Annons
X
Annons
X

Cervenkas pengar

Andreas Cervenka

Andreas Cervenka

 

I Europa och USA är vi fullt upptagna med att slicka såren efter skuldkraschen. Under tiden i Kina…..

…pågår något som börjar påminna om västvärlden anno 2005 eller 2006.

Som bloggen skrivit tidigare så bygger Kinas ekonomiska mirakel de senaste åren på en inte obetydlig andel lånade pengar.

Följande diagram från Credit Suisse och bloggen Alphaville visar att Kina snappat upp ett och annat, nämligen att det är hög hastighet på sedelpressen som är vägen till framgång.

 

PBoC money growth to GDP intl comparison - Credit Suisse

Som framgår här ovan har penningmängden exploderat i Kina de senaste åren.

Enligt en artikel i Wall Street Journal om skuldbomben i Kina konstateras att mängden nya krediter som skapas har fyrfaldigats sedan 2007 till motsvarande 2 750 miljarder dollar årligen.

Den totala skuldsättningen är uppe i 200 procent av BNP, skyhögt över alla andra så kallade utvecklingsekonomier.

Och att döma från mönster i tidigare länder står Kina inför en krasch. De privata skulderna som andel av BNP är över nivåerna i Japan 1989, USA 2007 och Spanien 2008, enligt artikeln, skriven av Morgan Stanleys chef för emerging markets Ruchir Sharma.

Bara sedan 2008 har de privata skulderna ökat med 50 procentenheter till 180 procent.

Detta sker inte bara via banker, utan också genom så kallade skuggbanker, ett fenomen som spelade stor roll för vad som hände i Europa och USA 2008 och som jag skrivit om här och här.

Credit Suisse igen:

China credit to GDP ratio (including shadow financing) - Credit Suisse

Mycket av pengarna som lånas ut via dessa skuggbanker är komplexa produkter med höga räntor som till och med liknats vid pyramidspel.

Pengarna har behövts för att hålla den kinesiska tillväxten uppe.

Enligt Credit Suisse kan det rasa samman 2015. Dels löper en del av de tidigare produkterna ut, dels riskerar en stigande kinesisk inflation att få räntorna på dessa sparformer att bli mindre attraktiva.

I bästa fall kommer Kinas tillväxt bara att falla, från 8 procent till kanske 5 till 6 procent per år resonerar Ruchir Sharma.

Eller så fortsätter Kinas ledare att öka farten, kosta vad det kosta vill.

Eftersom det är Kina som anses vara världsekonomins räddare finns det skäl att vara orolig.

 

Om bloggen


Andreas Cervenka är SvD Näringslivs krönikör. Har bland annat gett ut boken "Vad är pengar?" Här skriver han om svensk och internationell ekonomi, ofta med fokus på finanskrisen och dess konsekvenser.

Andreas Cervenka

 

Och så var de bara elva…

När kreditvärderingsinstitutet Moody’s häromdagen fråntog Storbritannien det högsta betyget AAA innebar det att en exklusiv klubb med en snabbt krympande medlemsskara blev ännu mindre.

Nu återstår bara elva länder i hela världen som har betyget AAA hos alla de tre stora kreditinstituten Moody’s, S&P och Fitch, enligt den här sammanställningen.

(Sverige är ett av dem).

Jaha, än sen då?

Många kommentarer de senaste dagarna har handlat om att ett förlorat kreditbetyg inte har någon större betydelse, inte minst när så många andra länder också råkat ut för samma sak, inte minst USA.

Men som symbolik är det desto viktigare.

Vi kan börja med att backa bandet lite.

Före finanskrisen hade 21 länder i den utvecklade världen betyget AAA. Idag är siffran alltså nere på nästan hälften om vi inte räknar med pyttelandet Liechtenstein som bara betygsätts av ett av instituten.

Enligt banken JP Morgan hade länder som tillsammans motsvarade 50 procent av världens BNP kreditbetyget AAA år 2007.

Redan innan Storbritanniens sänkning var siffran nere på 15 procent.

USA och Frankrike är två jättar som inte längre platsar i den högsta ligan.

Scenförändringen är enorm. 2007 var Spanien fortfarande klassat som ett AAA-land, idag är kreditbetyget bara ett snäpp ifrån så kallad skräpstatus.

Och klubben lär bli ännu mindre. Av de länder som idag har kvar sitt AAA-betyg hos alla tre stora kreditfirmor står flera inför hotande nedgraderingar eftersom utsikterna är negativa; det gäller Tyskland, Finland, Nederländerna och Luxemburg.

Bara sju länder har AAA och så kallat stabila utsikter: Australien, Kanada, Danmark, Sverige, Norge, Singapore, Schweiz.

Banken Citigroup förutspådde ifjol att bara Kanada och de nordiska länderna på sikt kommer att kunna stanna kvar i AAA-sfären.

Allt detta är förstås en konsekvens av att skuldnivåerna exploderat  i västvärlden de senaste åren, där riskerna flyttats från den privata till den offentliga sektorn och sedan spridit sig vidare från land till land. Tyskland drabbas tillexempel eftersom landet förväntas bidra med enorma summor för att rädda andra euroländer.

En dominoeffekt som går allt fortare.

Att utvecklingen också innebär ökande politiska risker är valet i Italien en tydlig påminnelse om.

Det innebär också ett paradigmskifte när världens placerare tvingas inse att även några av jordens största ekonomier faktiskt kan utgöra en kreditrisk.

Sänkningen av Storbritannien är intressant. Ett land med egen centralbank som kan trycka egna pengar behöver ju definitionsmässigt aldrig ställa in betalningarna. Det kommer alltid finnas nytryckta pengar att betala skulderna med.

Det fungerar dock bara så länge som långivarna litar på att dessa pengar har något värde.

Och Storbritannien är det land som kanske varit mest aggressivt  i sin pengaproduktion. Centralbanken Bank of England har dessutom tillåtit inflationen att dra iväg.

Världens placerare röstar nu med fötterna och sänker pundet till rekordlåga nivåer.

En annan konsekvens av det minskande antalet AAA-länder är att det påverkar stabiliteten i hela det finansiella systemet.

Så kallade riskfria tillgångar är den viktigaste komponenten i den komplexa konstruktion som utgör världens finansmarknader och när det blir allt mer ont om denna insatsvara innebär det att kreditmaskinen fungerar allt sämre och riskerna ökar, något som jag berört bland annat här.

På kort sikt innebär kreditbetygen kanske ingen större anledning att hetsa upp sig. Statslåneräntorna i USA och Storbritannien är ju rekordlåga trots skakiga finanser.

Obligationsinvesteraren Bill Gross brukar förklara det som att världens investerare fortsätter att köpa amerikanska statspapper eftersom de är ”den minst smutsiga skjortan i tvättkorgen”, det vill säga acceptabelt brunsåsfläckig jämfört med de rödvinsfärgade historierna från Europa.

Problemet uppstår förstås när alla skjortor är så skitiga att det framstår som rationellt att börja leta efter något helt annat att ta på sig.

Den dagen, om och när den kommer, lär det bli desto mer dramatiskt.

Andreas Cervenka

 

USA:s förre president Bill Clinton får ofta frågan hur han till skillnad från alla andra presidenter i modern tid lyckades med konststycket att få USA:s budget att visa svarta siffror.

Han svarar alltid med ett ord: matematik.

Det är ganska logiskt.

En förutsättning för att få plus och minus att gå ihop är förstås att man behärskar just plus och minus.

Och skulle USA:s problem år 2013 sammanfattas i ett ord skulle det bli just det: matematik.

Då pratar vi inte om de politiska sång- och dansnumren kring budgeten och det amerikanska skuldtaket.

Utan om en helt annan matematik som ironiskt nog slår hårdast mot de medborgare som precis är på väg att bekanta sig med detta ämne.

Det handlar om det gigantiska svarta hål som utgör de amerikanska socialförsäkringssystemen Social Security, Medicaid och Medicare, något som jag tidigare skrivit om bland annat här.

En tredjeklassare i USA idag kommer bara att få ut 75 cent för varje dollar som han eller hon så småningom betalar in till systemet under sin livstid. Och unga på väg ut i arbetslivet kommer att förlora över 4 procent av sin livslön.

Samtidigt kan de seniorer som idag tar plats på duvmatarbänkar och på Floridas golfbanor se fram emot att kvittera ut många gånger mer än vad de skjutit till.

Internationella Valutafonden IMF räknade häromåret ut att gruppen amerikaner som fyllde 65 år 2010 kan räkna med att kvittera ut 333 miljarder dollar mer från staten än vad de betalat in i form av skatter. Denna jackpott är 17 gånger högre än vad 25-åringarna får nöja sig med.

Om detta samband, som de kallar en generationsstöld, skrev nyligen tre personer en artikel i Wall Street Journal.

Trion är inbördes väldigt olika, Geoffrey Canada, en demokrat som växte upp i fattiga Bronx på 60-talet, Stanley Druckenmiller, före detta partner till finansmannen George Soros och politiskt oberoende, och Kevin Warsh, republikan och med bakgrund på Federal Reserve.

De konstaterar att de som vill reformera systemen utmålas som pensionärshatare, när verkligheten är att status quo är samma sak som att förse barn i skolåldern med varsin ryggsäck tungt lastad med skulder, mager tillväxt och hög arbetslöshet.

Men barnhatare är förstås ett ord som inte ligger så bra i munnen.

Samtidigt innebär Federal Reserves enorma stimulanser att börserna stiger och de rikare blir lite rikare, medan sjunkande räntor innebär att dagens makthavare ostraffat kan fortsätta dra på sig skulder som morgondagens generationer ska betala.

Vi lånar alltså av våra barn för att få behålla den levnadsstandard som vi själv vant oss vid. Frågan är förstås vad som händer om den tillväxt som vi trodde var normal inte återvänder.

Matematiken är skrämmande. Den amerikanska statens skuldbörda, inklusive de framtida underskotten i välfärdssystemen är uppe i svindlande 71 000 miljarder dollar och ökar med tio miljoner dollar i minuten (följ utvecklingen i realtid här).

I Europa är vi inte mycket bättre. EU-kommissionen publicerade för några år sedan en rysar-rapport som visade att med intakta välfärdslöften skulle statsskulden i det genomsnittliga EU-landet år 2060, alltså när dagens spädbarn börjar tänka på pensionen, uppgå till bisarra 477 procent av BNP.

Sedan dess har pensionsåldern höjts och välfärdssystemen bantats för att hyfsa siffrorna, men fortfarande saknas astronomiska belopp för att kalkylerna ska gå ihop.

Makthavarna får kanske sätta sitt  hopp till att dagens förskolebarn aldrig intresserar sig för det där med siffror.

Det krävs nämligen inte en alltför lång stund vid kulramen innan de små liven inser att de är offer för århundradets blåsning.

 

 

Andreas Cervenka

 

Pr-läget för banker är inte det bästa på någon sida av Atlanten.

Det har inte blivit bättre av de senaste avslöjandena om centralbanken Federal Reserves roll som chefsjultomte för krisande banker under finanskrisen.

Det ser ut att kunna bli ännu värre.

Financial Times rapporterar att USA:s centralbank Federal Reserve nu står inför en ytterst knivig situation.

Federal Reserve med chefen Ben Bernanke har som bekant stödköpt amerikanska statspapper i en aldrig tidigare skådad skala sedan 2008.

Balansräkningen är nu uppe i 3 000 miljarder dollar.

När Federal Reserve ”trycker” pengar på elektronisk väg dyker de upp i form av reserver på bankernas konton hos Fed.

Just nu är saldot på dessa konton 1 600 miljarder dollar, enligt FT.

Och eftersom stödköpen fortsätter kan den siffran inom ett år vara uppe i 2 500 miljarder dollar.

Dessa tillgångar ska förr eller senare säljas om och när den amerikanska ekonomin kommer på fötter.

Men först tänker Federal Reserve höja räntan, enligt de planer om hur stimulanserna ska dras tillbaka som banken tidigare har kommunicerat.

Detta skulle betyda stora ränteintäkter för bankerna. Idag betalar Fed en ränta på bara 0,25 procent.

Om räntan stiger till 2 procent på 2 500 miljarder dollar i reserver motsvarar det ränteutbetalningar på 50 miljarder dollar årligen, vilket är mer än vad storbankerna tjänar, konstaterar chefen för Federal Reserves regionfilial i St Louis James Bullard i en intervju med FT.

En pengaström som kanske inte kommer få Average Joe i mellanvästern att rusa till närmaste arena för att fira med fyrverkerier och grillade marshmallows.

Ett annat problem är att Federal Reserve riskerar att göra förluster på försäljningarna av tillgångar. Det skulle innebära en skarp kontrast mot de senaste fyra åren då banken levererat 291 miljarder dollar i vinster till den amerikanska statskassan.

Noll pengar till staten och 50 miljarder dollar till bankerna. Se där en liten pr-mardröm för Federal Reserve att förklara.

Men lagom tills dess har dock dagens Fedchef Ben Bernanke sannolikt redan hunnit lämna sin post.

 

Andreas Cervenka

 

Står vi inför århundradets uppgång på aktiemarknaderna, eller går vi tvärtom mot en period av ganska mager avkastning?

Att döma av stämningen på marknaden tycks många placerare var säkra på det förstnämnda. Men som vanligt kan det vara värt att blicka lite på historien.

Investmentbanken Credit Suisse publicerar varje år i samarbete med forskare på London Business School en liten bibel för alla kalenderbitare som är intresserade av börsen.

Den kallas Global Investment Returns Yearbook 2013 och innehåller en hel del intressant.

Att aktier alltid  är den bästa placeringen på sikt är en av de mest grundläggande sanningarna som modern kapitalförvaltning vilar på.

Tyvärr verkar det inte ha varit sant på ett tag.

Enligt Credit Suisse har obligationer, sett över hela världen, faktiskt slagit aktier sedan 1980, även om marginalen är knapp. Det är en period på 33 år, vilket är längre än vad de flesta som nu arbetar inom finansvärlden har varit aktiva.

Rapportförfattarna konstaterar också att de höga avkastningar som 40-talisterna vant sig vid sannolikt bara kommer bli en dröm för dagens unga.

Framtiden för obligationer ser däremot inte så ljus ut, eftersom räntorna redan fallit väldigt kraftigt.

De närmaste 20 åren spås en avkastning på obligationer, inräknat inflationen, på nära noll.

Just det låga ränteläget har fått många att argumentera för rejäla uppgångar på världens börser. Men perioder med låga reala räntor, det vill säga räntan justerat för inflation, brukar följas av perioder med låg avkastning även på aktier, enligt Credit Suisse-rapporten.

Ju lägre ränteläge desto sämre börs de efterföljande fem åren.

De närmaste 20-30 åren kan placerarna inte räkna med mer 3 till 3,5 procent i real avkastning per på år, enligt rapportförfattarna.

Det är betydligt sämre än de över 6 procent som man ofta hänvisar till som aktiers ”normala” avkastning.

Denna siffra är dessutom för hög. Det beror enligt rapporten på att fokus legat väldigt mycket på USA. Räknas andra marknader in blir siffrorna för aktier inte riktigt lika imponerande.

Den reala avkastningen för amerikanska aktier mellan 1900-2012 var 6,3 procent, men i resten av världen bara 4,4 procent i genomsnitt.

När databasen uppdaterats med siffror för Ryssland, Österrike och Kina har totalsiffran för aktieplaceringar i världen skruvats ned från 5,4 till 5 procent sedan år 1900.

Aktier ser alltså visserligen ut att bli bättre placeringar än obligationer framöver, men det handlar mer om en relativ kursfest än en absolut. I ett historiskt perspektiv går vi mot en värld med dåligt betalt för våra placeringar.

Hur det kommer att gå i Sverige är förstås omöjligt att sia om. Men sett till historien är Sverige enligt Credit Suisse värdigt ett ”Nobelpris” i avkastning.

Svenska aktier har sedan 1900 i genomsnitt  gett 5,6 procent per år realt, jämfört med 2,6 procent för obligationer och 1,9 procent per år för statsskuldsväxlar.

Därmed är Sverige det enda land i världen som får in alla dessa tre tillgångsslag på listan över de sex marknaderna med bäst avkastning.

Med andra ord har Sverige varit ett lysande land att vara kapitalplacerare i.

Läs hela studien här.

 

Andreas Cervenka

 

Vad är bankernas största problem?

Kanske att de alltid hävdar att det inte finns några problem.

På Nordnets sparardag Nordnet Live, uttalade sig Swedbanks Sverigechef Catrin Fransson. I en diskussion om varför bankernas inlåningsräntor var så låga sade hon bland annat.

”Det är inte skattebetalarna som bär risken, utan aktieägarna”.

Verkligen? Intressant.

Vi behöver dock inte raljera utan kan istället konsultera en rapport från Riksbanken som även kollegan Carolina Neurath skrivit om nyligen.

Titeln är: ”Lämplig kapitalnivå i svenska storbanker – en samhällsekonomisk analys” och publicerades i debember 2011.

Den innehåller ganska många intressanta skrivningar.

I rapporten konstateras att svenska bankers kapitalnivå i förhållande till de totala tillgångarna sjunkit stadigt, från cirka 17 procent på 20-talet till bara 4 procent för storbankerna idag.

För vanliga företag är siffran 25 procent.

Varför?

Riksbanken skriver:

Det finns flera förklaringar till att bankerna väljer andra finansieringskällor och att andelen tillgångar som finansierats med kapital därmed successivt har minskat. Den övergripande förklaringen är att bankerna strävar efter att minimera sin totala kapitalkostnad och därmed maximera vinsten till aktieägarna.

Riksbanken konstaterar att riskerna i det svenska banksystemet ökar det senaste decenniet, eftersom bankernas tillgångar i förhållande till BNP ökat kraftigt. På 15 år har de svenska storbankernas tillgångar vuxit från 109 procent av BNP 340 procent.

Samtidigt har kapitalnivån varit konstant.

”Som tidigare diskuterats speglar detta att bankerna strävar efter att maximera vinsten för sina aktieägare, men har få, om inga, incitament att ta hänsyn till de samhällsekonomiska effekterna av sitt agerande”.

Hur hänger det ihop? Högre risk borde ju innebära att långivarna tar mer betalt i form av högre räntor?

Riksbanken förklarar:

”Eftersom statsgarantier minskar risken för bankfallissemang, blir följden att långivare och andra motparter till banken kräver mindre kompensation när de lånar ut pengar till eller gör affärer med banken. Skuldfinansiering kan på detta sätt sägas vara subventionerat av staten.”

Under den senaste finanskrisen gjordes stora insatser från statligt håll för att rädda storbankerna. Vilket ökar förväntningarna på liknande åtgärder framöver.

Riksbanken igen:

Dessa förväntningar innebär i sin tur att bankerna har kunnat ta större risker utan att ”straffas” av sina finansiärer eller andra motparter, vilket i sin tur lett till omfattande vinster för banksektorn.

Hur stora vinster?

Även det har Riksbanken räknat på.

Det handlar om värdet av de så kallade implicita statsgarantierna för bankerna, det vill säga den tysta överenskommelsen om att staten alltid finns där i bakgrunden med en hjälpande hand.

Och resultatet är rätt häpnadsväckande.

Garantin har inneburit att bankerna lånat i genomsnitt 0,86 procentenheter billigare. Det motsvarar 30 miljarder om året, eller 270 miljarder under perioden 2002-2010. Det utgör i sin tur drygt hälften (!) av storbankernas samlade vinster före skatt under samma tid, enligt Riksbanken.

Så mycket alltså för att bankerna står på egna ben.

Dessutom ska Riksbanken i år via Riksgälden låna upp 100 miljarder kronor i svenska folkets namn för att skydda bankerna vid eventuell kris.

Denna curlingförälderliknande relation försöker förstås staten krångla sig ur. Vid nästa kris ska vi vara tuffare, har finansminister Anders Borg slagit fast.

Vi har hört det förut. I hundra år har stater lovat samma sak, med känt resultat.

Vid en ny kris blir det återigen arga leken mellan bankerna och finansminister Anders Borg.

Vem tror ni blinkar först?

 

 

 

 

 

Andreas Cervenka

Direkt från Nordnet Live

21: 20

Simon Blecher sågar gruvbranschen:

– Man ska hålla sig undan alla former av konstiga råvaruprojekt. Northern Resources, Lappland Goldminers osv, osv. Det är lite som USA på 1800-talet under guldruschen. Den enda som blev rik var Levi Strauss och han gjorde jeans.

21.00

Det är mycket snack om den starka kronan, och en del i industrin har pratat om att Riksbanken ska sänka räntan av det skälet. Men Simon Blecher, förvaltare på Carnegie Fonder, tycker oron är överdriven, i alla fall för börsbolagen.

– Problemet är betydligt mindre än för 20-30 år sedan. Skälet är att stora börsbolag som Volvo har så stor produktion utomlands idag. Det är mer omräkningseffekter, det är mer marginellt.

– För ett sågverk eller ett småföretag i Småland är det jättetufft, men för de flesta stora företag är det inte alls ett så stort problem som man kan tro.

19.25:

Caroline af Ugglas från Skandia säger att ”marknaden för statsobligationer är manipulerad. Det är ett farligt läge vi är i”.

Hon pekade på att statslåneräntorna är nedtryckta av centralbanker  och diverse regelverk som tvingar försäkringsbolag och banker att köpa statspapper.

Något som jag berört här.

Cecilia Hermansson var också inne på samma linje.

Något som sätter euforin på finansmarknaden i ett annat ljus. Kul, men inte på riktigt.

19.00

Väldigt intressant intervju med H&M:s vd Karl-Johan Persson.

– Jag tänker väldigt sällan på värderingen av företaget och tittar inte på aktiekursen på daglig basis. Däremot följer jag försäljningen varje dag. Jag skulle bli knäpp om jag följde kursen varje dag.

– Det viktigaste är att förbättra det vi har och ge tillbaka våra effektivitetsvinster till kunderna.

Han menade att börsen är för kortsiktig och att kvartalsrapporterna tar för mycket tid från sånt som stärker företaget.

Han avslöjade också att han är avundsjuk på IKEA som inte är på börsen.

Det var inte direkt ett propagandatal för de senaste decenniernas mantra: aktieägarvärde, vilket jag skrivit om här.

Och då är H&M ändå kanske Sveriges bästa företag….

17.3o

Swedbanks seniorekonom Cecilia Hermansson om världsekonomin:

Hennes budskap: det värsta är över – men det finns risk för bakslag.

– Vi står inför en period där världens tillväxt kanske blir 3 procent där den kunde varit 4 procent. Statsskulderna kommer fortsätta att stiga fram till 2017 och det kommer att dämpa tillväxten. Det innebär att den höga arbetslösheten inte kommer att sjunka. I Spanien är den 25 procent. Det finns stor risk för social och politisk oro, säger Cecilia Hermansson.

– En sak som oroar är att verktygslådan är använd. I de flesta länder är det åtstramande politik. Penningpolitikens möjligheter har använts nästan så långt det går.

– Det viktigaste just nu är strukturpolitiken. Problemet är att det är svårt för politiker att genomföra. Det krävs mod.

När det gäller euron tror jag att risken för eurokollaps har minskat. Jag tror att sannolikheten är större för att något land tillkommer än att något lämnar, säger Hermansson som pekar på ECB:s utlovade stödköp och krisfonden ESM som positiva faktorer.

Hon flaggade dock för viss oro när det gäller centralbankernas enorma fart på sedelpressarna.

– Det innebär att vi har ganska manipulerade marknader. Vi vet inte riktigt var det rätta priset är på statsobligationer. Det får väldigt positiva effekter på börsen, vilket är viktigt att komma ihåg, säger hon.

Och vad händer när centralbankerna om kanske tre år ska dra tillbaka sina stimulanser?

– Det är inte sunt. Det har varit en sista utväg. Det kan ge inflation. Och kanske är det en del som vill ha inflation för att komma ur de här skulderna, säger Cecilia Hermansson.

Om Kina:

– Kina har lånat av framtiden. Det har varit en enorm expansion av krediterna. Det kan bli en avmattning, säger Cecilia Hermansson.

– Kinas ledare kommer att göra allt för att tillväxten ska bli 7,5 procent. Om de inte lyckas kommer det ändå att stå det, eftersom de har bestämt det.

16:43

Skönt citat från Investors vd Börje Ekholm apropå en fråga vi ställde om att våga satsa på det man tror på även om marknaden säger att man har fel:

”The market can stay irrational longer than you can stay solvent”.

Han tycker dock att Investor har förmåga att härda ut och ger exemplet Mölnlycke.

– När vi köpte för fem år sedan kritiserades vi för att vi betalade för mycket. I efterhand kan man nog säga att vi betalade för lite.

16:00

Henry Montgomery, professor i ekonomisk psykologi , pratar jätteintressant om prognoser.

Slutsats: Vare sig experter eller amatörer vet någonting om den ekonomiska framtiden – men de tror att de vet. Det är viktigt att komma ihåg med tanke på den vikt som ekonomiska prognoser tillmäts, säger han.

Vi styrs av det närvarande. Det vi inte ser eller hör finns liksom inte. Montgomery citerar Nobelpristagaren Daniel Kahneman: What you see is all there is.

Han visar grafer som visar att aktieanalytiker och de som spår BNP är väldigt dåliga på att förutse framtiden. De ligger oftast ett år efter.

– Aktieanalytiker är väldigt bra på att beskriva nuvarande kurs, men om vad aktien står i ett år senare vet de ingenting.

Samma sak med BNP-prognoser.

–  I långtidsprognosernas värld finns inga kriser och inga uppgångar. Det är mest raka linjer. Det tuffar på.

Ouch.

Om vådan med prognoser i den politiska världen har jag skrivit här.

15:50

Först upp på scenen av gästerna är Carl Rosén, vd för Aktiespararna. Han pratade bland annat om vad organisationen kommer att fokusera på inför vårens bolagsstämmor:

Han svarade att det var tre frågor:

1) Vi kommer att titta på mångsyssleriet inom styrelserna, när ledamöter har väldigt många uppdrag och även titta på hur aktieägandet i det egna bolaget ser ut.

2) Ersättningsprogrammen. De tittar vi alltid på.

3) Det nya i år är att vi för första gången i Aktiespararnas historia kommer titta på de sociala faktorerna, och frågan om korruption. Hur ser bolagens policys för antikorruption ut? Vi har sett ser hur internationella företag gång på gång hamnar i samma situation som Telia Sonera. Det här är en fråga om att kontrollera risk. Det är jätteviktigt.

 

 

Andreas Cervenka

 

Ämnet banker fortsätter att engagera.

Huvudbudskapet i gårdagens krönika var att banker har lyckats skaffa sig en särställning som gör att vi aldrig jämför dem med andra företag, inte minst när det gäller deras risktagande, trots att det i högsta grad kan vara relevant.

Här lite bonusinfo.

De färska boksluten för de fyra svenska storbankerna Swedbank, SEB, Handelsbanken och Nordea visar på samlade tillgångar (utlåning) på 12 500 miljarder kronor.

Det samlade aktiekapitalet i samma banker är 565 miljarder kronor. Det motsvarar att varje krona i kapital är belånad 22 gånger, eller att 95,5 procent av tillgångarna finansierats med lån.

De totala skulderna är därmed 11 935 miljarder kronor.

Som jämförelse kan nämnas att Sveriges BNP 2011 var cirka 3 500 miljarder.

Uttryckt på ett annat sätt: det räcker med att bankernas tillgångar sjunker i värde med 4,5 procent för att hela aktiekapitalet ska vara utraderat och banken gå omkull (i praktiken är bankrutten ett faktum redan vid ett par procents förluster eftersom bankernas möjlighet att låna då stryps, fast då har staten förstås redan hunnit gå in).

Inom EU är bankernas totala tillgångar 47 000 miljarder euro, vilket motsvarar 366 procent av BNP.

(Det motsvarar över 400 000 miljarder kronor, svårt att förstå men sant).

Krockkudden för denna utlåning, eller kapitalandelen, är i genomsnitt strax under 5 procent, enligt Bank of International Settlements.

Så här tycker förstås inte bankerna att vi ska resonera. För vanliga företag är det svårt att prata sig ur en svag balansräkning men banker får räkna på sitt eget speciella sätt.

När det gäller bankernas utlåning får de nämligen justera för risken, enligt principen att det är skillnad att låna ut en hundralapp till H&M-Persson eller till en okänd man i slokhatt utanför Systembolaget.

Detta kallas för riskvägda tillgångar på bankspråk.

Tillexempel har Handelsbanken totala tillgångar på 2 388 miljarder. De riskvägda tillgångarna enligt de så kallade Basel-reglerna är dock bara 1 000 miljarder enligt den senaste rapporten.

Om de svenska bankerna skulle ha motsvarande 25 procent av sin utlåning i eget kapital, som professorerna Anat Admati och Martin Hellwig föreslår, skulle det betyda att det skulle behövas 2 560 miljarder kronor i nya pengar.

Vilket sätter årets stora utdelningar i ett litet annat perspektiv.

Orimligt?

Tja, det vore faktiskt bara en återgång till hur det en gång var.

På 1800-talet var det inte ovanligt att bankerna hade så mycket som 50 procent i eget kapital. På den tiden bar nämligen ägarna fullt ansvar för alla förluster, konstaterar Andrew Haldane, ansvarig för avdelningen för finansiell stabilitet på Bank of England i den här rapporten.

Och i början av 1900-talet var nivån över 20 procent.

Sedan dess har det gått stadigt utför, i takt med att statens skyddsnät blivit allt större och bankerna kunnat ta större risker med vetskap om att de blir räddade. Något som framgår tydligt av följande diagram ur en annan rapport av samma Haldane.

En effekt av detta är att avkastningen på bankernas kapital stigit kraftigt. Liksom ersättningarna till direktörerna.

Ett problem med detta är att aktieägarna i praktiken står för cirka 5 procent av den totala risken i en bank, men får hela vinsten. Resten hamnar i knät på skattebetalarna. Om detta har jag skrivit bland annat här.

Intresserade rekommenderas att läsa den här rapporten där Anat Admati är medförfattare.

 

 

 

Andreas Cervenka

Det råder minst sagt positiva stämningar på Europas börser just nu. Men är det motiverat?

En som är skeptisk är jättebanken Citigroups chefsekonom Willem Buiter. I en färsk analys varnar han för att uppgången bara delvis kan förklaras med förbättrad ekonomisk verklighet. Snarare handlar det om en bubbla som blåsts upp av ”smittande optimism”, skriver sajten Businessinsider som citerar analysen.

”Många av förbättringarna är drivna av likviditet, rekordlåga nominella och reala räntor och en allt mer desperat jakt på avkastning, orealistiska förväntningar på vad politikerna kommer att kunna leverera och andra former av irrationell optimism och överdriven glädje”, skriver Willem Buiter.

Ord och inga visor, med andra ord.

Han medger att en del ekonomiska nyckeltal förbättrats sedan i somras, men inte tillräckligt mycket för att motivera uppgången.

”Enbart optimism och självförtroende kommer inte göra det möjligt för författarna av denna rapport att vinna dubbeln i Wimbledon 2013”, noterar Willem Buiter syrligt.

Att EU:s politiker och ECB kommer rycka in och rädda ekonomin om den skulle vika ger inte heller Willem Buiter mycket för.

Han menar att riskerna för omstruktureringar av bank- och statsskulder är underskattade. Långivarna, framförallt de rika länderna i Europa, har inte tillräckligt med resurser för att rädda länder och banker, och även om ECB har resurserna så klarar inte banken det med mindre än att det blir inflation eller att rika länder bryter sig loss ur euron, anser Willem Buiter.

Läs mer om Willem Buiters tankar här.

Businessinsider konstaterar att flera andra ekonomer kommit med liknande varningar den senaste tiden, bland annat Morgan Stanleys Laurence Mutkin.

Andreas Cervenka

Läsare av den här bloggen kanske har noterat ett visst intresse för det här med pengar, vilket avhandlats bland annat här och här.

Det som fascinerar är hur mycket i samhällsdebatten som handlar om pengar, men hur lite vi pratar om något betydligt mer grundläggande: var kommer alla pengar ifrån?

Samma ämne avhandlades för övrigt i en kolumn i Financial Times nyligen, där det konstateras att frågan om hur pengar kommer till är föremål för en ganska intensiv debatt i ekonomkretsar, hur otroligt det än kan låta.

Om världens experter inte ens kan enas på denna punkt, är det kanske inte så konstigt att det blir lite problem med ekonomin här och där.

Som rapporterats tidigare pekar mycket på den förklaring som kanske är svårast att acceptera: att nästan alla pengar skapas av privata banker i princip ur tomma intet.

Något som bland annat Financial Times kolumnist Martin Wolf skrivit om.

Innan ni kastar er på tangentbordet för att hävda motsatsen kan vi lyssna kort på Mervyn King, chef för brittiska centralbanken Bank of England. Så här sade han i ett tal i oktober förra året:

”When banks extend loans to their customers, they create money by crediting their customers account.”

Mervyn King kan visserligen var felinformerad, även om det då uppstår andra intressanta frågor kring hur det står till med vårt finansiella system. Men ganska få skulle nog kalla honom för rättshaverist.

En annan som också är inne på samma linje är Adair Turner, chef för brittiska motsvarigheten till Finansinspektionen, i detta tal 2011.

”The banking system can thus create credit and create spending power – a reality not well captured by many apparently common sense descriptions of the functions which banks perform.”

Samma beskrivning kan hittas på många ställen hos diverse centralbanker och andra institutioner, bland annat tipsas i Financial Times-artikeln om en ganska färsk rapport från Bank of International Settlements där ekonomen Claudio Borio konstaterar att det är lån som skapar pengar på bankkonton, och inte tvärtom.

Jaha, än sen då? Vad innebär det här?

Bloggen har nyligen träffat Michael Kumhof, ekonom på Internationella Valutafonden IMF, i samband med att han talade på ett seminarium på tankesmedjan Global Utmaning. Han kom förra året med den ganska uppmärksammade rapporten Chicago Plan Revisited, som föreslår en radikal förändring i hur hela banksystemet fungerar. Här delar av samtalet:

 

Hur stor är kunskapen om hur pengar görs  hos politiker och beslutsfattare?
– Jag tror att den är väldigt grund och i vissa fall icke-existerande. Det är rätt intressant att se. Ekonomen Steve Keen som jag anser vara en utmärkt tänkare hade en debatt med ekonomen och Nobelpristagaren Paul Krugman som kan sägas representera mainstream. Om man läser vad Krugman skriver är det uppenbart att han inte vet vad han pratar om. Det är också vad man möter om man pratar med många akademiker. Problemet är att man inom det ekonomiska ämnet har felutbildat människor om hur pengar skapas hur länge som helst. De senaste 30 åren har det blivit värre, eftersom de makroekonomiska modellerna inte ens innehåller pengar längre. Folk tänker på banker som mellanhänder som det beskrivs i läroböckerna, men det är helt fel.

Hur skulle du beskriva processen?
– Säg att jag går till en bank och vill låna en miljon dollar. Den felaktiga versionen låter så här: Igår satte några kunder in 1,2 miljoner dollar, alltså har banken 1 miljon dollar som den kan låna ut till mig. Så funkar det inte. Det som händer, och jag vet det eftersom jag själv jobbade på bank i fem år, är att banken först bedömer mig som kund och det avgör om de beviljar lånet. Lånet skapas sedan som en tillgång i bankens balansräkning, och i precis samma ögonblick som en skuld i balansräkningen i form av pengar på mitt konto. Ur tomma intet. Det är bara tryckningar på tangenter. Men dessa helt nya pengar på kontot motsvarar köpkraft. Jag kan använda dem för att köpa saker.

– Jag har haft diskussioner om detta med ekonomer. Många påpekar att de pengar banken skapat kan tas ut och att pengarna då hamnar i en annan bank. Det är en fälla att tänka så. För även om pengarna flyttas från bank A, som då lånar motsvarande belopp på interbankmarknaden, och istället sätts in hos bank B, så stannar dessa nya pengar kvar i banksystemet så länge det ursprungliga lånet är utestående.

Vad innebär det här?

– Det betyder att nästan alla pengar i samhället skapas av banker som skulder. Ekonomin kan inte fungera utan pengar och pengar kan bara göras av banker när någon tar lån. Alltså måste vi skuldsätta oss. Om alla betalade tillbaka sina skulder skulle det inte finnas något blod i ekonomin. Vi måste alltså ha skulder och i enorma mängder. I USA handlar det om 200 procent av BNP och då pratar jag privata skulder, exklusive statens skulder. Statens skuld skapas på liknande sätt. Istället för att staten skapar pengar själv går man via centralbanken och skapar skuldpengar.
Vad är problemet med att pengar är skulder?

Det är samma sak som att fråga: vad är problemet med höga skulder? Det är bara att titta sig omkring, många länder har problem med väldigt höga skulder. Det beror på att de gett upp rätten att skapa pengar själva. De måste ut på marknaden och låna själva till ränta. Privata skulder är också ett problem. Ekonomen Irving Fisher skrev på 30-talet att när de privata skulderna når en viss nivå får vi finanskriser. Det har även visats att statsskulder som når över en viss nivå får negtativ påverkan på tillväxten.

Michael Kumhof föreslår i sin rapport en annan modell, som bloggen skrivit om här. Han hävdar att om den skulle genomföras skulle statens skuld trollas bort liksom en stor del av de privata skulderna.

Du säger att politikerna inte förstår hur det fungerar idag, vad skulle hända om de gjorde det?

– Det undrar jag. Henry Ford sade redan efter andra världskriget att om folk förstod hur penningsystemet fungerade skulle det bli revolution imorgon. På samma sätt: om politikerna förstod hur systemet fungerade skulle kanske lagarna skrivas om.

Fotnot: För intresserade finns en bok med titeln Where Does Money Come From? Förordet har skrivits av Charles Goodhart, tidigare professor på London School of Economics och ansedd som en av världens främsta experter på penningpolitik och det monetära systemet.