Annons
X
Annons
X

Cervenkas pengar

Andreas Cervenka

Andreas Cervenka

 

”Hållbarhet är inte bara en självklar del av vår affärsmodell – det är vår affärsmodell.”

Så sade hygienbolaget SCA:s hållbarhetschef Kersti Strandqvist  i en intervju i Dagens Industri i veckan.

Hon berättade utförligt om bolagets olika mål på miljö- och klimatområdet. En minskning av bolagets koldioxidutsläpp mellan 2005 och 2020 är ett av dem.

Ett litet problem: SCA:s styrelseordförande Sverker Martin-Löf verkar tycka att hela grejen är meningslös.

Sverker Martin-Löf är nämligen är vad som brukar kallas klimatskeptiker. Han tror inte på forskningen, bland annat dokumenterad i en stor FN-panel, om att utsläpp driver jordens uppvärmning.

”Det är inte min sak att bedöma om FN-panelen har rätt eller fel, men jag tycker att det finns anledning att vara skeptisk”, säger han bland annat i en intervju med SvD Näringsliv.

Sverker Martin-Löf är inte vem som helst. Han är styrelseordförande i Industrivärden som äger och kontrollerar företag som Ericsson, Volvo, SSAB, Skanska och Sandvik.

Vilket bara spär på nyfikenheten. Tycker han att alla de som jobbar med hållbarhet på ovanstående företag är fanatiska miljömuppar som lika gärna kan syssla med origami istället för att producera tjocka klimatstrategidokument?

Och hur ser han på vad som är SCA:s affärsmodell?

Mystiken tätnar bara ytterligare när man läser vidare i DI-intervjun med Kersti Strandqvist.

”Hållbarhet är allas ansvar i hela företaget – och inte minst styrelsens. Jag känner ett otroligt stöd och att det finns djup kunskap och insikt hos alla styrelsemedlemmar”, säger Kersti Strandqvist.

Sitter Sverker Martin-Löf och knyter näven i fickan under styrelsmötena eller förvandlas han till klimatförnekare först när han har lämnat styrelserummet och ska börja umgås med sina vänner i industrin?

Men tänk om han har rätt? Om det inte finns något klimathot?

Ytterst handlar det om sannolikheter. En genomgång nyligen av 13 950 artiklar publicerade i vetenskapliga tidskrifter mellan 1991 och 2012 visade att 24 inte trodde på en koppling mellan människan och global uppvärming.

Resten, 99,83 procent av rapporterna, pekade alltså på motsatsen.

Visst kan man chansa på att de 0,17 procenten har rätt och använda det som argument för att inte göra något. Men det innebär onekligen en viss risk. Ungefär som att spela rysk roulette med en revolver där sexpatronsmagasinet är laddat med 5,99 skarpa kulor.

Att en person som är beredd att trycka av med de oddsen samtidigt har ansvaret för några av Sverige största företag känns tryggt att veta. Inte.

Den här bloggen kommer inte att uppdateras på två veckor. God Jul och Gott Nytt År!

Om bloggen


Andreas Cervenka är SvD Näringslivs krönikör. Har bland annat gett ut boken "Vad är pengar?" Här skriver han om svensk och internationell ekonomi, ofta med fokus på finanskrisen och dess konsekvenser.

Andreas Cervenka

 

Bill Gross på det amerikanska fondbolaget  Pimco har ofta intressanta tankar. Han och hans kollegor har bland annat myntat begreppet ”New Normal” om världsekonomin efter finanskrisen, en värld med lägre tillväxt.

Den som är intresserad av att lyfta blicken lite ovanför det just nu pågående budgetkäbblet i Washington kan tillexempel läsa hans senaste månadsbrev.

Där räknar han upp några av de största utmaningarna som USA och andra stora ekonomier står inför.

Värd att lyssnas på? Tja, hans bolag förvaltar bara sisådär 1 900 miljarder dollar och han rankas som USA:s kanske mest framgångsrike förvaltare av räntepapper.

Förresten: längst ned i brevet hittar du hans investeringstips i denna nya osäkra värld.

Andreas Cervenka

Arton grånade gubbar som äter söndagsmiddag och småpratar lite, hur spännande är det?

Det beror förstås på vilka gubbarna är.

Wall Street Journal skriver idag om det som sannolikt är världens mäktigaste middagsklubb. De träffas varannan månad på artonde våningen i en cylinderformad byggnad i staden Basel i Schweiz.

De pratar pengar. Gubbarna är nämligen chefer över världens största centralbanker, som tillsammans representerar tre fjärdedelar av världens ekonomi.

På agendan står det experiment som de just nu är sysselsatta med. WSJ skriver att sedan finanskrisen satte in 2007 har herrarna runt bordet skapat 11 000 miljarder dollar i nya pengar.

WSJ konstaterar att många runt bordet är gamla bekanta. Tillexempel har Federal Reserves Ben Bernanke, Bank of Englands Mervyn King och ECB:s Mario Draghi alla ett förflutet på det amerikanska prestigefyllda universitetet Massachusetts Institute of Technology, MIT, i Boston.

Där skolades de i ett tänkande, inte sällan styrt av matematiska modeller, som idag dominerar centralbanksvärlden. Frågan är bara om deras modeller stämmer.

Middagarna är helt informella, det förs inga anteckningar och lägre tjänstemän är portade.

Tänk att få prata lite med en fluga som brukar hänga där!

Plats för mötet är centralbankernas bank, Bank of International Settlements, som ironiskt nog är en av de institutioner som blivit mest skeptiska till att det stora globala monetära experimentet är så klokt.

Läs hela artikeln om de hemliga middagarna här.

 

Andreas Cervenka

 

Mervyn King, avgående chef för den brittiska centralbanken Bank of England varnar för att fler länder kommer att försöka försvaga sina valutor under 2013 som ett sätt att få igång tillväxten.

I ett tal i New York igår konstaterade han att de obalanser, där ett antal länder som USA och Storbritannien har stora underskott i sin utrikeshandel medan andra som Tyskland och Kina visar stora överskott, inte har blivit bättre efter finanskrisen.

Detta trots att just obalanserna pekats ut som en av de saker som utlöste krisen.

Istället är han orolig för att allt fler länder kommer att manipulera sina valutakurser för att främja den egna exporten, vilket redan är i full gång med Schweiz och Japan i spetsen. Även USA med Federal Reserves offensiva penningpolitik har anklagats för att sätta igång ett globalt så kallat valutakrig.

Om hur det kan sluta har jag skrivit här.

 

 

Andreas Cervenka

Silvio Berlusconi – världens dyraste person? Så skulle man kunna tolka reaktionen från marknaderna idag på att Italiens premiärminister Mario Monti avgår och att Silvio Berlusconi försöker ta sig tillbaka in i matchen.

Italiens räntekostnader rusar och börsen faller.

Ändå är läget i Italien till synes mycket ljusare än när Mario Monti tillträdde.

Financial Times eurokriskommentator Wolfgang Münchau konstaterar idag att räntan på tioåriga italienska statspapper sjunkit med 2 procentenheter under hans tid vid makten.

Men enligt Wolfang Münchau kan Mario Montis period som premiärminister liknas vid en bubbla. Förväntningarna om att allt skulle bli bättre har inte motsvarats av verkligheten.

Snart kommer marknaderna att inse att det enda konkreta som har hänt sedan han tog över är att den italienska ekonomin fallit ned i ett djupt hål.

Det här är ett problem som inte enbart handlar om Italien. International Bank of Settlements konstaterar i sin kvartalsrapport att en något märklig situation infunnit sig de senaste månaderna.

Tillväxtprognoserna för världens stora ekonomier har slaktats. Samtidigt har priset på en rad olika tillgångar som normalt brukar gå bra när ekonomin är stark rusat i höjden.

Räntorna på företagsobligationer har sjunkit till samma låga nivåer som i slutet av 2007, samtidigt som den beräknade konkursrisken har trefaldigats, skriver BIS.

Och på aktiemarknaderna är det också upp- och nedvända världen. Vinstprognoserna i USA, Europa och även på så kallade utvecklingsmarknader har fallit. Men aktiekurserna bara fortsätter att gå upp.

Med andra ord är det antingen rejält fel på aktiekurserna eller på prognoserna. Med andra ord en ännu större bubbla än Monti.

Enligt BIS går denna paradox bland annat att förklara med centralbankernas pengatryckande som driver upp tillgångspriser och att europeiska centralbanken ECB lovat att stödköpa statspapper i europeiska krisländer om det behövs.

Men BIS chefsekonom Stephen Cecchetti varnar för att centralbankerna bara köpt politikerna mer tid, inte löst problemen.

När det börjar se ut som om krisen har lättat är risken stor för att EU:s politiker lägger fötterna på bordet och fortsätter småkäbbla istället för att förhandla fram konkreta åtgärder.

Och det scenariot är om möjligt ett ännu större hot mot Europa än den politiska turbulensen i Italien. Och en man vid namn Berlusconi.

 

Andreas Cervenka

Varför har inte alltid centralbankerna sina räntor på noll och pumpar ut oändligt mycket pengar i samhället så att alla blir glada och nöjda?

Det kan tyckas som en relevant fråga för den som kommer som nyanländ till jorden hösten 2012 och snabbt ska försöka sätta sig in i det ekonomiska läget.

Att döma av debatten i Europa, USA och även i Sverige hänger det på centralbankerna om ekonomin ska komma igång igen. Det är de som måste ordna fram fler jobb och ekonomisk tillväxt.

Den enda medicin de har att erbjuda är att sänka räntan och klicka fram mer pengar i det digitala systemet. Vilket de också har gjort, i en omfattning som aldrig tidigare har skådats.

Men om detta är en mirakelkur, varför inte bara ösa på med mer? Tillexempel,  som en del förespråkar, sänka räntorna till minus?

Ett skäl är att medicinen har biverkningar. Dessa talas det inte lika ofta om.

En är den som SvD avslöjar idag. Handelsbanken vill få sina kunder att flytta från så kallad traditionell försäkring till andra sparformer där kunderna står för risken.

Skälet är väldigt enkelt: det blir svettigare och svettigare för banken att leva upp till den garanterade avkastning som utlovats försäkringstagarna.

Detta är ett internationellt fenomen. De stadigt sjunkande statslåneräntor som är en av konsekvenserna av krisens nollräntepolitik innebär en ordentligt rävsax för hela finanssektorn. Värdet på pensionsbolagens åtaganden stiger, men möjligheterna att leva upp till dem minskar.

I praktiken är det en spektakulär krasch lika dramatisk som en börskollaps, men betydligt mindre visuell och därför underskattad.

Håller de rekordlåga räntorna i sig under lång tid hotas finansbranschens hela affärsmodell.

Det som skulle rädda det finansiella systemet hotar att alltså att kväva det.

För att förstå vad en imploderande finansbransch betyder för ekonomin i stort räcker det med att säga ordet Lehman.

Det enda sättet att ta sig ur denna knipa är att pensionsförvaltarna själva tar mer risk, tillexempel som att just nu köpa företagsobligationer i enorma mängder.  Eller som Handelsbanken försöka knuffa över risken på kunderna istället.

Två saker är svåra att komma runt: pensionerna kommer att bli lägre framöver. Och sannolikheten för krascher ökas när risknivåerna skruvas upp.

Och om vi inte har pratat så mycket om lågräntesamhällets baksidor hittills kommer vi att göra det desto mer framöver.

 

Andreas Cervenka

2008 tändes lamporna efter den vildaste kreditfesten i människans historia, ett party som varade i 30 år.

Det var med andra ord läge att röja upp lite. När någon dragit på sig för stora lån brukar det ske genom att betala av på lånen. På finansengelska brukar det kallas för något så fint som deleveraging. Detta ord har varit det stora temat i världsekonomin de senaste fyra åren.

Så hur mycket har det enorma skuldberget minskats under den här tiden?

Inte så mycket, visar det sig.

Bloggen Alphaville citerar en analys från Morgan Stanleys Gerard Minack som konstaterar att den samlade skuldbördan i världens stora ekonomier sjunkit förvånansvärt lite:

Debt/GDP ratios - Japan, US and Europe. Morgan Stanley

Hushållen, tillexempel i USA,  har visserligen bantat sina skulder en del, men det har konstaterar Minack i första hand skett genom att ställa in betalningarna på lånen, och inte genom ökat sparande. Något som även Zerohedge skrivit om.

Stater har som bekant ökat sin belåning ganska rejält.

Företagen har amorterat men långsamt:

US and Europe non-financial corporate sector flows - Morgan Stanley/Gerard Minack

Om en ny kris kommer går världens stora länder in i den med en tyngre ryggsäck än 2008.

Gerard Minack föreslår därför en lite udda lösning: att de enorma mängder statsskulder som centralbankernas köpt på sig helt enkelt ska skrivas av. En idé som, hur märkligt det än kan låta, faktiskt nämns allt oftare.

Mer om detta i framtida blogginlägg.

 

Andreas Cervenka

Organisationen Transparency International har publicerat sin senaste lista över världens mest korrupta länder.

En snabb genomläsning av den nedre delen är förvillande lik en sammanställning av delstatliga telejätten Telias Soneras stora marknader.

På plats 170 av 176 länder hittar vi Uzbekistan, en investering som bidragit till att styrelsordföranden Anders Narvinger igår petades från sin post.

På delad sista plats, tillsammans med Somalia och Nordkorea, återfinns Afghanistan där Telia Sonera också har sina tentakler.

Andra Teliamarknader är Tadzjikistan (plats 157), Nepal (139), Azerbajdzjan (139), Ryssland (133),  Kazakstan (133) och Moldavien (94). I ett annat land på plats 157, Kambodja, var Telia Sonera verksamt så sent som fram till i våras.

Om man ska gå strikt efter listan borde länder där Telia Sonera är suget på att gå in vara Somalia, Burma eller Nordkorea.

Burma har ledningen redan ögonen på, och Nordkorea fick det att vattnas i munnen på förre finansmarknadsministern Mats Odell.

Det mest korrupta landet i EU? Jo, svaret är Grekland vilket kansket inte var en högoddsare. Hela listan  och en beskrivning av hur den är gjord hittar ni här.

Andreas Cervenka

 

Om du hade en sedelpress i källaren som du kunde disponera fritt för att finansiera dina utgifter, hur mycket pengar skulle du trycka?

De flesta skulle nog svara: rätt så mycket.

Det är också vad som händer just nu i USA, som till skillnad från privatpersoner är utrustat med en egen pengafabrik i form av centralbanken Federal Reserve.

Nyhetsbyrån Bloomberg pekar i en artikel på en intressant paradox: samtidigt som den amerikanska statsskulden stigit till över 16 000 miljarder dollar börjar amerikanska statspapper och andra räntebärande skuldsedlar att bli en bristvara.

Jo, ni läste rätt.

Orsaken är att Federal Reserve köper upp i princip alla nya papper som kommer ut på marknaden. I början på hösten annonserades det som brukar kallas för QE3, där Q står för det obegripliga quantative easing, en omskrivning för att springa ned i källaren och trycka på start.

Programmet innebär att Federal Reserve kommer köpa bolånepapper för 40 miljarder dollar i månaden fram tills dess att ekonomin repar sig. Dessutom väntas Federal Reserve fortsätta att köpa amerikanska statspapper för 45 miljarder dollar i månaden under 2013.

Det innebär att Federal Reserve i praktiken kommer att suga upp över 90 procent av alla nyutgivna räntepapper i dollar nästa år, enligt en analys av JP Morgan.

Banken räknar med att det totalt kommer ges ut obligationer för 1 121 miljarder dollar netto nästa år, alltså papper som inte går åt till att betala gamla skulder.

Det inkluderar statens beräknade nyupplåning på 893 miljarder dollar.

Det får räntorna att fortsätta falla. En tioårig amerikansk statsobligation har nu en ränta på 1,62 procent, att jämföra med genomsnittet på 4,88 procent de senaste 20 åren.

Samtidigt som utbudet minskar är efterfrågan på så kallade säkra papper nämligen stor, inte minst på grund av alla nya regler för banker.

Att en stat finansierar sin verksamhet genom att trycka nya pengar brukar på engelska kallas för att monetize the debt. Något som, noterar bloggen Zerohedge, Federal Reserves chef Ben Bernanke en gång lovat att inte göra:

 

De nya köpen innebär också att Federal Reserves tillgångar som andel av den amerikanska ekonomin stiger till aldrig tidigare skådade nivåer. Frågan är förstås om det finns någon väg tillbaka?

Andreas Cervenka

 

Att det blev kanadensaren Mark Carney som utsågs till ny chef för Storbritanniens centralbank Bank of England häromveckan förvånande en del. För första gången i bankens 318-åriga historia tar en icke-britt över den anrika institutionen, något som redan fått vissa att dra paralleller till Sven-Göran ”Svennis” Eriksson sejour som tränare för engelska fotbollslandslaget.

En sak med Mark Carney överraskade dock inte: hans bakgrund.

Mark Carney har nämligen ett förflutet på investmentbanken Goldman Sachs där han arbetade i totalt 13 år.

Och att gå från mäklarfirman som kallats för världens mäktigaste till offentliga toppjobb inom statsförvaltningen har nästan blivit mer regel än undantag.

Chefen för Europeiska centralbanken ECB, Mario Draghi, har arbetat för Goldman Sachs, liksom Italiens premiärminister Mario Monti.

En rad andra personer med koppling till Goldman Sachs sitter på centrala poster i Europa.

Ett exempel är Greklands förre premiärminister Lucas Papademos som tog över under den akuta krisen för ett år sedan.

I USA var förre finansministern Hank Paulson veteran på Goldman Sachs.

Bill Cohan, före detta investmentbankir som skrivit boken ”Money and Power, How Goldman Sachs came to rule he world”, säger till Financial Times att tät kontakt med den politiska makten är del av Goldman Sachs ”DNA”.

Båda parter har nytta av det, menar han. Goldman Sachs får lätt tillgång till beslutsfattarna i den politiska sfären och dessa kan i sin tur använda sina gamla kontakter på firman för att hålla örat mot den så kallade marknaden.

Inte heller i Sverige saknas kopplingar. Tillexempel arbetar förre finansministern Erik Åsbrink numera som rådgivare åt Goldman Sachs. För övrigt sitter Wallenbergföretaget Investors mångårige vd Claes Dahlbäck i styrelsen för den inflytelserika banken.