Sanna Rayman
PM Nilsson på Dagens Industri har åtagit sig att sammanfatta ett antal olika meningsutbyten kring migration som ägt rum på sistone. Själv ingår jag i och med artikeln om rättigheter häromdagen, andra som ingår är Paulina Neuding och Fredrik Segerfeldt, som hade replikskifte här på ledarbloggen häromdagen.
I stora drag är Nilssons redogörelser för de olika ståndpunkterna i diskussionerna riktiga, åtminstone vad jag kan se. När han så avslutat själva rundturen i debatten ges även en beskrivning av hur landet (pun intended) ligger:
”Om man ser på nuvarande lagstiftning och politik rör sig Sverige definitivt mer i Sanandajis, Neudings och SvD:s föreställningsvärld än i Anderssons och Segerfeldts.
Sverige har fri invandring från länder som vi delar kultur eller starka institutioner med, från början Norden, numera hela EU. Invandring från resten av världen är reglerad och den regleringen är föremål för en ständig debatt.”
So far inga konstigheter, men heller inga nyheter. Men så kommer PM Nilsson fram till de poänger han vill göra:
”Det som stökar till denna diskussion är föreställningen om att svenska intressen är detsamma som ”folkets”. Om man med ”folket” menar etnicitet kan man nämligen med fog hävda att en hög invandring är ett hot. En politik för att stärka en viss etnicitet är en helt annan politik än den som förs i dag, och därtill en farlig och konfliktfylld politik.”
Jag kan bara tala för mig själv, men jag ser inte hur den här kommentaren tillför något. Är det verkligen någon i nämnda debatter som har menat etnicitet när han eller hon talat om folket eller de svenska medborgarna? Med tanke på att tre av oss fem som nämns är medborgare med invandrarbakgrund låter det inte som en trolig tolkning.
Själv har jag alls inte avsett etnicitet. För att undvika dylik förvirring och hålla fokus på principfrågan undvek jag rentav helt att använda ordet svenskar i min text om rättigheter. Även ordet folk undvek jag, frånsett när jag ville visa på kopplingen mellan medborgarna, folksuveräniteten och demokratin.
Trots detta finner jag mig nu plitandes på ett resonemang ägnat att reda ut det grundlösa antagandet att ordet ”folket” per se skulle innebära någon sorts exklusion av hitflyttade medborgare. Jag fattar faktiskt inte varför. Om vi kan acceptera ordvalet i regeringsformen (All offentlig makt i Sverige utgår från folket), kanske vi kan acceptera det även i den samtida politiska debatten?
Nåväl. För att undvika missförstånd kring det etniska begreppet folket föreslår emellertid PM Nilsson en annan approach:
”Därför är det bättre att betrakta det svenska mer som ett system än ett folk. Det svenska systemet, i form av rättsstaten, demokratin och ekonomin, är ett av världens mest välskötta och får individer att växa och förverkliga sina liv. Om individer flyttar hit och blir en del av systemet stärks det.
PM Nilsson vill alltså hellre prata om ett välskött system än om ett folk. Ett system som stärks när alla som flyttar hit blir en del av det. Här kan man invända att han brer på rätt tjockt med den folkpartistiska neo-con-logiken, dvs idén att systemisk folkpartism är så intellektuellt dominant att den liksom bara tar över allt och alla som kommer i dess väg.
Men strunt i den invändningen! Varför tjafsa – låt oss säga system! För mig är ordvalet inte huvudsaken och Sverige är ett rätt pragmatiskt land, så en systembeskrivning kan ju rentav vara ovanligt lämplig. Så hur ska systemet funka då? Jo, PM Nilsson berättar och det visar sig att hans system fungerar ungefär så här.
Jag tror faktiskt inte att någon av nämnda personer – ja knappast någon som är engagerad i den offentliga debatten kring migration och/eller integration – skulle säga emot det där. Men det är inte riktigt det diskussionerna handlar om, eller hur? En av dem handlar exempelvis om framväxten av kåkstäder och vilken grad av fattigdom vi ska acceptera, vilket torde implicera att systemet brottas med en del problem värda mer än en axelryckning.
Ack ja. Inget ger mig en så tydlig känsla av att gå i cirklar som denna eländiga debatt. Man går ett par varv och plötsligt är det någon som ropar ”Heureka! Integrationspolitik!”