Där idén om läxförbud kapsejsar

Under helgen har jag fått lite reaktioner på den senaste tidens texter om läxor, samt även läst lite andra inlägg i debatten. Ledarbloggen får därför bli arena för ett par uppföljande texter i ärendet, i både stort och smått.

Vi kan ta avstamp i Expressen där statsvetaren Jenny Madestam nyligen pläderade för att läxan ska ”skippas”. Argumenten har varit flera, men alla är välbekanta.

Först har vi argumenten i genren ”läxor förpestar min familjs vardagstrevnad”. Här får vi veta att läxor är ett trist inslag, att de skapar stress och är upphov till gräl etc. Läxor är helt enkelt obekväma – både för de barn som måste göra dem och för de stackars föräldrar som måste tjata om dem. Jag ringaktar inte besvären – visst är det tungrott det här med läxor – men jag tycker likväl att fördelarna (vilka vi ska återkomma till) överväger dessa nackdelar.
En annan familj av argument är de som kommer i nästa led, då debattören pekar ut genom ytterdörren, mot världen där utanför. Även Madestam gestikulerar i den riktningen.

”…både jag och min man är forskare och därmed självklara förespråkare av god utbildning och vikten av kunskap. Likväl blir läxor ett problem. Om läxor är ett problem i vår familj hur är det då inte för den ensamstående mamman, för familjen där ingen av föräldrarna kan svenska, eller i hem med psykosociala problem? Hur funkar det med läxor hos dem?”

Visst, läxläsandet fungerar inte bra överallt och det behöver vi ta tag i, exempelvis genom organiserad läxhjälp etc. Svaret på dessa vitt skilda problembilder är däremot inte att alla andra familjer och barn slutar med läxor, som för att kompensera frånvaron av skilsmässa eller närvaron av goda språkkunskaper. Jag måste säga att det förvånar mig storligen att en forskare förespråkar en sådan lösning. Lovar forskarparet Madestam även att inte ”smygkunskapa” sina barn på eget bevåg ibland? Inte sitta och öva multiplikationstabeller eller uppmuntra läsövning utanför skoltid?

Nä, det är klart hon inte lovar det. Och det vore ju helt bisarrt att ställa sådana krav på någon förälder. Ändå är det här argumenten mot läxor hämtas, med devisen ”likvärdighet” textad över plakatet. Men med tanke på att många föräldrar i Madestams samhällsskikt säkerligen hade fortsatt att träna både matte och läsning med sina barn – ska vi då verkligen tro att frånvaron av minsta uppmaning om studerande utanför skoltid till övriga barn alltså skulle ha en magiskt utjämnande effekt ur vilken likvärdighet skulle uppstå? Jag tror inte på det. Det är här idén om läxförbud kapsejsar.

Dessutom undrar jag varför detta är en politisk debatt. I de tv-inslag jag sett om läxorna har det emellanåt figurerat läxfria skolor. Hela poängen med friskolesystemet är ju bland annat att det ska kunna finnas skolor med olika former av pedagogik.
Så här är mitt kompromissförslag: Jag lovar att inte kampanja för att de läxfria skolorna ska påtvingas ett nationellt läxobligatorium. I gengäld kan kanske läxogillarna lova att nöja sig med att kräva läxförbud lokalt?