Lagar grundade på äckel är ingen hit

Tidelag förbjuds, rapporterade Ekot häromdagen.

”Det här är ju någonting som varken jag eller regeringen tycker ska tillåtas i det svenska samhället över huvud taget, det ska inte förekomma”, sade landsbygdsminister Eskil Erlandsson.

”En viktig markering”, sade Johan Beck-Friis, informationschef på Sveriges Veterinärförbund i en kommentar.

Och visst. Ingen tycker att detta ska förekomma och lagen blir en markering. Men den nya lagen lär inte komma åt mycket som inte skulle lagföras även med befintlig lagstiftning mot djurplågeri. ”Det som jag spontant känner till är när någon obehörig person tagit sig in till djur och utsatt dem för våld”, säger mycket riktigt Helena Kättström, djurskyddschef på Jordbruksverket.

Faktum är att tidelagsdebatten är grundad på föreställningen att det förekommer mängder av sexuella övergrepp på djur. I själva verket är lejonparten av de fall som kommer fram aldrig sexuella övergrepp i egentlig mening, utan djurplågeri. Att gränsdragningen faktiskt kan bli komplicerad försökte Eskil Erlandsson poängtera i en numera famös utläggning i riksdagen. Han fick utstå en del hån för det där och bland riksdagsledamöterna uppstod nån sorts tävling i att fatta långsamt, men Erlandsson hade faktiskt rätt. Så här skrev jag om saken då:

”Att lagstifta emot sexuellt utnyttjande är mer en symbolisk lagstiftning än något som skulle hjälpa fler djur. Många goda själar i riksdagen skulle få sova gott ett par nätter och känna att de gjort stoor nytta, trots att de förmodligen inte skulle ha tillfört mycket alls till djurens fromma.

Enligt nedlagda Djurskyddsmyndigheten uppgår antalet fall i Sverige till cirka 220 stycken – räknat från 1970-talet. Erlandsson påpekade i debatten att det i de allra flesta fall inte handlar om något sexuellt utnyttjande, utan om fall där djur helt enkelt skadas och torteras i vad som inte kan ses som annat än djurmisshandel (av det slag som får åtminstone mig att plötsligt överväga att vi återupplivar steglingen som straff).

Dock. Sådan ondska finns det alltså redan lagstiftning emot. Vidare, när det faktiskt handlar om incidenter som kan misstänkas vara sprungna ur zoofili (av ovan 220 tros det vara ett tiotal, max), så är det mycket ovanligt att det ens finns någon misstänkt förövare att tillämpa en ny lag emot. De är helt enkelt inte särskilt öppna med sina förehavanden och tas sällan på bar gärning. Och även om ett sådant ertappande skulle ske så är nuvarande lagar tillräckliga för att fälla.

Men ingen vill höra talas om Erlandssons funderingar kring gränsdragning. De avfärdas som befängda och han hånas och misstänkliggörs trots att de exemplifierande frågor som han ställde i riksdagen faktiskt är fullt befogade. Vad ska ingå som straffbara sexuella övergrepp på djur? Hur kan Monica Green med flera veta när ett djur blivit ”kränkt”? Hon föreslog i debatten att Eskil Erlandsson skulle resa till Norge och studera den lagstiftning som de just nu arbetar med. Intressant i sammanhanget är dock att den norska debatten i frågan väcktes i början av 2000-talet – mycket på grund av Sverige. I insomnade P1-programmet ”Vår grundade mening” rapporterades i juni 2006 om hur en mediemyt framgångsrikt odlades fram under tjugohundratalets början. Siffror helt utan vetenskaplig grund florerade om att hundratals djur våldtogs, till döds sa en del, här i landet årligen. Riksdagspolitikerna greppade frågan med bestämdhet. I diskussionen trängdes debattörer från såväl höger och vänster block och krävde stopp för det ökande djursexet. Utanför lagstiftande rum startades upprop och namnlistor mot djursex. Ibland dök pedofiler upp som jämförelseunderlag, exakt varför vet nog ingen.

Jag rekommenderar starkt att Erlandssons belackare lyssnar på programmet. Där ställs bland annat en relevant fråga som idag kan riktas till alla de som nu mobbar Erlandsson med argument som är kliniskt befriade från exempel och konkreta föreställningar i ämnet:

– Hur tänker ni kring hästaveln? Är just de tafsningarna sanktionerade övergrepp?

Har man sagt A får man minsann stå ut med och respektera att någon säger B samt förväntar sig ett C. Ingen lagstiftning är utan gränsdragningar, så skratta inte åt den som tar sig an en väckt debatt med någon sorts seriositet utöver viljan att kapa åt sig titeln årets djurvän.”

Ingenting nytt har tillkommit, allt jag skrev då gäller lika mycket nu. Läsvärt i ärendet är även Daniel Swedins poäng häromåret om att man inte bör stifta lagar på äckelkänsla, något som även Mårten Schultz berör här.

Och snart har vi alltså lagen. Tänk som riksdagsledamöterna har slitit för att få den på plats. Åratal av debatt. Och nu, en lag. Det ska bli spännande att se om den kommer till användning.