga.

”Jag betalar 12 procents skatt tills jag är 65 och sedan ingenting, Men istället för att jag betalar 15 procent idag och får lite sämre förmåner ska alltså nästa generation betala 17 procent år 2033?”, säger han.

Om inget görs kommer USA:s skulder att om 20 år ha skenat till Greklandsnivåer.

Druckenmiller förordar att skatterna höjs på kapitalvinster och utdelningar, en inställning som många av hans gamla kollegor på Wall Street kanske inte delar.

Eftersom det är de äldre som sitter på tillgångarna innebär de låga kapitalskatterna ytterligare en överföring mellan generationerna, menar han.

Han tycker att politikerna borde börja med att behovspröva Social Security och Medicare. Själv god för 2,9 miljarder dollar kan Stanley Druckenmiller se fram emot att om fem år kvittera ut en check på 3 500 dollar varje månad.

Stanley Druckenmillers åsikter är långt ifrån okontroversiella, men att de långsiktiga underskotten i USA:s välfärdssystem är ohållbara är knappast föremål för debatt, utan har bekräftats i rapport efter rapport från kongressens budgetkontor CBO.  Följ siffran i realtid här. 

Läs hela intervjun med Druckenmiller här eller se en inspelning från en debatt här. 

Tidigare artiklar i ämnet:

Vi lever i historiens största bluff

En pågående stöld

USA har kommit till vägs ände

 

 

 

 

Andreas Cervenka

När det saknas pengar gäller det att vara påhittig.

Häromdagen rapporterade bloggen om den lilla idé som Internationella Valutafonden IMF nyligen förde fram om att införa en engångsskatt på alla hushåll med sparade pengar i syfte att minska på skuldberget i Europa.

I skuggan av cirkusen i USA håller regeringen i vårt grannland Polen på att genomföra en annan strategi: att tömma privata pensionsfonder på totalt 35,2 miljarder euro, 308 miljarder kronor, och föra över till staten.

Bakgrunden är att polska staten är på väg att slå i sitt lånetak som säger att statsskulden får uppgå till maximalt 55 procent av BNP.

Polen införde 1999 en pensionsreform som innebar att en del av polackernas löner, drygt 7 procent, sattes av på personliga investeringskonton, som komplement till det tidigare helstatliga pensionssystemet. 2010 sänktes inbetalningarna till 2,8 procent av lönerna.

Enligt ett förslag vill nu regeringen med premiärminister Donald Tusk i spetsen att fonderna ska överlämna alla sina polska statspapper till staten som kommer att makulera dem. Vips har Polen trollat bort 300 miljarder kronor av sin statsskuld.

Donald Tusk har försvarat sig med att det handlar om en ren bokföringsåtgärd och att pensionärerna inte kommer drabbas eftersom staten tar tillbaka ansvaret för att betala ut pensionerna. Vilket förstås hänger på att staten har pengar när det är dags.

Men detta åtagande dyker inte upp som någon skuld i statens balansräkning vilket hyfsar siffrorna.

Men åtgärden har fått skarp kritik både i Polen men även från utländska investerare och har kallats för ren konfiskation i sovjetisk anda.

Fonderna sköts av internationella fond- och försäkringsjättar som ING, Aviva och Allianz. Kvar i fonderna finns nu bara aktier men även dessa ska på sikt överlämnas till staten om Donald Tusk får som han vill.

Polens president Bronislaw Komorowski lovar nu att granska förslaget för att se till att det inte strider mot den polska grundlagen.

När det svenska pensionssystemet gjordes om under Göran Perssons tid som statsminister fördes mellan åren 1999 och 2001 totalt 260 miljarder kronor över från AP-fonderna till statskassan, en omdebatterad åtgärd. Bland andra Pensionärernas riksförbund har krävt att pengarna borde återbetalas.

 

 

Andreas Cervenka

 

Vasaru, saru?

När Internationella Valutafonden IMF släpper sina tjocka rapporter får innehållet inte alltid läsaren att flyga av stolen.

Men årets Fiscal Monitor är ett undantag. Budskapet är politisk dynamit.

Rapporten från IMF, där Christine Lagarde är chef, går igenom det bekymmersamma läget för statsfinanserna i många stora utvecklade ekonomier i världen och frågar sig om höjda skatter kan vara en lösning.

Ett förslag som tas upp är att införa skatter på finansiella tjänster, som ett alternativ till den omdebatterade idén om skatt på transaktioner.

Ett annat förslag är att öka beskattningen av de rika. Som bekant har ju de rikaste bara blivit rikare i många länder, inte minst i USA.

Om skatterna på de rikaste skulle återställas till den nivå som gällde 1980 skulle det dra in 150 miljarder dollar om året till den amerikanska statskassan, enligt IMF.

Men det mest kontroversiella förslaget behandlas i en liten ruta på sidan 48 i rapporten. Där diskuterar IMF möjligheten att ta ut en engångsskatt på allt kapital.

Jo, ni läste rätt. Vissa skulle nog kalla det för konfiskation och IMF konstaterar också att det är en extraordinär åtgärd.

IMF hänvisar till att idén tidigare fått stöd av ekonomer som Joseph Schumpeter och att motsvarande åtgärd faktiskt infördes i Europa efter första världskriget och i Japan och Tyskland efter andra världskriget.

Det blev dock ingen succé eftersom människor hann flytta sina pengar innan skatten trädde i kraft.

IMF:s ekonomer räknar med att för att få ned skulderna i Europa till den nivå som gällde i slutet av 2007 skulle det krävas en engångsskatt på 10 procent på alla hushåll med nettoförmögenhet.

Detta ska kanske inte ses som ett skarpt förslag från IMF utan ett sätt att få igång en debatt.

Men bara det faktum att IMF kan föra fram en sådan tanke bekräftar det som blivit allt tydligare under finanskrisen: inget är längre heligt.

Läs hela rapporten här

 

 

 

 

 

Andreas Cervenka

 

Skuldkaoset i USA har som bekant  gjort en hel del andra länder runt om i världen nervösa.

Samtidigt tävlar experterna i att förklara exakt hur dålig idé det vore för USA att ställa in betalningarna på sin statsskuld.

Problemen i det politiska systemet i USA har även fört upp frågan om den amerikanska dollarns roll som reservvaluta, vilket berördes i gårdagens krönika. 

Att Kinas ledare är inte är nöjda med dagens dollarregim är ingen hemlighet. Och nu utnyttjar landet det pågående bråket i Washington för att föra fram sina krav på förändring.

I en ledarartikel publicerad igår av den officiella statliga kinesiska nyhetsbyrån Xinhua är det ord och inga visor.

”I stället för att uppfylla sina plikter som ansvarig ledande kraft, har ett egennyttigt Washington missbrukat sin supermaktstatus och infört ännu mer kaos i världen genom att skifta finansiella risker utomlands, anstifta regionala spänningar och utkämpa krig baserade på lögner, skriver Xinhua och anklagar också den giriga Wall Street-eliten för att ha orsakat ekonomisk katastrof.

Artikeln undviker förstås att ta upp Kinas totala brist på demokrati och upprepade brott mot de mänskligheterna etc etc.

Istället kräver Xinhua ny ”av-amerikaniserad” värld.

Bland kraven som framförs märks bland annat reformering av IMF och Världsbanken, och att introducera en ny internationell reservvaluta som ersättare till dollarn.

Sammantaget är artikeln en tydlig påminnelse om att de interna stridigheterna i Washington framförallt spelar USA:s kritiker i händerna. 

Läs hela artikeln här. 

Andreas Cervenka

Läsare av denna blogg har kanske inte missat att ett favoritämne är hur mycket kapital de svenska bankerna har. Något som hänger ihop med flera andra frågor, som bankernas risktagande, behovet av statligt skyddsnät, finanskriser, och lite annat.

(Längst ned finns en länksamling till tidigare artiklar). 

Idag har bankerna bara 4-5 procent eget kapital i förhållande till sina tillgångar, vilket hur man än vrider och vänder på det motsvarar det ett stort risktagande.

Om de skulle bli mer som andra vanliga företag måste siffran upp till åtminstone 15-20 procent.

Frågar du storbankerna kallar de sannolikt detta för en utopi med stollevarning.

Men faktum att sådana banker redan finns. Inte i fantasin. Utan i Sverige.

För att inse det krävs bara att man klickar fram halvårsrapporten för Sveriges fristående sparbanker.

Det är intressant läsning. Den sammanlagda soliditeten för 60-talet medlemsbanker, alltså eget kapital i relation till samtliga tillgångar, var 16 procent.

Det är mer än tre gånger så mycket som för storbankerna.

Så är förstås också avkastningen på kapitalet betydligt lägre än hos storbankerna, 9,5 procent första halvåret i år.

Å andra sidan är stabiliteten högre. Det luktar inte precis too-big-too-fail över Sparbankerna.

Sparbankernas utlåning är också mindre än inlåningen, den motsvarar 87 procent. För storbankerna är relationen den omvända, med än utlåning som är mer än dubbelt så stor som inlåningen, vilket gör att bankerna tvingas låna på marknaden. En riskfaktor.

Vi talar dock om en liten skärva av Bank-Sverige. Sparbankernas samlade marknadsandel är 8 procent på inlåning och 6,5 procent på utlåning.

En fördel med Sparbankerna är också att de är lokala, ett begrepp som börjar lyftas fram allt mer i post-finanskris debatten. De är inte heller vinstdrivande i traditionell mening, utan ägs av stiftelser mer om det här.

För att hålla storbankernas risktagande under kontroll införs nu en våg av nya regler. Paradoxalt nog drabbar det mindre banker hårdare, vilket tillexempel framgår av en intervju med Lars Ljungälv, vd på Sparbanken Öresund på Bankföreningens hemsida.

Ju större risker stora banker tar, desto tuffare blir det alltså för små och stabila banker.

Det kan väl inte vara okej? 

Tidigare artiklar:

Han vill chockhöja kraven på bankerna 

Siffran som bankerna talar tyst om

Bankernas skulder 11 900 miljarder

Varannan vinstkrona från staten

Därför borde bankerna inte få dela ut pengar

Bokstaven som kan lösa finanskrisen