Annons
X
Annons
X

Cervenkas pengar

Andreas Cervenka

Andreas Cervenka

 

Finansmarknadsminister Peter Norman går till attack mot bankernas höga avkastningskrav. Han underkänner också bankernas varning om att höjda kapitalkrav kommer att slå mot kunderna.

Det sade han i samband med ett framträdande på ett seminarium på SNS på onsdagen.

I måndags kom beskedet att regeringen vill höja kraven på bankerna ytterligare, bland annat genom att tvinga dem att ha större buffertar i form av mer kapital.

Bankföreningens vd Thomas Östros var snabbt ute och sade att det kommer leda till dyrare lån för kunderna. Det håller inte Peter Norman med om.

– Genom att sätta in mer kapital i bankerna blir de säkrare papper. Enligt hyfsad elementär finansiell teori kommer det leda till att det blir lägre förväntad avkastning. Därmed är det ingen automatisk koppling till kunderna men en automatisk koppling till aktieägarna, säger Peter Norman.

Samtidigt är Peter Norman kritisk till att de svenska storbankerna har högt uppskruvade krav på sin avkastning. Nordea där staten fortfarande är storägare med sju procent av aktierna har tillexempel ett avkastningsmål på 15 procent.

– När vi som i Sverige har en låginflationsekonomi är det inte rimligt med ett avkastningskrav på 15 procent. Jag är rädd för att den typen av målsättningar kan trigga ett riskbeteende som inte är bra varken för banken eller för Sverige, säger Peter Norman.

Han vill inte ange hur högt målen borde ligga.

– Men 15 procent är en orimlig siffra.

Vad kan du göra?

– Jag kan som aktieägare i Nordea gå upp på bolagsstämman och säga hur vi ser på det här vilket vi har gjort varje gång.

Svenska banker är välkapitaliserade men som bloggen skrev tidigare i veckan gäller det inte om man väljer ett annat och enklare sätt att räkna. Kapitalet i förhållande till de totala skulderna är bara drygt 3 procent.

Vill du höja även den siffran? 

– Jag ska inte gå in i detalj i de här frågorna utan det är Finansinspektionen som ska fastställa det. Jag nöjer mig med att säga att bankerna ska ha mer kapital än vad som är beslutat och aviserat, säger Peter Norman.

 

 

Om bloggen


Andreas Cervenka är SvD Näringslivs krönikör. Har bland annat gett ut boken "Vad är pengar?" Här skriver han om svensk och internationell ekonomi, ofta med fokus på finanskrisen och dess konsekvenser.

Andreas Cervenka

 

De senaste årens tillväxtbygge i Kina är som bekant lite skakigt. Samtidigt som västvärlden försöker nyktra till efter en flera decennier lång kreditfest tycks kineserna ha gjort om våra misstag, ett ämne som bloggen också avhandlat bland annat här.

Källa: FT.com

Financial Times inleder i dagarna en artikelserie som handlar om Kinas farliga beroende av krediter. När ekonomin saktade ned år 2008 satte kineserna igång att låna för fullt för att hålla farten uppe, vilket illustreras i diagrammet  ovan. En sådan våldsam låneexplosion brukar sluta i krascher, om man ska tro den ekonomiska historien.

Financial Times konstaterar att Kina befinner sig i ett dilemma. Om myndigheterna stryper kredittillförseln riskerar tillväxten att bromsa in kraftigt. Gör de ingenting kommer Kina att blåsa upp en enorm skuldbubbla som när den brister kan leda till massor av problem.

A couple walks in front of a huge Guiyang city construction site with rows of half-empty housing developments extending as far as the eye can see.

Källa FT.com

Kreditboomen har delvis skapats av lokala politiker. FT exemplifierar med staden Guiyang som tidigare var en av Kinas fattigare städer men som satt igång ett nästan maniskt byggande för att försöka hålla igång en tillväxt på 15 procent på år.

På kort tid har flera nya bostadsprojekt lanserats. Century Town avslutades 2010 med plats för 40 000 invånare, följt av Future Ark med plats för 170 000 och nu pågår byggandet av Garden City med  plats för 350 000, vilket motsvarar en tiondel av stadens befolkning.

Problemet: husen står delvis stomma. Och inga affärer vågar öppna.

Läs FT:s intressanta serie här. 

Andreas Cervenka

 

Regeringen presenterade idag nya åtgärder kring hur den finansiella stabiliteten ska värnas som det så fint heter på myndighetsprosa.

Eller förhindra att hela skiten brakar, som det kanske skulle kallas på vanlig svenska.

Förutom att Finansinspektionen vinner dragkampen med Riksbanken om vem som ska ha huvudansvaret för att hålla koll på bankerna, så nämnde Peter Norman på dagens presskonferens flera andra saker som måste till.

För liksom tidigare var Peter Norman tydlig med att Sveriges stora banksektor är ett bekymmer.

Bara Storbritannien och Schweiz i Europa har större banksystem i förhållande till BNP. Vi har ett strukturellt problem i Sverige med stora banker, förklarade finansmarknadsministern.

Regeringen föreslår att bankerna ska betala en avgift för Riksbankens valutareserv, vars huvudsakliga syfte är att se till att svenska banker kan få tag i pengar i kristider eftersom de envisas med att vara beroende av utländska kapitalmarknader.

Riksbanken tog ju ifjol det mycket omdebatterade beslutet att utöka valutareserven med 100 miljarder kronor av detta skäl, vilket ökade svenska folkets skuldsättning med lika mycket.

– Det är är därför rimligt att bankerna är med och finansierar detta, sade Peter Norman.

No shit.

Regeringen skriver också i sin promemoria att avgifterna till den fond, Stabilitetsfonden, som ska användas för att stötta banker i kristider är för låga och att avgifterna ses över.

Men det räcker inte. Regeringen funderar också på att ytterligare skärpa kraven på bankerna.

– Det svenska banksystemet är väldigt välkapitaliserat och robust och omvärlden ser med på avund på Sveriges finansiella stabilitet, sade Norman men tillade i nästa andetag:

– Vi behöver öka bufferterna i det svenska banksystemet utöver redan aviserade och beslutade åtgärder, sade Peter Norman.

Det inkluderar även högre krav på kapital, enligt Peter Norman, utan att nämna några siffror. Detaljerna ska regeringen återkomma till.

Detta framstår lite som en paradox. Om nu de svenska bankerna är de finansiella fort som ministern (och bankerna själva) hävdar, varför behövs det ytterligare skyddsvallar? Sverige har ju redan tidigare sagt att kapitalnivåerna i svenska banker ska vara högre än vad regelverket i övriga EU kräver.

Vad ligger bakom denna trygghetsnoja?

En liten ledtråd kanske finns i en skrift som Riksbanken publicerade i somras.

Det här med bankers kapital beror ju som bekant väldigt mycket på hur man räknar.

I rapporten behandlas det hetaste ämnet i regleringssvängen just nu, så kallad bruttosoliditet, det vill säga hur mycket kapital bankerna har i förhållande till sina tillgångar utan hänsyn till olika komplicerade riskmodeller, ett ämne som bloggen bland annat avhandlat här, här och här.

Det nuvarande systemet med så kallade riskvikter har fått hård kritik eftersom det lämnat stort utrymme för bankerna att själva skruva på siffrorna.

I rapporten avslöjas att den största orsaken till att de svenska bankerna ökat sina kapitalnivåer de senaste åren är inte att det skjutits till pengar från ägarna utan att de riskvägda tillgångarna minskat. Det har skett genom att riskfylld utlåning minskat och lågriskutlåning ökat (läs bolån). Men den största effekten kommer från att bankerna omklassificerat låneportföljerna så att de själva tillåtits bedöma risken, vilket, som av en händelse, inneburit lägre kapitalkrav.

”I det senare fallet har alltså riskvikterna minskat trots att den faktiska kreditrisken som är förknippad med lånen sannolikt inte har förändrats”, skriver Riksbanken.

Hoppsan. Manipulation kallas väl det?

Riksbanken konstaterar också att svenska banker ligger ganska dåligt till när det gäller bruttosoliditet. Den genomsnittliga siffran (kapital genom skulder) för svenska banker är 3,4 procent, jämfört med det globala snittet på 3,8 procent.

I de nya så kallade Basel III-reglerna är golvet satt vid 3 procent, vilket motsvarar att banken kan belåna varje krona i kapital 33 gånger om, något som skulle betraktas som en huvudlöst hög risk i vilken annan bransch som helst.

Sverige har alltså Europas tredje största banksystem, ett system som dessutom har sämre tilltagna buffertar än i många andra länder. Och som är väldigt beroende av att låna utomlands.

En kombination som kan göra vem som helst nervös. Inklusive, uppenbarligen, Sveriges finansmarknadsminister.

Andreas Cervenka

 

Idag ryter fyra svenska institutioner till mot tyska Volkswagens maktmissbruk i Scania i en debattartikel i DI.

Det är bra. Dessa fond- och pensionsjättar ligger ofta alltför lågt i debatten trots att de tillsammans faktiskt företräder hela svenska folkets intressen.

Volkswagens framfart i Scania är också intressant, och inte bara för börsnördar.

Scania har enligt bolagets hemsida 107 922 aktieägare. En av dessa, Volkswagen, har börjat behandla de övriga 107 921 som obetydliga statister och lättlurade rundningsmärken. Detta trots att Volkswagen ”bara”, inklusive det 75-procentigt ägda lastbilsföretaget MAN, kontrollerar 59 procent av aktierna i Scania.

Fyra av tio aktier finns alltså hos andra ägare än Volkswagen, men i Scanias niohövdade styrelse finns bara två ledamöter som inte på ett eller annat sätt har Volkswagenstämpel.

Att Volkswagen anser sig kunna behandla Scania som sin enskilda egendom beror på att de tack vare maktdopade A-aktier äger 88 procent av rösterna.

Det fondjättarna inte tar upp är hur situationen i Scania kunnat uppstå.

Nämligen genom att Scanias förre huvudägare, Wallenbergbolaget Investor, sjappade och lämnade småägarna åt sitt öde.

Det började i slutet av 90-talet då Investor sonderade terrängen för en försäljning av Scania, vilket fick konkurrenten Volvo att närmast i panik lägga ett fientligt bud på bolaget.

År 2000 sålde Investor sedan sina A-aktier till Volkswagen för ett sinnessjukt högt pris, medan övriga ägare fick finna sig i att sitta kvar i ett bolag med minst sagt rörig ägarbild och därmed oklar framtid.

2008 dumpade Investor resten av sitt Scaniainnehav till Volkswagen.

”Rätt men tråkigt”, sade Investors ordförande Jacob Wallenberg.

Försäljningen skedde trots att det var tydligt att tyskarna hade för avsikt att slå ihop Scania med konkurrerande MAN.

Och att Scanias vd Leif Östling och resten av organisationen ansåg detta vara lika intelligent som att fusionera AIK och Djurgården.

Där står vi fortfarande idag. Alla de farhågor som fanns för några år sedan om att småägarna i Scania skulle komma ikläm verkar ha besannats.

Investor och familjen Wallenberg sålde inte bara ut ett av Sveriges mest framgångsrika företag genom tiderna utan egentlig anledning, det gjordes också på ett både amatörmässigt och osnyggt sätt med obefintlig omsorg om övriga ägare.

Att Investor på detta sätt missbrukade sin ställning som röststark storägare är det vad som bäddat för Volkswagens maktfullkomlighet i Scania och ingenting annat.

Volkswagens agerande i Scania ställer systemet med rösträttsskillnader på sin spets, skriver de fyra institutionerna.

Det är helt rätt. Men ljuset bör riktas mot Investor lika mycket som mot Volkswagen.

Systemet med A- och B-aktier har kritiserats av EU, och överlevt bara tack vare intensiva lobbyinsatser från svenska politiker, oblygt sufflerade av familjen Wallenberg.

I utbyte mot denna politiska särbehandling går det faktiskt att ställa motkrav. Frågan är bara vad Wallenberg levererat.

Scania, Astra, Stora. Listan över klassiska svenska företag i Wallenbergägo som gått en sorglig utveckling till mötes börjar bli lång.

Det är det Scaniadebatten borde handla om.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Andreas Cervenka

 

Inte många människor kan få tusentals miljarder kronor att röra på sig bara genom att öppna munnen.

Centralbankschefer tillhör denna exklusiva skara. Bara antydningar, på torr teknokratiska, om att den amerikanska centralbanken Federal Reserve snart ska sluta trycka nya dollar i en takt av 85 miljarder dollar i månaden har redan fått stora konsekvenser på världens kapitalmarknader.

 De billiga pengar som Fed pumpat ut de senaste åren och som i många fall hamnat på utvecklingsmarknader har nu vänt tillbaka till USA, med stor turbulens som följd. 

Indien, Thailand och Indonesien är tre länder som levt gott på pengar utifrån och som nu hotas av finanskris när kranen plötsligt skruvas åt.

En annan tydlig rörelse på marknaden är att räntorna stigit kraftigt. Den tioåriga amerikanska statsobligationsräntan har på bara några månader rört sig från cirka 1,7 procent till knappa 2,9 procent.

yield-on-the-us-10-year-treasury-note_chartbuilder-1.png

 

Detta kan tolkas på flera olika sätt. Ett är att den amerikanska ekonomin är på väg att tillfriskna, och då ska räntan upp till mer normala nivåer, eller åtminstone mindre onormala. 

En annan möjlighet är att marknaden på allvar börjar bli rädd för att den varma vällingflaska i form av nollräntor och stödköp av obligationer som centralbankerna tillhandahållit i flera år faktiskt är på väg att ryckas bort.

Till detta kan läggas ytterligare en dimension.

Fed:s eventuella minskning av pengatryckandet, och än så länge handlar det alltså bara om ord och inget annat, sammanfaller nämligen med att denna mäktiga institution är på väg att få en ny chef efter avgående Ben Bernanke.

Favoriter är Fed-höjdaren Janet Yellen och Larry Summers, tidigare bland annat finansminister.

 Den senaste tiden har det kommit uppgifter om att Larry Summers är Obamas favorit till jobbet.

Och det skrämmer marknaden, eftersom Larry Summers anses vara en skeptiker till den extremt stimulerande penningpolitiken som förs idag.

 Med Janet Yellen spås marknaden få det den vill ha, och blivit lätt beroende av, nämligen billiga pengar.

Så de kraftigt stigande räntorna kanske inte är en hyllning till den amerikanska ekonomiska återhämtningen, utan en enorm Summers-effekt, menar nu flera

Och detta alltså för en man som inte ens fått jobbet, än mindre börjat, och än mindre hunnit säga ett pip.

Men det bör framhållas att det är svårt att veta exakt varför räntorna går upp.

Teoretiskt är det möjligt att det finns en annan Summers-effekt, nämligen att marknaden tror att han kommer lyckas få igång tillväxten i USA vilket skulle motivera högre räntor, påpekar Reuters finansbloggare Felix Salmon. 

Just nu pågår för övrigt en maktkamp i Washington, där Larry Summers koppling till Wall Street och hans ansvar som en av de som bäddade för finanskrisen genom att avreglera bankmarknaden har förts fram som argument mot honom.

Att frågan engagerar råder det inget tvivel om. Till och med skådespelaren Bette Midler gav sig nyligen in i debatten på Twitter.

Larry Summers är kontroversiell och inte bara för sin bakgrund.

 Som Robert McTeer, tidigare chef för Federal Reserve i Dallas uttryckte saken:

 ”Summers vet hur smart han är, vilket är negativt. Men å andra sidan är han riktigt smart, vilket är positivt.”

 

 

 

 

yield-on-the-us-10-year-treasury-note_chartbuilder-1.png

Andreas Cervenka

Vad kommer bli en av världsekonomins stora utmaningar det kommande decenniet?

Svaret kanske förvånar en del: det finns för mycket pengar.

Med ett Europa fortfarande kvar i lågkonjunkturens grepp, ett USA som trots livstecken har långt kvar till toppfart och ett Kina på väg in i oroligare tider är det ett påstående som möjligen kräver sin förklaring.

Det handlar om ett fenomen som präglat världsekonomin i flera årtionden, att den finansiella sektorn exploderat och numera lever lite av sitt eget liv, frikopplad från den så kallade riktiga ekonomin.

I en färsk rapport, med titeln A World Awash In Money, konstaterar konsultfirman Bain & Co att världens finansiella tillgångar trefaldigades mellan 1990 och 2010, till sammanlagt 600 000 miljarder dollar (fjorton nollor för er därhemma som gillar matte.)

Det kan jämföras med världens samlade BNP som 2010 var 63 000 miljarder dollar.

Förklaringen stavas den globala finansifieringen: avregleringar, finansiella uppfinningar i form av nya former av värdepapper, kraftigt växande skuldsättning och tekniska landvinningar som tillsammans skapat en global kapitalfabrik.

Att den riktiga ekonomin inte alls hållit samma tempo brydde sig få om, innan det hela sprack 2007-2008. Resten är som det heter historia.

Men finanskrisen är faktiskt bara ett farthinder på vägen. Bain & Co spår att världens finansiella tillgångar kommer växa med ytterligare 300 000 miljarder dollar eller 50 procent till 900 000 miljarder dollar år 2020. Det motsvarar tio gånger världens BNP.

En stor del av ökningen spås komma från så kallade tillväxtländer som Kina.

Denna enorma pengapåse måste investeras någonstans, vilket faktiskt skapar problem.

Flera av dessa har vi redan sett bevis på, med enorma och allt nervösare kapitalflöden som i ett utstuderat flockbeteende strömmar till samma typer av tillgångar vilket tillexempel pressar ned räntor till rekordlåga nivåer. Samtidigt blir andra delar av ekonomin som desperat skulle behöva kapital utan.

Pengar kan också flöda blixtsnabbt in i länder och därigenom orsaka överhettning. Risken är också uppenbar för att det blåses upp globala bubblor i olika tillgångar.

Bain & Co målar upp ett scenario där vi får räkna med våldsamma kast i ekonomin, låga räntor och en avkastning på placeringar som får tidigare decenniers procentsiffror att se ut som mytomaners verk.

En annan konsekvens av detta är också att det blir svårare att sprida sina risker, eftersom tillgångar som tidigare brukade gå åt motsatt håll på senare år har haft en tendens att röra sig i tandem.

Storföretag kommer enligt konsulterna på Bain i framtiden att tvingas agera som hedgefonder för att skydda sig mot stora upp – och nedgångar i ekonomin. Att spekulera blir lika viktigt som att producera.

De smarta utnyttjar enligt Bain läget till verkligt långsiktiga satsningar, men frågan är hur många som kommer att ha det tålamodet.

En annan vinkling på samma tema kom före sommaren från den brittiske ekonomiprofessorn John Kay som menade att nästa kris bara är en tidsfråga eftersom den finansiella sektorn utvecklats till en självständig organism som livnär sig på spekulation, bubblor och krascher.

Övriga får finna sig i att ta plats i baksätet och spänna fast säkerhetsbältet.

En ordning som alltså kan förvandla 900 000 miljarder dollar till lika mycket hot som möjlighet.

Rättelse: I en tidigare version uppgavs att 600 000 miljarder dollar är elva nollor, rätt vilket vakna läsare påpekade är fjorton nollor.