Annons
X
Annons
X

Cervenkas pengar

Andreas Cervenka

Andreas Cervenka

 

Hurra, allt är frid och fröjd på marknaden, börserna stiger och i bankpalatsen svämmar kassavalven över av pengar.

Vad kan verka tristare än att komma dragandes med den trötta eurokrisen igen? Ungefär lika fräscht som att bjuda på en bit julskinka upphittad i en påse längst in i kylskåpet.

Och alla som anser att faran i Europa nu är över kan sluta läsa här.

Övriga rekommenderas att ta del av följande artikel i Financial Times (registrering krävs men ett visst antal artiklar kan läsas utan kostnad.)

Om inte annat kan det vara bra att ha den tillhands om tråkigheterna skulle blossa upp igen, som en förklaring till vad som då har gått snett.

Den handlar om bankunionen, den stora överenskommelsen mellan EU:s höjdare som är ett av skälen till varför krisen lättat på marknaden.

En viktig del rör regelverk för hur banker i problem ska tas om hand framöver.

De nya reglerna har beskrivits som ett skydd mot framtida krascher och som ett sätt att få slut på den ordning som innebär att det är skattebetalarna som alltid får bära bördan när banker gör bort sig.

I själva verket är det tvärtom, anser artikelförfattarna Hans-Werner Sinn,  chef för tyska Ifo-institutet och Harald Hau, ekonomiprofessor i Geneve, och menar att det är just därför som den så kallade marknaden just nu gör vågen.

En central princip är att även de som lånar ut pengar till banker, till skillnad från praxis idag, ska vara med och ta sin del av förlusterna.

Det brukar på finansspråk kallas för bail-in istället för bail-out, som är vanliga medborgarfinansierade bankräddningar.

Men i EU-kommissionens förslag ska denna till synes självklara princip införas tidigast 1 janauri 2018, för att ”lugna investerarna”, konstaterar författarna.

Under tiden får skattebetalarna fortsätta att stå för risken, via den gemensamma europeiska krisfonden ESM.

Och eftersom bara bankerna i de sex mest krisdrabbade länderna har skulder på  9 400 miljarder euro (inget skrivfel) så kan kapitalet i ESM snabbt utraderas.

Ganska små förluster skulle snabbt slå hårt mot balansräkningarna i de länder som står bakom ESM.

Istället för en brandvägg som förhindrar spridningen av krisen konstaterar Sinn och Hau att förslaget innebär en slags brandkanal som leder flammorna från krishärdar till andra länder.

Fyra faror:

1) Det hotar att destabilisera de få länder som forfarande har sunda statsfinanser

2) Istället för att bli en fråga mellan långivare och låntagare som normalt avgörs av lagar och i domstol, förvandlas bankkriser till frågor som ska avgöras mellan regeringar vilket kan leda till ökad splittring inom EU.

3) Ägandet av bankaktier och bankobligationer är oftast starkt koncentrerat till de allra rikaste i samhället. Reglerna innebär alltså en jättepresent till världens enprocentare på bekostnad av mindre bemedlade medborgare i Europa.

4) Det sänker bankernas lånekostnader på artificiell väg och gör att en redan överdimensionerad finanssektor hålls under armarna och kan fortsätta ta risker.

Om förslaget passerar Europaparlamentet utan ändringar kommer enligt artikelförfattarna ryggsäcken för kontinentens invånare inte bli lättare, utan enormt mycket tyngre.

Bra nyheter för bankerna således, inte lika goda för alla andra. Läs hela artikeln här.

 

 

 

Om bloggen


Andreas Cervenka är SvD Näringslivs krönikör. Har bland annat gett ut boken "Vad är pengar?" Här skriver han om svensk och internationell ekonomi, ofta med fokus på finanskrisen och dess konsekvenser.

Andreas Cervenka

 

Minns ni Island?

Öriket som blåste upp tidernas största bankbubbla och som i princip kollapsade när finanskrisen slog till 2008.

Landets banksektor hade vid kraschen hunnit bli mer än tio gånger större än Islands BNP vilket får finanskrisen i Europa att framstå som en lätt krusning på ytan av en liten skogstjärn.

Idag, när Europa fortfarande i högsta grad lider av sviterna efter krisen, är läget på Island betydligt ljusare, med både tillväxt och låg arbetslöshet.

Hur det är möjligt berättar Islands president Olafur Ragnar Grimsson i en intervju på det nyss avslutade ekonomiska toppmötet i Davos, som citeras av bloggen Zerohedge.

– Jag tror det främsta skälet är att vi var kloka nog att inse att det här var en grundläggande social och politisk kris men framförallt att vi inte följde den rådande ortodoxa läran i västvärlden under de senaste 30 åren. Vi införde valutarestruktioner, vi lät bankerna gå omkull, införde stöd till de fattiga och vidtog inte besparingsåtgärder i den skala som vi sett i Europa. Slutresultatet fyra år senare är att Island har en återhämtning som ser väldigt annorlunda ut än i andra länder i Europa, säger Olafur Ragnar Grimsson.

Skulle då Islands beslut att låta bankerna gå omkull fungera även i Europa?

– Ja, det tror jag. Jag frågar ofta varför människor varför de behandlar bankerna som en slags heliga kyrkor i den moderna ekonomin. Varför tillåts inte privata banker precis som flygbolag och teleoperatörer gå i konkurs om de drivits på ett oansvarigt sätt? Teorin att man måste rädda banker är en teori om att bankirer tar vinsterna vid framgång och låter vanliga människor bära bördan vid misslyckanden genom skatter och nedskärningar. Människor i en upplyst demokrati kommer inte att acceptera det i det långa loppet, säger Olafur Ragnar Grimsson i intervjun.

Presidenten noterar också en annan sak. Att när bankerna på Island föll började plötsligt andra sektorer i ekonomin, som IT-industrin, att blomstra.

– Lärdomen är att om man vill ha en konkurrenskraftig ekonomi är en stark finansbransch dåliga nyheter, även om den är framgångsrik, eftersom den tar talanger från andra sektorer, förklarar presidenten.

Detta fenomen har jag för övrigt skrivit om tidigare här.

Den isländske presidentens ord är tänkvärda, inte bara för euroländerna utan kanske även för Sverige.

Se hela intervjun här.

 

 

Andreas Cervenka

 

När världens ekonomiska och politiska elit i veckan låter landingsställen på sina privatjets kyssa schweizisk mark för att ansluta till World Economic Forum i Davos är samtalsämnet mellan snittar, väl kyld champagne och långa seminariesittningar ganska givet: valutakriget.

Tidigare i veckan var tyska Bundesbanks chef Jens Weidmann ute och varnade för att den väg som bland annat Japan nu slagit in på är farlig, där politikerna vill koppla greppet om sedelmaskinen för att få den att öka takten och devalvera landet ur sina problem.

Och som svar väntas nu även euroländerna flytta fram sina valutatrupper.

Nu ger sig även världens näst största ekonomi Kina in i matchen. I en kolumn publicerad av den statligt kontrollerade nyhetsbyrån Xinhua sågas japanernas manöver fullständigt.

Där ifrågasätts till att börja med syrligt om japanernas taktik ens kommer att fungera eftersom de senaste tio omgångarna av stimulanser från centralbanken Bank of Japan inte lyckats få liv i ekonomin.

Men nyhetsbyrån varnar också för konsekvenserna av ett valutakrig som ger den japanska exporten ett orättvist kostnadsförsprång:

”En våg av konkurrensdevalveringar skulle leda till handelsfientligheter och undergräva globalt samarbete vilket är det sista som den bräckliga världsekonomin behöver”, skriver Xinhua.

”I en tid när experimentella läkemedel som QE har förvandlats till receptfria mediciner för sjukliga ekonomier för alltifrån USA till Europa och Japan skvalpar en massiv överlikviditet runt på de globala marknaderna och riskerar att blåsa upp tillgångsbubblor”, står det vidare.

Attacken saknar inte ironi, konstaterar Wall Street Journal, eftersom Kina självt under många år kritiserats för att hålla nere värdet på sin egen valuta.

Men eftersom relationerna mellan Kina och Japan är minst sagt frostiga där bråket om ett antal öar varit nära att leda till krig med annat än sedelpressarna höjer det tonläget ytterligare ett snäpp i debatten. På ett ganska obehagligt sätt.

Fortsättning lär följa. Vilket land tar nästa steg?

 

 

 

Andreas Cervenka

 

Storbolagsdirektörer, i alla fall i Sverige, brukar inte direkt uttrycka sig på ett sätt som får kaffet att fastna i halsen.

Inte sällan är det som sägs ganska tillrättalagt och lamt och brandfacklorna i samhällsdebatten regnar inte precis från direktionsvåningarnas fönster.

Paul Polman, vd för konsumentjätten Unilever (tänk Dove, Rexona, Ben and Jerry’s, Knorr) verkar vara ett undantag.

I en intervju i brittiska tidningen Telegraph inför det ekonomiska toppmötet Davos i veckan levererar han en del ovanligt tydliga åsikter.

Han tycker att den ekonomiska återhämtningen i världen är rätt mager med tanke på hur mycket pengar som pumpats in i systemet, och dömer ut västvärldens tillväxtmodell.

”De strukturella förändringar som krävs i samhället har inte genomförts. Det finns en växande insikt om att vår nuvarande modell för tillväxt, som fungerat bra under lång tid, har enorma brister som som blir alltmer uppenbara”, säger han till tidningen och fortsätter:

”Individer måste vänja sig vid lägre pensioner och välfärdsutbetalningar. Regeringar måste vänja sig vid lägre utgifter och företag måste vänja sig vid de kostnader som detta innebär och bära sin andel”, säger Paul Polman.

Han menar att den demografiska utvecklingen, med allt fler äldre, innebär att hela västvärlden sitter på en ”tidsinställd bomb”. När pensionsystemet uppfanns i Tyskland på 1800-talet var den genomsnittliga livslängden 37 år.

”Dynamiken har förändrats helt, men politikerna vill inte berätta det för folket. Särintressen får för mycket utrymme”, säger Paul Polman.

Han konstaterar också att denna snabba skulduppbyggnaden inneburit att vi får ut allt mindre för varje ny krona i lån.

”En dollar som lånades ut till en stat brukade skapa ett ekonomiskt värde på 60 cent. Sedan 2008 är det bara 18 cent. Orsaken är att pengarna spenderats på improduktiva saker som inte skapat tillväxt”, säger han.

”Vår ekonomiska modell av överkonsumtion och hög privat och offentlig skuldsättning är ohållbar. Vi kanske kommer undan med det under vår livsstid men det är djupt oansvarigt”, säger han.

Individer måste bidra med mer för att få ut mindre, annars går det inte”.

Han uppmanar också företag att ta hänsyn till fler faktorer än bara vinst.

”Du kan inte får världen, eller företag, att fungera om inte hjärtat och hjärnan inte arbetar tillsammans”.

Läs hela intervjun här.

Styrelseordförande i Unilever är för övrigt Michael Treschow, tungviktare i svenskt näringsliv.

 

Andreas Cervenka

”Någonstans måste pengarna ta vägen”.

Så lyder ett av de vanligaste argumenten dessa dagar för att aktier och andra papper nu borde stiga.

Det är också en anledning att dra öronen åt sig.

Visserligen ligger det en del i resonemanget. Priserna på vissa tillgångar gör att man nästan måste skölja ansiktet med isvatten för att utesluta möjligheten av en febrig dröm: är det 2013 eller 2007?

Räntan på företagsobligationer med hög risk är nere på samma låga nivåer som före finanskrisen, medan lån med slappa krav på återbetalning slagit nya rekord.

Det är som allt som hänt de senaste fem åren är glömt och alla framtider risker raderats ut.

En stor förklaring är just bristen på alternativ.

Under en längre tid har ju räntan på statsobligationer varit parkerad på de lägsta nivåer som någonsin noterats.

Därför har kapitalet tvingats söka nya jaktmarker, tillexempel företagsobligationer. Där har det redan luktat bubbla under en tid. Räntorna har slagit bottenrekord.

Och när en företagsobligation ger en avkastning på 3 procent om året men en aktie i samma företag en årlig utdelning på sex procent blir valet lätt. Alltså flyttar pengarna vidare, denna gång till aktiemarknaden.

Det viktiga att förstå är att orsaken i första hand inte kan spåras till den så kallade marknaden, utan snarare till dess direkta motsats, nämligen centralstyrning från byråkrater.

En stor del av den globala kapitalmarknaden är nämligen på eller eller annat sätt manipulerad av de centralbanker som de senaste åren agerat i en skala som bara för fem år sedan varit helt otänkbar. Sedan 2007 har de skapat 11 000 miljarder nya dollar på elektronisk väg.

Ett av de uttalade syftena är just att påverka priset på olika tillgångar och på så sätt tvinga placerarna att ta mer risk. Det sker genom att göra avkastningen på säkra placeringar som statspapper så outhärdligt låg att placerare som tillexempel pensionsförvaltare nästan inte har något annat val än att göra sig av med dem och köpa något som kan ge lite mer.

Vilket inte är samma sak som att de tror att faran är över för världsekonomin och bestämt sig för att börja älska risker igen. Eller att priset på det de köper egentligen går att räkna hem på traditionellt sätt.

På så sätt påminner dagens situation lite om åren 2006 och 2007 då världen också badade i billiga pengar. Även då förpassades begrepp som risk till arkiven.

Den gången var det privata banker som stod för pengafloden, idag är det centralbankerna som öppnat kranen.

Men detta kan inte pågå hur länge som helst. Värderingar som lämnat jordytan har en tendens att återvända. Ju längre detta pågår, desto större faror lurar bakom hörnet.

Just nu finns inga tecken på att centralbankerna kommer minska sina insatser, snarare tvärtom.

Sant är att det finns faktorer som pekar på ett mer positivt läge än för några månader sen.

Men hur ekonomin egentligen mår vet vi först när alla livsupphållande åtgärder dras tillbaka och vi återgår till något slags normalläge.

Fondbolaget Pimcos vd Mohamed El-Erian uttrycker det som att centralbankscheferna just nu är både domare och spelare på marknaden.

Matchen kan vara trevlig att titta på, men det betyder inte att den är på riktigt.

 

 

 

Andreas Cervenka

 

Bara två veckor in på det nya året går det att nästan att ana vad som kan bli en ekonomisk så kallad supersnackis under 2013: valutakrig.

I flera år har världens stora länder ägnat sig åt kapprustning med hjälp sedelpressarna, men den senaste tiden har detta intensifierats när världens mest skuldtyngda land Japan nu bestämt sig för att öka takten ordentligt.

Landets nyvalde premiärminister Shinzo Abe har satt stor press på landets centralbank Bank of Japan att fördubbla inflationsmålet från 1 till 2 procent och börja ösa ut pengar i systemet igen.

Taktiken har  fått avsett effekt redan innan den börjat, den japanska yenen har försvagats rejält mot dollarn de senaste veckorna.

Syftet är förstås att göra den japanska exporten mer konkurrenskraftig, vilket är livsnödvändigt för att Japan ska kunna hålla igång sin inhemska lånekarusell.

Men Japans monetära offensiv lär inte förbli obesvarad. Flera andra länder i Asien väntas följa efter, häromdagen flaggade Sydkoreas centralbankschef för att landet kommer vidta åtgärder om valutan stärks för snabbt.

Och frågan är vad andra länder gör. Valutakrig är ju ett nollsummespel, för att den egna valutan ska försvagas måste någon annans stärkas.

Redan hörs det muller från Europa. Igår varnade Jean-Claude Juncker, ordförande i eurogruppen för att euron nu blivit ”farligt stark”.

Då har ju ändå den europiska centralbanken ECB redan lovat att producera nya euro i oändlig mängd för att rädda Spanien och Italien.

En stark euro är dåliga nyheter för exportmotorn Tyskland som håller hela eurobygget under armarna.

Även i Sverige har ju debatten tidvis varit intensiv om nödvändigheten för Riksbanken att torpedera kronan för den svenska exportindustrins räkning.

Allt detta kan ses som ett svar på den penningspolitik som sedan finanskrisen inleddes förts av amerikanska Federal Reserve, som i år väntas köpa upp i princip alla nytryckta obligationer från den amerikanska staten.

Även Bank of England har gått i första ledet när det gäller stödköp av obligationer.

Men nu ökar nervositeten både  i USA och Storbritannien. Före jul varnade Bank of Englands chef Mervyn King för valutakrig och nyligen kom samma budskap från en höjdare på Federal Reserve, Charles Plosser.

Han menar att tävlingen om vem som kan sänka sin valuta mest och snabbast riskerar att skada både världshandeln och ekonomin.

Lite sent påtänkt, kan tyckas.

Men kanske är det symptomatiskt för en värld där resurserna som ska fördelas ser ut att bli lite skralare.

Frestelsen för politiker och makthavare blir helt enkelt stor att hitta ett sätt som gör det möjligt att både äta bakelsen och ha den kvar.

Andreas Cervenka
Den svenska konjunkturen är enligt många bedömare på väg ned i en mörk källare, en bild som numera till och med delas av finansminister Anders Borg som hade några märkliga och dansanta sensommarveckor som optimist i höstas.
Krisstämningen lyser dock med sin frånvaro, och i  julhandeln rådde sedvanlig yra.
Kanske beror det helt enkelt på att vi efter över fem år börjat ruttna rejält på hela finanskrisgrejen.
Det är i såfall helt naturligt, konstaterar Financial Times blogg Alphaville i ett intressant inlägg. Intresset för samhällsproblem tycks följa samma mönster, oavsett vad det handlar om, där den akuta krispaniken snabbt avtar och följs av en fas där minnen om hur illa det var förträngs och ersätts av en ”äh-nu-kör-vi”-anda.
Det gäller enligt Alphaville tillexempel viljan att skärpa reglerna för banker, där politiker och myndigheter nu tävlar om att linda in piskan i bomull.
Detta fenomen beskrevs redan 1972 i en artikel av Anthony Downs som talar om en ”uppmärksamhetscykel”:
En kurva som baseras på artikeln ser ut så här:
Vi går alltså från alarmism till att inse vad problemet verkligen handlar om för att sedan gradvis tappa intresset igen. Artikeln handlade då om miljöfrågan i USA men kan översättas till en rad andra frågor.
Intresset följer enligt Anthony Downs fem olika stadier:
1) Förstadiet. Experter varnar för ett problem som ännu inte uppmärksammats.
2) Upptäckt. När allmänheten blir medvetna om problemet uppstår samtidigt en slags euforisk tro på att det snabbt kan lösas och det byggs upp ett stort tryck på politiker att göra just det.
3) Vi inser att kostnaderna för att verkligen lösa problemet är skyhöga och att vissa grupper faktiskt gynnas av status quo.
4) Gradvis avtagande intresse hos allmänheten. När punkt 3 sjunker in reagerar en del med att misströsta, andra känner sig hotade och trycker undan alla tankar på problemet medan andra blir uttråkade.
5) Post-problemstadiet. Ett utdraget tillstånd där intresset har minskat för att då och då blossa upp. Fokus ligger nu på den myriad av institutioner som skapades i de tidigare stadierna för att ta itu med frågan.
Downs konstaterar att alla samhällsproblem inte bara konkurrerar med andra problem men också med underhållning och nöje.
När senaste nytt om ESM, EFSF, bankunionen och Basel III ställs mot dramatiken bakom kulisserna i Så mycket bättre eller Sveriges mästerkock  är utgången kanske given.
Läs hela Downs artikel här och Alphavilles inlägg här.
Andreas Cervenka

 

Bloggen har intervjuat Kenneth Rogoff, professor på Harvard i USA och ansedd som en av de främsta experterna på finanskriser, bland annat efter boken This Time is Different.

Han var mellan 2005 och 2011 också rådgivare åt svenska Riksbanken.

Där har det sedan länge rasat en debatt där ett par ledamöter i direktionen, Lars E O Svensson och Karolina Ekholm velat sänka räntan mer, medan andra med Riksbankschefen Stefan Ingves i spetsen velat gå försiktigare fram med tanke på de svenska hushållens rekordhöga skuldsättning och oron för en bubbla på bostadsmarknaden.

Kenneth Rogoff ger räntesänkargänget rätt:

– För att komma tillrätta med höga hushållskulder skulle jag nog, i det här läget med stigande arbetslöshet, luta mer åt hårdare kreditregler, tillexempel med gränser för hur mycket bostaden kan belånas, snarare än åt stramare penningpolitik.

– När andra centralbanker går mot ännu lättare penningpolitik, vilket jag tror att de kommer göra, misstänker jag att Riksbanken följer efter, säger Kenneth Rogoff.

Han säger också att svenskarna har skäl att vara oroliga för konjunkturen.

– Den globala tillväxten minskar och det slår mot ett exportberoende land. Sverige har klarat sig fantastiskt bra efter krisen, men kan inte befinna sig i en egen omloppsbana hur länge som helst. Sverige är inte en isolerad ö, säger Kenneth Rogoff.

– Men det finns också mycket ni inte behöver oroa er för. Jag lät tidigare mina studenter skriva uppsats på ämnet om Sverige skulle gå med i euron eller inte. Idag skulle jag omformulera frågan: hur mycket skulle Sverige vara berett att betala för att inte gå med? Det är en stor tillgång för er att ni står utanför, säger Kenneth Rogoff.

Läs en längre exklusiv intervju med Kenneth Rogoff i Svd Näringsliv.

 

Andreas Cervenka

Hurra, krisen är förbi!

EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso slår nu fast att det är dags att lägga allt tjat om den gemensamma valutans problem bakom sig.

– Jag tror att vi kan säga att det existentiella hotet mot euron i allt väsentligt har övervunnits, säger han enligt tidningen The Guardian.

Så skönt. Dags att andas ut. Eller?

Till att börja med är José Manuel Barrosos budskap väsentligt mer optimistiskt än det som häromveckan kom från Tysklands förbundskansler Angela Merkel som varnade för ännu tuffare tider 2013.

Och då är det ändå hon som så att säga står för kulorna när euron ska räddas (förutom trollkarlen på ECB, Mario Draghi förstås).

Problemet är att José-Manuel Barrosos meriter som prognosmakare inte precis håller Champions League-klass.

– Vi har nu gjort vad som krävs för att förhindra att Greklands smitta sprids vidare, förkunnade han tillexempel i april 2010.

Det stämde inte riktigt, för att uttrycka sig mildare än en tropisk kvällsbris.

Faktum är att den som tolkat olika EU-höjdares uttalanden de senaste åren precis tvärtom har hamnat ganska rätt.

I september 2010 förklarade Spaniens dåvarande premiärminister José Luis Rodriguez Zapatero tillexempel att den europeiska skuldkrisen var över.

Think again, pal.

I själva verket hade krisen knappt börjat. Inte minst för Spanien.

Enligt detta tvärtomspråk är därför José Manuel Barrosos senaste profetia oroande. Det indikerar nämligen att vi har det värsta av eurokrisen framför oss.

Låt oss hoppas att han rätt denna gång.

 

Andreas Cervenka

 

Går du omkring med en känsla av att världsekonomin är lite av en bluff, eller ett pyramidspel?

Du är inte ensam.

En av världens största och mest välrenommerade konsultföretag, Boston Consulting Group, kom nyligen ut med en rapport med just det budskapet.

Där jämförs västvärldens ekonomier med den klassiska bedragaren Charles Ponzi, som gett upphov till uttrycket Ponzi-scheme, eller pyramidspel på svenska.

Rapportens titel är också Ending The Era of Ponzi Finance.

BCG för fram ett antal argument för att västvärlden byggt upp ett gigantiskt luftslott.

Ett är de skyhöga skuldnivåerna, där den samlade skuldsättningen i OECD-länderna stigit från 160 procent av BNP 1980 till 321 procent 2010. Konsumera nu och betala senare har varit de senaste årtiondenas motto.

Världen försöker hitta ”nästa idiot” som ska betala dessa skulder för att hålla pyramidspelet vid liv, men det blir svårt konstaterar BCG. De kalkylerar med att en statsskuld på över 60 procent av BNP är ohållbar på sikt, vilket gör att den nuvarande ”överbelåningen” uppgår till svindlande 11 000 miljarder dollar i USA och 7 400 miljarder euro i Europa (!).

Ett annat stort problem är de enorma välfärdslöften som västvärldens regeringar ställt ut, både i Europa, USA och i Japan (klicka på länkarna för tidigare artiklar i ämnet). Tillsammans med en åldrande befolkning där färre ska försörja fler blir det en jobbig ekvation.

Med höga skulder som sänker tillväxten, en offentlig sektor som svällt alltför snabbt, en arbetskraft som minskar och avtagande produktivitetstillväxt menar BCG att alla förutsättningar för en pyramidspelsliknande ekonomi är på plats.

Som om inte det är nog talar dessutom mycket för att eran av ”evig” tillgång till billiga råvaror är på väg mot sitt slut.

Vad göra?

BCG föreslår tio konkreta åtgärder som västvärldens ekonomier måste genomföra för att rädda situationen.

1. Ta itu med skulderna omedelbart. Inte minst är det viktigt att erkänna att en del av skulderna helt enkelt inte kommer att kunna betalas tillbaka. Att bara skjuta upp det jobbiga kommer leda till ännu större problem längre fram.

2. Minska välfärdslöftena. Höjd pensionsålder, lägre förmåner  och effektivare sjukvårdssystem.

3. Öka statens effektivitet. BCG föreslår bland annat minskade administrationskostnader i de olika välfärdssystemen och färre anställda i offentlig sektor.

4. Förbered er på arbetskraftsbrist. En åldrande befolkning gör att det kommer bli huggsexa om personal, spår BCG.

5. Utveckla smart invandringspolitik. Västvärlden behöver fler och inte färre invånare från andra länder för att kompensera för den skeva demografin där en allt större andel av medborgarna är pensionärer.

6. Satsa på utbildning. Förbättringar i kvaliteten och höja utbildningsnivåerna krävs.

7. Investera mer. I ett decennium har västvärlden underinvesterat i infrastruktur och andra tillgångar som kan bidra positivt till tillväxten. Även storföretagen bör satsa lite på hemmaplan istället för bara i utvecklingsländer som de senaste åren.

8. Öka effektiviten i råvaruanvändningen. Energi- och resurssnålt är framtidens ledord.

9. Globala samarbeten. Konkurrensen mellan världens länder kommer att skärpas ännu mer de kommande åren. Men samtidigt måste samarbetena ökat, annars finns det risk för en destruktiv tävlan mot botten som skadar alla.

10. En våg av entreprenörskap. Satsa på innovation och på risktagande och gör entreprenörskap mer attraktivt.

Hela rapporten, och vad som händer om inget görs, kan du läsa här.