Annons
X
Annons
X

Cervenkas pengar

Andreas Cervenka

Andreas Cervenka

 

Hur mycket sanning tål allmänheten om vad som händer i den ekonomiska maktens korridorer?

Den frågan har ställts på sin spets i ett mål mellan nyhetsbyrån Bloomberg och europeiska centralbanken ECB, rapporterar sajten Wobbing.eu.

Det handlar om vad ECB visste eller inte visste när det gäller hur Grekland dolde sin ohållbara skuldsituation under åren innan landets skuldkris exploderade. Det visade sig bland annat att siffrorna förskönats genom handel med avancerade finansiella instrument.

När detta blev känt bidrog det till en djup förtroendekris för Grekland och blev ett av startskotten för den akuta europeiska skuldkrisen.

Bloomberg anser att det finns två specifika dokument som avslöjar vad ECB kände till. Men banken har nekat till att lämna ut dem med hänvisning till att ”det skulle undergräva allmänhetens förtroende när det gäller effektiviteten i genomförandet av den ekonomiska politiken i EU och i Grekland. ”

Hoppsan. En invändning som nästan för tankarna till denna klassiska filmsekvens med Jack Nicholson:  ”You can’t handle the truth!”

Bloomberg vill ha svar på två enkla frågor.

1: När fick ECB reda på att Grekland mörkat allvaret i sin skuldsituation?

2: Vad visste ECB om kvaliteten på de säkerheter som den grekiska regeringen använde för att säkra lån från ECB?

Wobbing.eu konstaterar att det bara kan sluta illa för ECB:

a) Om banken kände till sifferfifflet hamnar en del av ansvaret för det grekiska fiaskot på ECB.

b) Om banken inte kände till det kan det ifrågasättas om ECB svarade upp till sina skyldigheter att övervaka efterlevnaden av reglerna för valutasamarbetet EMU.

I första instans har en av EU-domstolarna gett ECB rätt. Skälet var att det inte ansågs ”vara i allmänhetens intresse” att känna till hur bra eller illa informerat ECB var.

Domstolen hänvisade till en regel som ger ECB rätt att hålla inne med dokument som kan skada allmänhetens intressen. Och det väger alltså tyngre än att det kan anses vara i allmänhetens intresse att veta hur det ligger till.

Med andra ord: det är bäst om folk är lyckligt ovetande om hur illa det är ställt.

Bloomberg ger sig dock inte utan har överklagat.

Chefredaktören Matt Winkler säger enligt Wobbing.eu:

”Det är ganska enkelt. Vi kräver att alla handlingar lämnas ut som visar hur Grekland kunde finansiera sig till ett utsatt läge som blev den europeiska skuldkrisen som vi känner den. Det gynnar samtliga medlemmar i EU, alla medborgare, alla skattebetalare och säkerligen de finansiella marknaderna. Öppenhet är något som har en förmåga att ge ett upplysande perspektiv”, säger han.

Det är inte första gången Bloomberg slåss mot en centralbank. 2008 stämde nyhetsbyrån Federal Reserve med krav om att banken skulle lämna ut information om vilka banker som fått nödlån.

Federal Reserve vägrade men förlorade. När informationen kom ut gav det en helt ny bild av vad som hände den dramatiska hösten 2008, där Federal Reserve lånade ut sammanlagt 1 200 miljarder dollar till Wall Streets stora banker.

Med tanke på den enorma makt som ECB fått efter finanskrisen är bristen på öppenhet inte precis något som imponerar.

Om det inte finns något konstigt att dölja är det väl bara att hosta fram  dokumenten.

Och så undrar makthavarna i Bryssel och Frankfurt varför det finns en misstro mot EU och dess institutioner.

Fram till den 6 maj kan organisationer yttra sig till domstolen och stödja antingen Bloomberg eller ECB, skriver Wobbing.eu.

 

 

 

 

 

 

Om bloggen


Andreas Cervenka är SvD Näringslivs krönikör. Har bland annat gett ut boken "Vad är pengar?" Här skriver han om svensk och internationell ekonomi, ofta med fokus på finanskrisen och dess konsekvenser.

Andreas Cervenka

 

Solna

kl 09.15

Säkerhetspådraget är minst sagt omfattande när statligt ägda Vattenfall håller stämma på onsdagen. På huvudkontoret får alla stämmobesökare passera en säkerhetskontroll inklusive metalldetektor och visitering, i klass med en amerikansk flygplats.

Det är första gången undertecknad varit med om detta på en svensk bolagsstämma.

På frågan om det fanns en konkret hotbild mot stämman svarar en vakt: ”Det vet man aldrig”.

Enligt Vattenfalls presspersonal är säkerhetsarrangemangen ”standard”.

Samtidigt rör sig ett icke obetydligt antal säkerhetsvakter med hörsnäcka på stämman.

Innan stämman öppnade informerades deltagarna om hur lokalen ska evakueras vid behov.

 

09.32

Det konstateras att svenska staten äger samtliga drygt 131 miljoner aktier i Vattenfall. Staten representeras av Malin Fries från finansdepartementet och statssekreterare Erik Thedéen.

09.40

Vattenfalls styrelseordförande  Lars G Nordström håller anförande.

Han berör den senaste tidens kritik mot bolaget.

Vattenfall är ett företag som engagerar, förargar och skapar rubriker, säger han.

Och fortsätter:

Det kan bero på bolagets tillkortakommanden men också kanske på att Vattenfall skapat för höga förväntningar.

Ett statligt ägt bolag är en tacksam symbolisk måltavla för olika former av bred samhällskritik.

Att bedöma gårdagens gärningar med dagens kunskap är ganska vanligt

Lars G Nordström beskriver hur marknaden förändrats dramatiskt de senaste åren, med bland annat fallande elpriser.

Mot den bakgrunden framstår det ännu tydligare att förvärvet av Nuon var för dyrt, säger Lars G Nordström.

Han kommenterar också ett par andra Vattenfall-fiaskon.

– Den förespegling som Vattenfall gjort om möjligheterna att kunna lagra koldioxid och därmed reducera utsläppen från kolkraftverk kommer inte att infrias. Nya kolkraftverk kommer att öka utsläppen. För att nå våra mål om minskade utsläpp kommer det att krävas avyttringar.

Om miljardsmällen i Liberia.

– Besvikelsen är stor. Uppsåtet var gott men det blev fel. Det hade naturligtvis varit bättre om Vattenfall aldrig gjort den investeringen.

Lars G Nordström berättade också att Vattenfall kommer inrätta ett särskilt utskott för att hantera så kallade imagerrisker.

09.50

Vattenfalls vd Oystein Loseth håller tal.

Han konstaterar också att elbranschen förändrats dramatiskt och att det ser tufft ut med låg efterfrågan och prisras.

– Tidigare prognoser är döda. Det vi trodde var normalt är inte längre normalt. Och jag tror att det vi ser nu är det nya normala.

Därför måste Vattenfall göra stora besparingar.

Han berör också Vattenfalls mål om att minska utsläppen av koldioxid till 65 miljoner ton 2020.

Utsläppen har minskat sedan 2010, men kommer öka under 2013 och 2014.

– Det beror främst på investeringar i nya kraftverk, bland annat i Hamburg. Det är investeringar som beslutades för många år sedan. Det har inte fattats beslut om nya kolkraftverk sedan 2006.

Han konstaterar också att planerna på att lagra koldioxid i marken spricker.

– Vi måste tänka om. Vi analyserar hur vi ska göra. Vi utvärderar bland annat försäljningar av kraftverk i Danmark och Tyskland, säger Oystein Loseth.

 

10.30

Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt ställer en fråga där han bland annat konstaterar att köpet av Nuon framstår som den sämsta affären i svensk historia. Han nämnde också SvD Näringslivs uppgifter idag om att säljarna fått ytterligare miljarder.

– Många bedömare anser att värdet är betydligt lägre än de nedskrivningar som gjorts. Min fråga till styrelsen är: vad är Nuon värt?

I sitt svar bekräftar Lars G Nordström att Vattenfall gjort åtaganden till säljarna.

– Det finns ett antal åtaganden som rör köpeskillingen men även anställningstrukturer. Men dessa ska vila på kommersiell grund och är föremål för bedömningar. När det gäller värdet på Nuon så prövas det löpande inför varje bokslut. Hittills har det resulterat i de nedskrivningar som redan är kända. Men vi har sagt att det inte kan uteslutas med nya nedskrivningar, säger Lars G Nordström.

I en mer allmän kommentar säger han:

– Det vore väldigt lätt för oss i styrelsen att säga att allt det som gjordes av våra företrädare var korkat. Men dessa affärer är ett faktum. Vår uppgift är att hantera det. Därmed inte sagt att vi inte kan vara bekymrade. Men det borde vara mer fokus på 2012 års prestationer som den här stämman ska avhandla.

 

Andreas Cervenka

 

Alla som känner att ni har full koll på i vilken riktning världsekonomin är på väg: hatten av, hedersbetygelser, handkyss och allt det där.

För många andra framstår läget som lite mer svårbegripligt. Alla siffror som varje timme susar förbi som pusselbitar i överljudsfart gör tyvärr inte mycket för att skingra de mentala dimmorna.

Några observationer:

 

Riksbanken håller räntan oförändrad på 1,0 procent. Även om alla krav på ytterligare sänkning lätt ger ett annat intryck, är det en ränta på krislåg nivå. Det brukar indikera dåliga tider.

 

Statslåneräntan i Sverige faller. Den tioåriga räntan noteras till under 1,7 procent. Samma sak sker i flera andra länder. Den tioåriga tyska räntan är 1,3 procent, den amerikanska drygt 1,7 procent. Det brukar betyda låga förväntningar på den framtida tillväxten, alltså dåliga tider.

 

Räntan på företagsobligationer är nere på rekordlåga nivåer på många håll i Europa och i USA. Det gäller även företag med låga kreditbetyg. Det har sedan länge varnats för att en bubbla blåsts upp. Denna köpyra indikerar vanligtvis en stark konjunktur och låg risk för konkurser och annat otrevligt. Alltså goda tider.

 

IMF skrev igår ned tillväxtutsikterna för världsekonomin i år, även om fondens ekonomer pratade om bättre fart nästa år. Samtidigt bromsar tillväxten i Kina, enligt samstämmiga uppgifter de senaste åren världsekonomins nya lok.

 

De senaste dagarna har priset på guld fallit fritt. Även om det sker efter flera års uppgång brukar fallande guldpris vanligtvis tolkas som att en ekonomisk ljusning är på väg, eftersom guldet är ett klassiskt skydd i tider av finanskris och marknadsoro.

 

Samtidigt har priserna på en rad andra råvaror, som metaller och olja också fallit, något som normalt sett är negativa signaler för tillväxten.

 

Trots några dagar av fallande kurser befinner sig aktiemarknaden i en kraftig uppgångsfas. De amerikanska börserna har nyligen slagit nya rekord. Stockholmsbörsen har fortsatt upp i år efter starkt fjolår. Det brukar betyda att vi står inför bra tider. Samtidigt är många företag ovilliga att investera, vilket normalt sett inte tyder på optimism.

 

Svårt att hänga med? Notera användandet ovan av orden brukar, normalt och vanligtvis. Allt tycks nämligen inte riktigt vara som vanligt. En anledning skulle kunna vara att världens centralbanker nu genomför ett gigantiskt experiment, som saknar motstycke i historien. Därigenom har de tagit ett ganska omilt brottargrepp på den så kallade fria marknaden och tvingar den att ta mer risk. I detta lutar de sig bland annat mot väldigt avancerade matematiska modeller. Det är bara att hoppas att de stämmer. Då kanske allt löser sig och det blir läge att bocka och buga. Svaret har vi inte riktigt än.

 

Andreas Cervenka

 

En titt på börser och andra finansmarknader skapar lätt intrycket av att världsekonomin skakat av sig krisen och står inför ljusa tider.

Det verkar vara att gå händelserna lite i förväg.

Tidningen Financial Times har tillsammans med Brookings Institution i USA tagit fram ett avancerat index som mäter en rad olika faktorer, alltifrån verklig ekonomisk aktivitet, till finansmarknader och olika index över förtroende hos konsumenter och företagare.

Det ger en annan bild.

– Den globala ekonomin är oförmögen att lyfta och riskerar att tappa fart och falla ned, säger professorn Eswar Prasad, på Brookings till Financial Times.

– Det bästa som kan sägas att ekonomin har bottnat i några nyckelekonomier, säger han.

Sammantaget har indexet knappt rört sig sedan 2011. Sedan dess har små begynnande uppgångar kvävts av förnyad eurokris eller andra saker.

USA är en av ljuspunkterna, men även där är siffrorna svagare än de brukar vara under normala återhämtningsperioder.

I Europa fortsätter tillväxtutsikterna att vara svaga.

I fredags kom också tre tunga institutioner; European Banking Authority, European Securities Markets Authority och European Insurance and Occupational Pensions Authority med en en rapport. Den rätt snåriga skriften är lite halvläskig läsning för den som orkar läsa.

Där varnas bland annat för att den svaga ekonomin utgör ett hot mot det europeiska finansiella systemet, med bland annat genom att mängden dåliga lån fortsätter stiga. Det gäller inte minst i fastighetssektorn vilket kan tvinga fram nedskrivningar.

Dessutom varnas för risker med de nuvarande låga räntorna som sätter press på framförallt pensions- och försäkringsbolag men också på banker och skapar en stor sårbarhet om obligationsmarknaden skulle vända ned.

Rapporten noterar också att den allmänna misstron på kapitalmarknaden lett fram till ökade krav på säkerheter vid affärer. När det samtidigt blir allt mer ont om säkra papper, leder det i sin tur till att säkerheter av lägre kvalitet används eller att det uppstår brist vid en krissituation vilket kan skapa oklara kedjeeffekter.

Institutionerna pekar också på att vissa reformer, som tillexempel regleringen av derivatmarknaden, kan innebära risker eftersom en stor del av marknaden blir beroende av ett litet antal aktörer, så kallade centrala motparter. Återigen är det lite oklart hur det ska hanteras vid en akut kris.

Det är väl bara att hoppas att en sådan aldrig uppstår.

 

 

Andreas Cervenka

 

Är ekonomi svårt? Svaret både den frågan är kanske både ja och nej.

Men en sak är säker: i den hyperfinansifierade värld vi lever i är det ganska mycket som är rätt komplicerat.

Det gäller inte minst finansmarknaden.

Så komplicerat har det blivit att övervakande myndigheter många gånger har haft väldigt svårt att hänga med i svängarna, vilket händelserna sedan 2007-2008 blev ett jobbigt kvitto på.

Lösningen på detta problem från politikerhåll har därför varit lite oväntad: nya och ännu mer komplicerade regler.

Ungefär som att torka upp en fläck med en lerig trasa.

Om detta påminde Andrew Haldane, chef för avdelningen finansiell på Bank of England i ett tal häromdagen.

Han konstaterar att efter finanskrisen i USA skrevs en ny lag: den så kallade Glass-Steagall Act – vilket Haldane kallar den kanske viktigaste lagen på hela 1900-talet.

Den var på 37 sidor.

Efter den senaste finanskrisen har lagstiftarna varit flitiga igen. Svaret kom 2010 i form av Dodd-Frank Act. Den är på 848 sidor.

När den är klar kan Dodd-Frank vara uppe i 30 000 sidor, konstaterar Haldane. En lunta som kräver ett ganska långt toalettbesök för att ta sig igenom.

Samma sak har hänt med skattesystemet. 1913 var de amerikanska skattelagarna på 400 sidor. 1974 på 19 500 sidor. 2013: 74 000 sidor.

Problemen: för det första är det dyrt. Att övervaka implementeringen av bankreglerna Basel III i Europa uppskattas sysselsätta 70 000 (!) personer på heltid runt om i finanssektorn.

För det andra är det ineffektivt. Komplicerade regler som är tänkta att täppa till kryphål i tidigare regler har en tendens att istället skapa nya, skriver Andrew Haldane.

Det blir en evig jakt på den egna svansen. Och kan få direkt motsatt effekt.

Bankernas beräkningar av sina riskvikter som bloggen skrivit om bland annat här, är ett exempel.

När det komplexa systemet infördes ledde det till att bankerna höll sig med mindre och mindre kapital, vilket inte riktigt var syftet.

Snåriga regler skapar incitament och möjligheter att ta sig runt dem. Samma sak gäller med skatter.

De länder med de mest invecklade systemen visar sig också ha störst inslag av skattesmitning.

Detta tål att tänkas på när nyheter om ständigt nya lagar och regleringar trumpetas ut från toppmöten och statsministermikrofoner.

Även om det låter slagkraftigt betyder det nödvändigtvis inte att problemet är löst, kanske till och med tvärtom.

Det vore kanske en idé att börja gå åt andra hållet.

Även om finansvärlden ofta ger intryck av motsatsen så är svårt inte vackert.

Andreas Cervenka

 

För bara några år sedan var ordet centralbank något som kunde få vem som helst att somna.

Idag debatteras dessa institutioners agerande flitigt i alla delar av samhället, över hela världen.

Åsikterna går vitt isär.

I Sverige skriver Dagens Industris idag Henrik Mitelman bra om Lars E O Svensson i Riksbankens direktion, en person som kollegan Carolina Neurath skrivit om här.

Frågan är om Lars E O Svensson kanske tillhör de ekonomer, som för att citera Andrew Haldane på den brittiska centralbanken Bank of England, drabbats av ett intellektuellt virus. Om denna fråga har jag skrivit om bland annat här.

Lars E O Svenssons vill att Riksbanken, precis som många andra centralbanker gjort, ska sänka räntan ned mot nollstrecket.

Andra menar att det är en mindre smart idé, med tanke på de problem som låg ränta under lång tid kan orsaka.

Det senaste inlägget i den internationella debatten kommer från en av världens största kapitalförvaltare, amerikanska fondjätten Blackrock.

I Financial Times varnar Rack Rieder, som har hand om en ränteportfölj värd 763 miljarder dollar, för att Federal Reserves stödköp på marknaden får allt mer märkliga bieffekter.

“Feds åtgärder har haft en snedvridande effekt på kapitallallokeringsbeslut av alla slag på i princip alla nivåer i ekonomin”, säger han till Financial Times.

“Det är en väldigt stor och trubbig hammare för marknaden”, säger han.

Aouch 1.

Rack Rieder menar att Fed borde sakta ned på sina stödköp. Enligt honom är räntan på tioåriga amerikanska statsobligationer minst en procentenhet lägre än vad den annars skulle ha varit.

När och om räntan normaliseras kommer ”förlusterna i våra ränteportföljer bli mer och mer akuta”, säger han.

Aouch 2.

Ännu en av de riktigt stora och inflytelserika förvaltarna i USA är därmed skeptisk till Federal Reserves politik. En annan är Bill Gross på Pimco (förvaltar 1 900 miljarder dollar) vars alster kan läsas här.

 

 

 

Andreas Cervenka

 

Att digitala sedelpressar som jobbar på högvarv är lösningen på alla världsekonomins problem tycks nu ha etablerats som en universell sanning.

Förra veckan annonserade ju Japans centralbank Bank of Japan nya så kallade stimulanser som får kollegorna i USA och Europa att se ut som småskaliga amatörer.

Tidigare har det pratats om att centralbankerna borde plocka fram en penningpolitisk ”bazooka”.

Japanska makthavare tycks ha funderat hemma på kammaren och bestämt sig för att hala fram något annat: en moneär luftvärnskanon.

Ska det göras är det lika bra att göra det ordentligt.

Bank of Japans planer innebär att den fram till slutet av 2014 kommer att spendera motsvarande 1 400 miljarder dollar på att stödköpa det egna landets obligationer.

Det innebär att Bank of Japan i slutet av nästa år kommer att sitta på tillgångar motsvarande 60 procent av landets BNP. Det kan jämföras med amerikanska Federal Reserve vars balansräkning vid samma tid väntas motsvara 25 procent av BNP.

Följande diagram är en förklaring till varför. Det kommer från en visserligen par år gammal rapport från banken Societe Generale som dock tycks ha förutspått händelserna i Japan kusligt väl.
Det visar att Japan är i desperat behov av att ständigt hitta köpare till landets statspapper. Läs rapporten här.
Bank of Japans manöver hyllas nu allmänt av den så kallade marknaden.  Det verkar det dock ha uppstått lite oro.
I fredags stoppades handeln med japanska statspapper efter alltför kraftiga kursrörelser.
Är då det som händer i Japan bra eller dåligt?
Det sanna svaret är nog att ingen vet.
Eller som Deutsche Banks strateg Jim Reid uttrycker det:
– Du kommer att kunna läsa strateger försöka förklara vad som är det sannolika resultatet av sådana åtgärder, men den ärliga sanningen är att vi famlar i blindo när det gäller historiska bevis, även om vi går tillbaka århundraden, säger Jim Reid vars teori om världsekonomin går under rubriken: En resa ut i det okända.
Han gör också ett relevant påpekande om det som händer just nu.
– Om det verkligen är så lätt som att trycka pengar hade alla centralbanker gjort det för länge sen, säger han.
Alltså: om det är så smart, varför trycker inte alla bara nya pengar, dygnet runt, året om?
Och om nu 1 400 nya miljarder är briljant, borde inte 14 000 miljarder vara i det närmaste genialiskt? För att inte tala om 140 000 miljarder.
Det som ser för bra ut för att vara sant har en tråkig tendens att också vara det.
Vilket påminner om en annan fråga som den tyska centralbanken Bundesbanks chef Jens Weidmann ställde för några månader sedan:
”Om en centralbank potentiellt kan skapa obegränsat med pengar ur ingenting, hur kan den säkerställa att pengarna behåller sitt värde?”.
Något som tål att funderas på. Men det typen av frågor går förstås inte att ställa.
Det vore ju nästan barnsligt.
(Du kan läsa mer om Japan bland annat här och här).
Andreas Cervenka

 

Att satsa hela sitt kapital i ett och samma papper är något som vanligare sparare brukar avrådas ifrån.

Det är nämligen förenat med väldigt hög risk.

Ändå är det en strategi som spanska blivande pensionärer tvingas till.

Bloomberg rapporterar att landets statliga pensionsfond nu har 97 procent av sina tillgångar i spanska statspapper. Ifjol köpte fonden på sig inhemska obligationer för ytterligare 20 miljarder euro, och sålde bland annat franska och tyska papper.

När ECB-chefen Mario Draghi i somras lovade att göra allt för att rädda euron, inklusive trycka pengar för att hjälpa stater i kris, rusade spanska obligationer i värde och gjorde att fondens förmögenhet ökade med 3 miljarder euro till 63 miljarder.

Det mildrade skadan av att Spaniens regering plockade ut 7 miljarder euro ur fonden för att täta hålen i landets läckande statsfinanser.

Samtidigt kom kreditvärderingsföretaget Moody’s idag med en rapport om de spanska bankerna. Läget är minst sagt prekärt, ekonomin fortsätter att krympa och andelen dåliga lån är uppe i 10,8 procent eller motsvarande 160 miljarder euro.

Många av bankerna är beroende av nödlån från ECB för att klara sig. En annan stor risk enligt Moody’s: bankernas stora exponering mot spanska statspapper.

Bankerna har, vid sidan om pensionsfonder, nämligen stödköpt det egna landets skuldebrev i enorm omfattning.

För att sammanfatta. ECB lånar ut pengar till bankrutta banker så att de kan låna ut mer pengar till en stat som ser alltmer bankrutt ut så att den kan stötta upp samma banker. Och om det kniper så lovar ECB även att låna ut pengar direkt till staten.

Och för säkerhets skull dras alltså pensionärernas pengar in i hela härligheten.

Allt bygger på antagandet att Spanien bara har ett problem med likviditeten, lite tillfällig ebb i kassan helt enkelt, och därför behöver låna lite mer fram tills dess att det vänder.

Men om det verkliga problemet är att Spanien är insolvent och aldrig kommer att kunna resa sig under tyngden av sitt alltför stora skuldberg är det värre. Då kommer det en smäll förr eller senare.

Och genom att göra så här har Spanien sett till att den blir så mycket större.

 

 

Andreas Cervenka

 

För den som gillar att spela är det en klar fördel att kunna bestämma oddsen och reglerna själv.

Ungefär så ser det ut för världens största banker.

Det handlar om hur mycket kapital banker måste ha, och hur detta ska beräknas. Ett ämne som jag berört bland annat här och här.

Det handlar enkelt uttryckt om hur mycket buffertkapital bankerna sätter av för varje utlånad hundralapp.

Enligt de så kallade Basel-reglerna kan det tillexempel se ut som om flera av de svenska storbankerna har satt av bortåt 15 kronor per hundring.

I själva verket är aktieägarnas kapital i förhållande till utlåningen bara runt 5 kronor.

Skillnaden förklaras av något som brukar kallas för riskvikter, som innebär att bankerna får justera för risken i lånen.

Plötsligt kan en utlånad hundralapp bara räknas som 50 kronor eller ännu mindre. Och då behöver banken hålla mycket mindre kapital.

Detta gäller även i USA.

Sheila Bair, tidigare chef för FDIC, den myndighet som har hand om den amerikanska insättningsgarantin skriver i en artikel i Wall Street Journal att de tre största bankerna JP Morgan, Bank of America och Citigroup värderar risken i sin utlåning till bara 55 kronor för varje hundralapp.

Ironiskt nog, skriver hon, får bankerna själva bestämma risken i deras egna innehav av olika komplicerade värdepapper som derivat, medan vanliga tråkiga lån är hårdare reglerade.

En konsekvens är att investmentbanker med stor egen derivathandel kan ha mindre kapital och ändå på pappret se säkrare ut än traditionella banker som sysslar med gammaldags utlåning.

Ungefär som om en motorcykelförare själv skulle slå fast att det egna fartmonstret är betydligt säkrare än en Volvo V60 och därmed komma undan med en billigare trafikförsäkring än barnfamiljen.

Investmentbanken Morgan Stanley har 14 procents kapitaltäckning räknat med riskvikter. Det egna kapitalet är dock bara 7 procent, skriver Sheila Bair.

U.S Bancorp, en betydligt mindre riskfylld bank, har 9 procent med båda sätten att räkna.

Detta utnyttjar bankerna.

Tradingskandalen i JP Morgan avslöjade hur banken manipulerade sina riskmodeller för att få sina kapitaltäckningsiffror att se bättre ut.

En annan märklighet är att bankerna får ordentlig ”riskrabatt” om de lånar ut till varandra jämfört med om de lånar ut till vanliga företag.

Ett lån till en kollega på Wall Street räknas bara som 20 kronor medan ett lån till IBM räknas som 100 kronor, skriver Sheila Bair.

Detta uppmuntrar bankerna att låna ut till varandra vilket ökar risken i det finansiella systemet.

Detta är också en förklaring till att bankerna i USA de senaste åren expanderat sin derivathandel istället för att låna ut till exempelvis småföretag vilket skulle ha kunnat bidra till att skapa fler jobb.

(Även i Sverige har småföretag svårt att låna. Här är det den kapitalsnåla utlåningen till bostäder som lockar bankerna).

I bankvärlden råder alltså omvända regler. Det som skulle stoppas, nämligen risktagande som kan bli farligt för samhället, belönas, medan det som skulle premieras, utlåning som kan få fart på ekonomin, bestraffas.

Alla som tycker att det verkar vettigt räcker upp en hand.