Annons
X
Annons
X

Cervenkas pengar

Andreas Cervenka

Andreas Cervenka

Den här veckan är det fortsatt cirkus kring den amerikanska budgeten och den hotande stängningen av statsapparaten.

Men vad handlar bråket om egentligen? Kanske något mycket mer grundläggande än lite kortsiktigt kameralt käbbel.

I fokus just nu är det federala skuldtaket på 16 700 miljarder dollar som måste höjas inom kort om inte USA ska ställa in betalningarna på statsskulden.

De senaste åren har taket höjts i en rätt imponerande takt. Så sent som år 2000 var det 6 000 miljarder dollar (se graf längst ned).

Vilket för in oss på ett annat ämne. Skuldbördan i USA. Och där utgör statens skuldsättning bara en liten del.

På centralbanken Federal Reserves hemsida finns statistik över alla ute utestående krediter i USA.

Economagic: Economic Chart Dispenser

Till att börja med kan vi konstatera att den totala mängden krediter fortsätter att öka, andra kvartalet i år var siffran 57 563 miljarder dollar. Det kan jämföras med 53 500 miljarder dollar i slutet av 2008.

Utvecklingen har varit explosionsartad de senaste decennierna. 1964 passerades nivån 1 000 miljarder dollar för första gången. Idag är alltså det totala skuldberget 57 gånger högre.

USA:s BNP har under samma period stigit 23 gånger. Skulderna har alltså växt dubbelt så fort som ekonomin i stort.

Sedan finanskrisen slog till har USA minskat sina skulder brukar det heta. Det är alltså inte sant i absoluta tal, däremot har skuldbördan i förhållande till BNP fallit, vilket framgår av grafen här nedan. Den korta historien är att hushållens och bankernas belåning sjunkit, medan den offentliga sektorns skuldsättning skenat.

Economagic: Economic Chart Dispenser

 

 

 

 

 

 

Från en toppnivå på 373 procent av BNP år 2009 har skulden fallit till 345 procent, enligt statistiksajten Economagic.com.

Det betyder dock att skulderna bara är tillbaka på 2007 års nivå. Så sent som 1997 var siffran 240 procent. En inte obetydlig del av hushållens minskning beror också på att människor helt enkelt kastat in handduken och gått i konkurs snarare än blivit mer sparsamma.

Något som ofta glöms bort i ekonomiska sammanhang är dock befolkningsutvecklingen. Hur stor är den amerikanska skuldsättningen utslaget per invånare?

Enligt den senaste siffran från US Census Bureau var USA:s befolkning vid halvårsskiftet i år dryga 316 miljoner.

I mitten av 2013 innebär det att gick 182 000 dollar i lån på varje amerikan.

När skuldsättningen i förhållande till BNP var som högst, i början av 2009, var siffran drygt 174 000 dollar.

Mätt på detta sätt har alltså den amerikanska skuldbördan fortsatt att öka och inte minska.

Kuriosa: 1964 var siffran 5 000 dollar i skuld per person. 

Det är nästan lätt att få intrycket av att den amerikanska ekonomin utvecklat ett svårartat beroende av krediter, och det är ett problem som knappast får sin lösning den kommande veckan.

Sverige? Som bloggen konstaterat tidigare har vi kanske fastnat i samma fälla.

 

budget-ceiling

 

Om bloggen


Andreas Cervenka är SvD Näringslivs krönikör. Har bland annat gett ut boken "Vad är pengar?" Här skriver han om svensk och internationell ekonomi, ofta med fokus på finanskrisen och dess konsekvenser.

Andreas Cervenka

 

Vem vill göra något jobbigt när det finns en enklare utväg? Denna grundläggande mänskliga ekvation har nu dominerat den ekonomiska politiken i västvärlden under decennier. Priset för detta kan bli mycket högt.

Lorenzo Bini Smaghi ser inte direkt ut som en revolutionär, mer som arketypen för en ekonomiprofessor och ämbetsman.

Men budskapet som han lågmält framförde i samband med ett seminarium ordnat av tankesmedjan Global Utmaning och SIFR är på många sätt explosivt.

Inte för att åsikterna är unika, de har framförts allt oftare de senaste åren, även från organisationer som Bank of International Settlements och Internationella Valutafonden IMF.

Men att de kommer från en person som mellan juni 2005 och november 2011 satt i högsta ledningen för en av världens mäktigaste centralbanker, ECB, är smått sensationellt.

Och lite oroande.

Han beskriver nämligen en farlig utveckling. Centralbankerna har, enligt Lorenzo Bini Smaghi, en tendens att hela tiden fortsätta stimulera ekonomin med billiga pengar lite för länge.

Det är inte så konstigt.

Efter en kris uppstår oftast jobbiga val. Skuldberg ska bantas bort, budgetar kanske måste kapas och reformer genomföras för att få igång jobb och tillväxt. Det är sådant som kostar, både för medborgarna och inte minst för de politiker som ska fatta besluten.

Centralbanken erbjuder en bekväm genväg. En knapptryckning. Så enkelt kan ju dessa nästan magiskt utrustade institutioner trolla fram nya elektroniska pengar som tillexempel den amerikanska centralbanken Federal Reserve just nu gör i en takt av 85 miljarder dollar varje månad.

Detta sätt att lösa kriser har en distinkt fördel jämfört med alla andra alternativ: det ser ut som om de inte kostar något. Kostnaderna uppstår först längre fram, och som Lorenzo Bini Smaghi påpekar har de som fattat besluten då oftast hunnit avgå för länge sen.

Detta har pågått länge. Åtminstone ända sedan börskraschen 1987 har Federal Reserve reagerat med sänkta räntor och sedelpressen på varje ny kris. Det hände efter de amerikanska bankproblemen i början av 90-talet, efter Asienkrisen och hedgefonden Long Term Capital Managements fall 1998, när dotcombubblan brast och när två flygplan flög in i World Trade Center. Och efter finanskrisen 2008.

Varje bubbla har bara ersatts av en ny och större. Och varje gång är centralbankerna där och sopar bort problemen.

På kort sikt är det bra. På lång sikt föder det ett inte helt sunt beteende.

Det som händer i Europa just nu är ett utmärkt exempel. När ECB förra sommaren lovade att stödköpa obligationer i krisländer som Italien och Spanien fick det räntorna att falla och den akuta krisen att bedarra.

När egentligen inget hade hänt. För att ECB verkligen skulle aktivera stödköpen är länderna tvungna att gå med på tuffa villkor. Men eftersom problemet är borta finns ingen anledning att be om hjälp.

Och ingen anledning att göra något.

Hur mycket av tuffa reformbeslut har vi sett i Italien? Inte mycket.

Varför lämna soffan om det inte verkligen brinner.

Så rullar det på. I Europa genomförs inte de åtgärder som kan få kontinenten på fötter. I USA tar makthavarna inte itu med hålen i sjukförsäkringssystemen som är så svindlande stora att miniräknaren knappt räcker till.

Nu har det gått så långt att både det finansiella och det politiska systemet utvecklat ett gravt beroende av nollräntor och stödköp.

Varför? Därför att alla vill ha det.

Politiker, direktörer, börsmäklare och bolånetagare. Vem gillar inte låga räntor?

Lorenzo Bini Smaghi beskriver hur finansmarknaden nu mer eller spelar bluffpoker med Federal Reserve för att pressa fram mer stimulanser.

Ett annat resultat av allt detta är att det är de icke folkvalda centralbankirerna som är de nya politikerna.  De ska fixa både jobben och tillväxten.

I länder som USA, Storbritannien och Japan finansieras ju statens underskott dessutom direkt med hjälp av tangentborden i respektive länders centralbanker. Om detta skulle upphöra blir det snabbt jobbigt. Och pressen på figurer som Ben Bernanke enorm.

Men vad är problemet?

Ett sätt att se på denna typ av stimulanser är att man lånar lite tillväxt från framtiden och använder idag. Vi ska uppmuntras att konsumera och investera mer idag istället för att vänta. Vilket samtidigt betyder att morgondagens tillväxt riskerar att bli lägre än vad den annars hade blivit.

Vi nallar så att säga ur framtidens kakburk. Vad händer om det pågår år efter år?

För varje år som går åt till att lösa dagens kriser, ökar risken för en ännu större kris längre fram.

Fallhöjden blir större.

Men det är inget som dagens beslutsfattare verkar reflektera så mycket över.

Problemen, de tar vi hand om sen.

Men vad händer om sen plötsligt knackar på dörren?

Om det otänkbara händer.

Då ska vi plötsligt ta hand om trettio års ackumulerade problem på en gång, i ett läge när ekonomin redan är svag och när manöverutrymmet för både hårt skuldsatta regeringar och centralbanker är begränsat och deras trovärdighet är ifrågasatt.

Det kan bli otrevligt.

 

 

Andreas Cervenka

 

Igår var det dags igen. Internationella valutafonden IMF varnade för  övervärderade svenska bostäder, och att för att Sverige har en enorm finanssektor, hög skuldsättning bland hushållen och svag amorteringskultur. 

Även Riksbanken med Stefan Ingves i spetsen är fortsatt oroad för den svenska kredithungern.

Som bloggen skrev  tidigare i veckan gör den stora finanssektorn att den svenska ekonomin som helhet är skyhögt skuldsatt jämfört med tillexempel USA.

Vilket var en anledning till att finansmarknadsminister Peter Norman nyligen gick ut och annonserade att kraven på bankerna måste höjas ytterligare. 

Men är det Sverige och EU gör när det gäller bankerna bara duttande?

Ja, kanske om man ska tro Jörgen Holmquist  som framträdde på ett seminarium anordnat av SNS häromveckan.
Jörgen Holmquist

Om ni inte känner igen namnet är det ingen skam, men Jörgen Holmquist var fram tills för  ett par år sedan Sveriges högst uppsatta tjänsteman i EU, som generaldirektör för den inre marknaden. Där ingår ansvaret för att reglera finansmarknaden, så Jörgen Holmquist var en av de mäktigaste personerna inom EU när det gäller bankfrågor.

Därför är hans åsikter smått sensationella.

Jörgen Holmquist menar nämligen att kraven på bankerna är för lågt satta. Enligt de nya så kallade Basel III-reglerna behöver bankerna inte ha mer än 3 procent ”riktigt” kapital i förhållande till utlåningen, det vill säga utan att siffrorna räknats om med hjälp av komplicerade riskviktsmodeller.

Det ska jämföras med kanske 30-40 procent i ett vanligt industriföretag.

– Banker kommer även efter Basel III att ha bara en tiondel så mycket kapital som vanliga företag, säger Jörgen Holmquist.

Jörgen Holmquist ställer frågan om inte bankerna borde tvingas ha väsentligt mycket mer kapital än idag. Och då handlar det inte om någon procentenhet hit eller dit.

– Jag pratar om mycket, mycket högre nivåer än vad som diskuteras idag. Jag tycker att det är något som politikerna seriöst bör överväga.  Det skulle göra att bankernas intressen skulle vara mer i linje med samhällets, säger Jörgen Holmquist.

Idag är det rationellt för bankerna att ta höga risker eftersom staten alltid rycker ut och räddar dem vid kriser.

– Det är också intressant att notera att bankers kapital historiskt var mycket högre, på samma nivå som i andra företag. Nivåerna har fallit sedan de statliga implicita garantierna kom in i bilden, säger Jörgen Holmquist.

Han lyfte också fram problem med att skärpa kraven, inte minst att bankerna kommer att vara starkt emot.

Det är ju redan emot de ganska modesta höjningar som nu genomförs. Det är inte förvånande, säger Jörgen Holmquist.

– Låg kapitalnivå betyder hög belåning, vilket betyder hög avkastning på kapitalet vilket påverkar ersättningarna.  Tillsammans med den statliga garantin är det en drömsits. Varför ska du avstå från det?

– Jag tror inte vi kommer att få se radikalt höjda kapitalkrav, men politiskt borde det diskuteras. Jag tror att det är rätt lösning. Det borde även gynna bankerna, eftersom mycket kapital minskar behovet av detaljerad och hård reglering från statens sida. Statliga garantier behövs ju inte längre, säger Jörgen Holmquist.

Liknande åsikter har förts fram från olika håll, inte minst från flera akademiker. Men att en tidigare hög EU-tjänstemän är inne på samma linje är intressant.

Att detta skulle vara rätt revolutionerande framgår av följande räkneexempel. Om de svenska bankerna skulle öka relationen mellan eget kapital och utlåning till 25 procent, från dagens nivåer på under 5 procent, skulle det betyda att de skulle behöva ta in runt 2 500 friska miljarder från ägarna.

Vilket de nog inte är så sugna på.

Tidigare artiklar:

Siffran som bankerna talar tyst om

Bankernas skulder 11 900 miljarder

Varannan vinstkrona från staten

Därför borde bankerna inte få dela ut pengar

Bokstaven som kan lösa finanskrisen

 

 

 

Andreas Cervenka

Barack Obama – lär av Sverige. Det är budskapet i en hyllningsartikel inför den amerikanske presidentens besök.

Men en närmare granskning av det svenska ekonomiska undret kan lätt få självbelåtenheten att fastna i halsen.

Artikeln i Washington Post, som bland annat twittades ut av utrikesminister Carl Bildt är skriven av C Fred Bergsten på tankesmedjan Peterson Institute för International Economics.

Enligt C Fred Bergsten är det ett genidrag av Barack Obama att besöka just Sverige, eftersom vi har så mycket att lära ut om hur en finanskris bäst hanteras.

I artikeln lyfts det också fram hur bra det går för Sverige och att vi sedan 2006 minsann haft en ”mycket högre” ekonomisk tillväxt än Västeuropa och USA.

Och det låter ju onekligen bra.

Hur ser det då ut?

Ett försummat mått att mäta ekonomiskt välstånd på är BNP justerat för befolkningstillväxten, eller per capita som det heter på ekonomspråk.

En gräddtårtas storlek är ju rätt ointressant om man inte vet hur många som ska vara med och dela.

Enligt statistik från Världsbanken sjönk USA:s BNP per capita, inflationen borträknad, med totalt 0,4 procent mellan 2006 och 2012.

Enligt siffror från SCB och Ekonomifakta ökade Sveriges BNP per capita med 3,2 procent under samma period. Utslaget på sex år är det inte direkt Usain Bolt-fart vi talar om.

Med 2007 som startår blir bilden ännu mer problematisk för Sverige. Då har BNP per capita bara ökat med 0,6 procent till och med 2012. Sammanlagt. En tillväxt så blygsam att den knappt är synlig med blotta ögat.

Det är visserligen bättre än USA vars ekonomi krympte med 1 procent, men någon total utklassning är det alltså inte tal om.

Bilden av Sverige som lysande stjärna haltar ännu mer vid beaktande av en annan faktor: skuldsättningen.

De goda nyheterna först. Enligt den senaste siffran från Riksgälden är den svenska statsskulden som andel av BNP 36,5 procent.

I USA har den skenat och är just nu drygt 105 procent.

Men statens skulder är bara en pusselbit.

I USA har hushållens skulder, som toppade på 130 procent av de disponibla inkomsterna 2008 fallit ned till under 110 procent.

 

Så sent som 2004 låg Sverige och USA på samma nivå. Sedan dess har svenskarnas låneaptit accelererat och idag är den så kallade skuldkvoten drygt 170 procent, enligt Riksbanken.

Som andel av BNP uppgår nu hushållens skulder till 83,5 procent, en kraftig ökning jämfört med 66,9 procent 2006 enligt statistiska centralbyrån SCB.

När finanskrisen slog till slutet av 2008 uppgick de samlade skulderna i USA, det vill säga i hushållen, företagen (inklusive finanssektorn) och offentlig sektor till 296 procent av BNP enligt konsultföretaget McKinsey. I mitten av 2011 hade siffran sjunkit till 279 procent.

Motsvarande summering för 2012 av de samlade skulderna i Sverige landar enligt siffror som SCB tagit fram åt SvD Näringsliv på 490 procent. Jo, ni läste rätt. 

Skulder, procent av BNP 2012: 

Finansiell företagssektor: 273
Icke finansiell företagssektor: 91
Offentlig sektor: 42,2
Hushållssektor: 83,5

Källa: SCB

Förklaringen är bortsett från kraftigt skuldsatta hushåll förstås att Sverige har en stor finanssektor, vars skulder uppgår till 273 procent, enligt SCB.

2011 var Sveriges totala skulder 484 procent enligt samma SCB-siffror och så sent som i slutet av 2006 var siffran 411 procent.

USA framstår plötsligt som ett lågriskbygge.

Att Sveriges totala skuldberg ökat med motsvarande 79 procent av BNP på bara sex år, en period då tillväxten per capita samtidigt varit medioker är svårligen något att skryta med.

Det går förstås att producera en lång uppräkning av Sveriges övriga förträffligheter liksom av USA:s olika brister och utmaningar.

Men när Fredrik Reinfeldt träffar Barack Obama på onsdag är det ändå inte helt självklart vem som egentligen ska lära av vem.