Annons
X
Annons
X

Cervenkas pengar

Andreas Cervenka

Andreas Cervenka

 

Gillar du att ta lite risk med dina placeringar? Om inte är sannolikheten stor att du ändå gör det.

Alla svenskar som inte gjort ett aktivt val i Premiepensionssystemet låter staten genom Sjunde AP-fonden förvalta denna del av pensionen.

Fram till att du fyller 55 år innebär det att har hela kapitalet i fonden AP7 Aktiefond som i sin tur placerar i en global aktiefond. AP7 Aktiefond är lite speciell eftersom den använder sig av en så kallad hävstång på 50 procent, vilket ger samma effekt som att belåna portföljen med lika mycket.

Denna lilla märklighet skrev jag om för några år sedan i en artikel: Tvångsdeportering till börskasinot.

Utgångspunkten i reformen var, för att uttrycka det lite elakt, att vanliga svenskar inte anses kompetenta nog att att ta hand om sin pension. För låg risk skulle innebära för låg avkastning, resonerade dåvarande finansmarknadsministern Mats Odell.

Men frågan är hur det ligger till med kompetensen.

Riskerna med en belånad aktieportfölj påminner Lars Hamberg på Aktiva Fonder om i ett intressant blogginlägg.

Problemet med hävstång är ju att nedgången vid en fallande börs blir mycket djupare.

Lars Hamberg konstaterar att om strategin hade tillämpats under perioden 1 jan 2008 till 31 dec 2012 hade AP 7 Aktiefond fortfarande stått på minus 30 procent!

Han skriver att merparten av ickeväljarna sannolikt har svårt att förstå hur hävstångseffekten fungerar.

Och fortsätter:

”Vad som präglar förvaltningsstrategin i det statliga alternativet verkar vara någon slags allmän marknadsoptimism som ska betala sig på lång sikt. Hur lång sikt då?

Efter börskraschen 1929 – då börsen i USA (Dow Jones) föll 90 procent under tre år – tog det 25 år att komma tillbaka till noll – i nominella termer! Hur många pensionssparare i 55-årsåldern har en investeringshorisont på 25 år?”, skriver Lars Hamberg.

Om konstruktörerna av systemet får rätt om avkastningen på framtidens aktiemarknad blir det mer i pension. Men perioder av börssvackor kan alltså slå hårt mot delar av pensionsärskollektivet. Hur många är medvetna om det?

Om du är en av dem som har gjort ett icke-val bör du läsa hela inlägget här:

 

 

 

 

Om bloggen


Andreas Cervenka är SvD Näringslivs krönikör. Har bland annat gett ut boken "Vad är pengar?" Här skriver han om svensk och internationell ekonomi, ofta med fokus på finanskrisen och dess konsekvenser.

Andreas Cervenka

 

Holländaren Jeroen Dijsselbloem är ny som ordförande för eurogruppen.

Det märks.

Hans företrädare Jean-Claude Juncker gjorde sig bland annat känd för ett uttalande om hur bör politiker bör agera.

– När det gäller känsliga ekonomiska frågor måste man ljuga, sade han häromåret.

Jeroen Dijsselbloem tycks på måndagen ha brutit mot denna regel och gjort något oerhört: han sade det han tänkte. Dessutom något som han tyckte verkade vettigt.

Det var i en intervju med Financial Times och Reuters som han förklarade att räddningen av Cypern ska ses som ny modell för hur problemtyngda banker ska hanteras.

Han berättade att det nuvarande systemet där skattebetalare ständigt får betala för bankernas misstag måste få ett slut.

”Om det finns en risk i en bank är vår första fråga, okej, vad tänker ni i banken göra åt det? Vad kan ni göra för att rekapitalisera banken? Om banken inte klarar det pratar vi med aktieägarna och därefter med obligationsinnehavarna och ber de bidra. Och om det är nödvändigt med de oförsäkrade insättarna i banken”.

Om vi vill ha en sund finanssektor är det enda rätta att säga ‘Om du tar på dig risker, då måste du hantera dem, och om du inte kan hantera dem, då borde du inte ha tagit dem från början'”, sade han.

Uttalandet var inget annat än revolutionerande. Det innebär nämligen en radikal omsvängning från den krispolitik som gällt hittills i Europa: bankerna och deras långivare ska skyddas till varje pris. Om det krisar får staten betala.

Vilket innebär att bankerna spelar kasino med våra pengar.

Det Jeroen Dijsselbloem säger är förstås helt rätt.

Är det någon som inte skriver under på att banker och dess olika privata investerare borde bära sina egna risker istället för att vältra över dem på dagisbarn, sjuka och pensionärer?

Men det är också problemet.

Knappt hade hans ord hunnit blinka upp på skärmarna förrän bankaktier över hela Europa började falla.

Därmed hade Jeroen Dijsselbloem brutit mot den viktigaste regeln av alla: säg vad du vill, bara det inte skrämmer marknaden.

Hans uttalande är ju en signal till placerare att vara lite mer försiktiga med vilka banker som de sätter in sina pengar hos, eftersom det kan komma att kosta om dessa banker får problem. Och eftersom många banker i Spanien, Italien och andra länder enbart överlever på tilltron till statens beskydd kan det snabbt bli problem. Stora problem. Tänk uttagsrusher och kilometerlånga bankomatköer.

Så vad händer?

Några timmar senare kablas en kommuniké ut, där Jeroen Dijsselbloem tar tillbaka det han nyss sagt. Cypern kommer inte alls att fungera som något exempel.

”Cypern är ett specifikt fall med exceptionella utmaningar som krävde de åtgärder som vi kom överens om i går. Makroekonomiska anpassningsprogram är skräddarsydda för situationen i det berörda landet och inga modeller eller mallar används.”

Vilket bara visar vilken sjuk situation vi befinner oss i. Den politiker som säger det alla tänker och håller med om klarar sig inte mer än några timmar.

Det väcker också frågan om vem som egentligen bestämmer, folket genom politikerna eller bankerna genom marknaden.

Vilka slutsatser ska vi då dra:?

Återigen:

a)  finanskrisen har tyvärr aldrig handlat om att göra det som verkar vettigt.

b) Det finns ingen plan.

Sanningen är att vi helt enkelt befinner oss i en gigantisk gisslansituation.

Varför? Därför att det finansiella systemet är ett fuskbygge som vilar på bräcklig grund.

För att undvika katastrof verkar det som om vi måste göra våld på oss själva och våra principer.

Marknaden har blivit ett monster.

Så här kan det väl inte få fortsätta?

 

Andreas Cervenka

 

Med ett så kallat räddningspaket i hamn för Cypern kan det vara dags att plita ned några kom-ihåg-punkter på svarta tavlan inför fortsättningen.

1. Lita inte på eurokraterna. När personer som EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso deklarerar att krisen är över (vilket han gjorde i början av året) betyder det i själva verket att den är på väg att blossa upp igen. Det är ingen sarkasm utan mer ett konstaterande av ett statistiskt samband. En gång är ingen gång, två gånger en gong-gong. Under hela krisen har toppgarnityret agerat gentemot medborgarna som poliser vid en avspärrning: var god passera, allt är under kontroll, här finns inget att se. Problemet är förstås att euroolyckan i högsta grad angår oss alla. Och så undrar de varför förtroendet för EU sjunker.

2. Ingenting gäller. Turerna kring Cypern visar att när det kniper finns inga gränser för hur långt politikerna anser sig tvingade att gå. Retroaktivt slopad insättningsgaranti, möjligt euroutträde, frysta kapitalflöden och bankkunder som får ta smällen; pinciper som tidigare sagts vara heliga är plötsligt lika mycket värda som en bunt blöta reklambilagor. Regelboken skrivs om för varje ny krishärd. Hur ser den ut nästa vecka?

3. Det finns ingen plan. När hundratals miljoner människors framtida välstånd står på spel hade man kanske kunnat förvänta sig att de ansvariga ledarna agerade utifrån en noga utmejslad strategi och styrde mot ett gemensamt mål. Så är det inte. Alla nya kriser tycks behandlas individuellt (och varje gång verkar alla lika förvånande över att de uppstår). Det som avgör är inte sällan det aktuella inrikespolitiska läget i olika länder som Tyskland och Finland. Det betyder också att allt kan ändras (se 2).

4. ”Demokrati? Vi kan väl höras?”. I natt (när annars?) satt Cyperns president Nicos Anastasiades i förhandlingar med EU:s president Herman van Rompuy, ECB-chefen Mario Draghi och IMFs chef Christine Lagarde för att avgöra landets framtid. Litet påpekande: ingen av de tre sistnämnda är folkvald. Insynen i exakt hur snacket gick är minimal. När ECB hotade att stänga av pengakranen till Cyperns banker skulle det vara samma sak som att slänga ut landet ur euron, vilket vän av ordning skulle kunna hävda är ett politiskt beslut som ska fattas av EU:s medlemsstater. Men hey, vem bryr sig? (se 1, 2 och 3).

5. It’s the banks stupid. Exemplet Cypern understryker återigen varför banker är högriskinstitutioner. Men liksom Island och Irland visar det också att ett säkert recept för undergång är att låta banksektorn svälla okontrollerat. Här kan det vara läge för svenska politiker att plocka upp anteckningsblocket. Bara de fyra svenska storbankernas balansräkningar summerar till tre och ett halv gånger den svenska bruttonationalprodukten och är dessutom beroende av att låna på den nyckfulla internationella kapitalmarknaden. Ändå utmålas Sverige ofta som ett Fort Knox. (Se 8).

6. Problemen har bara börjat. Efter fem år av krispolitik som bäst kan beskrivas som Det stora Uppskjutandet eller Manana My Friend! har eurokrisen kommit in i den fas där det börjar blir oundvikligt att lösningarna faktiskt kostar. Det finns inga enkla utvägar. Någon eller några måste betala. Återigen: Europa har inte ens börjat minska sitt skuldberg (det växer) och kontinentens banker är fortfarande underkapitaliserade och gigantiska i förhållande till ekonomin (som stagnerat).

7. Inget land är för litet för att bli ett problem. Äntligen är det över lär vi återigen få höra den kommande veckan nu när Cypern är ”löst”. Om man för några år sedan berättat att eurozonens finansministrar skulle tvingas nattvaka över ett land som motsvarar två promille av EU:s ekonomi hade någon lett ut vederbörande. Men i ett läge där hela systemet vilar på bräckligt förtroende (både politiskt och finansiellt) och där varje räddningspaket kan bli prejudicerande är inget land för litet. Nästa kriskandidat? Det pratas om Slovenien….

8. Inget är omöjligt. Stängda banker, begränsade kontantuttag och en ekonomi som delvis återgår till byteshandel. Scenerna på Cypern är som hämtade ur en finansdystopi. Ändå händer det. Detta kan vara viktigt att tänka på inför framtiden. Att något är osannolikt eller otänkbart är inte samma sak som att det är omöjligt, även om någon hävdar motsatsen (se 1-7). Detta krävs det ingen professur i arkeologi för att förstå. Hur många trodde på en svensk devalvering våren 1992? Hur många tror på en eurokrasch eller okontrollerad inflation idag? Just det. Tyvärr är det så verkligheten ser ut just nu. Och det är inte över än.

 

 

Andreas Cervenka

 

Cypern innebär en systemrisk för Europa, förklarade eurogruppens ordförande Jeroen Dijssebloem häromdagen.

Vasaru, saru?

Den senaste veckans händelser få vem som helst att vilja nypa sig i armen. Hur kan en ekonomi som storlekmässigt motsvarar ett par promille av EU:s BNP sätta skräck i finansmarknaderna och makteliten i Bryssel?

Socialdemokraternas ekonomiska talesperson Magdalena Andersson påpekade att Cypern som ekonomisk stormakt är jämbördig med Uppsala län. Det är svårt att tänka sig ett infekterat budgetbråk i Tierp som skapar chockvågor på New York-börsens handlargolv.

Ändå är det precis vad som händer.

Jeroen Dijssebloem har rätt. Men det handlar inte om den direkta ekonomiska smällen som en krasch på Cypern orsakar. Hela det cypriotiska banksystemet är hälften så stort som svenska SEB.

Faran ligger i något helt annat. Ett tänkbart scenario som uppenbarligen diskuterats i EU-kretsar de senaste dagarna är att Cypern faktiskt lämnar valutasamarbetet. Därmed skulle eurobunkerns igenmurade nödutgång, den som en enig politikerarmé deklarerat måste förbli stängd om så helvetet startar skridskoskola, plötsligt börja stå och slå på vid gavel. Befolkningarna i Spanien, Portugal och andra krisländer skulle ju kunna få för sig ett och annat.

Skulle de försöka fly euron skulle det få desto större konsekvenser för Europa.

För att förstå cirkusen runt Cypern är det viktigt att komma ihåg en sak. Hanteringen av finanskrisen har aldrig handlat om att göra det som verkar vettigt.

Var det principiellt rätt att låta Lehman Brothers ägare snarare än de amerikanska skattebetalarna ta konsekvenserna ett antal giriga bankirers misstag? Självklart. Ändå var det ett fruktansvärt misstag.

Ända sedan dess har krispolitiken inneburit att moraliska, ekonomiska och till och med logiska principer fått nöja sig med en plats på läktaren. Målet har istället varit att hela tiden vaska fram det minst dåliga alternativet. Det som inte innebär total finansiell härdsmälta.

Därmed kan det som ser rimligt ut på pappret visa sig vara helt fel i praktiken. Cyperns så kallade beskattning av bankkonton är ett exempel. Det går faktiskt att argumentera för att en slopad insättningsgaranti på sikt är en ganska bra idé. Det innebär att statens skyddsnät försvinner och bankerna av ren självbevarelsedrift tvingas minska sitt risktagande dramatiskt, vilket alla skulle vinna på. Betyder det att det är en bra idé att avskaffa den nu? Absolut inte.

Precis så är det med hela eurokrisen. Intressen ställs mot varandra. Sunda principer möter en kompromisslös verklighet. Det som verkar klokt i Berlin låter sinnesjukt i Madrid, London eller Nicosia. För varje lösning på ett problem uppstår två nya. Och därför får också till synes små avgöranden oproportioneligt stor betydelse.

Som uppgift är krisbekämpningen därvidlag inte helt olik att ha hand om grupp treåringar. Att förklara vilka regler som gäller kan vara svårt nog. Men det är när olika undantag ska motiveras som det blir riktigt krångligt. Allting kan komma att användas emot dig.

I veckan hölls en telefonkonferens med eurozonens vice finansministrar, vars innehåll läckte till nyhetsbyrån Reuters. En av de medverkande sammanfattade kanske läget bäst, inte bara för Cypern utan hela eurozonen: We´re in a mess.

 

 

 

 

 

Andreas Cervenka

 

Kaoset på Cypern är en tydlig påminnelse om en sak: problemen i Europa är långt ifrån över. Frågan är om de ens har börjat.

Det låter förstås inte överdrivet muntert och kräver kanske sin förklaring.

Efter snart fem år av smärtsamma sparprogram, rekordhög arbetslöshet, lågkonjunktur och ett politiskt system som är i gungning kan det ju tyckas att Europa borde ha kommit ganska långt i sin krisbekämpning.

Sanningen är att väldigt lite har gjorts för att lösa grundproblemet. Det har snarare blivit värre.

Krisen började med för stora skulder, framförallt hos hushåll och banker.

Vad har då hänt sedan 2008? Inte mycket. Deutsche Banks strateg Bilal Hafeez konstaterar i en färsk analys att skuldnivåerna för hushåll, företag och finanssektorn i Europa ligger kvar på samma höga nivåer. Samtidigt har de offentliga skulderna exploderat. Det innebär att den totala skuldbördan fortsatt att öka som andel av BNP.

Inom euroområdet är siffran nu uppe i 390 procent.

(För ett bra diagram klicka här).

Europa ligger därmed sämre till än USA. Där har det skett en viss minskning av skulderna, inte minst bland hushåll och i finanssektorn. Samtidigt har statens skulder som bekant ökat kraftigt.

Den totala amerikanska skuldbördan är idag 359 procent av BNP mot toppnivån på 381 procent av BNP, enligt statistik från Federal Reserve.

Det beror inte minst på att USA:s BNP växt till skillnad från i Europa.

Det kan dock finnas anledning att vänta med champagnen även på andra sidan Atlanten.

USA är tillbaka på samma höga nivåer som 2007 innan krisen bröt ut, och skuldbördan i förhållande till BNP är fortfarande dubbelt så stor som för 30 år sedan. Dessutom beror en inte obetydlig del av hushållens skuldminskning på att människor helt enkelt gått i konkurs.

Men i Europa fortsätter det alltså att gå åt fel håll.

Detta är ingen slump. Den europeiska krispolitiken har ganska medvetet gått ut på att undvika och skjuta upp skuldnedskrivningar  så långt det är möjligt både när det gäller banker och stater (med Grekland som undantag).

Istället har man behandlat lån med ännu mer lån och kortsiktigt försökt spara sig ur problemen, en taktik som visat sig lagom smart.

Finanskrisprofessorn Kenneth Rogoff är en av många som menar att enda vägen till någon uthållig förbättring i Europa är massiva nedskrivningar av skulderna.

Den delikata frågan är förstås vem som ska betala. Hittills har politikerna hoppats att problemet på något magiskt sätt ska upplösas i tomma intet i en rosa framtid där tillväxten tar fart igen.

Under tiden har skattebetalarna fått bära den tyngsta bördan samtidigt som invecklade papperskonstruktioner som ESM och EFSF skapats i syfte att ge sken av att någon annan står för fiolerna.

Därför finns det de som anser att krislösningen i Cypern faktiskt är ett steg i rätt riktning: för första gången erkänns att skulderna måste skrivas ned och att även privata investerare måste ta sin del av smällen.

Tyvärr gjordes det på helt fel sätt, genom att gå på de minsta investerarna först: bankernas kunder. Något som hotar att dra undan mattan för hela banksystemet inte bara i Cypern utan i hela södra Europa.

Insikten om att detta kanske inte var något genidrag har nu börjat sprida sig. Frågan är förstås varifrån pengarna ska komma istället.

För oavsett hur en ny lösning kommer att se ut kvarstår det grundläggande problemet, både för Cypern och övriga Europa.

En sak är klar: skulderna kommer inte att få vingar och flyga iväg lite lagom fridfullt.

Av all tänkbara lösningar är det ingen som blir rolig.

Men det första och viktigaste steget för att lösa ett problem är att erkänna att det finns ett.

Det börjar bli hög tid nu.

 

 

Andreas Cervenka

 

Någon måste betala. Så skulle eurokrisen kunna sammanfattas med tre ord.

Frågan är bara vem. I över fyra år har EU:s ledare skjutit denna oundvikliga och obehagliga fråga framför sig.

I helgen kom de fram till ett svar: småspararen.

Ett beslut som kan visa sig bli mycket ödesdigert.

Låt oss börja från början. Hur mycket ska man egentligen bry sig om vad som händer i pyttelandet Cypern?

Ganska mycket eftersom det som hänt där är lite av eurokrisen i miniatyr.

Kort sammanfattning. Lånefest skapar bankkris. Staten räddar bankerna. Räddningen tar knäcken på staten som hotar att drunkna i skulder. Mer pengar måste till.

Där befinner sig Europa och där befinner sig Cypern.

Grundproblemet är att skulderna är alldeles för stora.

Hittills har den tyngsta bördan burits av medborgarna i länder som Spanien, Portugal och Irland som tvingats betala genom smärtsamma besparingar.

Bankerna och de som lånat ut pengar till bankerna har däremot i möjligaste mån skyddats. Liksom de som lånat ut pengar till stater.

Samtidigt har bankerna och staternas öde sammanflätats på ett mycket farligt sätt. Staten och kapitalet sitter i samma läckande båt.

För att hålla krisländerna flytande och se till att de fortsätter betala på sina skulder har de rikare EU-länderna och IMF lånat ut pengar. I utbyte mot löften om stålbad.

När inte det räckte lovade centralbanken ECB att trolla fram nya pengar i obegränsad mängd.

Men grundproblemet består. Skulderna är för stora.

I Cypern hade alternativet varit att omstrukturera (skriva ned) statens skulder eller ta över bankerna. Eller både och.

Men det hade varit ett brott mot den heliga princip som styrt ända sedan eurokrisen inleddes. Och samma sak som att erkänna att man hittills haft fel. Vilket ju alltid är tråkigt.

Dessutom var ett problem att de pengar som cyprotiska banker är skyldiga sina långivare, cirka 2 miljarder euro, inte räcker. Och en nedskrivning av statens skuld skulle slå mot landets egna banker och skapa ett nytt svart hål.

I helgen hittade EU-ledarna istället några andra att skicka notan till: bankkunderna.

Med ett pennstreck utraderas 6,75 procent tillgångarna för sparare med mindre än 100 000 euro i cypriotiska banker. För de med mer än 100 000 euro är denna ”skatt” 9,9 procent.

Detta drabbar ingen fattig kan tyckas, eftersom Cypern är en välkänd tillflyktsort för allehanda skattesmitare och ljusskygga ryska oligarker.

Men genom att även konfiskera småsparares pengar upphävs en princip som gällt i den internationella bankvärlden sedan den amerikanska depressionen på 30-talet: att den lille mannens pengar är skyddade.

Den så kallade insättningsgararantin är själva fundamentet för det moderna banksystemet och hjälper till att förhindra förödande så kallade bankrusningar.

Detta bygger förstås på att den stat som garanterar kontona har råd.

Den som plockar fram miniräknaren och tittar på mängden sparmedel, bankernas finanser och nivån på staternas kassakistor i länder som Grekland, Spanien, Portugal och Italien kommer fram till en ganska obehaglig slutsats. Det saknas pengar.

Det är ingen slump att planerna på en europeisk bankunion har innehållit en gemensam insättningsgaranti. Och det är ingen slump att länder som Tyskland sagt nej.

I euroländerna finns ungefär 15 000 miljarder euro på bankkonton. Jämfört med detta framstår storleken på EU:s olika räddningsfonder som  växelpengar.

En omfattande kapitalflykt skulle snabbt kunna leda till ekonomisk härdsmälta.

Ändå har illusionen av trygghet upprätthållits ända fram till nu. Att bankkonton går säkra är en djupt rotad uppfattning som politikerna också gör allt för att vårda.

Banker handlar ju som bekant om förtroende.

Problemet med förtroende är att det fungerar ungefär som en graviditet. Det är svårt att vara halvgravid. Och det räcker inte med lite lagom förtroende för att förhindra ett banksystem från kollaps.

Antingen finns det, eller så finns det inte.

I dag vaknar bankkunder i Europas skuldtyngda länder upp till en ny verklighet. Om krisen inte lättar kanske de inser att i värsta fall är deras pengar faktiskt inte längre säkra.

En hundralapp är ingen hundralapp, utan är värd vad diverse krisgeneraler i EU bestämmer att den ska vara värd.

I Berlin och Bryssel chansar politikerna på att alla snabbt ska glömma Cypern.

”Det är en engångsföreteelse”, heter det.

Men vad händer om miljoner européer väljer att inte lita på den politiska varmluft som släpps ut från toppmöten och istället börjar göra matten? Konsekvenserna kan bli oöverskådliga.

En sak är klar: eurokrisen har gått in i en ny fas.

Det här kan sluta hur som helst.

 

 

Andreas Cervenka

 

Är Japan på väg mot bättre tider eller världshistoriens största krasch?

Först en liten bakgrund om varför det är relevant att ens ställa frågan, bland annat beskrivet här:

Japan har en statsskuld på 240 procent av BNP, i särklass värst i västvärlden.

Skulden motsvarar 24 gånger statens intäkter.

– Budgetunderskottet är 10 procent av BNP.

– Staten lånar varannan yen som den gör av med.

Befolkningen blir allt äldre vilket gör att pensions- och sjukvårdskostnaderna stiger.

– Hittills har Japan klarat att finansiera sin skuld genom överskott i utrikeshandeln, men nu radar landet upp underskott för första gången på decennier.

Och så vidare.

Ingen är sannolikt mer negativt inställd till Japans framtidsutsikter än den amerikanske investeraren Kyle Bass, känd för att ha förutsett och tjänat stora pengar på den amerikanska bolånekraschen.

Han menar att den senaste utvecklingen i Japan, där centralbanken Bank of Japan startat sedelpressen för att pressa upp inflationen till 2 procent kommer få skuldfällan att slå igen.

Det kommer att driva upp räntorna. Och om räntan börjar stiga äter räntekostnaderna snart upp hela statsbudgeten. Förutom att det gör att Japans banker och pensionsfonder blir bankrutta eftersom de äger enorma mängder statspapper som sjunker i värde.

Marknadens dom så här långt: Kyle Bass är helt ute och cyklar.

Räntan på tioåriga japanska statsobligationer är nere på rekordlåga 0,6 procent. Tokyo-börsen rusar.

I ett framträdande nyligen konstaterade Kyle Bass att han verkar rätt ensam på marknaden om sin oro, skriver bloggen Zerohedge.

Han kan nämligen köpa försäkringar på att Japan ställer in betalningarna under det närmaste året till ett pris av ynka 1 räntepunkt. Alltså 0,01 procent. Säljare är banker.

Sinnesjukt anser han själv.

– Jag skulle inte ens sälja en försäkring mot en kärvnvapenkatastrof i Dallas för 1 räntepunkt.

Han konstaterade att säljarna är 27-åriga bankkillar som inte har något att förlora; det kostar inte banken något i kapital, de får bonus och går det åt skogen får 27-åringen ändå betalt.

Kyle Bass avslöjade dock att en storbank som sålt dessa försäkringar plötsligt ringde och ville att han skulle stänga sin stora position. De hade nämligen kört nya stresstester och blivit lite nervösa.

Frågan är menar Kyle Bass varför en bank som säljer försäkringar för ingenting ens funderar på att köra nya stresstest när marknaden samtidigt säger att Japan är säkrare än säkrast.

Han slutsats: de har börjat lägga ihop två och två.

– Det här har hänt mig en gång förut, 2007 precis innan bolånen kraschade.

Antingen har Kyle Bass fullständigt fel om Japan, vilket är fullt möjligt. Det är dessutom i högsta grad hanterbart.

Eller så har hela finansvärlden fruktansvärt fel. Då är det lite värre.

En krasch för Japan kommer nämligen få Europas bekymmer att framstå som en bagatell.

 

Andreas Cervenka

 

Igår påpekade bloggen att antalet amerikaner som får mathjälp av staten är uppe på rekordnivåer, trots börsfest.

I rättvisans namn bör det kanske påminnas om att läget i Europa inte heller är alltför muntert, trots att EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso tidigare i år förklarade att den där eurokrisen inte är något vi ska bekymra oss över, eftersom hela grejen är passé.

Utanför byråkratkvarteren i Bryssel är stämningen inte lika avslappnad.

Tyska tidningen Der Spiegel rapporterar att Röda Korset att organisationens matdistribution i Europa inte har varit så omfattande sedan andra världskriget.

I Spanien får tillexempel tre miljoner människor mat av Röda Korset.

Röda Korset har också noterat en ökad fattigdom hos familjer och individer som tidigare räknades till medelklassen.

Tidningen Guardian skriver att arbetslösheten i Spanien är på nivåer som inte har setts sedan Francos dagar.

Bland unga är arbetslösheten 56,5 procent.

Samtidigt i Bryssel: José Manuel Barroso har skickat ett brev till medlemsländerna inför det kommande toppmötet där han förklarar att ekonomin är på väg åt rätt håll.

Jorden till Barroso, kom?

….

Jorden till Barroso, kom?

…..

 

 

 

 

Andreas Cervenka

 

Det har knappast undgått någon att USA-börsens Dow Jones-index nyligen slog nytt kursrekord.

Börsyran har också höjt stämningen i den amerikanska ekonomin. Ett klassiskt problem är förstås att denna nyskapade rikedom inte kommer riktigt alla i samhället till del, något som jag skrivit om bland annat här.

En påminnelse om detta kom häromdagen, när ett annat rekord noterades: antalet amerikaner som utnyttjar statliga så kallade food stamps eller matkuponger för att klara sin matförsörjning.

Enligt myndigheten USDA var det vid årsskiftet 47,8 miljoner amerikaner som fick denna nödhjälp av staten.

Som andel av alla amerikaner som kan söka detta stöd motsvarar siffran nästan 20 procent, något som sätter alla positiva tongångar om den amerikanska ekonomin i perspektiv.

I början av 2007 var andelen drygt 11 procent.

Att ojämlikheten i USA blivit värre påminner förre vicepresidenten Al Gore om i en artikel i Huffington Post.

Han konstaterar att den rikaste procenten idag drar in 25 procent av alla inkomster, jämfört med 12 procent för 25 år sedan.

Och med en ojämlikhet som är värre än i länder som Egypten och Tunisien är detta oroande, skriver Al Gore.

Han länkar också till en video som illustrerar problemet på ett brutalt pedagogiskt sätt.

Den visar bland annat att det amerikanska samhället är betydligt mer ojämlikt än vad en förkrossande majoritet av amerikanerna själva vill att det ska vara.

The American Dream börjar för allt fler stanna vid en mardröm. Vilket förstås inte gynnar någon, inte heller den rikaste procenten.