Annons
X
Annons
X

Cervenkas pengar

Andreas Cervenka

Andreas Cervenka

 

Stockholmsbörsen har hittills i år stigit med åtta procent och enligt de flesta börsexperter så kommer uppgången fortsätta.

Frågan är hur mycket koppling till verkligheten kurserna har. En påminnelse om att vi inte befinner oss i en glödhet konjunktur kom från Statistiska Centralbyrån idag som släppte siffror över produktionen i näringslivet i april.

Kanske inte ett ämne för after work-ölen, men ändå rätt intressant.

Siffrorna visar nämligen på att produktionen minskade med 1,2 procent jämfört med föregående månad och även jämfört med april förra året. Sämst går det för industriproduktionen som föll med 1,7 procent.

Eftersom näringslivets produktion står för 70 procent av BNP är det relevant information, även om det aldrig går att dra allt för stora växlar på enskild statistik.

Men om industriproduktionen fortsätter att falla brukar det vanligtvis inte betyda att det jobbas övertid och firas med tårta varje fredag ute på exportbolagens säljkontor. Och svag produktion brukar på sikt slå igenom på vinsterna och i sin tur på börskurserna.

Om nu dessa kurser har något med vinsterna att göra, vilket i dessa dagar inte är självklart.

Företagens halvårsrapporter i juli kan hursomhelst bli intressant läsning.

Bloggen tar nu uppehåll och återkommer senare i sommar.

 

 

 

Om bloggen


Andreas Cervenka är SvD Näringslivs krönikör. Har bland annat gett ut boken "Vad är pengar?" Här skriver han om svensk och internationell ekonomi, ofta med fokus på finanskrisen och dess konsekvenser.

Andreas Cervenka

 

I flera månader har det trillat in deprimerande siffror över den ekonomiska utvecklingen i Europa samtidigt som åtstramningspolitiken placerats i frysboxen.

Men det har pratats rätt lite om vad som borde göras istället. Och om det stora problemet som fortfarande inte är åtgärdat: bankerna.

Det är förvisso rätt logiskt, med tanke på att det verkar vara bankerna som tillåtits formulera den europeiska krishanteringen från dag ett.

Hade makthavarna lyssnat mindre på Europas mäktiga banklobby hade läget sannolikt varit enormt mycket ljusare idag.

Sanningen är att de europeiska bankerna fortfarande är i uselt skick, något som bloggen tidigare berört här.

Att svaga banker kan zombifiera en hel ekonomi under mycket lång tid är Japan ett avskräckande exempel på.

Det sätter också kraven på ökade stimulanser från Europiska centralbanken ECB i ett annat ljus. ECB håller redan en stor del av bankerna under armarna, men även om ECB skulle trycka ännu mer pengar är det högst tveksamt om det får någon effekt om inte bankerna först förstärks.

Att Europas politiker trippat på tå runt denna fråga är inte så konstigt eftersom de flera gånger hävdat att läget i banksektorn är under kontroll. De har då lutat sig mot de stresstest som genomförts vid ett par tillfällen, övningar som varit så undermåliga att det är ren humor. Men eftersom konsekvensen av denna fars är social misär och en förlorad generation fastnar skrattet lätt i halsen.

Nu höjs allt fler röster om att något måste göras, och det snabbt.

I Financial Times skrev italienaren och förre detta styrelseledamoten i ECB, Lorenzo Bini Smaghi, nyligen att bankerna är Europas stora problem.

Och två forskare vid universitet i nederländska Tilburg skriver i ett inlägg på Voxeu att det nu måste till akuta åtgärder.

Vad är det som måste göras? Jo, bankerna behöver betydligt mer kapital. Ett ämne som avhandlats bland annat här, här och här.

Med dagens försvinnande små säkerhetsmarginaler, i Europa motsvarar aktieägarnas kapital i bankerna mindre än 5 procent av den samlade utlåningen, blir deras sårbarhet stor i kristider.

Varför har bankerna så lite kapital? Därför att det är extremt lönsamt.

Litet eget kapital är lika med hög avkastning som är lika med hög bonus och dessutom lika med hög risk vilket i sin tur är samma sak som hög sannolikhet för att staten rycker ut med stora famnen om det går illa.

En ganska motbjudande ekvation.

Det statliga skyddsnätet är en gigantisk subvention genom att bankerna kan låna billigare än om de stått på egna ben.

Två holländska forskare Michiel Bijlsma and Remco Mocking har räknat på vad subventionen är värd. Utslaget på eurozonens alla banker handlar det om en årlig gåva på 650 miljarder euro, eller 5 600 miljarder kronor.

En siffra som onekligen får lobbyinsatserna i Bryssel att framstå som rätt prisvärda.

Enligt de nya Basel III-reglerna kommer banker även fortsättningsvis inte att behöva ha mer än 3 procent i eget kapital.

Alldeles för lite, menar många.

I USA var myndigheterna under finanskrisen tidigt ute med att kräva större kapitalbuffertar. Stora banker som JP Morgan, Bank of America och Citigroup har mellan 7 och 9 procent eget kapital av de totala tillgångarna. Skillnaden jämfört med Europa kan tyckas marginell, men eftersom varje procentenhet motsvarar hundratals miljarder kronor så är den enorm.

Hur går ekonomin i USA? Som av en händelse betydligt bättre än i Europa.

Nyligen har tyska storbanker, där aktieägarna satt in provocerande lite pengar, börjat känna vart vindarna blåser. Både Deutsche Bank och Commerzbank har annonserat stora nyemissioner.

Deutsche Bank hade tidigare så lite som 2,3 procent eget kapital.

Men mycket mer måste göras.

I USA går det undan. I den amerikanska kongressen har ett förslag på att bankerna måste upp till 15 procent fått stöd från båda partier och har hyllats som ett sätt att äntligen lösa problemet med banker som är too-big-too-fail.

Förslaget skulle innebära att bankerna måste ta in över 1 000 miljarder dollar i nytt kapital enligt vissa uppskattningar.

Dagens höga bankvinster, dopade med subventioner från skattebetalarna, kommer alltså väl till pass.

I Europa? Där händer fortfarande ganska litet. Möjligen på grund av  att det ligger mycket politiskt prestige i frågan, inte minst eftersom räknemagistern Angela Merkel  i Tyskland ruvar på en liten hemlighet i form av några av de sämsta bankerna, de politiserade Landesbankerna.

Bankerna själva lär knappast driva på, dagens situation passar ju dem perfekt: fortsätta raka in övervinster och låta någon annan stå för risken.

Någon gång måste Europas politiker bestämma sig för vad som är viktigast: banklobbyns intressen eller folkets?

Fortsätta ge bort 5 600 miljarder om året till bankerna och harva vidare med miljoner arbetslösa och en ekonomi i dödsspiral. Eller något annat?

Det kan tyckas som ett lätt och självklart val men i krisens Europa tycks ingenting vara självklart.

Det enda som räddar bankerna är att snåriga begrepp som kärnprimärkapitalrelation och leverage ratio tycks avskräcka de politiska partierna från att göra denna fråga till sin.

Det är lite synd. Ett manifest i ämnet behöver inte vara särskilt långt. Faktiskt inte längre än tre ord.

Nu räcker det.

 

 

 

 

Andreas Cervenka

 

Sent igår kväll, nästan tre veckor efter att SVT sände dokumentären ”Dubbel bokföring” skickade Stora Enso ut ett pressmeddelande där företaget bemötte de anklagelser som framkom i programmet.

För nytillkomna läsare så handlade det om att antal märkligheter vad gäller Stora Ensos redovisning av fiaskoförvärvet Consolidated Papers i USA, vilket bloggen berörde förra veckan.

Att Stora Enso bryter tystnaden är bra. Det handlar ändå om väldigt allvarliga saker. Och väldigt många miljarder.

Tyvärr är sättet bolaget gör det på inte lika trevligt.

Programmet byggde mycket på uppgifter från en så kallad whistleblower, britten Gerard Goodwyn som arbetade med Stora Ensos bokföring.

Stora Enso väljer att i pressmeddelandet kalla honom för en ”f.d uppsagd anställd”.

Till saken hör att enligt Gerard Goodwyn var orsaken till att han tvingades sluta just att han att framförde en rad obekväma åsikter om redovisningen.

Vidare skriver Stora Enso att ”personen ifråga presenterade en rad liknande anklagelser för olika intressenter, Stora Ensos ledning och media mellan 2008 och 2012.”

På vanlig svenska betyder det, fritt översatt från pressmeddelandespråk, ungefär: ”det här är en rättshaverist som försökt pracka på omgivningen sina stolligheter i flera år men bara SVT var dumma nog att tro på honom”.

Syftet med dessa formuleringar är förstås att försöka sänka Gerard Goodwyns trovärdighet.

Problemet är att Gerard Goodwyn inte kan försvara sig. Han är nämligen död.

En mångmiljardkoncern med nästan obegränsade resurser som sparkar på en enskild person som dessutom är avliden efterlämnar en lite dålig smak i munnen, minst sagt.

Så till själva sakfrågan. Enligt Stora Enso har anklagelserna utretts grundligt av ett antal externa revisorer och experter.

”Granskningarna har inte visat på några avsiktliga överträdelser eller på annat sätt gett stöd åt de anklagelser om bedrägeri eller liknande olagligheter som gjorts av personen ifråga”, skriver Stora Enso.

Vilket är en rätt intressant formulering. Inga avsiktliga överträdelser? Innebär det att överträdelser förekom? Isåfall vilka? Det hade varit intressant att veta.

Det får vi dock inte. Stora Enso konstaterar att när det gäller de utredningar som gjorts har bolaget överlämnat allt material av betydelse till den finska Finansinspektionen som inte funnit några anledningar att vidta några åtgärder och som dessutom beslutat att inte offentliggöra det.

Så sent som den 23 maj slog Helsingfors förvaltningsdomstol fast att inspektionen inte har någon rätt att offentliggöra materialet, inklusive inspektionens slutsatser, eftersom  ”offentliggörandet av sådan information skulle riskera att äventyra effektiv tillsyn av Finansinspektionen och att vara till skada för de inblandade parterna.”

Ursäkta en korkad fråga, men material som handlar om vad som hänt på Stora Enso borde väl rimligtvis tillhöra Stora Enso, och stå företaget fritt att publicera när som helst? Det är väl ändå företagets aktieägare som betalat för utredningarna?

Bolaget hävdar att inga fel begåtts, och att tillexempel inga olagliga aktieutdelningar har genomförts, vilket hävdas i programmet.

Det ska förstås inte uteslutas att bolaget har rätt.

Men uppgifterna i ”Dubbel bokföring” går inte heller att vifta bort.

Hur det verkligen ligger till är i princip omöjligt för en utomstående att avgöra utan tillgång till allt material, inklusive alla interna utredningar.

Så om Stora Enso vill bli kvitt denna fråga vore förstås det enklaste sättet att helt enkelt offentliggöra allt.

Frågan är förstås varför Stora Enso inte gör detta.

Det vore inte minst en klädsam gest gentemot de efterlevande till Gerard Goodwyn. För så hette faktiskt ”personen ifråga”.