Att vara det man älskar eller det man hatar

Salman Rushdie, som ledarsidan har en fäbless för att citera och återkomma till titt som tätt har talat på en bokfestival i Edinburgh och gör oss inte heller denna gång besvikna. I en artikel i Independent bjuds klokskaper där Rushdie resonerar kring hur vi idag definierar oss själva inte genom vad vi tycker om och gör, utan genom vad vi avskyr och vad som gör oss arga:

”I do think that one of the characteristics of our age is the growth of this culture of offendedness. It has to do with the rise of identity politics, where you’re invited to define your identity quite narrowly – you know, Western, Islamic, whatever it might be.”

He continued: ”Classically, we have defined ourselves by the things we love. By the place which is our home, by our family, by our friends. But in this age we’re asked to define ourselves by hate. That what defines you is what pisses you off. And if nothing pisses you off, who are you?”

Culture of offendedness får väl översättas ”kränkthetskultur” och är i sig ett rätt söndertjatat begrepp i svensk debatt. Men själva iakttagelsen att man definierar sig själv utifrån negativa känslor och ställningstaganden istället för utifrån positiva är både tänkvärd och sorglig. Jag kommer att tänka på när vi skulle göra Korseldvinjett och en tanke där var att jag och kollegan Katrine båda skulle presenteras med ett par ord i vinjetten. Formen för denna presentation var att vi båda ombads hitta på tre saker vi ”brann för”.

Jag hade svårt. Mycket svårare än Katrine och jag tror inte det bottnar i att jag inte är både passionerad och engagerad i saker, det är jag det vet jag. Men jag har svårt för det där brinnandet. Själva uttrycket implicerar ett visst mått av raseri. När man brinner är man emot saker. Man vill förgöra felaktigheter. Och visst finns det dumheter jag gärna vill utsläcka i debatten (se föregående bloggpost för exempel), men som beskrivning av mig är brinnandet mot ditten eller datten helt enkelt inte rätt och jag tror det har litegrann med vad Rushdie säger att göra. Jag vill inte definiera mig utifrån det som gör mig förbannad. Politik och förändringsvilja är viktigt, men jag kan inte definiera mig själv utifrån det. Min identitet är mer än att jag tycker annorlunda än mina åsiktsmotståndare och det som definierar mig är inte att jag inte är dem. Jag tror att det vore en ganska bra sak i debatten om fler tänkte så. Det är nämligen ett effektivt motmedel mot exempelvis överdriven laganda.