2014: Europa i fokus

 

2013 var året då politiker och investerare bestämde sig för att det har vänt i Europa. Eller åtminstone att det inte kan bli värre. 2014 blir året då det kommer att framgå om det finns någon grund för detta i vad som brukar kallas för den verkliga världen. Klart är att även om börserna steg kraftigt under 2013, till och med i ett land som Grekland, känns optimismen lika avlägsen för många européer som ett svenskt guld i sommarens fotbolls-VM. Arbetslösheten är fortsatt skyhög och tillväxten mikroskopisk.

En viktig orsak är att banksektorn är i så dåligt skick, vilket kväver investeringar och nya jobb. Under 2014 ska äntligen locket lyftas på denna svarta lilla låda när Europeiska centralbanken ECB ska genomföra en hälsoundersökning av alla storbanker. För att sanningen om bankerna inte ska skapa panik sattes mycket hopp till den så kallade bankunionen. När den klubbades i slutet av 2013 blev det som ofta i EU-sammanhang: tjusiga ord men lika många frågetecken som svar. Och eftersom banktesten sker först i november riskerar en stor del av året gå åt till väntan.

Detta samtidigt som det fortfarande finns stor osäkerhet om stora länder som Italien och Frankrike.

Det var ECB-chefen Mario Draghi som med sitt löfte om att göra allt som krävs för att rädda euron fick den akuta krisen att utebli under 2013. I brist på alternativ lär han återigen få spela huvudrollen 2014 när trycket kommer öka på att Europa följer efter USA och Japan och sätta fart på sedelpressen.

På grund av föräldraledighet kommer bloggen inte att uppdateras förrän hösten 2014. Alla läsare önskas ett Gott Nytt År! 

 

2013: En upp- och nedvänd värld

 

 

Vem hade för några år sedan trott att stigande arbetslöshet skulle mötas med rusande aktiekurser? Att en svensk reporänta på 1 procent skulle kallas för ”extremt hög” och en europeisk BNP-tillväxt på några tiondels procent kallas för ”ljusare tider?”

Välkommen till 2013. Det var året då vi bland annat fick lära oss att dåliga nyheter är bra nyheter och tvärtom. Orsaken var att ännu mer kom att handla om de som tagit över en allt större del av ansvaret för den envist tröga världsekonomin: världens centralbanker.

Nollräntor och nytryckta pengar var fantastiska nyheter för börserna och världens miljardärer. Men det innebar också fortsatt skenande klyftor, begynnande bubblor och instabilitet, liksom tydliga tecken på att ekonomin utvecklat ett svårartat beroende av dessa billiga pengar.

USA:s centralbank Federal Reserve avslutade året med beskedet om att stimulanserna ska fasas ut, även om det sockrades med att det sker gradvis fram till slutet av nästa år och att nollräntorna består under lång tid framöver. Beslutet motiverades med att den så kallade återhämtningen i USA nu är ”stark” inte minst när det gäller jobben.

Äntligen är good news good news igen, jublades det. Substansen bakom denna glädje är statistik som visar att andelen amerikaner som står utanför arbetsmarknaden nosar på de högsta nivåerna på 40-år. Att det kan kallas för goda nyheter är kanske en tydligare illustration än något annat om hur perspektiven förflyttats efter sex års finanskris.

The Wires skapare sågar klassklyftornas USA

Någon som kommer ihåg tv-serien The Wire?

David Simon ligger bakom tv-succén som utspelar sig i knarkgängens Baltimore och som enligt hans egen beskrivning handlar om de människor som dömts ut, som inte längre behövs i ekonomin.

De har på senare år visat sig vara ganska många i USA, konstaterar David Simon och inte längre bara svarta utan även vit medelklass har kastats in i arbetslöshet och missbruk.

Han gör det i ett tal där han går till attack mot den otyglade kapitalism som han menar är på väg att klyva USA i två samhällen.

Talet hölls i samband med en festival i Sydney i november, men återgavs i förkortad form i brittiska tidningen The Guardian i söndags och har som det heter ”gone viral” med över 58 000 delningar på Facebook.

David Simons framhåller att han är anhängare av kapitalismen, men konstaterar att Karl Marx vision om vad som händer om den tillåts löpa amok tyvärr visat sig vara rätt skarpsinnig.

Kapitalismen har varit fantastisk för USA, enligt Simons, därför att den byggde på att varken kapital eller arbetare tilläts vinna. Istället var det kampen mellan dessa två intressen som gjorde att den fungerade.

Så är det inte längre.

 ”Istället har vi stigit ned i vad som bara kan beskrivas som girighet. Det här är bara girighet. Det är en oförmåga att inse att vi alla hänger ihop, att idén om två  Amerika är lika omöjlig som två Australien, två Spanien eller två Frankrike”.

Han beskriver dagens USA som en ”skräckföreställning”, där inkomsterna sjunker och grundläggande samhällsservice som utbildning överges.

Kapitalismen är på väg att göra slut på sig självt, menar David Simons.

Att använda kapitalismen som ritning för hur ett samhälle ska byggas är farligt, säger han, eftersom det finns andra värden än vad som ryms i en kvartalsrapport. Tron på att marknaden ska lösa problem som miljö, utbildning, klass- och rasklyftor och samtidigt fortfarande vinstmaximera är barnslig.

”Det är en barnslig föreställning och ändå argumenteras det passionerat för detta i mitt land. Och det skrämmer mig för att jag förvånas över hur bekväma vi är med att befria oss själva från vad som i grunden är ett moraliskt val. Sitter vi alla i samma båt, eller inte?”

 Läs hela talet här eller se det på Youtube nedanför.

YouTube Preview Image

Kina nobbar USA:s statspapper?

 

Det är som bekant lite kymig stämning mellan USA och Kina just nu, efter att kineserna infört en flygförbudszon i östkinesiska havet.

För ett par veckor sedan kom en annan nyhet som fick rätt lite uppmärksamhet.

Vilket med tanke på vilka konsekvenser det på sikt kan få för relationerna mellan Kina och USA var lite förvånande.

Det var nyhetsbyrån Bloomberg som citerade ett tal av en av de högsta cheferna på Kinas centralbank Peoples Bank of China POBC, Yi Gang.

I talet förklarade han att det inte längre ligger i Kinas intresse att öka sin enorma valutareserv, som nyligen noterade ett nytt rekord på motsvarande 3 660 miljarder dollar, eller mer än Tysklands BNP, skriver Bloomberg.

Därmed kommer även den kinesiska valutan yuanen att tillåtas stiga mer i värde än hittills.

Kina har ju under lång tid medvetet hållit nere värdet på valutan i syfte att främja den egna exporten.

Men Yi Gang förklarade att en stark yuan nu gynnar fler kineser än det skadar.

I praktiken innebär detta att POBC kommer sluta köpa dollar och andra utländska valutor för att förhindra en uppgång för yuanen.

Något som kan få stora konsekvenser på sikt. Det är just interventionerna som gjort att Kina byggt upp sin enorma valutareserv och blivit den största utländska långivaren till USA.

I slutet av september uppgick Kinas innehav av amerikanska statspapper till 1 294 miljarder dollar. Bara Federal Reserve äger mer amerikanska statsobligationer än kineserna.

Så sent som 2002 ägde kineserna statspapper för 181 miljarder dollar. Det handlar alltså om enorma köp varje år det senaste decenniet. Kina har på detta sätt finansierat en stor del av USA:s bytesbalansunderskott.

Om signalerna som kommer från Kina stämmer lär det innebära att denna köpfest inte kommer att fortsätta i samma takt framöver.

Och när samtidigt Federal Reserve förr eller senare drar ned på sina stödköp av amerikanska skuldsedlar försvinner de två största nettoköparna.

Vad kommer det att innebära? Det är omdebatterat. En del menar att det är första steget på mot att dollarn  förlorar sin status som global reservvaluta, med katastrofala följder för USA på sikt.

Andra anser att betydelsen av Kinas dollarköp har överdrivits.

En sak är om Kina slutar köpa. En annan är om Kina kommer att sälja av sina dollarpapper. Klart är att en snabb försäljning skulle få stora konsekvenser. En rapport från Federal Reserve från augusti i år spådde att ett tvärstopp för den utländska utlåningen till USA skulle innebära en kraftig uppgång för statslåneräntan, från 2,9 procent 2014 till 5,5 procent.

Och en annan rapport från den amerikanska kongressen varnade nyligen för att stora kinesiska försäljningar skulle leda till både fritt fall för dollarn och stigande räntor.

Samma rapport påpekade dock att detta framstår som mindre sannolikt eftersom det skulle slå mot värdet på Kinas innehav och även skada landets export till USA.

Men det är ingen tvekan om att relationen mellan Kina och USA är allt annat än harmonisk.

I samband med skuldtaksbråket nyligen så var det också ord och inga visor från Peking.

USA vs Kina lär bli en av de viktigaste ekonomiska matcherna att hålla ögonen på 2014.

 

 

 

 

 

 

 

Nordea på två stolar vid Sanitec-notering

 

När Sanitec går till börsen är storbanken Nordea involverad på flera sidor i affären. Förutom att vara en av huvudrådgivarna vid introduktionen är banken också aktieägare i Sanitec och får vinstdelning om priset överstiger en viss nivå. Banken har därmed ett tydligt intresse av att få upp priset på så högt som möjligt. 

Sanitec, som tillverkar badrumsinredningar, blir den första stora börsnoteringen på Stockholmsbörsen på länge. Säljare är bolagets huvudägare, riskkapitalbolaget EQT.
Nordea är tillsammans med den schweiziska banken UBS huvudrådgivare vid introduktionen. Övriga banker är Carnegie och Handelsbanken. Enligt flera källor har Nordea varit den bank som varit mest optimistisk till Sanitec vid de möten med investerare som hållits de senaste veckorna.
Enligt Sanitecs prospekt får bankerna dela på cirka 100 miljoner kronor i arvoden i samband med introduktionen.
Men Nordea har också andra ekonomiska intressen i Sanitec.
Enligt Sanitecs prospekt äger Nordea Danmark 0,8 procent i den fond, EQT IV, som är största ägare i Sanitec. Dessutom äger Nordea också via Nordea Life Holding ytterligare 2,0 procent i EQT IV.

Banken är också direktägare i Sanitec med 1,0 procent av aktierna.
Innehavet är ett resultat av den djupa kris som Sanitec hamnade i 2009.
För att rädda bolaget gjordes en uppgörelse där bankerna skrev ned sina lån med 7,5 miljarder kronor i utbyte mot en ägarandel på 22,3 procent i Sanitec, där en del alltså hamnade hos Nordea.
Nordea har enligt prospektet ett vinstdelningsavtal som ger banken extra pengar om Sanitec i samband med börsintroduktionen får ett värde, inklusive skulder, på 700 miljoner euro, cirka 6,2 miljarder kronor.

I den analys av Sanitec som Nordea spridit till kunder och presumtiva investerare, och som SvD Näringsliv tagit del av, värderas Sanitec i intervallet 7,5-9,4 miljarder kronor – alltså klart över den tröskel där Nordeas vinstdelningsklausul faller ut.
I analysen påpekas att Nordeas analysavdelning arbetar helt självständigt och inte påverkas av det faktum att banken också agerar rådgivare till Sanitec.
Analysen skrevs innan ägarna satt prislappen för Sanitec vid introduktionen.

Aktien säljs ut i intervallet 54-66 kronor, vilket inklusive skulder motsvarar ett totalt värde på 7,0-8,2 miljarder, alltså även det över vinstdelningtröskeln.
Nordea framstår i sin analys som mer positivt till Sanitec än tillexempel Handelsbanken.
Nordea spår i sitt huvudscenario en rörelsevinst för bolaget nästa år på 82 miljoner euro och 91 miljoner 2015, jämfört med Handelsbankens prognoser på 77 respektive 88 miljoner, enligt de analyser som SvD Näringsliv tagit del av.
I sitt optimistiska scenario tror Nordea att Sanitecs vinst kan bli hela 89 respektive 99 miljoner euro för 2014 och 2015.
Nordea har varit i blåsväder tidigare när det kommer till att sitta på två stolar samtidigt vid en börsintroduktion.
När den danska smyckestillverkaren Pandora noterades 2010 uppmanades kunderna att teckna aktier. Samtidigt var Nordea ägare till knappt 4 procent av aktierna i Pandora via riskkapitalfonden Axcel.

Detta dubbelspel informerades inte investerarna om tillräckligt, ansåg danska finansinspektionen som polisanmälde banken.

Senare hamnade dessutom Pandora i problem och aktien störtdök till långt under introduktionskursen.
Nordea tycker inte att ägandet i Sanitec är ett problem och hänvisar till att informationen finns i prospektet.
”Nordea gör bedömningen att dessa omständigheter, och beskrivningen av dem i prospektet, inte är problematiska i relation till vårt uppdrag som rådgivare i samband med börsintroduktionen av Sanitec”, skriver Nordeas presschef Erik Durhan i ett mejl.

Allmänheten kan teckna sig för aktier i Sanitec fram till den 6 december och institutioner fram till den 9 december. Första handelsdag på börsen beräknas till den 10 december.

 

Fler borde ställas till svars i Teliahärvan

 

Telia Sonera storstädar i ledningen efter bolagets korrupta affärer i öst. Det är bra. Men utrensningen väcker ännu fler frågor kring vad den tidigare ledningen, styrelsen och ytterst storägaren staten egentligen sysslat med.

 

Telia Sonera sparkar fyra chefer som en direkt konsekvens av uppgifter som framkommit när advokatfirman Norton Rose Fulbright LLP på styrelsens uppdrag sedan i våras grävt i telejättens affärer i forna sovjetländer.

 

Uppgifterna är så allvarliga att Telia Sonera valt att överlämna material till åklagarmyndigheten.

 

Två av de som får sparken är finansdirektören Per-Arne Blomquist och Tero Kivisaari.

Just den senare har haft en nyckelroll när det gäller alla de nu ifrågasätta affärerna i egenskap av tidigare chef för affärsområdet Eurasien.

När korruptionsmisstankarna om Telia Soneras affärer i Uzbekistan tog ny fart hösten 2012 blev han märkligt nog befordrad till chef för hela mobilverksamheten.

Och trots att ett stort antal nya graverande uppgifter framkommit sedan dess, inklusive att Tero Kivisaari blivit delgiven misstanke om mutbrott, uttalade sig Telia Sonera så sent som för ett par veckor sedan om att ”det fanns fortsatt förtroende” för honom i koncernen.

 Exakt vilka nya uppgifter Telia Sonera fått från sina inhyrda advokater framgår inte i skrivande stund.

Men särskilt bra nyheter är det ju uppenbarligen inte.

 Att Telia Soneras nya styrelse och ledning på allvar låter inblandade personer ta konsekvenserna av sitt agerande är bra. Sedan tidigare har också vd Lars Nyberg lämnat Telia Sonera.

Den stora frågan är varför denna handlingskraft dröjt så länge. Redan de uppgifter som framkom ifjol borde varit tillräckliga för att agera mer resolut.

Och det mest underliga med hela Telia Sonera-skandalen är att den nästan varit uppenbar från början.

Redan när Telia Sonera gick in Uzbekistan 2007 kunde vem som helst med tillgång till internet och telefon inse att här handlade det om en investering förknippade med extremt stora etiska risker.

För ett bolag med svenska allmänheten som största ägare till och med oacceptabelt stora risker.

Uzbekistan var och är ett av världens mest korrumperade länder. Telia Sonera betalade miljardbelopp till en partner som man inte kunde vara säker på vem som låg bakom (i efterhand har det visat sig att Telia Sonera visste eller borde förstått att de var på väg att bli kompanjoner med diktatordottern Gulnara Karimova).

Det som framkommit de senaste åren bland annat efter flera viktiga avslöjanden av SVT:s Uppdrag Granskning är egentligen att affären visat sig vara just så tveksam som den redan från början framstod som.

Men trots att alla varningsklockor borde ha dånat och att ledningen dessutom uppenbarligen presenterade väldigt bristfällig information om vem bolaget gjorde affärer med valde Telia Soneras styrelse att gå vidare.

Bland de som var med och fattade beslutet finns den tidigare ordföranden Tom von Weymarn som enligt uppgifter i finsk media anade oråd redan 2007 (varför gjorde han inget?) och andra som fortfarande är uppburna namn i näringslivet, inte minst Lars G Nordström som satt i styrelsen mellan 2007 och 2010 och som idag är ordförande för statliga Vattenfall.

Inte minst faller ansvaret tungt på Telia Soneras huvudägare svenska staten och de ansvariga ministrarna Mats Odell 2006-2010 och efterträdaren Peter Norman.

Det finns faktiskt gränser för hur lam en storägare får vara.

Det är således fler som borde få svara på frågor om Telia Soneras allt mer uppenbart smutsiga affärer i svenska folkets namn.

Förhoppningsvis blir det också resutatet av den fortsatta granskning och de rättsliga processerna.

Dessutom återstår den delikata frågan vad Telia Sonera ska göra med sina bolag i öst. Hur kan de garantera att fifflet inte fortsätter eller att bolaget inte medverkar till brott mot de mänskliga rättigheterna?

Där återstår fortfarande en del för den nya ledningen och styrelsen bevisa.

Innan alla dessa frågor fått sina svar får Telia Sonera leva vidare med skandalstämpeln.

 

 

Bankernas bötesnota: 650 miljoner om dagen

 

Vi har lärt oss att världens storbanker är too-big-to-fail och too-big-to-jail, men så än så länge verkar de inte vara too-big-to-pay.

En genomgång som nyhetsbyrån Bloomberg har gjort visar att Europas största banker sedan september 2008 haft kostnader på totalt 77 miljarder dollar kopplade till olika legala tvister i sviterna av finanskrisen.

Bloomberg har granskat de 18 banker som har redovisat högst legala kostnader, där jättar som Deutsche Bank och Lloyds ingår. Den visar att bankerna har satt av 24,9 miljarder dollar för att täcka olika förlikningar med myndigheter, 31,5 miljarder dollar för att kompensera kunder i Storbritannien för produkter som sålts med usel information om riskerna och ytterligare 20,9 miljarder dollar i öronmärkta pengar till kommande tvister och uppgörelser.

Summan motsvarar fem gånger bankernas vinst ifjol, skriver Bloomberg.

Den verkliga siffran kan dock vara ännu högre eftersom många uppgörelser skett i det tysta.

I USA har de sex största bankerna satt av sammanlagt 103 miljarder dollar för att täcka advokatkostnader och uppgörelser. Nyligen gick J.P Morgan med på att betala 13 miljarder dollar i en förlikning med amerikanska myndigheter för att kompensera för bland annat hur bolån såldes vidare till investerare före krisen.

Sammantaget har Europas och USA:s storbanker alltså fått punga ut med 180 miljarder dollar, motsvarande 1 200 miljarder svenska kronor för sina gamla synder.

Sedan september 2008 motsvarar det i runda slängar 650 miljoner kronor. Om dagen.

Än så länge har dock ytterst få fängelsedomar dömts ut för fel som begicks före krisen, och det är oklart om det kommer att  ske. 

 

 

 

 

Så mycket farligare har Nordea blivit för Sverige

Som SvD Näringsliv skriver idag lovar Nordea högre utdelning till aktieägarna, något som inte gillas av svenska Finansinspektionen som tycker att storbanken borde vara försiktigare med sitt kapital.

Varför är de så nervösa? 

För att förstå kan det vara värt att påminna om en liten tumregel som gäller för stora banker, nämligen att de gärna expanderar globalt men dör lokalt.

Begravningarna tenderar att bli ganska dyra historier, och då handlar det inte om överprisade blomsterkransar eller smörgåstårtor vilket länder som Island, Irland och Cypern kan upplysa om.

För Nordea som har sitt huvudkontor och legala säte i Sverige är det till svenska skattebetalare slutfakturan kommer att skickas om det skulle gå riktigt illa.

Det handlar om ganska stora pengar.

För fem år sedan, i slutet av tredje kvartalet 2008 precis när Lehman Brothers hade gått i konkurs, uppgick Nordeas totala tillgångar (vilket för en bank är samma sak som utlåning) till 439,8 miljarder euro, enligt Nordeas delårsrapport. 

Samma kvartal i år hade siffran stigit till 625,8 miljarder euro. Det är en ökning med hela 42 procent.

Som jämförelse har svensk ekonomi under samma tid växt med runt fem procent.

Sveriges BNP var ifjol 3 550 miljarder kronor. Den kan alltså jämföras med Nordea som med tillgångar på 5 560 miljarder till dagens växelkurs är drygt 1,5 gånger större.

Bara Nordeas ökning sedan 2008, 1650 miljarder kronor, motsvarar nästan ett halvt Sverige uttryckt i BNP.

Med andra ord har Nordea bara blivit en ännu större skugga som vilar över Sverige, i form av en potentiell risk.

Men Nordea säger ju att de är supersäkra och redan har byggt upp en tillräckligt stor buffert?

Jovisst, enligt det snåriga sätt som banker och myndigheter gärna väljer att redovisa på har den så kallade primärkapitalrelationen stigit från 7 procent 2008 till 11,5 procent idag, enligt Nordeas delårsrapporter, klicka här och här. 

Det låter ju bra.

Men som läsare av den här bloggen vet så finns det ett även ett annat mindre komplicerat och allt mer populärt sätt att räkna, nämligen eget kapital i förhållande till de totala tillgångarna.

Mätt på detta sätt ligger Nordea idag på 4,6 procent jämfört med 4,0 procent 2008.

En marginal som i ett större perspektiv inte framstår som överdrivet betryggande.

Som jämförelse kan nämnas att vanliga industribolag ligger på 30 procent eller mer och svenska sparbanker på 16 procent. 

Detta innebär i klartext att om världen drabbas av en ny finansiell tsunami så är det inte Nordeas storägare och styrelseordförande Björn Wahlroos som kommer att rädda banken (om han inte råkar ha några hundra miljarder kronor av privata pengar som ligger och skräpar).

Problemet lär istället landa hos två män vid namn Anders och Stefan, med efternamnen Borg och Ingves.

Och det är just därför som Finansinspektionen och finansdepartementet är så klåfingrigt intresserade av hur mycket pengar Nordea vill dela ut till sina ägare.

Det är inte bara en rättighet utan även en skyldighet. Allt annat vore nämligen tjänstefel.

 

 

Tidigare artiklar:

Han vill chockhöja kraven på bankerna 

Siffran som bankerna talar tyst om

Bankernas skulder 11 900 miljarder

Varannan vinstkrona från staten

Därför borde bankerna inte få dela ut pengar

Bokstaven som kan lösa finanskrisen

 

 

 

 

 

Sveriges förlorade decennium

 

Stockholmsbörsen går mot ett bra år, hittills har index stigit med 19 procent och det återstår bara knappt fem procent till det all-time-high som sattes den 16 juli 2007.

Stigande börskurser brukar spegla ökad optimism hos företagen, men trots detta har en annan ekonomisk indikator väldigt långt kvar till toppnivåerna: näringslivets investeringar.

Nya siffror från Statistiska centralbyrån som släpptes idag visar att investeringarna i år väntas minska med 2 procent till 55,9 miljarder kronor. Nästa år spås en liten ökning till 57,5 miljarder kronor.

De flesta industrier håller i pengarna och trots den stora bostadsbristen på sina håll väntas summan av investeringarna i bostäder landa i nivå med fjolårets, för att stiga nästa år. Läs hela listan på vilka branscher som ökar och minskar här. 

Investeringsenkäten, oktober 2013

Nedgången kommer efter flera års ökning, men kurvan här ovan avslöjar att investeringarna inte ens är i närheten av nivåerna 2007 och 2008, alltså före finanskrisen.

Då låg den årliga siffran på som mest cirka 70 miljarder kronor.

Och trots en viss återhämtning är summan faktiskt lägre än vid millennieskiftet.

Det går alltså att tala om ett förlorat decennium när det gäller näringslivets investeringar.

Under samma tid har det index som visar Stockholmsbörsens utveckling inklusive företagens utdelningar, SIX Return Index, stigit med nära 100 procent.

Detta borde vara dåliga nyheter. På lång sikt brukar det vara svårt att skapa ekonomiskt välstånd utan att investera i framtiden, på samma sätt som ett hus som inte underhålls ordentligt riskerar att falla ihop efter ett tag.

Ännu märkligare är den till synes låga investeringsviljan med tanke på att det är billigare än någonsin för företagen att låna.

Igår kom som av en händelse SCB med siffror över hur mycket näringslivet lånat genom att ge ut värdepapper. Där noterades nytt all-time-high: totalt 6 171 miljarder.

Bankerna ökade sin upplåning med 24 miljarder och övriga företag med 12 miljarder, bara under oktober månad.

Vad dessa pengar används till vore intressant att veta, men de tycks alltså inte plöjas ned i nya maskiner eller fabriker.

Som konstaterades i en krönika häromveckan är företagens ovilja att investera ett fenomen som återfinns i många länder, inte minst USA där börserna samtidigt slår nya rekord.

Om varför det är så finns det flera teorier. En tes är att företagsledningarna blivit alltmer kortsiktiga i takt med att de utrustats med optionsprogram och andra berikningsinstrument.

För Sverige blir det inte bättre av att de offentliga investeringarna också lyst med sin frånvaro ganska länge, vilket många har påpekat.

Organisationen Svenskt Näringsliv skrev i våras att summan av Sveriges underinvesteringar i infrastruktur är 300 miljarder kronor.

Tankesmedjan Global Utmanings ordförande Kristina Persson, tidigare vice riksbankschef,  har uppskattat investeringsbehovet till 800 miljarder kronor.

För att summera: både privata företag och staten håller igen på investeringarna. 

Så har inte heller Sveriges tillväxt mätt som BNP per capita rört sig nämnvärt sedan 2007 och arbetslösheten är högre än för tio år sedan.

Någon som anar ett samband?

 

 

”Utan bubblor kollapsar ekonomin”

 

I lördagens krönika avhandlades vad som händer när och om ekonomin återgår till något slags normaltillstånd och räntorna därmed börjar stiga.

Frågan är förstås när detta tänkas inträffa?

Här kan alla som börjar bli nervösa över sina stora bolån andas ut: det kommer dröja, väldigt, väldigt, väldigt länge.

I alla fall om man ska tro Larry Summers, tidigare finansminister i USA och nyligen kandidat till jobbet som chef för Federal Reserve.

För ett par veckor sedan höll Larry Summers ett tal på Internationella Valutafonden, ett tal som refereras av bland andra Financial Times blogg Alphaville.

 

YouTube Preview Image

 

Budskapet är dramatiskt.

Larry Summers påpekar något märkligt som hände under åren fram till finanskrisen 2007:

Trots att en enorm skuld- och husprisbubbla bevisligen blåstes upp gick ekonomin bara halvbra, arbetslösheten var inte rekordlåg och inflationen tog aldrig fart.

Och nu fyra år efter att USA tagit sig igenom det allra värsta fortsätter ekonomin att gå dåligt. Andelen vuxna amerikaner som jobbar är på samma nivå som för fyra år sedan, enligt Larry Summers.

Han gör jämförelsen med om 80 procent av elektriciteten slogs ut i tre månader. Ekonomin skulle rasa. Men när lamporna tänder så skulle aktiviteten bli desto högre för att komma ikapp.

Något motsvarande har inte inträffat i USA och flera andra stora ekonomier efter 2008, tvärtom. Tillväxten, mätt som BNP, är en kronisk källa till besvikelse.

Varför?

Larry Summers tes är att ekonomin redan i utgångsläget befann sig i ett slags depressivt tillstånd, och att det krävdes en jättehausse bara för att den skulle få andas lite frisk luft och känna sig normal, om så bara för en stund.

Och när bubblan sprack så föll ekonomin ner i sitt svarta kloakhål igen, med hög arbetslöshet och svag efterfrågan.

Enligt Larry Summers  har vi därmed ett stort problem. ”Även om räntan ligger kvar på noll för evigt så kan det underliggande problemet vara kvar för evigt.”

Enligt Larry Summers skulle det egentligen krävas minusräntor för att få fart i ekonomin. Men centralbankerna kan som bekant inte sänka räntan lägre än till noll.

Exakt samma tankegångar har tidigare förts fram av bland andra ekonomen Paul Krugman.

Vad innebär detta?

Som Gavyn Davies i Financial Times konstaterar betyder det för det första att vi får vänja oss vid usel tillväxt. För det andra att den nollräntepolitik och massproduktion av nya digitala pengar som centralbankerna är fullt sysselsatta med inte kommer att fungera.

Den innebär ju att låna konsumtion från framtiden och använda idag. Men när framtiden anländer så finns det tyvärr fortfarande inte tillräckligt med efterfrågan vilket gör att ännu mer pengar måste injiceras.

Enda sättet att få någon som helst fart på ekonomin verkar alltså vara att blåsa upp nya bubblor, vilket ser ut att vara vad Federal Reserve och andra kanske gör just nu, i alla fall att döma av utvecklingen på världens  börser och kreditmarknader.

Ett sätt att sammanfatta Larry Summers tal är just detta: utan bubblor kollapsar ekonomin.

Han konstaterar till och med allt som görs i syfte att förhindra en ny kris, som tillexempel bankregleringar för att hindra ansvarslös utlåning, blir kontraproduktivt.

Slutsats: enda sättet att hålla igång hjulen är att låta Wall Street löpa amok!

Det låter inte jättevettigt.

Både Larry Summers och Paul Krugman slutsats tycks vara att centralbankerna borde göra ännu mer och dessutom bör världens regeringar elda på med betydligt mer lånefinansierade stimulanser.

Oroande i det sammanhanget är möjligen att trots att skuldsättningen i världen faktiskt fortsatt att stiga kraftigt sedan 2007 och centralbankernas stödköp exploderat i omfattning, har det bara haft begränsad effekt på tillväxten. 

Det är kanske helt enkelt något annat som är grundläggande fel?

Och som Gavyn Davies påpekar är problemet att det hela tiden kommer att krävas mer och mer pengainjektioner från centralbankerna, fallhöjden om de avbryts blir nämligen bara större och större, vilket bloggen skrivit om tidigare. 

Och förr eller senare kommer centralbankerna att bli nervösa över bubblorna, vilket gör att de spricker.  Och då kommer marknaderna också bli väldigt nervösa, enligt Gavyn Davies, eftersom de genomskådar det faktum att centralbankernas stödköp är enda sättet att skapa tillväxt överhuvudtaget.

Alternativen tycks alltså lite förenklat stå mellan en kronisk kris eller risken för en framtida jättekrasch.

Larry Summers framhåller att hans teori ”mycket väl kan vara ren galenskap och jag kan ha helt fel”.

Har han rätt har samtidigt väldigt många andra fel.

Men oavsett om hur det ligger till så går det att slå fast en sak: det som kallas för krisen är inte över. Den har kanske knappt börjat.

Och det som kanske oroar mest är att fem år efter Lehman Brothers tycks ekonomerna fortfarande inte ha kommit så värst mycket närmare svaret på hur världsekonomin egentligen fungerar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kinesiska regeringen
vill hjälpa Ryssland

Kris

"Vi kommer att bidra med det som krävs."

Svenska turister nobbar Ryssland

Trots superbillig rubel finns ingen dragkraft.

”De oförsäkrade tar
en otroligt hög risk”

Försäkring

Varnar för långresor utan skydd.

Politikerna ger löfte om skärpta regler

Lastbilsprotesten

Lastbilsprotesten hyllas. ”Innebär otrygghet på vägarna.

Protest – mitt i jultrafiken

Förare mot fusk. Friande dom upprör.

Sänk förbrukningen av el med 80 procent

El

Så sparar du en tusenlapp på rätt lampor.