Annons
X
Annons
X

Cervenkas pengar

Andreas Cervenka

Andreas Cervenka

 

En bild säger mer än tusen ord, brukar det heta. Bloggen Zerohedge publicerar ett diagram över utvecklingen i USA det senaste decenniet. Det är hämtat från Pennsylvania Department of Public Welfare.

Food stamps är USA:s program för matkuponger. Medicaid sjukvårdsystemet för fattiga.

Nog med ord.

 

Om bloggen


Andreas Cervenka är SvD Näringslivs krönikör. Har bland annat gett ut boken "Vad är pengar?" Här skriver han om svensk och internationell ekonomi, ofta med fokus på finanskrisen och dess konsekvenser.

Andreas Cervenka

 

Att vi lever i kreditismens tidevarv råder det knappast någon tvekan om. Bolånen har för länge sedan passerat börsen som det stora samtalsämnet vid köksbord, i byggfuttar och taxibilar.

Med en skuldsättning i rekordklass hårdbevakar svensken bolåneräntan nästan hårdare än vädret. Inte en enda mikroskopisk liten räntepunkt slipper undan vår uppmärksamhet.

Kanske borde det klassiska uttrycket småsparare ersättas av storlånare. Att döma av debatten står och faller svensk ekonomi med räntan på våra bolån.

Att Finansinspektionen förändrar de så kallade riskvikterna för bolån är välkommet.

Hittills har svenska banker behövt ha nästan skrattretande lite kapital i buffert för pengarna de lånat ut till bostadsköp. Riksbankschefen Stefan Ingves konstaterade i ett tal för ett par år sedan att bankerna kunde komma undan med att stoppa undan en reserv på bara 2 800 kronor för varje utlånad miljon. Ännu värre är att bankerna till stor del kunnat bestämma sina riskvikter själva.

Men det är också viktigt att komma ihåg bieffekterna av de låga kraven på bolån.

Efter finanskrisen har kapital blivit en dyrbar bristvara för banker, inte minst på grund av nya regler.

Det är därför fullt logiskt att bolånen exploderat i storlek. För bankerna innebär det snabba och säkra pengar och dessutom går det åt väldigt lite kapital.

Att låna ut till företag är en helt annan historia. Där anses riskerna vara mycket större och att bevilja ett lån till Nisses Mekaniska i Gnosjö, oavsett hur välskött företaget är, tär mycket mer på bankens kapitalreserver.

Riskvikterna är många gånger högre än för bolån.

Resultat: det har blivit betydligt svårare för företag att få tillgång till bankfinansiering. Inte om du frågar bankerna själva förstås, de uppger alltid att alla som vill får låna. Men från den så kallade verkligheten kommer andra signaler. Företagarna är bara en av många organisationer som rapporterar om tuffare krav.

Statistiken visar också att utlåningen till företag har växt betydligt långsammare än bolånen sedan finanskrisen, något som bland annat går att utläsa i FI:s senaste rapport.

Detta är ett i högsta grad internationellt fenomen. I Storbritannien har bankernas ovilja att låna ut blivit en stor fråga. Centralbanken Bank of England har till och med infört ett särskilt program, Funding for Lending, som ska tvinga bankerna att låna ut mer, inte minst till företag.

I korthet går det ut på att bankerna själva får låna billigt från centralbanken i utbyte mot att de sedan lånar vidare till delar av ekonomin där pengarna kan göra nytta.

Där har det också diskuterats att ändra riskvikterna på företagsutlåning.

I Sverige är det desto tystare.

Varför är detta viktigt?

Väck vilken makthavare som helst mitt i natten, bankdirektörer inkluderade, och fråga var jobben och tillväxten ska komma ifrån och alla kommer att svara: små och medelstora företag.

Men pengar får de tydligen fixa själva.

Att låna ut till småföretag brukade vara bankers huvuduppgift förr i tiden, innan de blev beroende av trading, strukturerade produkter, ETF:er, fastighetsbubblor, derivatkorgar och gud vet vad de sysslar med nuförtiden.

Ett flera decennier långt segertåg för bankerna har inte skapat samma karnevalsyra i resten av samhället.

Hur många jobb har skapats när den svenska bolånestocken trefaldigats i storlek till över 2 000 miljarder kronor bara de tio senaste åren?

Att företag har tillgång till finansiering är grundläggande för att de ska kunna utveckla nya och bättre produkter, expandera och anställa människor. Nya jobb är i sin tur grunden för att hålla ekonomin, och välfärdssamhället, igång.

Allt detta brukar kallas för den riktiga ekonomin, och det är en väldigt viktig sak.

Det är den som avgör vår framtid, inte några räntepunkter hit eller dit.

Det är dags att vi börjar prata mer om det.

Andreas Cervenka

 

”It ain’t what you don’t know that gets you into trouble. It’s what you know for sure that just ain’t so”.

Detta citat från Mark Twain är en viktig påminnelse om faran med att vara allför tvärsäker. På många sätt summerar det också upp orsakerna till finanskrisen.

Ett bra exempel är den blinda tro som alla världens makthavare och bankhöjdare har haft på att det alltid är helt riskfritt att investera i statspapper. Vilket förstås inte stämmer. Om detta har jag skrivit bland annat här.

Trots att den finansiella historien kryllar av exempel på motsatsen, baseras hela det finansiella systemet på denna naiva inställning till länders kreditrisk.

Det märks inte minst på det symbiotiska förhållande som råder mellan banker och stater. Det påminner om maffian, där staten ger bankerna beskydd i utbyte mot att banker ger politikerna pengar genom att köpa statsobligationer.

När den senaste bankkrisen gjorde staterna bankrutta förvandlades detta till en självmordspakt. Ju sämre det går för bankerna, desto större kris för staten vilket gör det bara ännu värre för bankerna. Och så vidare.

Den tyska tidningen Der Spiegel kallade detta i en artikel nyligen för ett Djävulens Förbund.

Tvärtom mot vad man skulle kunna tro har detta förbund bara stärkts under krisen.

Olika nya regler för banker gör att de måste äga mer ”säkra” värdepapper, läs statsobligationer, än tidigare. Och de billiga lån på sammanlagt 1 000 miljarder euro som Europeiska centralbanken ECB pytsat ut har till stor del använts av redan krisande banker för att köpa på sig ännu fler statspapper, vilket var precis vad EU-topparna hoppats på.

Banker och skattebetalares öden är alltså ännu mer intimt sammanflätade än tidigare. Och fortfarande låtsas regelmakarna att risken i statsobligationer är lika med noll.

Om detta varnade chefen för tyska centralbanken Bundesbank, Jens Weidmann för i ett tal i fredags.

Han vill bryta upp detta dödsförbund och efterlyser nya regler som både begränsar hur mycket statsobligationer en bank får äga, dels innebär att banker måste sätta av buffertkapital vid utlåning till stater, precis som för vilka andra lån som helst.

Om detta blev verklighet skulle det dock vara samma sak som att hela det finansiella och politiska etablissemanget i Europa erkände att haft helt fel. Tyvärr återstår nog lite mer av kristortyr innan den kollektiva självinsikten nått så långt.

Andreas Cervenka

Varför envisas vi med att tro att köpa bostad är en säker affär?

I USA har bostadspriserna i princip varit oförändrade sedan andra världskriget, om inflationen räknas in. Aktiemarknaden har under samma period fyrfaldigats i värde, inflation inkluderat.

Sedan toppen har de amerikanska bopriserna fallit med 40 procent. I många andra länder är det nästan lika illa.

Ändå fortsätter bostäder att vara en favoritinvestering i västvärlden.

Förklaringen stavas psykologi, något som jag tidigare skrivit om bland annat här.

Förutom det grundläggande i att det är trevligt med tak över huvudet, uppfattas bostäder som en bra investering av ett annat skäl: det är ovanligt att förlora pengar.

I alla fall om man med en förlust menar att köpa något för 100 och sälja för 90.

Men så enkelt är det inte riktigt.

Om detta skriver två amerikanska forskare mycket intressant i en ny artikel.

I grunden handlar det om en klassisk ekonomisk synvilla: skillnaden mellan nominella priser och reala. Alltså om inflationen räknas med eller inte.

Utan inflation steg amerikanska bopriser med 12 gånger mellan 1946 och 2012. Om pengars försämrade köpkraft räknas in stod de alltså och stampade på samma fläck.

Forskarna visar att vi dock tenderar att stirra oss blinda på den nominella utvecklingen.

Att köpa ett hus för 200 000 dollar och sälja för 170 000 ser inte ut som en höjdare. Men om affären sker efter nio år i en ekonomi med 2 procents inflation kommer det att se ut som en ”vinst”.

Vi är helt enkelt mycket känsligare för förluster i nominella termer, än för den verkliga, reala, slutnotan.

Forskarnas experiment visar att av två affärer som innebär identiska förluster i reala termer, väljer vi hellre de som innebär en nominell vinst.

Läs hela artikeln här.

Andreas Cervenka

 

Efter kreditvärderingsinstitutet Moody’s sänkning av Frankrikes kreditbetyg har en obehaglig insikt börjat sprida sig i Europa.

De som ska rädda euron från sönderfall är själva i behov av hjälp.

Kort repitition: Finanskrisen gjorde att skulder överfördes från banker till stater. När en del stater blev så skuldtyngda att de inte klarade sig på egen hand fick andra rikare stater rycka ut. Och när det inte räckte skapades överstatliga trollhattar som skulle producera pengar på nästan magiskt vis.

En av dessa heter European Financial Stability Facility, EFSF.

Denna räddningsfond ska låna upp pengar på marknaden genom att ge ut obligationer. Dessa pengar ska sedan lånas vidare till länder i nöd.

Allt bygger på garantier från euroländerna själva.

Igår valde EFSF att skjuta på en kommande obligationsförsäljning. Det är lätt att förstå.

Låt oss nämligen ta en liten titt på vilka länder som ställt ut de största garantierna till EFSF: (sid 4)

Totalt uppgår garantierna till maximalt 780 miljarder euro.

Land, garanti procent av totalen:

1) Tyskland 27,1

2) Frankrike 20,3

3) Italien 17,9

4) Spanien 11,9

5) Holland 5,7

 

Italien och Spanien är som bekant själva favoritkandidater till att be om hjälp. Stryk dem och Tysklands andel av EFSF växer till 43 procent och Frankrikes till 32 procent.

En av orsakerna till sänkningen av Frankrikes betyg var en ökad risk för att landet faktiskt tvingas infria en del av sina garantier, eftersom läget är så risigt i Italien och Spanien. Frågan är om Frankrike har råd med det.

Stryk Frankrike och det som återstår är tja….Tyskland.

Med andra ord känns det mer sannolikt att EFSF behöver någon form av räddningspaket än att fonden ska kunna bidra till Europas räddning.

De olika euroländernas andelar är för övrigt lika stora i EFSF:s permanenta efterföljare ESM.

Moody’s konstaterar också att Frankrike, till skillnad från andra länder utanför euron med högt kreditbetyg (läs Storbritannien eller USA) inte har någon egen centralbank som kan hjälpa till genom att trycka nya pengar.

För det land som vill försvara kreditbetyget AAA tycks numera alltså egen sedelpress i källaren vara ett måste.

Som bloggen Alphaville konstaterar: vi lever i en ny skön värld.

Eller som fransmännen skulle säga: Brave et nouvaeu monde.

 

 

Andreas Cervenka

Hur trygg skulle du känna dig i baksätet på en bil med noll sikt genom en nedisad vindruta och en förare som hela tiden ökar farten?

Välkommen till världsekonomin.

Förtroende brukar anges som den viktigaste byggstenen i det finansiella systemet. Utan förtroende, inget system.

I detta ingår även ett visst minimiförtroende för de personer som är satta att fatta de viktigaste besluten. Det är helt enkelt en fördel om det finns ett allmänt intryck av att de vet vad de håller på med.

Så hur ligger det egentligen till?

Om detta gav Riksbankschefen Stefan Ingves en fingervisning i en intervju med Dagens Industris magasin Dimension i förra veckan.

Stefan Ingves har ju börjat prata mer och mer om att svenska folkets rekordhöga skuldsättning, 170 procent av den disponibla inkomsten, kanske inte är sådär jättelyckad på sikt. För detta har han fått hård kritik, även internt.

Förklaringen är att Riksbanken egentligen borde strunta i det, medger han.

”Det var inte så mycket fokus på skuldkvoter och skuldstockar i början när man byggde upp analysmodellerna kring inflationsmålspolitiken. Men sedan blev det en hel del bekymmer på olika håll i världen just därför att skuldstockarna blev för stora”, säger Stefan Ingves.

Ett uttalande som kan vara årets understatement.

Det han syftar på är att centralbankerna de senaste decennierna nästan enbart har haft ett mål för ögonen: att hålla inflationen under kontroll, i Sverige 2 procent. Ett annat sätt att uttrycka det är att de ska se till att våra pengar minskar i värde med 2 procent om året.

Lyckas de med det är allt toppen, nästan oavsett hur det ser ut i resten av ekonomin.

Detta synsätt har vissa brister, för att uttrycka sig försiktigt. Dels missar det att inflation även kan uppträda i form av stigande priser på tillgångar, som bostäder eller aktier.

Det spelade ingen roll hur stora bubblor som blåstes upp, centralbankirerna reagerade med en gäspning och fortsatte att ögna statistiken över prisutvecklingen för blöjor och tomater.

Fråga en bostadsköpare med en miljon kronor att handla för hur mycket boende det gav i Stockholms innerstad 1995 och hur långt det räckte 2012. Om inte denna dramatiska nedgång i köpkraft är inflation är det svårt att se vad som är det.

Denna metod att styra ekonomin, genom inflationsmål, har visat sig så dålig att den dödförklarades tidigare i år av ekonomen Jeffrey Frankel.

En konsekvens av detta var centralbankerna även missade en annan sak, den enorma skulduppbyggnaden som bubblorna gav upphov till.

Skenande hushållsskulder och en finansektor som exploderade i storlek ledde bara till ännu fler kvävda gäspningar.

Hur detta var möjligt har beskrivits bra av Andrew Haldane, som är chef för avdelningen finansiell stabilitet på Bank of England.

Han förklarar det med att intellektuellt virus slog ut stora delar av ekonomkåren någon gång på 90-talet. Inte minst glömdes alla lärdomar från historiska bank- och finanskriser bort.

Om detta har undertecknad skrivit om bland annat här och här.

Att det fanns vissa brister i de som räkneövningar som centralbankschefer laborerat med medgavs av förre ECB-chefen Jean-Claude Trichet i ett tal i november 2010 (se punkt 3.)

”Som beslutsfattare under krisen fann jag de tillgängliga modellerna vara till begränsad hjälp. Faktum är att jag kan gå längre, ansikte mot ansikte med krisen kände vi oss övergivna av konventionella verktyg”, sade han.

Det låter ju betryggande.

Så vad har hänt?

Jo, det pågår en hel del akademiska diskussioner. Att verkligheten inte riktigt stämmer med tidigare teorier bevisas också av att centralbankerna allt mer har börjat experimentera sig fram, något som bland annat Federal Reserves Ben Bernanke varit öppen med.

Men inflationsmålen ligger i allt väsentligt fast.

Så det som Stefan Ingves egentligen säger är följande:

Världens centralbanker, som aldrig i historien har haft större makt över ekonomin eller vidtagit mer drastiska åtgärder, styr efter modeller som är….eeh…fel.

Uttryckt på Stefan Ingves känslomässigt återhållna språk skulle detta faktum kanske kunna sammanfattas med ett rungande: så tråkigt.

 

 

 

 

 

Andreas Cervenka

Det har gått över 40 år sedan guld spelade någon roll i världens monetära system.

Ändå tycks guldet bara bli hetare.

I Tyskland höjs röster om att landet måste hämta hem sin guldreserv från utlandet och det ifrågasätts till och med öppet om guldtackorna verkligen existerar.

I Kina har intresset för guld länge varit stort.

Nyligen bekräftade en kinesisk höjdare att Kina behöver öka landets guldreserver för att säkra sin ”nationella, ekonomiska och finansiella säkerhet”.

Gao Wei på det kinesiska utrikesdepartementet skrev i tidningen China Securities Journal att Kina behöver guldet för att främja yuanens spridning över världen och som motvikt mot risker i utländska valutor (läs dollarn), ett uttalande som rapporterades av nyhetsbyrån Bloomberg.

Officiellt har Kina världens femte största guldreserv med drygt 1 000 ton, men mycket tyder på att landet i tysthet samlat på sig betydligt mer guld än så. Bara i år har Kina importerat mer guld än vad som finns hos Europeiska centralbanken ECB.

2009 citerades en myndighetsperson i en kinesisk tidning om att Kina siktar på att öka guldreserven till 6 000 ton de närmaste åren och hela 10 000 ton på sikt.

Samtidigt minskar Kinas innehav av amerikanska statspapper. Kinas innehav är nu cirka 1 150 miljarder dollar, en minskning med 125 miljarder dollar jämfört med för ett år sedan.

Vad har Kina i kikaren? Kanske är det ett försök att utmana dollarn om statusen som världens reservvaluta, något som bland andra Reutersjournalisten Alan Wheatley skrivit om.

Även andra länder har ökat sina guldreserver.

Liksom ett antal miljardärer som George Soros.

Guldet tycks alltså ha återfått sin forna dragningskraft.

Vad egentligen ligger bakom allt detta?

Möjligen en viss nervositet inför framtiden. För att citera ur Ian Flemings bok Goldfinger från 1959, när Colonel Smithers träffar James Bond på en middag på Bank of England:

Fear, Mr Bond, takes gold out of circulation and hoards it against the evil day.


Andreas Cervenka

Vilket blir 2012 års ekonomiska modeuttryck?

I vinnarhålet just nu: fiscal cliff.

Bara namnet antyder att det rör sig om något som helst bör undvikas. Att kasta sig ut från ett stup brukar ju betyda självmord.

Det är också vad alla världens ekonomer är överens om skulle bli resultatet för världsekonomin om USA lät ett antal automatiska skattehöjningar och utgiftsminskningar träda i kraft vid årsskiftet, vilket är vad som utgör detta omtalade budgetstup.

Det skulle minska USA:s budgetunderskott från 1 100 miljarder dollar 2012 till 641 miljarder dollar 2013, eller från 7 procent av BNP till 4 procent av BNP, enligt kongressens budgetkontor.

Då var underskottet 2012 ändå det minsta på fyra år, 2011 var siffran 8,7 procent av BNP och året innan 9 procent. För att inte tala om andra ännu större problem.

USA får flygbolaget SAS att framstå som ett under av kostnadskontroll.

Men en allför brutal avtändning från ett mångårigt underskottsberoende riskerar att ge den amerikanska ekonomin frossa. BNP skulle krympa och arbetslösheten stiga, vilket skulle kunna motverka det långsiktiga syftet. Därav självmordsvarningarna.

Men vänta nu, det ringer en klocka. Kraftiga och snabba budgetnedskärningar, en ekonomi som faller fritt. Var har vi hört det förut?

Just det, Europa!

Det budgetstup som alla;  Tyskland, EU, Internationella Valutafonden IMF och andra ekonomiska pekpinneviftare är överens om att USA måste undvika till varje pris, är precis det som flera av Europas länder redan knuffats ut över.

Den kur som sägs ta kål på USA påstås alltså kunna rädda Europa.

Några exempel. Spaniens budgetunderskott skulle enligt order från övriga EU-länder minskas från 6,3 procent av BNP i år till 2,8 procent 2014.

I Portugal ska budgeten kapas med motsvarande över 3 procent av BNP bara under 2013 och i Grekland är besparingarna 7 procent av BNP under 2013 och 2014 varav det mesta ska tas nästa år.

Detta trots att budgetunderskotten alltså är större i USA.

Bland de som varit med och ställt upp dessa krav finns bland andra IMF.

Vad har då hänt? Jo, precis samma sak som IMF och andra varnat för kommer att hända i USA: ekonomierna krymper vilket gör det ännu svårare att nå sparmålen. Länderna hamnar i en ond spiral.

Prognoserna för Spanien och Grekland har skruvats ned gång på gång.

Att denna metod för att minska ländernas skuldberg inte är så effektiv som man först trodde har också IMF erkänt på senare tid.

Och de som hänvisar till att ekonomisk extrembantning fungerade så fantastiskt fint i Baltikum kan tillexempel läsa den här artikeln.

När det handlar om USA är alltså den ekonomiska eliten beredd att göra vad som helst för att förhindra ett tragiskt fall utför stupet. Till Europas krisländer delar man ut en svångrem och säger: lägg den där om halsen och dra åt riktigt hårt så blir allt bra!

Förklara det för en femåring den som kan.

 

Andreas Cervenka

Så har det alltså hänt ännu en gång. Staten räddar SAS genom ett lånelöfte på upp till 749 miljoner kronor.

Sen ska bolaget säljas, enligt finansmarknadsminister Peter Norman.

Däremot är det inte aktuellt att skjuta till mer kapital, underströk ministern.

Det är lätt att förstå varför.

I två omgångar de senaste tre åren har staten investerat sammanlagt 2,4 miljarder kronor i nyemissioner.

Pengar som försvunnit lika snabbt som om de hade sugits in i någon av SAS-flygplanens jetmotorer.

Hela SAS börsvärde är idag 2,1 miljarder kronor. Svenska statens post värderas till 450 miljoner kronor.

En liten djupdykning i siffrornas värld visar att statens SAS-kalkyl är en veritabel mardröm.

flygbolagets hemsida finns en liten räknesnurra där aktieägare kan få svart på vitt om hur deras investering utvecklats.

Den som satsade hundra kronor i SAS-aktier för exakt tio år sedan får sekundsnabbt besked om hur mycket som återstår: fem kronor och trettiofyra öre. En hyfsad affärslunch förvandlad till en varmkorv på IKEA.

Motsvarande räkneövning applicerat på svenska statens innehav blir lätt deprimerande. I mitten av november 2002 var aktierna värda knappt 4,5 miljarder kronor. Resten kan ni räkna ut.

Då ger denna exercis ändå en lätt förskönande bild.

Om de 4,5 miljarderna istället hade investerats i exempelvis Stockholmsbörsens index, inklusive utdelningar, hade värdet idag varit 8,8 miljarder kronor.

Då har det senaste decenniet ändå inte varit någon höjdare för aktier. Om tidslinjen dras tillbaka ännu längre blir siffrorna mer svindlande.

1989 var statens aktier ett tag värda 10 miljarder kronor. Om dessa hade växt till sig i takt med börsindex utveckling hade summan varit 120 miljarder kronor idag. Ett belopp tillräckligt stort för att alla glesbygdsresenärer skulle kunna flyga gratis i statligt inhandlade privatflygplan, kompletta med lädersäten, immiga champagneglas och allt.

Det går förstås att göra flera invändningar. För det första bär detta sätt att räkna efterklokhetens lätt självgoda prägel. Att investera pengar med facit i hand är inte precis en bonusgrundande bragd.

För det andra kan det hävdas att det döljer sig andra värden än de rent kamrersmässiga i att ha ett nationellt delvis statligt ägt flygbolag.

Men regeringar som har haft den viktiga infrastrukturen för ögonen har odiskutabelt haft alla möjligheter i världen att verka i den riktningen. Svenska staten är med sina 21,4 procent av aktierna SAS enskilt största ägare. Flygbolagets fiasko är också ett totalhaveri i ägarstyrning som stänker rejält både staten och familjen Wallenberg.

Men till slut kokar hela diskussionen ned till om SAS, med ännu ett i raden av räddningspaket i ryggen, verkligen kommer att lyckas stappla upp på egna ben, eller om det vi ser nu är ännu ett avsnitt i en plågsamt utdragen undergångsthriller. SAS har gjort vinst två av de senaste tio åren.

Juryns slutgiltiga dom lär dröja ett tag till.

 

 

 

 

 

Andreas Cervenka

Är förslaget som skulle rädda euron en enda stor luftpastej? Så här några månader senare är det en del som tyder på det.

Någon som minns Spanien?

Det var landet som för bara några månader sedan såg ut att dra med sig hela Europa ned i ett svart hål.

ECB-chefen Mario Draghis löften om att börja stödköpa spanska och andra krisländers statspapper räddade tillfälligt situationen.

Inte så konstigt, eftersom han sade sig vara beredd att spendera oändligt mycket nytryckta pengar om det krävdes.

Räntan på tioåriga spanska statsobligationer sjönk tillbaka och ligger idag strax under 5,90 procent, jämfört med som högst 7,75 procent i slutet av juli.

Mario Draghi hade dock ett villkor: alla länder som vill bli räddade är tvungna att be snällt.

Det har inte Spanien gjort. Och varför skulle premiärminister Mariano Rajoy göra det, att döma av marknadsräntorna ser ju allt ut att ha ordnat sig redan.

Patienten behöver alltså inte ta medicinen, eftersom symptomen försvunnit bara på förväntningen om att medicinen kommer tas.

Financial Times alltid lika vassa eurokriskolumnist Wolfgang Münchau konstaterade att ECB:s räddningspaket inte ser ut att bli mer än ett fantasifoster.

Han gör liknelsen med HC Andersens klassiska saga och undrar hur länge det dröjer innan någon på obligationsmarknaden vågar ropa att kejsaren är naken.

Under tiden går det åt fel håll för de spanska statsfinanserna.

Enligt ny prognos från EU-kommissionen tidigare i veckan ser Spanien ut att ha tappat kontrollen över budgetutvecklingen.

I juli gav EU:s ledare Spanien förlängd tidsfrist för att uppnå vissa mål för budgetunderskotten de närmaste åren. I år skulle underskottet landa på 6,3 procent av BNP, nästa år 4,5 procent och 2014 2,8 procent.

Enligt den nya prognosen beräknas utfallet bli betydligt dystrare: minus 8 procent i år, 6 procent nästa år och 6,4 procent 2014.

Det gör också att EU:s syn på Spanien skiljer sig allt mer från den spanska regeringens. Madrid ligger kvar med sina prognoser som går ut på att EU-målen klaras.

Mariano Rajoy baserade sin senaste sparplan på att den spanska ekonomin skulle krympa med 0,5 procent nästa år. EU-komissionens prognos säger nu att fallet blir 1,4 procent.

Precis som i flera av de andra krisländerna visar det sig alltså att politikerna trampar i kvicksand. En ny bottennivå uppenbarar sig hela tiden.

Bloggen FT Alphaville konstaterar att läget nu blir allt knivigare.

Det blir svårt för övriga EU-höjdare att utan vidare godkänna ett stödpaket till ett land som har så svårt att infria sina löften och vars budgetarbete delvis baseras på önsketänkande, i sin tur styrt av diverse politiska motiv.

Något som Mariano Rajoy inser, vilket gör att han bara drar ut på det hela ännu längre och hoppas på att marknaden inte synar bluffen.

Mycket kan sägas om hanteringen av eurokrisen, men imponerande är inte ett ord som spontant dyker upp.