Annons
X
Annons
X

Cervenkas pengar

Andreas Cervenka

Andreas Cervenka

 

Är det någon som ännu inte har sett dokumentären ”Dubbel bokföring” om Stora Ensos siffermygel på SVT?

Alla som har minsta intresse av det svenska näringslivet rekommenderas en titt.

Även om det gått ett par veckor sedan programmet sändes har innehållet inte förlorat i relevans. Tvärtom. Det som förvånar mest är kanske att reaktionerna inte blivit fler.

I korthet handlar berättelsen om Stora Ensos skandalöst dåliga förvärv av amerikanska Consolidated Paper år 2000 för dryga 40 miljarder kronor.

I programmet berättas att priset framstod som alldeles för högt redan när affären genomfördes.

Och när det blev uppenbart att den var ett fiasko borde bolaget ha skrivit ned värdet på tillgångarna. Vilket inte gjordes. År 2007 hade bolaget samlat ihop till en smäll på hela 3,6 miljarder euro, enligt britten Gerard Goodwyn, ansvarig för koncernens redovisning och vars vittnesmål programmet mycket bygger på.

”Dubbel bokföring” väcker ett antal frågor:

1). Går det att lita på storföretagens redovisning? Tydligen inte. I dokumentären avslöjas hur ledningen för Stora Ensos USA-verksamhet aktivt uppmanas att försköna siffrorna för att dölja katastrofen. Vad som ska redovisas för aktieägarna tycks ledning och styrelse anse vara en fråga som de själva avgör. Ungefär som att rätta sina egna prov i skolan.

2). Går det att lita på revisorer? Tydligen inte. Även om de båda inblandade revisionsfirmorna PWC och Deloitte uppenbarligen blir väl medvetna om felaktigheterna så händer inte det som borde ha hänt: allt redovisas öppet. Ännu en gång blir det tydligt att lojaliteten hos storbolagens revisorer tycks ligga hos ledningen snarare än hos alla aktieägare, tvärtemot det intryck man kan få av lagtexter och tjusiga högtidsord.

3). Kan näringslivets tyngsta makthavare räkna? Inte nödvändigtvis. I Stora Enso satt gräddan av den nordiska finansvärlden, inklusive styrelsens ordförande och tillika Wallenbergsfärens nestor Claes Dahlbäck som kollegan Per Lindvall redan påpekat till och med var ordförande i styrelsens revisionskommitté. Ett fint namn och hundratusentals kronor i arvoden hindrade inte honom och de andra i styrelsen från att uppenbarligen glömma bort multiplikationstabell och plus- och minuskunskaper både när de räknade på förvärvet och hur det senare skulle redovisas. För inte kan det väl vara så att de aktivt medverkade till att sminka bort sitt eget fiasko?

4.) Kostar det att göra misstag? Tydligen inte. Som belöning för genomförandet av en av Sveriges sämsta affärer genom tiderna flyttades Stora Ensos huvudkontor till London och dåvarande vd:n Jukka Härmälä fick löneförhöjning med motiveringen att bolaget blivit större. Ingen av de övriga ansvariga har fått några konsekvenser. Grundregeln verkar vara: ska du göra bort dig, gör det ordentligt. En åklagare påpekade i ett mail till undertecknad att när det gäller bidragsbrott räcker det enligt lagen med grov försumlighet, tillexempel att glömma att redovisa en lottovinst. När det gäller ledamöterna i en bolagsstyrelse måste åklagarna bevisa uppsåt. Få några tusenlappar för mycket och du riskerar fängelse. Slarva bort 50 miljarder, fortsätt drick drinkar på din Värmdöveranda.

5). Står namnet Wallenberg för ansvar och kvalitet? Tydligen inte. Astra Zeneca, Stora Enso, Scania. Raden av svenska företag i deras ägo som antingen försummats eller slarvats bort blir allt längre. En gång i tiden löd uppgörelsen mellan svenska politiker och familjen Wallenberg ungefär så här: Ni fixar jobben och får behålla makten. Nu verkar dealen vara: behåll bonusen och makten, kan vi fixa något annat säg bara till. Den elake skulle säga att huset Wallenberg det senaste decenniet framförallt har utvecklats till Sveriges ledande think-tank på området incitamentsprogram för direktörer. (Även om familjens stiftelser skänker mycket pengar till svensk forskning, vilket är bra, men mycket förfädernas förtjänst).

6). Är höga arvoden samma sak som hög integritet? Tydligen inte. Alla kan förstås göra misstag. Det är mänskligt. En annan sak är att ta ansvar för de. Att Stora Ensos styrelse inte ställer upp och förklarar sig inför anklagelserna i programmet, eller för den delen offentliggör de hemligstämplade rapporter som ska finnas, tyder inte på någon robustare ryggrad.

7.)  Går det att lita på rättsväsendet? Kanske inte. Den som ser programmet kan lätt dra slutsatsen att åtminstone ett brott begåtts, nämligen att dela ut pengar som inte finns. Ändå har inget hänt, och det största problemet är att det inte ens verkar gå att få reda på varför.

8). Lönar det sig att slå larm? Tydligen inte. Gerard Goodwyn framstår som den klassiska whistleblowern. En man som tar personliga risker för att han tror på något så gammalmodigt som att rätt ska vara rätt. Även när det gäller bokföring. Det är lätt att förledas att tro att en sådan insats ger applåder och medalj. Men det är i en ideal värld. I verkligheten slutade hans historia på tragiskt möjliga sätt: en för tidig död.

Ovanstående slutsatser kanske kan tyckas lite väl långtgående. Det handlar ju bara om ett enskilt fall. Eller inte. H&Q, Skandia, Carnegie, Telia Sonera….

Om någon mot förmodan skulle vilja sätta ihop en instruktionsmanual för hur misstron mot börsbolag ska ökas så fungerar Stora Enso som en bra mall.

Häromveckan skrev en rad makthavare en debattartikel i DI med rubriken: ”Så ska börsen räddas”. Genom enklare regler och andra åtgärder ska intresset och förtroendet för börsen som marknadsplats återupprättas.

En punkt saknades i artikeln: att de befintliga börsbolagen följer de regler som redan finns. Något som kanske låter självklart.

Men så enkelt är det tydligen inte.

 

 

 

 

Om bloggen


Andreas Cervenka är SvD Näringslivs krönikör. Har bland annat gett ut boken "Vad är pengar?" Här skriver han om svensk och internationell ekonomi, ofta med fokus på finanskrisen och dess konsekvenser.

Andreas Cervenka

 

Kortsiktigheten är ett gift på världens kapitalmarknader. En orsak är att de stora pensionsfondernas styrelser består av amatörer. Det säger Gordon Clark, professor vid universitet i Oxford som talar på Investor Summit idag.

Han är själv ledamot i Oxfords pensionsfond men också rådgivare till stora fonder och anses som en av världens ledande experter på området.

– Ibland när jag sitter med mina kollegor så undrar jag vad vi gör i samma rum. Jag kan chockas över deras självförtroende trots att de saknar kompetens på investeringar, säger han.

Enligt Gordon Clark saknar många styrelser kunskap om investeringar inom tillexempel private equity och annat riskkapital.

– Vi är amatörer och reagerar kortsiktigt på saker som inträffar samtidigt som våra åtaganden är väldigt långsiktiga, säger han.

Han vill se bättre kompetens bland styrelseledamöter, längre mandat och att de helst är skyddade från det politiska spelet.

En annan orsak till kortsiktigheten är att politiker och myndigheter är närsynta.

– Reglerare talar om saker som solvens och vill att vi i praktiken ska styra om våra investeringar på ett par år när våra åtaganden sträcker sig kanske 80 år framåt i tiden, säger han.

Gordon Clark menar också att pensionsfonders investeringar mäts på fel sätt.

– Det finns ingen logik i att ha olika jämförelseindex som mål när våra åtaganden är konkreta. Vi borde börja prata om absoluta avkastningsmål istället, säger Gordon Clark.

När det gäller långsiktighet finns det tre trender att ta hänsyn till: klimat, demografi och förskjutningen av den globala ekonomin mot tillväxtländer.

– Det är inte konstigt att kineserna blickar mot Afrika eftersom de förstår vikten av att säkra tillgången till naturresurser på tio- femton års sikt. De är långsiktiga, säger Gordon Clark

 

Andreas Cervenka

 

”BNP väntas ha ökat med kalenderkorrigerade 1,4 procent under det första kvartalet 2013 enligt SIX Market Estimates sammanställning av åtta analytikers estimat.”

Så brukar det låta, på torr finansprosa, inför den hälsorapport över svensk ekonomi som Statistiska Centralbyrån lämnar varje kvartal. Imorgon onsdag är det dags igen.

Oändliga kalkylbad kondenserade till en procentsiffra, för säkerhets skull angiven med en decimal. Vad säger den oss egentligen?

Till att börja med är själva siffrorna osäkra, vilket även SCB medger. Tillväxten kan under- eller överskattas ganska rejält vilket visar sig först i efterhand.

En BNP-tillväxt på 1,4 procent är rätt magert. Jämfört med många länder i EU är det dock nästan att betrakta som högkonjunktur. Sverige har en tid framstått som en trivsamt prunkande trädgård skyddad från de isvindar som blåser över Europa.

Samtidigt: bilar som brinner i svenska förorter, något som ger rubriker till och med i affärstidningar som Financial Times och Wall Street Journal. Stockholm och upplopp är två ord som sällan träffar på varandra i samma mening. Den som plöjer SCB:s sifferserier associerar inte heller självklart till brandrök och sirener.

Detta för in oss på problemen med BNP som ekonomisk värdemätare, nämligen följande: det fångar inte riktigt upp allt. För att uttrycka sig försiktigt.

Detta är ämne för en hel avhandling. Men för att sammanfatta så tar BNP inte hänsyn till vår påverkan på klimat, miljö och människors hälsa. Vilket får anses vara rätt stora luckor. BNP är också anpassat för en tillverkningsekonomi och är därmed inte optimalt i en digital värld fylld av gratisinformation. Och så vidare.

Den Nobelprisbelönade ekonomen Joseph Stiglitz har påpekat att BNP-måttet också bidragit till till att försköna ekonomin i många länder vilket bäddade för finanskrisen. En stor del av det värde som såg ut att skapas enligt BNP-statistiken var kopplat till stigande skuldnivåer och tillgångspriser, pengar som senare visade sig vara luft. En tankeställare för Sverige där hushållens skuldsättning ökat kraftigt under flera år.

Dessutom tas ingen hänsyn till om rikedomen är skevt fördelad i samhället. Nyligen visade tillexempel statistik från OECD att Sverige är det land i västvärlden där inkomstklyftorna växt snabbast sedan 1995. De senaste åren har flera alternativ till BNP tagits fram. Nyligen lanserade amerikanska forskare Social Progress Index som tar hänsyn till alltifrån hälsa till yttrandefrihet och miljö. Världens bästa land enligt detta sätt att mäta: Sverige. Just det, upploppens nya hemland där utländska tv-kanaler flockas. Kanske en påminnelse om att siffror per definition aldrig blir ett heltäckande sätt att beskriva mänsklig samvaro. BNP-måttet kan och bör förbättras och förändras. Men hur förfinade de nya modellerna än blir bör de alltid kompletteras med användning av de klassiska mätinstrumenten ögon, hjärta och hjärna.

 

 

 

 

 

Andreas Cervenka

 

1994 kunde svenskarna börja använda en ny spännande grej som kallades för ”internet”.

Man skulle kunna säga att det blev en jättegrej. För att använda alla underdrifters moder.

Att ny teknik kan förändra samhället är inget nytt, och därför letar vi hela tiden efter nästa stora sak.

Teknik som verkligen skakar om brukar på corporate svengelska kallas för disruptiv.

Den tvingar företag att helt ställa om sin affärsmodell. Tänk Facit eller telefonkatalog.

Vilka kommande tekniker har då potential att bli disruptiva? Managementkonsulten McKinsey har scannat jordklotet och kokat ned framtiden till de 12 mest intressanta, allt beskrivet i en ny rapport.

Där konstateras först att det hänt en hel del. Tillexempel kostade en superdator 1975 fem miljoner dollar. En Iphone 4 med samma kapacitet kostar 400 dollar.

Det här är de grejer som den framtidsintresserade gör bäst i att hålla koll på enligt McKinsey:

Mobilt internet.
Billigare uppkoppling med allt kraftfullare mobila datorer.

Automatiserat kunskapsarbete.
Avancerad mjukvara som kan utföra uppgifter som innebär en form av intelligens. Datorn Watson som vann Jeopardy var 100 gånger mer kraftfull än Deep Blue som blev schackvärldsmästare 1997.

Uppkopplade maskiner.
Apparater som samlar in data och talar med varandra via nätet.

Molnteknologi.
Allt ligger på internet.

Avancerade robotar.
Kan ersätta men också assistera människor i en rad sysslor. Mellan 2009 och 2011 ökade försäljningen av industrirobotar med 170 procent.

Autonoma fordon. Bilar och andra fordon som kan operera utan mänskliga förare. Googlebilar har redan rullat hundratusentals kilometer.

Nästa generations genteknik.
Bland annat så kallad syntetisk biologi, att ”skriva DNA”.

Energilagring. Nya sätt att spara energi för användning senare.

3D-printers. Fabriken flyttar till hemmen.

Avancerade material. Billigare, starkare, lättare än dagens.

Olje- och gasexploatering. Effektivare sätt att plocka upp energi ur jorden.

Förnyelsebar energi. Priset på solceller har fallit med 85 procent sedan år 2000.

Läs hela rapporten här.

 

 

 

 

 

 

 

 

Andreas Cervenka

 

Alla missbrukare hamnar förr eller senare i en fälla. Det går inte att leva med drogen, men inte heller utan den. Dagens börsras påminner om att det är precis i detta kniviga läge som världsekonomin befinner sig.

Drogen är förstås billiga krediter, ett artificiellt framställt stimulansmedel som ger väldigt många trevliga effekter på kort sikt, men som i allt för stora doser under lång tid kan få allvarliga konsekvenser.

Efter en trettio år lång fest som avbröts abrupt 2008 har västvärlden de senaste åren försökt sig på en avtändning. Precis som i heroinsammanhang är det ingen vacker historia. För att lindra effekterna har världens centralbanker därför satt in en medicin: billiga krediter.

Som den amerikanska fondförvaltaren Blackrocks räntestrateg Jeffrey Rosenberg konstaterar i en kommentar går marknaden numera på metadon – en ersättningsdrog utskriven av världens centralbanker i form av de 12 500 miljarder nya dollar som de genom knapptryckningar skapat på några år. Inget botemedel mot beroendet, men en kur som trollar bort symptomen.

Allt fler länder har hakat på – senast Japan vars centralbank i år annonserat gigantiska penninginjektioner. Allt detta har fått priserna på tillgångar som aktier och obligationer att rusa. Det är också meningen. Förhoppningen är att det ska skapa så bra stämning att ekonomin så småningom klarar sig utan sinnesförändrade hjälpmedel.

I USA har aktiemarknaden slagit nya rekord och i Japan har börsen stigit med 80 procent på sex månader. Så vad hände igår? Jo, Federal Reserves chef Ben Bernanke antydde att ekonomin snart är så stark att det så småningom blir dags att dra ned lite stimulanserna. Alltså slut på det sköna – ett besked som genast orsakade halvpanik. I Japan fortsatte också landets statsobligationer att bete sig nyckfullt – med för denna vanligtvis sömniga marknad våldsamma kast. Det kan ses som begynnande biverkningar av Bank of Japans insatser. Oron kretsar kring att bankens djärva experiment får placerarna att tappa förtroendet för japanska statspapper – en dålig nyhet för ett land med skulder på 240 procent av BNP och där bankerna är fullproppade med det egna landets skuldsedlar.

Det senaste halvårets eufori skulle i så fall kunna visa sig vara en dröm. En tanke som onekligen skapar viss fallhöjd på Tokyo-börsen.

Slutligen visade ett inköpschefsindex i Kina på oväntat svaga siffror. Det är oroande eftersom färsk statistik visar att landet fortsätter att vara beroende av lånedrivna investeringar. Enligt Wall Street Journal steg investeringarnas andel av BNP till 46,1 procent under 2012, trots att Kinas ledare försökt höja andelen inhemsk konsumtion. Även världens näst största ekonomi förlitar sig alltså på kreditbränslets magi.

Vad händer nu? Om Federal Reserve skulle göra allvar av antydningarna om mindre stödköp lär rasen bli ännu kraftigare. Vilket sannolikt skulle få ekonomin att bromsa in igen. Och motivera att stödköpen återupptas.

Huvudtipset är därför att metadonet fortsätter flöda ett bra tag till. Under tiden kanske det är dags för politikerna att börja fundera ut andra mer långsiktiga lösningar. Annars är risken att det slutar illa.

 

Andreas Cervenka

 

Att det går lite halvknackigt i Europa är inte direkt en överdrift.

Färska BNP-siffror visade nyligen att euroländerna nu genomlider det sjätte kvartalet i rad av krympande ekonomi.

Mest oroväckande är kanske att det fortsätter att gå så dåligt för Frankrike, som ju räknas till Europas förstafemma för att prata hockeyspråk.

Extra illavarslande är det eftersom Europa har en egenhet som gör kontinenten extra sårbar jämfört med andra. Vad detta är framgår tydligt av följande diagram hämtad från en analys av Bank of America:

Jämfört med i andra delar av världen är alltså Europas banksektor gigantisk i förhållande till ekonomins storlek.

Noterbart är att just Frankrike hamnar mycket högt i denna liga.

Och en svag ekonomi med hög arbetslöshet är normalt sett mycket dåliga nyheter för banker eftersom det brukar resultera i kraftigt stigande kreditförluster. Utan jobb blir det svårt att amortera på sina lån.

Mycket riktigt har andelen så kallade dåliga lån i de Europeiska bankerna också skenat, inte minst i krisländer som Italien och Spanien. Sammanlagt handlar det om 720 miljarder euro, varav 500 miljarder euro i de mest utsatta ländernas banksystem. I Grekland är nivån 25 procent av alla lån och i Italien drygt 13 procent.

Detta visas av ett annat diagram från JP Morgan Zerohedge (se nedan).

Det är därför ingen överraskning att det är tvärstopp för företagsutlåning i krisländerna, vilket stoppar alla möjlighet till att få igång tillväxten igen. Bankerna är fullt upptagna med att täta hålen i sina balansräkningar.

Lösningen? Europas banker måste få in mer kapital – vilket varit en officiell hemlighet alltför länge. Hur ska det gå till?

Problemet är ju förstås att krisländernas regeringar inte direkt badar i kapital. Kassorna är tomma.

Enklast är förstås att ta de pengar som finns – det vill säga kundernas. Politiker i Europa har redan börjat snegla mot krislösningen på Cypern där bankkunderna över en natt drabbades av en extra ”skatt” på sina konton.

I veckan som gick konstaterade kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor’s i en analys att skattebetalarna i Europa blir alltmer ovilliga att finansiera bankräddningar i andra länder.

Därför kan den cypriotiska lösningen blir standard i Europa framöver, tror S&P.

S&P varnar också för att planerna på bankunion i Europa blivit alltmer urvattnad med stort motstånd från bland andra Tyskland.

Därför blir bankerna även fortsättningsvis beroende av sina hemländer.

I en artikel i Financial Times idag på morgonen vädrar cheferna för Portugals två största banker en oro för att det ”cypriotiska viruset” ska sprida sig till andra länder, något som redan fått bankkunderna i Portugal att dra öronen åt sig och välja madrassen framför bankkontot.

Det kan sluta illa.

 

 

 

 

 

 

 

 

Andreas Cervenka

 

Sveriges Riksbank brukar vanligtvis inte få löpsedelsmakare att bli röda om öronen av upphetsning. Nu har debatten om denna institution nästan nått Melodifestivalsmässig nivå. Det skapar ett perfekt läge för förnyelse.

Vem hade kunnat ana att Riksbanken var dokusåpamaterial? I Top Model Sverige tävlar ett gäng unga tjejer om vem som är snyggast. När de står tillsammans framför kameran är det flams, fnitter och kramar som gäller. I enskilda intervjuer utan smink missar de inte ett tillfälle att snacka skit om varandra.

I den penningpolitiska realityserien Top Money Sverige tävlar ett antal tanter och farbröder om vem som är smartast. Även här förs en hård kamp mot ansiktsmusklerna för att hålla god min utåt. Men den som dechiffrerar Riksbankens protokoll med hjälp av en passiv-aggressiv språknyckel hittar mängder av verbala knivhugg och ryggtacklingar.

Smartast av alla, enligt honom själv, är ledamoten Lars E O Svensson. Han är så briljant att han faktiskt inte stod ut med det övriga packet och hoppade av. De andra vägrade nämligen genomföra hans idéer. En riksdagsledamot som i vredesmod lämnat sin post med samma motivering hade möjligen mötts av viss förvåning. Mitt sätt eller inget sätt är en attityd som annars är vanligast hos väldigt korta människor med mjölktänder.

Det råder dock inga tvivel om Lars E O Svenssons utomordentliga kvalifikationer. Den som laddar ned hans CV från Riksbankens hemsida får nästan en halv roman i knät. Lars E O Svensson är mycket högt ansedd i akademiska kretsar. Eftersom denna sfär har en viss förkärlek för att beskriva sin omvärld med hjälp av avancerade, men ibland enögda modeller, har kritik riktats mot Lars E O Svensson för modellfundamentalism. Det stämmer inte alls, enligt Svensson. Om karta och verklighet inte stämmer överens är det verkligheten som gäller, förklarade han i veckan. Och det låter ju tryggt. En fråga infinner sig: varför det finns då så få representanter för denna verklighet i Riksbankens topp?

Detta påstående kräver lite bakgrund. Riksbanken, liksom andra centralbanker i världen, har en enorm påverkan på ekonomin. Deras beslut får blixtsnabbt räntor, aktier och valutor att röra på sig, på sikt påverkas saker som inflation och sysselsättning. Och förmågan att potentiellt trolla fram miljarder genom några tangentryckningar skapar onekligen en viss pondus. I USA finns ett talessätt som lyder: never fight the Federal Reserve. Det spelar ingen roll om du är lika kaxig som Zlatan, när ett lag med nära på övernaturliga krafter kliver in på planen är det läge att börja snegla mot duscharna. På marknaden är centralbankerna numera både domare och spelare. Ändå styrs dessa institutioner nästan utan undantag av personer som saknar egen handfast erfarenhet av denna marknad.

En genomgång av meriterna hos de som sitter i Riksbankens direktion skapar bilden av en grupp mycket dugliga personer. Men alla har antingen gjort akademisk karriär, varit chefsekonom någonstans eller jobbat i myndighetssvängen, i flera fall på Riksbanken.

Undantaget är möjligen Stefan Ingves som på 80-talet var direktör ett par år på Handelsbanken och vd på optionsbörsen SOFE innan han gick vidare till en, förvisso strålande, bana inom finansbyråkratin.

Sverige är inte unikt. I Europeiska centralbanken ECB och Federal Reserve finns samma förkrossande dominans av forskare och före detta myndighetspersoner. När det gäller bolagsstyrelser förs en intensiv diskussion om mångfald och vikten av att få in människor med olika kompetens och bakgrund. När det gäller de absolut mäktigaste organen i världsekonomin lyser den debatten märkligt nog med sin frånvaro. Med ekonomi är det dock kanske precis som med fotboll: det är en viss skillnad på att rita i blädderblock och att spela.

En kapitalförvaltare har den delikata uppgiften att försöka skapa sig någon slags uppfattning om framtiden och satsa pengar på den. Varje dag. Året runt. Det skapar i bästa fall ett ganska starkt immunförsvar mot fluffiga teorier och fromma förhoppningar. Vilket kan förklara varför det som centralbanksmänniskor tycker är självklart kan få finansveteraner med 30 års erfarenhet att prata om vansinne.

 

Poängen är inte att det är fel med akademiska eller myndighetsmeriter. Men lika viktigt är att även få in helt andra perspektiv. Annars finns risk för det som kanske är farligare än något annat: intellektuellt tunnelseende. Just detta fenomen tycks vara en viktig förklaring till varför världens centralbanker trampat lite snett de senaste decennierna, för att uttrycka sig snällt. Ekonomi visade sig återigen inte vara den exakta vetenskap som många låtit påskina. För att kompensera för misstagen genomför centralbankerna just nu vad de själva kallar för okonventionella åtgärder. Med andra ord, de experimenterar sig fram.

Även Riksbanken har tvingats till omprövning. Detta har skapat ett växande legitimitetsproblem, både demokratiskt eftersom åtgärderna blir allt mer politiska, och gentemot den så kallade marknaden, som till största delen består av våra pensionspengar. Motiven för att låta penningpolitiken enbart skötas av ett slags ekonomiskt prästerskap har försvagats. När två nya ledamöter till Riksbankens direktion nu ska tillsättas öppnar det för nytänkande. Ett första steg skulle kunna vara att komplettera med en person med hög integritet från fondvärlden, och ännu djärvare, från företagsvärlden. Och när Riksbanksfullmäktige ändå är igång kan de också slopa hemlighetsmakeriet och börja med offentliga utfrågningar av kandidaterna. Vem vet, det kanske till och med blir bra tv.

 

Andreas Cervenka

 

Är något dramatiskt på väg att hända i Japan?

Centralbanken Bank of Japan genomför just nu ett gigantiskt experiment där den trycker pengar i en aldrig tidigare skådad fart för att försöka få liv i Japans zombieliknande ekonomi.

Därmed finansierar de också Japans gigantiska underskott som ökar på en statsskuld som redan nått stratosfäriska nivåer på över 240 procent av BNP, eller 24 gånger statens årliga skatteintäkter.

En nästan enig ekonomkör har hyllat detta.

Detta tycks dock ha skakat om marknaden för japanska statspapper. Från att tidigare varit en av världens sömnigaste svänger den nu vilt upp och ned.

På tre dagar har den tioåriga räntan stigit med 0,26 procentenheter till 0,86 procent rapporterar Bloomberg.

Detta är i och för sig inte så konstigt. Ett av syftena med hela experimentet är att få upp inflationen i Japan.

Men en högre inflation innebär också att de låga räntorna på statspapper snabbt utvecklas till en förlustaffär.

En förutsättning för de låga nominella räntorna de senaste åren är just att inflationen varit icke-existerande.

De stigande räntorna är också ett trist besked för centralbankschefen Haruhiko Kuroda. Han hade räknat med fallande räntor som ett resultat av de stora stödköpen.

Problemet: Japan har inte riktigt råd med stigande räntor. Redan idag går 25 procent av skatteintäkterna åt till att betala räntekostnader.

Om räntan stiger till exempelvis samma nivå som för flera andra stora ekonomier, som Frankrike eller USA, på strax under 2 procent skulle det äta upp nästan hela budgetkakan.

Det ökar i sin tur risken i japanska statspapper, vilket gör att investerare flyr vilket ökar räntan ännu mer och så vidare.

Dessutom innebär stigande räntor, vilket för obligationer är samma sak som fallande priser, en gigantisk smäll för japanska banker och pensionsfonder som är fullproppade med statspapper.

Redan nu finns tecken på att japanska pensionsfonder börjat minska sina innehav.

Till sist finns bara centralbanken kvar som köpare. Då riskerar Japan en stor förtroendekris på marknaden.

Så ser i alla fall det dystra scenariot ut.

Än så länge har alla som trott på detta haft fel. Vilket är ungefär i 15 år.

Men så ofta med tröga stora skeenden kan förloppet gå ganska fort när det väl kommit igång.

Från ena stunden till den andra kan investerare komma fram till att det glas som såg halvfullt ut, i själva verket är halvtomt.

Läs tidigare inlägg om Japan på bloggen här och här.

 

Andreas Cervenka

 

De höga bankvinsterna är återigen i fokus efter kvartalsrapporterna.

Men hur imponerande är de egentligen?

Det finns olika sätt att se på saken.

En bild som bankerna gärna lyfter fram. Och sedan en helt annan som de talar tyst om.

Varför framgår strax.

Först den officiella versionen.

De fyra storbankerna gjorde ifjol en vinst efter skatt på 67 miljarder kronor, och det är ju en hel del pengar.

Bankernas favoritmått på den egna lönsamheten är dock avkastningen på det egna kapitalet. Det är också med detta mått som de ofta jämför sig med varandra.

Mätt på det sättet har vinstnivåerna börjat ticka upp ordentligt efter flera års svacka.

Så här såg toppligan ut för helåret 2012:

Handelsbanken: 14,7%

Swedbank: 14,4%

Nordea: 11,6%

SEB: 11,1%

Källa: Bankernas årsredovisningar, avser total verksamhet.

Men dessa siffror ger bara en del av sanningen.

Avkastningen på eget kapital beror på två saker; antalet vinstmiljarder förstås och så storleken på det egna kapitalet.

En genväg till det första är att bli mycket större.

En genväg till det andra är att öka risken.

Vad har bankerna gjort? Både och.

I Sverige och internationellt har bankernas balansräkningar de senaste decennierna exploderat i storlek. Samtidigt har storleken på det egna kapitalet minskat, särskilt sett över en mycket lång tidsperiod.

Och ju mindre kapital desto högre avkastning.

I de svenska storbankerna motsvarar aktieägarnas kapital cirka 5 procent av tillgångarna (utlåningen), jämfört med kanske 20-30 procent för vanliga företag.

Att detta betyder viss risk för samhället är välbekant. Så här skrev Riksbanken i en rapport för ett par år sedan:

Som tidigare diskuterats speglar detta att bankerna strävar efter att maximera vinsten för sina aktieägare, men har få, om inga, incitament att ta hänsyn till de samhällsekonomiska effekterna av sitt agerande”.

Aktieägarna bär enkelt uttryckt fem procent av risken men får hela vinsten.

Detta är en myt brukar bankerna själva säga. Den som vill stämma av detta uttalande mot verkligheten rekommenderas ett besök på Island, Irland eller varför inte Cypern.

Vilket vinstmått är det då bankerna helst glömmer? Jo, avkastningen på de totala tillgångarna.

Det tar nämligen bort effekten av den doping som den höga risknivån innebär.

Så här ser då topplistan ut 2012.

Swedbank: 0,76%

Handelsbanken: 0,71%

SEB: : 0,48%

Nordea: 0,46%*

Källa: Bankernas årsredovisningar

  • Egen uträkning

Det är väl i princip bara bankernas egna sparkonton som kan ge en lika mager avkastning.

Det är kanske inte konstigt att det krävs en djupdykning i årsredovisningarnas finstilta noter för att hitta dessa siffror.

Nordea redovisar inte ens uppgifterna. Även om bankerna räknat lite olika vilket är en förklaring till skillnaden mellan Swedbank/SHB och övriga är det som synes helt andra lönsamhetssiffror än de bankerna själva visar upp.

Internationellt har det höjts röster för att ovanstående avkastningstal är mycket mer relevanta för att mäta bankerna eftersom det ger en sannare bild av deras prestation i förhållande till risken.

Som en händelse skulle en sådan reform påverka bankledningarnas ersättning en hel del. I USA ökade storbankchefernas genomsnittsersättning från 2,8 miljoner dollar 1989 till 26 miljoner dollar 2007.

Kopplingen är tydlig till att avkastningen på kapitalet rusat. Men om ersättningen skulle knytas till avkastningen på tillgångarna hade lönen 2007 stannat på 3,4 miljoner dollar konstaterade Andrew Haldane på Bank of England häromåret.

Till en sådan förändring är det långt. I svenska bankers redovisning är siffrorna alltså omsorgsfullt undanskuffade.

Istället fortsätter bankindustrin att fokusera på avkastningen på kapitalet som om inget har hänt, trots att detta alltså nästan per definition stimulerar ett ökat risktagande.

Även om nya regler tvingar banker att öka sitt kapital vill de inte ha mer än nödvändigt eftersom det sabbar avkastningssiffrorna.

Ungefär som att ge de anställda i kontrollrummet på ett kärnkraftverk bonus om de pressar fram högsta möjliga effekt med minsta möjliga säkerhetsmarginal.

Låter det smart?

Tidigare artiklar:

Bankernas skulder 11 900 miljarder

Varannan vinstkrona från staten

Därför borde bankerna inte få dela ut pengar

Bokstaven som kan lösa finanskrisen

 

Andreas Cervenka

 

Apropå gårdagens blogginlägg om börsrekord så sattes häromdagen ett annat mycket intressant rekord.

Financial Times rapporterar att räntan på amerikanska så kallade junk bonds, eller skräpobligationer, för första gången sjönk under 5 procent.

Skräpobligationer har fått namnet av att det handlar om papper från företag där konkursrisken långt ifrån är obetydlig, snarare tvärtom.

Att placerare är beredda att acceptera en ränta på fem procent för att låna ut pengar till företag med svajig kreditvärdering där det inte ens är säkert att de får pengarna tillbaka kanske säger det mesta om marknaden just nu.

För inte länge sedan skulle fem procent betraktas som en hyfsad låneränta för ett friskt storbolag, och helt otänkbart lågt för ett råttbo.

Men det var då. Nu är det tydligen nya regler som gäller.